Allt är rytm

Sällan har fejset varit rödare. Sällan andningen mer ansträngd. Visst har jag övat själv nu i dagar, men då får jag ju ta en paus när jag blir sugen. Första riktiga passet på tre veckor – det var visst på tiden.

Som i ett trollslag är humöret återställt och lugnet likaså. Återigen denna insikt om vad träningen gör för mig. Det är magiskt. Det är piller utan piller. En påverkan som dessutom inte går in och skär ner på andra bra saker i ens personlighet.

Idag var det dagen då det är som allra roligast för både fröken och klassen. För fröken, för att hon är så galet taggad när allt är nytt, nytt, nytt. För klassen, för att fröken alltid gör fel, fel, fel. Det kan va kul har jag förstått.

Det finns folk som säger att de inte kan dansa för att de inte har någon rytm.

Alla har rytm. Livet är rytm, i allt från hur det blir natt och sen dag till hur vi skiftar mellan aktivitet och vila. Musikrytm är bara rytm i dess mest exakta form och den finns i oss, alla. Med mig kan man träna både lugnt och galet svettigt och är någon nyfiken på att testa, så kika in här så hittar ni både schema och får se en helt annan sida av kameleonten.

I detta skapande av terminens pass som nu pågått parallellt med den senaste veckans maniska skrivande har jag blivit påmind på nytt om hur allt i sanning är relativt. Denna pass-skaparprocess som i min medfödda nitiska samvetsgrannhet annars brukar kosta på rätt hårt kändes i relation till min ågren över manuset som ska bli klart plätt-lätt. Fanns helt enkelt ingen tid för vel. Det vara bara tuta och kör.

Om du ändå inte vill dansa på träningslokal, så kör lite i ljuvlig när-ingen-ser-på style hemma. Behöver inte alls vara avancerad frigörande dans – ALL dans är frigörande. Så bara gör’t, till Sven-Ingvars, Metallica eller vad som behagar just dig mest. Eufori på recept.

Jag lovar härmed att bara umgås med människor som får mig att må bra

Min Goda Fe ringde mig igår när jag var på tunnelbanan på väg till årets Nyårsfest, sen som vanligt. ”Du har ett löfte att uppfylla under nästa år. Du ska bara umgås med människor som får dig att må bra”.

Aldrig kunde jag väl ana att hon skulle göra starten så lekande lätt.

Tror inte på nyårslöften. Inte när man gör det som ett tråkigt måste eller borde. Något man inte egentligen vill. Men jag tror på nystartens möjlighet till reflektion och en medvetenhet om vart man egentligen är på väg.

”Är du min Goda Fe?” sa jag till Johanne, som var personen som ringde. ”Du ringer ju alltid när jag behöver det som mest och säger precis vad jag behöver höra.” Johanne skrockade förnöjt åt sin som vanligt drömska och verklighetsromantiserande vän. Må så vara – och en omtänksam och pragmatisk god vän är i sanning en lisa för en känslig själ.

Att bara umgås med människor som får mig att må bra. Självklart kan man tycka. Men med facit i hand får jag erkänna att jag långt mer tid än nödvändigt gjort motsatsen. Därför är det årets mål. I det ligger även en mer noggrann självrannsakan om vad det innebär att må bra i en människas sällskap. För det är lätt att nöja sig med småsmulor för en som lever i drömmarnas och förhoppningarnas värld.

Med dessa ord i bakhuvudet äntrade jag festen. Möttes av den varmaste skara, den vackraste sång och en rent himmelsk meny. Jag önskar att jag kunde minnas och beskriva allt precis så lustfyllt som det upplevdes. Det var fiskar och hjärtmusslor omvartannat. Salvia, grönkål och smörslungat. Utsökta viner handplockade med varm omsorg. Allt avnjutet i en helt ny grupp människor som osedvanligt varmt omslöt oss nya.

På min föreställnings tema fick jag dessutom många skarpa tankar och ifrågasättanden med relevans för ämnet högkänslighet. Guld värda i det stadium jag nu är med att fullborda mitt manus. Återkommer om det.

Tack Tove, Martin och Paul, tack min Goda Fe och tack universum för en magisk kväll med idel njutning och människor som fick mig att må bra. På självaste Nyårsafton. Seriöst. Hur ofta händer det?

Tänk inte – gör

Jag vet. Du har förmodligen fått höra det motsatta. Tänk efter före.

Men är det något vi högkänsliga gör till förbannelse så är det just att tänka. Finns säkert också fler som känner igen sig i samma beskrivning.

Tänka, vrida, vända, analysera. Själv har en ju till och med varit anställd under titeln analytiker under flera år. Så ja. Jag har det på papper. Jag kan analysera.

Att kunna analysera, förutse och vara öppen för olika möjligheter är en fantastisk tillgång för det allra mesta. Men det finns tillfällen då tänkeriet och känneriet förlamar. Sätter käppar i hjulet genom att bli ett självändamål. Det är inte meningen.

Jag menar nu inte att du ska låta dig stressas av din omgivning. För visst finns det många omkring oss som helt enkelt inte har tålamod och som allmänt anklagar oss för att ta för god tid på oss, göra saker för noggrant och ta för lång tid på oss när vi fattar beslut. Men fler än en gång har vi visat dem att det är mödan värt, eller hur?

Men du vet själv. Jag talar om andra tillfällen. De där gångerna då du känner att du sitter fast. Du har en besvärande känsla i maggropen och tankarna slåss men du kommer inte riktigt någon vart. Det är då det är dags att byta strategi.

Gör något. Nästan vad som helst. Det viktiga är att välta den första domino-brickan och du ska se att det börjar hända saker.

Varför inte göra något du aldrig gjort? Vi är ju roliga vi människor i det hur vi fortsätter göra saker på samma vis år efter år och ändå har mage att bli förvånade när resultatet inte blir annorlunda.

Fast det räcker faktiskt med något otroligt litet för att bryta förlamningen. Gärna något enkelt. Till och med tråkigt. Rensa ut garderoben. Gå igenom kvittohögen. Skura toaletten. Det finns ingen bättre medicin mot tankar som fastnat än en konkret uppgift med början och slut.

Sen är det bra härligt de där dagarna när man av någon outgrundlig anledning befinner sig i ett läge som gör att man bara säger ja till sånt man annars säger nej till. Det är nästan alltid de dagarna som fört mitt liv i en helt ny, spännande riktning. Löv dom dagarna.

Just do it.

This is my space. This is your space.

En person i rummet är upprörd. Någon du jobbar med gillar inte dig. En på jobbet mår dåligt.

Andra kanske inte lägger märke till detta. Men för dig är det solklart. Ofta på en sekund.

Högkänsliga personer är ofta väldigt bra på att läsa av kroppsspråk och stämningar. Det betyder dock inte alltid att vi vet hur vi ska hantera dem.

Att det här är en av mitt livs största gåvor förstod jag faktiskt medvetet rätt sent. Att det också medför mindre goda konsekvenser för mig själv insåg jag ännu senare.

För det mesta är det jättebra att ha förmågan att läsa av andra människor. Men om man inte riktigt vet hur man ska hantera informationen kan det ställa till rätt mycket besvär för en själv.

Låt säga att du märker att en person har det svårt. En person skrev till mig hur det är lätt att känna att det då är ens ansvar att hjälpa den här människan. Så har det varit – och är delvis fortfarande för mig. Jag har ju för sjutton till och med valt att utbilda mig till licensierat krisstöd och har nu arbetat i den funktionen i flera år.

Det kan vara jättejobbigt att uppleva att en människa i ens närhet har det svårt och tanken är ofta att snabbaste sättet att förändra den energin är att hjälpa personen. Med det sagt menar jag faktiskt krasst att det faktiskt inte alltid är av ren godhet som vi vill förändra läget för personen i vår omgivning. Det vore helt enkelt skönast för oss själva. Och det tycker jag är rätt ok – det är liksom en win-win situation.

Men det som kan ställa till saker är när vi har övertro till vår förmåga att fixa saker. Eller inte har insikt om den andre personens process. Det kan medföra att vi både lägger för mycket av vår egen energi på något som måste ha sin gång – samt att vi faktiskt är inne och rör i saker som inte är våra saker att lägga sig i.

Så har det i ärlighetens namn varit för mig. Visst finns det mycket goda och förklarliga skäl till detta från min uppväxt. Icke desto mindre är jag nu vuxen och detta är något jag valt att medvetet arbeta med sedan jag insåg vad det också innebar. Kortfattat är jag som person en rådgivare och ett stöd i min bästa form – och när jag gått över gränsen har jag envisats med sånt som inte angår mig – egentligen. För mig var gränsen svår att se och jag har tvingats öva rätt rejält för att se skillnaden på att hjälpa och att lägga sig i. Och visst händer det fortfarande att jag glömmer mig i farten. Jodå.

När jag var kring de tjugo var jag väldigt orolig för personer i min närhet. Jag gick och samtalade med en terapeut och jag minns hur jag grät och sa till henne att ”jag måste ju göra något åt detta. Jag måste få dem att förstå. Det är inte bra för dem”. Den kloka Eva jag gick hos sa då att det var inte mitt ansvar. Att jag faktiskt inte hade med det att göra. Det var deras ansvar och att det bästa jag kunde göra var att inspirera och genom att själv vara en bra förebild lita till att jag gav kraft. Människor måste vilja själva. Många gånger trycker vi i motsatt riktning när vi försöker förklara med kraft. Eller så gör vi oss själva till medberoende i en dålig situation.

Vi måste vara ödmjuka. För fastän vi kan tro det, så ser vi aldrig hela bilden. Min bonusmamma gav mig i somras en fantastisk förklaring till varför vi ska tänka till två gånger innan vi ingriper i en annan människas liv genom en historia om det här med att hjälpa en snigel över vägen. Här har den i sin lugna takt makat sig fram. Vi flyttar den som vi tror är bra. Fast vi kanske inte alls vet exakt vart den skulle. Plötsligt har vi krånglat till allt ytterligare.

Missförstå mig inte. Jag är den sista som tror på att passivt iaktta. Ser jag att en person jag bryr mig om är inne på en rent skadlig väg så kommer jag garanterat inte kunna hålla tyst. Men jag har med åren fått en större ödmjukhet inför min funktion i en annan människas liv.

När man då iakttar en människa som inte mår bra och kanske själv blir berörd av detta. Vad ska man då göra? Jag tänker så här: Först ska man nog konstatera faktum. Ja, jag ser. Samma sak kan man konstatera mot personen: ”Hej, jag ser att du har det svårt. Behöver du nån som lyssnar eller en kram så finns jag här”.

OM man själv har kraft. För om man inte alls har det då är det nog bättre att låta bli. Ingen bär hela världen på sina axlar. Det är enormt viktigt att komma ihåg. Även om du som läser detta är en person som tror mycket på att hjälpa till så är det superviktigt att minnas att vi inte hjälper någon om vi själva inte först har tagit hand om oss själva. Det fina med att vara många människor på vår jorden är ju också att vi ska turas om med att finnas där för varandra, tänker jag.

I såna fall måste vi ändå exempelvis i en jobbsituation fortsätta vistas intill den här personen vars uppenbarelse mot dig signalerar detta läge. Då tror jag på att ställa in hjärnan. Jo, man kan göra det. Jag arbetar på ett slags accepterande, konstaterande. Att säga till sig själv att personen har det tufft nu och så är det nu och det får vara ok. För livet är också så. Man kanske till och med måste hålla sig lite undan. Känner man att just detta är svårt för att man känner sig ”taskig” kan man faktiskt prova att vara ärlig – om man orkar. Man kan säga att ”du, jag ser att du precis som jag inte är på topp just nu. Håller jag mig för mig själv så vet du varför.” Många skulle tycka det vore helt onödigt – men själv tror jag kommunikation är det bästa för att undvika missförstånd. För nej, människor läser fortfarande inte tankar.

Att ställa in hjärnan på acceptans om andras behov att processa sorg och liknande är det något jag bara måste göra i rollen som krisstöd. Det skulle inte vara möjligt för mig att vara ett stöd i kris om jag inte kunde bygga upp en teknik kring detta och det har jag lyckats göra med syftet i fokus: Jag är nämligen inte till någon hjälp om jag förlorar mig i mina egna känslor.

Frågan är då, om det är så att man är bättre än andra på att lägga märke till saker, har man då också automatiskt ett ansvar då att hjälpa? Den frågans svar beror nog på ens egen personliga moral. Kan jag och har jag ork ja då vill jag personligen gärna i alla fall lyssna och finnas där. Det är medmänsklighet. Men lika värdefullt kan det vara att bara bekräfta någon, våga se och uppmuntra den att söka stöd från dem som finns nära. Det är faktiskt just det som är min viktigaste funktion i rollen som stöd i kris.

Ett annat personligt val för att se till att bli bättre på att se skillnaden på mitt och andras är att jag beslutat mig för att endast hjälpa folk som vill bli hjälpta. Det vill säga, inte ödsla energi på personer som beklagar sig men som gör föga åt sin situation. De vill uppenbarligen ha det så – och återigen – det är deras ansvar.

Det kan låta hårt. Men jag har den hårda vägen lärt mig att man hjälper inte alltid när man tror att man hjälper. Och att ibland löser sig saker på ett helt annat sätt än jag trott.

Viktigast är därför att ta ansvar för oss själva och att ifrågasätta de automatiska tankar som kommer av de signaler vi tar in. Är mina slutsatser riktiga från det jag iakttar? Kan jag tillföra något? Orkar jag finnas här? Och viktigast – är detta min sak?

This is my space. This is your space.

En samling kloka gubbar och gummor – och så ett knippe nötter på det

Dom där personerna som stärker dig. Dom som hjälper dig att se saker ur ett annat ljus. Dom som inte bara älskar dig för den du är utan trots det du även är.

När jag har mina dansträningsklasser brukar jag välkomna alla nya till ”klubben för inbördes beundran”. På mina klasser smeker vi varandras egon. Så där så att det är riktigt äckligt, kan någon pretto person tycka. Jomen vafan! Jag vet vad som stärker och bygger upp och inte är det att vara pretentiös och skitnödig. Ska du utvecklas och våga bli bättre på ett område som är utlämnande, då behövs det heja, heja. Jo, så är det. Kritikens plats är i ett helt annat forum och när den gäller träning för hälsans skull har den ärligt talat ingen plats alls.

I vänskap skattar jag dock högt de som tänker annorlunda än jag. Nej, det är inte alltid kul. Men så länge det görs med kärlek och empati och med mitt bästa i åtanke då är det så välkommet. Vi behöver gnuggas för att bli dom där skinande diamanterna jag tror vi alla på vårt eget sätt är.

Mina vänner är mina juveler, dom enda juvelerna jag behöver. Jag har en rubin, en smaragd, en topaz, en ametist och så finns där även de som kanske för mig först inte såg lika mycket ut för världen men som med tiden visat sig vara av bättre material än jag någonsin hade kunnat ana.

Jag får så otroligt mycket klokhet från mina vänner varje gång jag träffar dom. Alla är liksom specialister på något område – och noviser på nåt annat. Det är ju det som är det sköna med oss människor. Vi kan vara hur visa som helst på vissa plan och fullkomliga idioter på ett annat. Men, som Cohen sjunger: ”Theres a crack in everything and that’s how the light gets in.”

Klokhet, kärlek och värme behöver vi för att växa, precis som en annan växt i ett växthus. Välj din omgivning med omsorg. Välj den som får dig att känna dig trygg, älskad och som det bästa du som du kan vara. Men välj också de människorna som utmanar dig och får dig att växa.

På det receptet behövs också ett knippe nötter. En regelbunden intensivdos av kärleksfull galenskap. Några sköna individer som bara genom hur de är inspirerar dig till att se livet på ett annat sätt. Här kan vi skippa ord som konsekvens och perfektion. Njut av dessa personer som vågar sticka ut, vara sig själv och ger på ett annat sätt än det traditionella genom att bara finnas till som tydliga original på denna jord.

Fast till slut, lyssna mest på dig själv. Du vet, utifrån hur du med lite distans reagerar på de intryck du får, vilken som är din väg.

Just idag vill jag tacka Tove. Du rockar. Alltid.

PS Nu sitter säkert en känslig hög bland mina vänner och funderar på vilka som jag betraktar som nötter. Svaret är: er alla – då och då. En känner andra som en känner sig själv. 🙂 DS

Rör på dig och låt någon annan röra på dig

När jag för en så där fem, sex år sedan för första gången såg den överkäcka tv-shop-reklamen för Zumba hade jag aldrig någonsin kunnat gissa att träningsformen skulle visa sig bli en så stor del av mitt liv som den idag sedan tre år de facto är. Ett ekonomiskt minus på bankkontot plus ett starkt behov av att komma i form var det som i sanning var det som fick mig att pragmatiskt dra nytta av mina år på salsa och sambaklubbarna i Malmö. På så sätt, nästan av en slump, fick jag plötsligt receptet på det som visat sig bli inte bara världens roligaste jobb utan även mitt personliga lyckopiller.

Jag var nämligen hon, tjejen, med trea gympa. Hon som mest väntade på att timmen skulle gå över och var lycklig när hon kunde hänvisa till en förkylning så att hon slapp. Min ”skäms-sysselsättning” som tonåring var i och för sig att i hemlighet dansa till hitlåtar framför spegeln. Aldrig hade jag väl ändå kunnat drömma om att någon faktiskt skulle betala mig för att göra samma sak och att det vid 40 fyllda skulle hålla mig mer vältränad än de flesta.

Att bli lärare eller instruktör har aldrig varit något som lockat mig eftersom jag trodde att jag inte skulle klara av att binda upp mig så flera kvällar i veckan. Jag gillar verkligen alltid att känna mig helt fri och ha alla möjligheter öppna. Men ni vet, det man tror man vill ha är inte alltid det man behöver. För mig visade det sig att det skulle krävas att jag just blev instruktör med ansvar för andra för att få upptäcka vinsten med regelbunden träning. Helt plötsligt befann jag mig i en situation där jag tränade fem gånger i veckan. Med det kom en stabilitet i välmåendet som en helt oväntad men fantastiskt välkommen bonus.

Jag har haft några riktigt tunga perioder i mitt liv både på grund av yttre omständigheter och min egen känslighet. Trots det har jag aldrig tagit antidepressiva medel. Det handlar inte om att jag tycker det är fel eller något man ska låta bli – tvärtom vet jag många som det helt inneburit vändningen för. Men en viss motvilja till kemikalier i min kropp finns nog ändå i mig – även om den uppenbarligen kan ignoreras hur lätt som helst när det gäller färglatt surt godis med syrefrätande socker på.. Så terapi har varit svaret och i många fall till stor hjälp. Hade jag dock på allvar insett vilken oerhörd effekt intensiv träning kan ha på det psykiska välmåendet hade jag dock inte bara utvecklats utan varit så mycket gladare på kuppen.

Om du är en person som har tendenser till humörsvängningar eller till och med är riktigt nere periodvis så vill jag verkligen, verkligen uppmuntra dig att lägga den energi du har på att undersöka träningsform, efter träningsform tills du hittar din grej. Självklart är det viktigt att lyssna på sin doktor, men på den här punkten vet jag att hen med största sannolikhet håller med mig så länge du inte har några fysiska hinder. Spring, dansa, hoppa, spela boll eller bara gå. Det viktiga är verkligen att du rör dig, helst så du svettas riktigt rejält.

Att röra sig är alltså det viktiga, men det jag verkligen önskar dig, om du precis som jag är en person som lätt blir uttråkad, är en form som du tycker är riktigt ROLIG oavsett dess vinster, för då kommer du garanterat fortsätta och det är det som är hela poängen. Åh jag förstår att du hört detta tjat om träning förut och är trött på det. Men jag önskar, önskar verkligen att jag hade fått in denna rutin i mitt liv tidigare så jag kunde få må som jag gör idag. Vidare tror jag också att som de ofta mycket analytiskt lagda personer vi högkänsliga och högreceptiva individer är så har vi en tendens att ”fastna i vår huvuden”. Jag har då lärt mig att träningen hjälper mig att bättre både tänka – och att skapa.

Endorfiner är ju nyckelordet. Det är dom vi vill släppa loss i vår kropp.

Dom får också en jäkla fart på sig vid beröring. Så är det. Så kramas för guds skull. Krama alla som vill och hitta ännu ett skäl till varför det är viktigt att visa dom vi har i våra liv att vi älskar dom. Njut av fysisk kärlek på alla sätt du kan, du som vill och har en möjlighet. Gå på massage eller gulla med hunden eller katten. För det funkar. Vill själv bättra mig på detta område för jag vet ju att det får mig att må så galet mycket bättre.

Med andra ord – om du inte på allvar provat – ge kroppens inbyggda piller en rejäl chans. Så värt.

Gnun checkar ut

Har slitit som en GNU hela dan, ja hela veckan för att jag ikväll ska, ska, ska ta helg! Fredag, lördag som det ju enligt mitt schema är.

Kan bocka av följande på projekteringens att-göra lista:

-Pressmeddelande ut CHECK
-Möte med spellokal CHECK
-Möte med ordförande för högkänsligas förening CHECK
-Biljettjänstutredning för bästa effekt CHECK
-Talat med regiögat om förbereda vår projektering CHECK
-Talat med konstnärliga gruppen varav delar finns i söder och ska besökas CHECK
-Läst, läst och läst CHECK
-Sen har jag ju spelat, sjungit, skrivit, det som jag egentligen vill göra hela tiden…! CHECK

Jag behöver se det på ett papper för att inse vad jag faktiskt har gjort. För mina ögonen fokuserar ständigt på nästa sak som ska åtgärdas. Blicken är framåt på att jag nästa vecka (men egentligen helst redan igår) vill skriva fler låtar, jobba text, göra trailermanus, boka tider med samarbetspersoner, visitkort.. Är helt enkelt i det stadiet då jag blir sjukt frustrerad över folk som tar upp hela trottoaren och går långsamt. I varv, kallas det.

Så vad jag faktiskt åstadkommit måste jag påminna mig om för att jag verkligen ska minnas att jo – jag inte bara förtjänar helg – jag behöver helg. Alla gånger. (För er som suktar konkreta tips i vardagen, här var alltså ett – indirekt så som jag oftast gör: Skriv upp det bra ni gör och det bra ni är oavsett ni gör nåt! Gör en mapp i mejlkorgen som heter Underbara ord där ni lägger allt fint ni behöver påminna er om. )

SPELADE gjorde jag ju igår också. Rart. I en pyttelokal där allt var mys, arrangörerna toppen och soppan galet god. Jag var nervös för det fanns ingen medhörning. Jag hörde inte alls vad publiken hörde och det kan få mig, nära-ljud-hörlursälskaren, att bli lite nojig. Men det gick hur bra som helst. Jag glömde en fras. Hoppsan. Fast fingrarna spelade vidare. Hurra för mina fingrar. (De behöver också helg nu, vill jag lova.) Jag spelade några fel ackord. Oj. Men det visste mest jag. Fast den nya låten var det fler än jag som höll med om att den är rätt speciell, nya arret perfekt till föreställningen och många leenden och skratt var det som jag denna gången faktiskt var tillräckligt närvarande för att ta in och njuta av. Med andra ord – sakta men säkert – framåt.

Flera nya ansikten var det också på gårdagens föreställning som genast gick helt gick igång på ämnet i För sensibelt begåvade. Ämnet engagerar.

Nu är det dags för arbetsveckans två sista dansklasser. Bästa distraktionen. Sen efter helgen fortsätter vi.

NÄSTA vecka är det dags att avslöja var och när föreställningen kommer äga rum.

Häng me!

Hur ska du ha det i resten av ditt liv?

Jag är en person som tror mycket på det egna ansvaret i livet. Detta beror säkert till stor del på min uppfostran. Som vuxen har dock tankesättet även blivit ett medvetet val som grundat sig på den styrka tanken ger mig, att jag själv har makten över mitt eget liv.

Det är därför jag både i min funktion som krisstöd och när det gäller ämnet högkänslighet i så hög grad vill lyfta möjligheterna med egenvård och det egna ansvaret. Det är därför jag vill göra ett projekt om högkänslighet som lyfter fördelarna med denna egenskap som vi fått, som rätt utnyttjad kan bli en sådan tillgång för såväl oss själva som vår omgivning.

Du föds. Du får en kropp. Du får en själ – eller en personlighet – vad du än vill kalla det. Du får en omgivning. Vissa saker kan vi inte styra över. Men betydligt mycket mer än vad vi ofta tänker.

När det gäller högkänslighet talar man mycket om att vi blir överstimulerade. I praktiken betyder det att vi blir trötta av mängden intryck. Hur vi i praktiken reagerar då beror i mångt och mycket på vår personlighet i övrigt. Själv blir jag då väldigt lättirriterad och får nära till tårarna. Det är egentligen inte så dramatiskt. Det är ett symptom som betyder att det är något jag måste reglera.

Överstimulering kommer jag återkomma till många gånger eftersom det är den utmaning vi högkänsliga har att leva med. Överstimulerade kan vi bli av både yttre och inre faktorer. Det handlar inte bara om sånt som man oftast läser om i tidningsartiklar som starka ljud, röriga omgivningar eller upprörande händelser. För mig som är extrovert högkänslig och som verkligen ÄLSKAR och medvetet söker mig till spänning så är det ofta roliga saker som överstimulerar mig. En rätt stor regelbunden mängd av dem behövs alltså för mig också för att jag ska må bra! Ni förstår själva – för mig handlar därför livet väldigt mycket om att konstant balansera mellan vad jag dras till och vad jag behöver. Det kan man sitta och tycka synd om sig för eller så kan man se vilka möjligheter det faktiskt ger.

För sanningen är, att ENDA sättet att påverka vår egenskaps utmaning är att lära känna oss själva riktigt väl och lära oss att i den mån det är möjligt reglera mängden stimuli – som det heter. Det betyder att vi behöver välja rätt miljöer i allt från arbete till relationer för att själva må bra. Detta har tagit lång tid för mig att lära mig och är fortfarande något som jag arbetar på – dagligen.

Poängen är dock – vi måste välja. Vi måste ta aktiva beslut dagligen för att forma vårt liv så att det optimerar fördelarna med vår gåva. För det är en gåva. Inte en gåva bättre än andra, men en gåva med sina speciella fördelar som rätt använd verkligen är unik och otroligt användbar.

De personer som föds in i en miljö med stor förståelse för att värna om den högkänsliga personligheten är lyckligt lottade. Men det gör de flesta av oss inte i västvärlden. Så är det bara. Många av oss kan ha levt ett helt liv där vi ständigt känt oss fel och missanpassade. Men.

Det är hittills det. Nu är du vuxen, nu vet du om din egenskap och nu bestämmer du.

Börja fundera på vilka möjligheter det ger.

Om du som läser detta just nu går igenom en hårdare tid eller kanske till och med aldrig mått riktigt bra, så kan det hända att du blir provocerad av det jag skriver. Jag vet ju inte hur du har det och vilka utmaningar du kämpar med? Nej, det gör jag inte. Men jag vet att det finns möjligheter. Och då kommer vi till en annan av de bra klichéer jag gärna använder mig av: Gräv där du står. Fråga dig själv hur du kan göra ditt liv bättre för dig själv redan idag. Fråga vad av det du väljer att göra som inte bara får dig att fly från det jobbiga i stunden utan även gör att du mår bättre i morgon, i övermorgon och resten av veckan. En god frukost och en promenad är en väldigt bra start.

Jag skulle så klart kunna tycka synd om dig också. Tro mig, jag tycker rätt ofta pinsamt mycket synd om mig själv också. Men det gör fan ingen nytta.

Poängen är: Du bestämmer.