Tänk inte – gör

Gör

Jag vet. Du har förmodligen fått höra det motsatta. Tänk efter före.

Men är det något vi högkänsliga gör till förbannelse så är det just att tänka. Finns säkert också fler som känner igen sig i samma beskrivning.

Tänka, vrida, vända, analysera. Själv har en ju till och med varit anställd under titeln analytiker under flera år. Så ja. Jag har det på papper. Jag kan analysera.

Att kunna analysera, förutse och vara öppen för olika möjligheter är en fantastisk tillgång för det allra mesta. Men det finns tillfällen då tänkeriet och känneriet förlamar. Sätter käppar i hjulet genom att bli ett självändamål. Det är inte meningen.

Jag menar nu inte att du ska låta dig stressas av din omgivning. För visst finns det många omkring oss som helt enkelt inte har tålamod och som allmänt anklagar oss för att ta för god tid på oss, göra saker för noggrant och ta för lång tid på oss när vi fattar beslut. Men fler än en gång har vi visat dem att det är mödan värt, eller hur?

Men du vet själv. Jag talar om andra tillfällen. De där gångerna då du känner att du sitter fast. Du har en besvärande känsla i maggropen och tankarna slåss men du kommer inte riktigt någon vart. Det är då det är dags att byta strategi.

Gör något. Nästan vad som helst. Det viktiga är att välta den första domino-brickan och du ska se att det börjar hända saker.

Varför inte göra något du aldrig gjort? Vi är ju roliga vi människor i det hur vi fortsätter göra saker på samma vis år efter år och ändå har mage att bli förvånade när resultatet inte blir annorlunda.

Fast det räcker faktiskt med något otroligt litet för att bryta förlamningen. Gärna något enkelt. Till och med tråkigt. Rensa ut garderoben. Gå igenom kvittohögen. Skura toaletten. Det finns ingen bättre medicin mot tankar som fastnat än en konkret uppgift med början och slut.

Sen är det bra härligt de där dagarna när man av någon outgrundlig anledning befinner sig i ett läge som gör att man bara säger ja till sånt man annars säger nej till. Det är nästan alltid de dagarna som fört mitt liv i en helt ny, spännande riktning. Löv dom dagarna.

Just do it.

Hellre ensam än med fel person

Gammal kärlek

Framför mig i rulltrapporna vid Skanstulls tunnelbanestation vinglar en gammal dam med julröda hårsspännen i sitt vintervita hår till och tappar kryckan. Hennes kutryggige man i skotskrutig keps är förvånande snabb, fångar upp den och stöder hennes arm. Väl uppe leder han henne framåt, de skrattar till och han lägger ömt armen om henne en sekund innan de fortsätter långsamt framåt.

Dokumentärtösen i mig får hålla i sig hårt för att inte leta fram mobilkameran och fotografera paret som får det att gripa tag allra längst in i hjärteroten. Det är ju precis det där en ändå längtar efter. Det där inte ens en ensamvarg kan förneka. Drömmen om en kompanjon, en partner, en följeslagare på livets väg.

Dagarna innan jul kan singelskapets faktum slå mig hårdare än annars. Omgiven av familjer och par i alla former som skapar helgtider från sin gemensamma bas slår det mig igen att jag är ensam och det värker. För trots den stora kärleken till min familj så är jag trött på att följa med och besöka. Som den individualist jag är vill jag ha mitt eget, få sätta min egen prägel och bjuda in med värme och kärlek till ett vi som jag sagt ja till.

Såhär på juldagen däremot, när jag får åka hem till min lugna, fina lägenhet där jag kan ha seriemaraton och göra precis vad jag vill utan hänsyn till någon annan så jublar jag. Lycko mig.

Jag vill hävda att vi väljer våra liv i högre grad än vad vi ofta vill tro. Precis som många ensamstående har jag stunder där jag förbannar min situation, när jag beklagar mig som om jag vore ett offer för omständigheterna. Men oftare än jag medvetet erkänner så verkligen älskar jag det. För jag vet ju att jag har valt. Jag vet ju att jag har tackat nej. Och inte bara en, två och tre gånger.

Det finns flera anledningar till att jag gillar så mycket att vara själv. Delvis beror det säkert på ett uppdämt behov av ensamhet efter en uppväxt som storasyster med mycket ansvar tidigt i ett hem med mycket aktivitet och många barn. Det beror även på att jag i sällskap med många andra har lite svårt att vara mig själv och släppa tanken på vad andra helst vill.  Så klart betyder också det faktum mycket att jag gillar att ha det lugnt för att varva ned och att jag har egensinniga ensamvargar att brås på. Men kanske mest beror det ändå på att jag känner att jag har så mycket idéer i mitt huvud som jag också vill umgås med. Det har väldigt få partners haft verklig förståelse för. Med andra ord finns det många vinster för mig i att vara själv och det är dessa ”pay-offs” som betyder mer än vad vi vill tro i våra val som människor.

Som ensamstående blir man ju som bekant en måltavla för en ström av välmenta kommentarer om sin relationsstatus. ”Men du som är så snygg och rolig, hur kan du vara ensam?” Som om vi alla vore varor i livets butik som väntar på att bli valda. 2013 glömmer märkligt många fortfarande att jag faktiskt själv får vara med och välja. Då kommer ordet krav upp på samtalsagendan. ”Du har för höga krav.” Eller så får jag veta ”att när jag älskar mig själv, då händer det”. Jaså det tror du? Tack och lov kan jag använda min rationella sida och se att inte särskilt många av de par jag har omkring mig har förhållanden jag själv skulle vilja ha och att bland de som har partners finns såväl osäkra, som idioter och i högsta grad krävande individer. Nej, det är egentligen bara en sak jag verkligen letar efter.

Samförstånd är ordet. Jag vet hur det känns och det är vad jag vill känna.

Elaine Aron har skrivit en bok som heter The highly sensitive person in love. Här skriver hon mer utförligt om hur vi mer känsliga fungerar på olika sätt i nära relationer. Hur förälskelse kan ta smärtsamt hårt på oss mer känsliga eftersom vi är snabba på att reagera emotionellt när någon berör samtidigt som många av oss kan ha svårt att släppa någon nära just på grund av vårt behov av en balans mellan egentid och djup intimitet. Det kräver både tillit och förståelse. Vidare ska ju det där magiska ske från båda håll, inte alltid något helt självklart.

Dagens relationsböcker vill gärna göra gällande att vi i princip kan hitta en partner var som helst bara vi lär oss arbeta med våra olika sidor. Jag tror inte det. Måhända finns det många fler än ”the one” men jag tror i sanning inte vem som helst passar med mig och jag tror i sanning inte jag passar med vem som helst. För jag, du och ni är inte dussinkopior och tack universum för det.

Ser varmt fram emot härliga tider i rätt sällskap och ålderdomen med gubben som skickligt fångar upp min käpp.

Men just idag tänker jag njuta skamlöst av en härligt egensinnig juldag i något av de bästa sällskap jag vet – mitt eget.

Med önskan om en riktigt God Jul

God Jul!

Glitter- och glampepparkakstraktor med hus skapade av di raraste ongarna jag vet!

Jag ska vara ärlig. Projekteringen går mot sitt absoluta slut och just nu är jag ärligt talat skitskraj. Fått en rejäl släng av höjdskräck. Eller egentligen fram till alldeles nyss hade jag det i alla fall. För nu har jag tagit tag i mina flygande tankar och påtat ner dem genom att skapa deadlines på ett handgjort schema där jag kan överblicka tiden fram till premiär dag för dag. Då känns det lite bättre.

Tankar som befolkat hjärnan den senaste tiden: ”Men jag har ju inte ens manus klart”. ”Vilka låtar ska det va”. ”Men hur ska jag göra med up-tempo-grejen med backtrack?”. ”Nu måste det ju bara bli så himla bra nu när jag har fått stödet”. ”Och hur ska jag hinna marknadsföra för att sälja biljetter samtidigt?”. ”Och när ska jag klippa trailern?””Tänk om jag gör bort mig totalt”. ”Det här ska ju fan va kul!”. Och allt detta om och om igen, fram och tillbaka, medan jag hoppar mellan olika uppgifter, sociala medier och inte alls är särskilt effektiv.

Nog nu. Lär en sig aldrig? Fast det är en del av processen. The nature of the beast som det heter på det där engelska språket. Man kommer aldrig helt undan det. Sträcker man sig en bra bit utanför sin bekvämlighetszon då kommer paniken förr eller senare som ett brev på posten.

Men nu har jag bestämt mig. Efter att ha spenderat gårdagkvällen hysteriskt ineffektivt skrivandes samtidigt som di raraste ongarna jag vet drog i en för att man skulle va med och baka pepparkakor – ni vet, när man varken är här eller där – så ska jag nu bara ha en riktigt jäkla god jul.

Så jag drar ur kontakten nu ett tag. Och om det finns nån annan där ute som är så, på grund av något, eller kanske till och med just den däringa julen, så hoppas jag att ni gör detsamma.

Nu ska vi bara ha det gött och ha det bra. Vad säger ni? Tummis på det?

Åh, visst bubblar det därinne. Men det finns tid för det med. Sen.

Idag ska jag i stället slå in julklappar, lyxhandla lite mat med far min på Östermalmshallen och gå till min favvofrissa och bli extra galet snygg. 🙂

God Jul och massa kärlek på er allesamman!

För visst är det onödigt att må dåligt bara av gammal (o)vana?

Jag tänker mycket nu när jag skriver på hur jag själv måste framstå i mitt förhållande till både känslighet och andra frågor. Det är ju så när man visar sig själv på nätet i olika former att man inte bara visar vem man är utan snarare hur man vill framstå eller i mitt fall kanske vad man vill dela.

Ni som följt mig har säkert tänkt på att jag talat mycket om ansvar och vad man kan göra för att må bra. Undrar lite smått om det verkar som om jag själv går omkring som en ständig käck reklampelare med ett påklistrat leende. För det är självklart så långt ifrån sanningen man kan komma. Om det just nu sitter en ensam själ där ute och läser detta och som befinner sig i den svåraste av tider, antingen via depression eller mitt i stark beslutsångest, så kan vissa aspekter verka otroligt mycket lättare sagda än gjorda.

Det vet jag mycket väl.

Men jag skulle vilja berätta om bakgrunden till varför det här projektet är så viktigt för mig. Anledningen till det är det som jag kallar mina egna svarta hål i livet – perioderna i mitt liv då jag knappt orkat ta mig ur soffan och helst inte velat visa mig för någon. Tiderna då jag varit förlamad av ångest och tårarna varit den skönaste känslan på hela dan.

Under dessa tider kände jag mig enormt sårbar, fel och missanpassad. Men allra mest kände jag mig maktlös. Den känslan förlamar.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om denna känsla. Fast sanningen är att jag känner att jag inte har lust att förlora mig i den mer än jag redan tvingats göra. Det har funnits tider när jag suttit fast, inte kunnat och nästan inte velat ta mig upp. Eller i alla fall tider då jag blivit sjukt provocerad av folk som inte förstår. Jag tror vi skulle kunna hitta en stor grupp som skulle kunna sitta och klappa varandra på ryggen i den situationen. Men personligen är jag rädd att det snarare skulle hålla oss kvar.

Vi har alla olika skäl till varför vi hamnar i de svarta hålen. Och i ett visst skede kan man absolut säga att personen inte har förmåga att själv ta sig upp. En gest från omvärlden kan göra hela skillnaden.

Om du råkar ha det riktigt svårt just nu, så svårt att du upplever att du inte har förmåga att göra något åt dig själv vill jag uppmana dig att be om hjälp. Det är nummer ett. Tala om för en närstående utan att skräda orden. Gå till doktorn och gråt utan skyddsnät. Det är viktigt. Det kan vara ett enormt krafttag i sig, men sedan kan du med större sannolikhet få vila en stund och få stöd på vägen.

Men om du befinner dig på det minsta sätt på en plats där du faktiskt har en viss energi och du har börjat märka att dessa upp och ner perioder är ett mönster som du skulle vilja göra något åt – då handlar det nog till syvende och sist om hur vi vill se på livet och vår egen funktion i det som händer oss. Där kan man se saker olika.

Mitt mål med mina texter och min föreställning om högkänslighet syftar till att göra personer med hög nivå av känslighet och deras omgivning uppmärksamma på sin personlighet så att de kan ta hand om sig på det sätt som är bäst för just dem. Vi är alla olika och måste självklart pröva oss fram. Men jag har en enorm tilltro till vad medvetenhet kan göra och respekten för ens egna behov. För mig personligen var det när jag började ta mig själv på allvar precis som jag var som allt började bli bättre. När jag slutade se mig som ett problem som behövde åtgärdas.

Det innebär inte att jag fortfarande inte är känslig eller att jag konstant skuttar över de gröna ängarna. Men det innebär att jag i högre grad tar hand om mig själv som min egen bästa vän och på så sätt tar ansvar för att förebygga det svåraste så att jag själv får en jämn trivselkurva i livet. För det tror jag att vi kan. Det är också något som Elaine Aron tar upp gång på gång. Hon pekar på de gemensamma punkter vi har med hjälp av våra mottagliga sinnen. Men hon beskriver också hur många, många högkänsliga inte alls har mött särskilda problem på grund av sin egenskap utan snarare tvärtom tack vare att de antingen via en god omgivning eller personliga val lyckats skapa ett liv som passar just dem.

Högkänslighet är ju ingen diagnos. Du råkar bara vara extra mottaglig för sinnesintryck och det hjälper dig om du förvaltar det.

Mitt eget förhållningssätt för att göra det är dom metoder som jag går in på här i bloggen direkt och indirekt:
Jag försöker vara hyfsat noggrann med att sova, äta och träna och vila. Även om det sistnämnda just nu behövs en rejäl bättring på. Jag omger mig med människor som stärker mig och situationer där jag kan fungera som jag mår bäst. Vidare och kanske viktigast läser jag mycket och övar mycket på hur jag bemöter mina tankar. För jag har lärt mig att de kan förändras och att ofta tänker vi på ett visst sätt bara av gammal vana. Och visst är väl det onödigt, om vi mår dåligt bara på grund av gammal vana? Eller snarare ovana.

Jag uppskattar oerhört mycket dom brev och synpunkter jag får på det jag skriver för det hjälper mig att bli lyhörd för det arbete jag gör. Idag är jag oerhört tacksam över det nya stödet jag fick.. Det gör mig glad men det gör också att jag känner ett ännu större ansvar att göra en föreställning som verkligen kan påverka, öka medvetenheten och göra nytta.

Är oerhört tacksam för hur även ni redan nu bidrar till detta. Skriv gärna mer till mig om vad ni vill läsa om och vad ni undrar över. Jag svarar alltid utifrån personlig erfarenhet och mina åsikter. Men jag är oerhört tacksam för att få nya vinklar utifrån.

Önskar er en särskilt underbar lördag. För idag vänder det. Vintersolståndet.
Varde ljus!

Foto: Sarah Nilsson

Kom bort och kom hem

Foto: Sarah Nilsson

Hejdå Malmö. För denna gång. Jag älskar dig för evigt. Det var hos dig jag blev vuxen. Det var hos dig jag började välja själv. Dom sa du var världens tråkigaste stad. Dom fattade ingenting. För det ingen berättade var att du var Sveriges största prestigelösa stad, att dom vackraste husen finns i kvarter där folk från hela världen bor och att falafeln är king. Tack för att du hjälpte mig hitta öppna fritänkande människor, ett yrke jag älskar och en estetik som är min. Tack för vänner från hela världen, tack för konstnärer utanför institutionerna och tack för alla möjligheter, perspektiv och ny luft.

Byt miljö och byt tankar. Byt omgivning och byt idéer. Ni vet men ni vet inte. Jag lovar, ni glömmer. Blir ju själv lika positivt förvånad och överraskad varje gång över vad som händer i mig när jag kommer till en ny miljö om så bara för nån dag.

Det är så lätt för oss människor att tro att det som är nu, nu, nu det är för evigt. Det gäller alla lägen, från sorg till glädje. Visst, det är bra för närvarons skull. Mindfulness är 2000-talets nya svarta. Men förändring är trots allt den enda konstant vi människor kan räkna med. Oförberedda bekämpar vi den. Men förberedda kan vi använda den.

Min flytt till Malmö som 25-åring förändrade mitt liv. Fick saker att falla på plats. Hjärnan kan vara så märkligt inskränkt. Kom ihåg det! För som tjugoåring kunde jag själv exempelvis inte se mig själv sjunga annat än klassiskt. Jag kunde inte se mig pussa en annan pojke. Jag kunde inte se ett annat liv än det jag innan sett.

Det finns alltid så mycket mer än vad vi kan föreställa oss. I smått som stort!

Många av oss högkänsliga må vara experter på verklighetsflykt. Vårt rika inre liv ger oss ofta mer än vad det yttre har att erbjuda. Men vi kan också snöa in. Alla människor snöar in. Särskilt i svårare tider.

Så bryt upp. Kom bort och se allt från ett nytt perspektiv.

Och vi gör det igen

Sarah Nilsson och Rikke Buch Bendtsen

Min vän rödhåriga Rikke från Randers står i köket och kokar grönsaker medan hennes minsting klättrar kring benen och jag anvisar sångstämmor: ”En gång till, tersen är högre.” Det är måndag och hon ska gästa min lilla minispelning på Café Intime i Köpenhamn. Frikadellerna bränns, den lilla vill bli lyft och jag ser stressen växa i Rikkes ögon. Flashback 2004 – hennes äldsta krypandes och vi maniskt repandes föreställningen Avklädd. Här är vi igen. Repandes, mitt i röran och med jäkten på lut. Med föga känslighet från min sida, inser jag. Va fan. Vi börjar skratta.

Projekten vi har gjort. Livet vi har levt. Sexton år.

1997 kom vi båda till musikalutbildningen MMA i Malmö ledd av mannen från New York. ”Tänk om jag kunde få en vän som kan lära mig dansa” minns jag att jag tänkte. Det fick jag. En riktigt smart en, den bästa, som sa att det är ju ingen sak, här har du tricken. Håll ett ägg. Fokusera på armarna. ”Nyd til!” Snäll röstträning, stämsång och musikteori blev presenten tillbaks – och vänskap såklart. Som Askungens elaka styvsystrar hittade vi varann och idag älskar vi det faktum att vi båda alltid har ett hem i grannlandets huvudstad.

Rikke är en fantastisk musikalartist med huvudroller som Roxie i Chicago  och Donna i Mamma Mia på flera av de största danska scenerna på sitt CV. Jag har alltid skapat eget och ofta med Rikke. Både i vår teatergrupp Teater Kärlek och utanför. Hon kan det här med less is more. Rörelsens dimension. Hennes skarpa öga skärper min idé. Hon är projekteringens och föreställningens bollplank för rörelse.

”Nej, Sarah” säger hon. ”That’s been done”. ”Förutsägbart blir det där. Passar bättre med ryggen mot väggen”. Såklart, inser jag. Igen.

Krypandes, gåendes, löpandes genom Köpenhamn

StrögetSom kanske någon läst mellan raderna så har det blivit ett väl högt tempo den senaste tiden. Har börjat känna igen mönster jag sett förut. Överdrivet kritiska tankar. Ifrågasättanden. Osäkerhet. Dom gamla vanliga skivorna går igång.

Skillnad idag mot igår: Vägrar följa upp tankarna. Fokar på ny energi. Bryta mönster.

Här i Köpenhamn finns Vilma 11 månader. Kryper som en illbatting. Så nära, nära upp på de två. Vill helst gå själv och man ska hålla i fingerkrokarna hela, hela tiden. Det blev väl lite sömn för Vilmas Mor och Far. Lilla fröken på barnvagnsutflykt skulle innebära några timmar extra. En tog sin chans.

Att gå, gå och gå. En tur i den mest hygge av alla städer. För mig finns inget bättre sätt utöver att sova för att komma på nya spår. När jag går processar jag. För varje steg smälter jag en ny tanke. Jag går, går och går tills tankarna är slut, lederna oljade och musklerna börjar kännas. Tre och en halv timmar till fots genom Köpenhamn blev det idag.

Vilma fick ta mig från Vesterbro över Ströget till Nyhavn. Vidare ut på Amager och in i Christiania. Fast då sov hon och lika väl var väl kanske det, tänker den präktiga svenskan. Nej, hon skaffade inget olovligt i Köpenhamns fria kvarter. Alldeles för känslig för att behöva sådant. Alldeles för livsglad ändå.

Julmarknad

Så vaknar Vilma. Glad i bananen som jag ger henne bit för bit. Bara leenden och barnsligt flirtiga blickar har jag fått spegla mig i under nära nog tre timmar. Men nu börjar hon skruva på sig. Dra i selet. Hon vill ner på jorden igen. Gå på sina egna två. Och hon vill det nu. Jag ser det. Aj. Jag övervärderade min barnainstinkt en smula.

Gnyendena ökar och med dem längden på mina steg. Från Hovedbanegården övergår dem från att stolpa fram i trav till ren och skär galopp. Jag springer med svetten sipprandes ner för ryggen genom mina allvädersunderkläder. Gnyendena övergår till solklart jämmer och efter att banan utbytts till tandborste, spännande fingervantar så tar jag till slut fram hårdvalutan för Vilmas nyfikenhet: Mitt klarröda mobiltelefonsfodral , vackert men i sanning inte skapat för spädbarnssaliv. Fast just nu gör jag vad som helst.

Sarah Nilsson på Café IntimeFascinationen över det efterlängtade varar i fem minuter och sen är den solklara gråten ett faktum. Enghavevej, bara fem kvarter upp lyfter jag upp tösapigen på höften och börjar sjunga en påhittad sång om mor og far som elsker Vilma. Hon lugnar sig och jag börjar fantisera om hur jag stolt kommer kunna överlämna flickan i toppform till sina nu förhoppningsvis utvilade föräldrar. Ringer på klockan och pappa Rasmus öppnar upp – i samma stund som unga frökens tårkanaler.

Så gick det med det skrytandet. Fast. Nå. Stressen – på nåt sätt – väck. Kraften – tillbaks.

Tips. Hyr en liten en. Eller hursom. Gå, gå, och gå.

Jo men visst spelade jag här igår. Genomförde min debut i Köpenhamn! På gaybaren Café Intime. Hade planerat att det skull vara väldigt lugnt en måndagkväll. Visade sig istället vara smockat av glada i hatten twenty-somethings och galande cabaretdamar i färgade peruker. Öppnade upp med matchande Oh no not again om män i stället för pojkar till jubel och höll sen myset kort. Jag gjord’et.

”What do you say?”

Jan-Erik Sääf och Sarah Nilsson

Så stod det på en handskriven lapp ovanpå en bunt noter.

Bunten kom från kompositören Jan-Erik Sääf som jag precis mött genom ett live-musikalprojekt i samband med att bostadsområdet Bo01, ni vet det med Turning Torso invigdes i Malmö. Där hoppade jag, Sonja Aldén (ja, den skönsjungande melodifestivalartisten) och Magnus Wahlberg omkring i tennisoutfit och hockeymundering och improviserade musikaler och ABBA på temat sport. Varför detta tema vet jag ärligt talat inte riktigt än idag. Dessförinnan hade Jan-Erik sett mig som Barbarina i Figaros bröllop med Skånska Operan och nu fick jag denna rätt ovanliga introduktion till en relation som skulle visa sig ha enorm betydelse för min egen konstnärliga utveckling.

Jan-Erik är en av dessa män som verkligen älskar, beundrar, respekterar och fascineras av kvinnor på ett sätt som nog får betraktas som rätt sällsynt och oerhört fint. Han har själv sedan väldigt många år tillbaka en helt makalös kvinna i sitt liv, nämligen bildkonstnären Anna Sjölin. Hon är med all säkerhet förutsättningen för att Jan-Eriks och min vänskap kunnat växa till vad den är idag. Jan-Erik och jag började nämligen arbeta med den där bunten noter jag nämnde – som bestod av alla Jan-Eriks sånger om och för kvinnor. Ett betydande antal. Kvällar och nätter spenderade vi tillsammans och något av det första Anna generöst sa till mig var: ”Jag är så glad att ni två hittat varandra”.

Bunten blev grunden till mitt allra första manus Venus biktar sig, som mottog väldigt fina recensioner. Gav mersmak. Jaha. Kan jag göra det här? En erfarenhet som utvecklades ytterligare av att jag lärde känna en väl kaxig kille som skrev musik och fick mig att tänka. ”Men, hur svårt kan det va?” Till föreställningen Avklädd var det därför alltså inte längre Jan-Eriks musik utan min egen. Men Jan-Erik fortsatte finnas där som ett bollplank och stöd.

Det har nämligen liksom alltid varit som ett självklart själsligt syskonskap mellan oss som jag är så otroligt tacksam för. Vi gjorde flera föreställningar tillsammans med Jan-Eriks musik. De senaste åren, när jag varit ute på min kringelkrok i näringslivet, har jag dock mest fungerat som bollplank till det som Jan-Erik gjort, bland annat föreställningen Anima med Stockholms Musikteater. Jan-Erik är i nämligen enormt produktiv. Kanske har ni sett eller läst om hans geniala föreställningar Freuds cigarr och Jag, William med Stockholms Musikteater? Föreställningar som hyllats av både press och publik i Sverige, som med Jonas Nerbe vunnit priser i New York och som etablerat Jan-Erik till kanske Sveriges mest produktive musikalkompositör.

Så självklart ber jag honom vara bollplank i min arbetsgrupp även denna gång. Det finns ingen som han som har förmåga att sätta konkreta funktioner på mina mer abstrakta tankar. Han säger att jag tänker form, fast jag vet att jag har en intuitiv mening därunder. Den hittar han.

I två dagar har vi bollat fram och tillbaka och vi har redan kommit fram till var resan i föreställningen med stor sannolikhet ligger. Han har bollat mitt pianospel och dessutom öppnat ögonen för programmet Scrivener som kommer funka perfekt för den mind-mapping-skribent som jag är.

Nu har Jan-Erik farit iväg till projekteringsmöten i både Stockholm och Göteborg och jag i min tur ska förflytta mig över bron till nästa person i arbetsgruppen.

Och just det, jag ska ju spela lite i Köpenhamn ikväll också. Hm. Måhända därför jag sov så lite i natt..

Social ensamvarg i sällskap

bild (6)

Idag har kropp och sinne fått marineras i det heta badets salighet. Jag har låtit värmen få omsluta mig och fylla varje por till dess att fingertopparna skrumpnat ihop till härliga små russin.

Det här badkaret befinner sig i Malmö i Kirseberg på andra våningen i ett tornhus i tegel där en av de allra härligaste familjerna jag vet bor. Att vara här är lite som att stiga in i ett bohem-chict Sound of Music, helt utan varken tillkämpad käckhet eller manisk perfektion. Hemma hos familjen Sääf-Sjölin möts färg, form, ljud och värme i en harmoniskt vacker röra som ger mig både hopp och lugn. Här får en vara sig själv som de säger i reklamen.

Under taknocken sitter en tonåring och spelar natten igenom. I köket bakar en annan marschmallowtårta. Åttaåringen har övernattningskalas med alla tjejerna i klassen som ömsom klättrar på varandra i en enda kram-hög, ömsom fajtas, ömsom skrattar så där som bara barn kan göra i åldern innan de börjat bry sig om vad andra tycker. Visst, mamma och pappa är något uttröttade – vem vore inte det med den gästfriheten? Men det är diskussioner, skratt och bara-vara på ett sätt som passar mig.

Jag är en social ensamvarg. Många vet inte det om mig och förstår sig inte på det. En del nya vänner blir besvikna när de kommer mig in på livet och inser att den här festliga tjejen de träffade på minglet förra veckan inte alls är så där dygnet runt. Fast det kändes som om de verkligen klickade vill hon inte hänga varje dag sedan dess och hon verkar till och med faktiskt gilla att vara själv. Konstigt. Det finns dom som känt sig förorättade. Som om jag inte vill umgås med dem. Och det kan stämma. För det vill jag inte i den omfattningen de vill. För jag kan inte. Jag orkar inte.

Men så finns det en viss sorts människor som förstår sig på de här båda sidorna i mig och dem känner jag mig bekväm med. Dem umgås jag gärna mer med. Det är dom som inte alls tycker det är konstigt att jag ena dagen är hon som dansar på bordet och babblar med frenesi om allt och inget  – men som annars mycket gillar att bara vara tyst, fundera, läsa, sova, se på film och gå i skogen. Men dessa sistnämnda aktiviteter är faktiskt svårt att göra med många människor har jag känt – så därför är jag ofta ensam. Fast jag älskar människor.

Människor är helt enkelt olika socialt. En del vill verkligen vara tillsammans hela tiden aktivt. Jag upplever det som att de behöver något som stimulerar dem för annars blir de uttråkade. När det gäller mig själv så visst vill jag gärna ha sällskap. Men jag behöver också mycket tid för mitt eget huvud. Det pockar på uppmärksamhet. För att bearbeta. Eller skapa. Så därför gillar jag människor som ger mig detta utrymme – antingen i formen att man är tillsammans men kanske gör olika saker eller att vi helt enkelt kan umgås i former där vi bara flytande kan vara.

Helt enkelt. Så länge jag inte känner pressen av någon slags underhållningsplikt – så som jag direkt eller indirekt faktiskt kan göra med en del – ja då funkar det hur bra som helst att hänga. Och det är ljuvligt. Det stör inte mig ett dugg här att äldste sonen skypar till fem på morgonen i rummet intill. Familjeljud är jag van vid. Småtjejernas stoj inte heller. Inte så länge ingen ställer krav på min delaktighet. Och när ingen ställer krav.. ja, då kryper jag gärna fram.

Detta med ensamhetsbehovet är en av de egenskaperna hos mig själv som jag faktiskt haft svårast att acceptera och förstå mig på. Kanske för att jag är en sån otippad ensamvarg med mitt för övrigt utåtriktade sätt. När jag började läsa om högkänslighet så föll plötsligt den här biten på plats, det blev ett enda stort AHA och sedan dess är det en egenhet jag inte bara accepterar utan medvetet ger rum till. Högkänsliga behöver mycket ensamtid. Mycket tid till att smälta intryck, reflektera och ge plats åt allt som försiggår inombords. Är du som jag så vet du vad jag talar om.

Jo, jag är alltså i Malmö nu. Bland annat för att jobba med mannen här i huset med projekteringen. Ska berätta mer om honom senare och vad han har för betydelse för mitt arbete. När jag kommit in i arbets-mode igen. För i sanningens namn har jag mest badat och sovit sen jag kom. Druckit lite vin, sjungit en sväng. Så går det när man jobbat över alla gränser i 8 dagar.

Sakta glider jag tebaks i den sköna softa Sarah. Jo, hon finns också, serni.

I den där soffan har jag sovit många timmar idag. ”Ful-sovit” fick jag veta – med nacken bakåtlutad och munnen på vid gavel. Gött var det.

Mys