Sommartider hej hej

Solen

Ni vet att om man är en känslig person så är det lätt att under bättre perioder bara glida med, förtränga och sedan på något makalöst sätt återigen slås av häpnad när samma fenomen slår en. Så onödigt, när man faktiskt kan bli fiffig och lära sig hur man fungerar. Förebygga. Det tror jag på.

Innan jag lärde mig hur jag funkar med ljus och hur starkt det påverkar mig så var vinterhalvåret en mardröm för mig. Nu är det bara en halvond dröm. Skämt åsido. För en person som påverkas starkt av bristen på solljus kan det vara ett helvete med skandinavisk vinter. Det roliga var att det tog så lång tid innan jag fattade. Alltså. Nää. Igen alltså depp i November till februari? Sicken slump! Efter rätt många år insåg jag. Hm. Det kanske inte är jobbet. Killen. Hemmet.

Utan ljuset.

Visst har vi alla upp- och nergångar hursom och saker som påverkar vårt liv, särskilt kanske vi personer som lättare, och till och med ofrivilligt tar in signaler från vår omgivning.

Men just det där med ljuset för mig var en nyckel som tog en stund att komma på.

Så vad gör man då? Alla kan ju inte flytta in i en ljusterapi-klinik. Denna vinter har ju dessutom varit en av de mest solfattiga.

Har man råd planerar man såklart in semester då och laddar med sol. Det har jag själv inte haft tid för i år.

För mig har då träningen varit räddningen. En träning som blir av. Jag vet att jag tjatar om detta. Men de endorfiner träning ger kan på många sätt kompensera bristen ljus och i alla fall se till att du inte faller in i dom här mönstren som gör att vinter-deppen utökas ytterligare. Ni vet vad jag menar: Soffan, chipsen, vända på dygnet. Så för egen del så har jag mina deltagare som väntar på mig. Halleluja vad jag är er tacksam.

Men nu är då alltså våren här. Med besked! I min lilla lya med fönster i två riktningar är det nästan smärtsamt tydligt om morgnarna. Men vem bryr sig?

Jag jublar och återupptar mina morgonpromenader som kanske blir löpturer snart. Fast gå och mysa räcker rätt gott när kör så mycket kondition som jag ändå gör i mitt instruktörsjobb. Ladda ljus. Passa på att samla kraft. Det är nu du ska skaffa vanor som stärker dig inför nästa vinter. För man måste liksom lära sig det här. Eller flytta.

Skratt. Fast det är ju i dessa tider man minns varför man vill Sverige.

Hursomhelst, det jag vill säga är följande: Det är när man mår bra som man ska ta tag i det jobbiga. Fast först kan man så klart vila lite. Men sen. Förbered. Skaffa nya vanor. 21 dagar tar det säger de.

Med önskan om en riktigt, riktigt skön söndag.

NU PÅ ONSDAG finns det för första gången en hel del biljetter kvar. Vet inte riktigt vad det är med den 2:a april och varför det blivit så – för veckan efter är det återigen slutsålt! Så passa på att kom och njut denna föreställning som jag precis insett med sommartiden för första gången kommer bli litta i soljus. Det blir spännande. Biljetter hittar du här på Ticnet.

Du är vad du är – och det räcker gott

Spegla

Du kanske är en av de lyckliga som kände till hemligheten redan från början? För dig var det kanske alldeles sjävklart? Inte ens något du ifrågasatt? Men för många av oss, både högkänsliga och även normalkänsliga är det lätt att definiera oss själva utifrån vad vi åstadkommer och hur andra speglar våra prestationer i stället för vad vi är.

Mia Törnblom gjorde allt ett bra jobb när hon för några år sedan lyfte skillnaden på självkänsla och självförtroende. Att definiera sig själv utifrån vad man gör är nämligen en ständigt övergående lycka medan insikten om att vi bara är, är det som varar.

Det här skriver jag förnumstigt som om det är nåt jag alltid vetat. Tvärtom.

Du är aldrig bättre än din senaste prestation finns det ett uttryck som heter. Ett uttryck som må vara sant ur ett prestationsperspektiv. Arbetar du med något som bedöms offentligt så är det ditt senaste alster som bedöms och plötsligt är du i omvärldens ögon ett med din prestation. Eller är du verkligen det? Kan faktiskt vara särskilt viktigt att fundera på när det går bra. Vad är du?

Som skådespelare så talas det mycket om detta då det är lätt att förväxla ens arbetsmaterial – sig själv – med sig själv. Lättare att separera måhända om man i stället arbetar med ett separat objekt, låt säga, sälja blommor.

Många skådespelare behöver arbeta med andra saker tidvis för att få kassan att gå runt. Något som är helt självklart i många andra länder – man är inte mindre skådespelare för det. I exempelvis England, ett land med ett fantastiskt utbud av skådespelare så brukar uppföljningsfrågan om du svarat att du arbetar som skådespelare vara: ”Jaha, vilken bar arbetar du i?” Här i Sverige är det dock mindre väl sett, det är nästan finare att gå på a-kassa än att varva med andra sysslor – eftersom om du gör nåt annat – ja, då är du ju plötsligt inte längre bara skådespelare. Mycket tråkigt tycker jag – eftersom andra erfarenheter i det största berikar oss som faktiskt ska kunna gestalta alla sorters människor.

Jag fick för omkring tio år sedan insikt om att jag alltid definierat mig utifrån vad jag gör och att jag i allt för hög grad låtit det påverka hur jag mår. Är däremot född med ett makalöst självförtroende – en tilltro till min förmåga – som säkert delvis kommer från mina föräldrar som alltid också gått sina egna vägar om än inom olika områden. ”Hur svårt kan det va?” är lite familjeattityden. Synd var dock att det här med självkänslan och egenvärdet var så satt på efterkälken. Och självkänslan, det är ju den som får oss att må bra i det långa loppet, oavsett våra bedrifter.

Jo, jag vet det nu. Jag har varit på den absoluta botten i livet och ändå blivit älskad. Jag har nått framgångar men ändå inte mått så himla mycket bättre för det. Mycket vill ju oftast bara ha mer. Tricket är att må bra oavsett.

Trots de här insikterna så märker jag hur höjdrädd jag blir nu när saker går rätt bra med detta älskade projekt jag arbetat med så länge. Och hur lätt det är att ständigt flytta fram gränserna. I somras var målet att göra en föreställning. Med eller utan stöd. Sen fick jag plötsligt stöd. Då blev målet plötsligt ett annat – mål med konkreta försäljningssiffror, men påminde jag mig då, viktigast var kvaliteten på föreställningen. En lyckad premiär. Det fick jag – och då blir målet över en natt ännu större.

Jag hoppas ni följer med i mitt resonemang. Jag talar alltså inte bara om mitt eget projekt utan hur många av oss fungerar överhuvudtaget. Vi stirrar oss så lätt blinda på nästa steg i stället för att se vad vi redan åstadkommit. Ironiskt när man som jag gör en föreställning som handlar om att våga vara unik, ta hand om sig och älska sig själv som man är.

För jo, jag kommer på mig själv med att fastna i tankarna på de som inte skrattar riktigt så mycket som jag vill. De som verkar vara väldigt högkänsliga i publiken men som kanske inte känner igen sig för att jag är så himla extrovert gentemot majoriteten. För såna finns ju så klart! Hur jag stör mig på media som det i sanning är en utmaning att få göra sig hörd hos. Ja, allt som fortfarande återstår.

Detta trots att jag i det närmaste överrösts med uppskattning i alla former. Visst är det knas?

Så idag – med mängder av kärlek i bagaget från gårdagens föreställning, så påminner jag mig igen. Jag är inte vad jag gör. Jag är ju bara Sarah som är rätt skön även små-mullig, även när hon gör fel, även när hon gråter, även när hon tappar humöret. Just för att jag är jag. Inte för att jag gör massa saker.

Kom ihåg det du med. Som högkänslig är det så lätt att fokusera på bristerna för att vi är så rackarns bra på att vara vaksamma och förutseende. Men nu ber jag dig använda ditt berömda fokus – som faktiskt är väldigt bra när du inte blir distraherad – och fokusera på allt som gör dig till du. Låt oss göra det va?

Nästa vecka är helt slutsåld. Smockfullt! Fantastisk kul. Sen är det roligt, för att jag har försökt hitta en logik i varför olika dagar säljer som de gör. Har inte hittat någon. För onsdagen därpå finns en hel del platser – däremot inte många tisdagen därpå. Sista förställningen börjar redan fylla upp rejält, medan nästa sista har mest platser kvar. Jag kommer lite längre fram tala om vilka personer som vunnit mina tävlingen om biljetter! Du kan fortfarande delta! Skriv och motivera varför just du vill komma! Men du som säkert vet att du vill komma hittar biljetter här, mitt bland massa hjärtevärmande recensioner!

Som en virvelvind genom livet

VirvelvindHar du tid att hålla dina dansklasser nu så här nära inpå premiär frågade någon mig. Jag förstår frågan. För livet är just nu time management på hög nivå. Kom-ihåg- listor och sortering för att vara säker på att allt som behöver förberedas blir gjort. Den här sortens noggrannhet som vi högkänsliga både är suveräna på och som kan driva oss till vanvett om det blir för mycket. Just därför har jag tid.

Tiden på dansgolvet ger mig nämligen bonustid. Ja, så känns det i alla fall. För efter en timmes träning är jag effektivare än någonsin, sover bättre än annars och är lugnare och mer tillfreds än annars.

Det är så märkligt. Ibland kan jag ha svårt att ta mig till klassen – och det beror inte på er kära deltagare om ni läser detta. Tvärtom – ni är moroten! Era glada ansikten och känslan av att få dansa med er – förutom ansvaret att ni faktiskt betalar för att få gå och träna med mig. Men jag är ändå en bekväm jäkel innerst inne som gärna såsar på soffan i kvällningen. Så jag kan därför ibland åma mig lite. Precis så som jag gjorde innan jag blev instruktör – och därmed oftast aldrig kom iväg. Det är sanningen..

Men så kommer jag då till klassen och så händer något magiskt. För varje minut som går är det som om jag blir ett kilo lättare, oron lättar och jag finner mig gå hem från passet som den coola brud jag också är.

Tack för detta kära deltagare. Timmarna med er är guld värda. Just denna veckan har jag varit tvungen att låta bli 3 av 9 klasser, men de andra har jag med värme tagit vara på.

Jag har sagt det förr. Jag tycker verkligen inte alla ska hålla på med Zumba. Älskar man inte rytmisk musik och att dansa då är det nog inte ens grej. Men obs, du behöver inte KUNNA dansa, så länge du gillar det kommer jag hjälpa dig med resten. Men ni andra som mest fnissar åt tv-shopreklamen (vilket även jag gör, får jag erkänna, OMG…) jag HOPPAS verkligen att ni hittat ett annat sätt för att ta vara på kroppens endorfiner.

Träning för mig handlar nämligen numer mindre om kroppen och nästan mer om mitt sinne sedan jag blev medveten om effekten träningen har på mig. När det gäller dans förklaras det så här bra:

”Dance enables you to find yourself and lose yourself at the same time.

Fortfarande nyfiken på vad ni andra har för erfarenheter av detta med träning, just för att det för mig var en sån ögonöppnare för en sådär tre år sedan. Visst hade jag läst om träningens effekter men ändå inte riktigt upplevt – så därför ej fattat.

Hursomhelst hoppas jag att ni alla har ert sätt!

Idag ropar jag TVÅ! Dags för genrep. Iiih! Stryker klänningen. Sätter möbeltassar på skorna (jo hon klampar). Är du nyfiken på vårens charmigaste lilla föreställning så hittar du biljetter här!

Anpassa livet – inte dig själv

PusslaDu är bra precis som du är. Jag lovar. Vad nån än tutat i dig. Du kanske inte ännu har hittat ditt forum. Du kanske fortfarande känner att du bara sticker ut. Att du är gruskornet som skaver. Attans. Jag vill ju vara som fisken i vattnet bara tänker du.

Det finns även fiskar förresten som är högkänsliga. Visste du det? Det är ju inte bara bland oss människor som nästan 20% begåvats med en lägre tröskel för sinnesintryck.  Och jag vet inte hur lätt för det är för en fisk att byta miljö. Kanske inte så lätt för oss heller. För många kan det vara otroligt skrämmande. Vi liksom står där man ställt oss. Kanske särskilt om man är en högkänslig med ett särdeles aktivt vaksamhets-system. Då är det lätt att bara känna: Ja, men det är ju så här mitt liv ska va, attans att jag inte ska passa in.

Nu är det ju så här att det finns något som heter slumpen. Vem sjutton var det nu som bestämde var just du skulle dimpa ner och hos vilka föräldrar då? Det kan jag inte svara på. Men jag kan lova dig att det inte alltid är precis där du hamnade som du ska vara. Jag pratar inte bara geografiskt. Jag pratar om den sortens människor du omger dig med. Vad du jobbar med. Hur ditt yrke påverkar hur din dag ser ut.

För otroligt mycket kan vi ändra. Små justeringar som kan ha helt enorm betydelse. Det är märkligt men det fattar vi inte alltid. Det känns liksom alltid att som det är nu så kommer livet alltid vara. Och sen gör vi några småjusteringar för att undanhålla vårt missnöje.

Men jag kan lova dig, att om det inte känns rätt, då finns det möjligheter och det är bara att prova sig fram.

Min resa har inneburit att testa olika sorters jobb. Där har jag kommit fram till att det handlar inte bara om själva ämnet. Det handlar också om hur jobbet är uppbyggt. Jag behöver mycket möjlighet till frihet. Kan jobba enormt hårt, men behöver också kunna ta pauser när jag vill. När det gäller människor. Det finns många fina, men de lyfter dig inte helt. Det behöver du. Sök dom som lyfter dig. När det gäller träning. Hur kan du komma igång? Jag som hatade träning upptäckte tricket att vägra mig själv busskort och började gå. Ja, tills jag upptäckte att jag kunde få betalt för att dansa framför en spegel.

Men det är så där vi bör hålla på. Lägga pusslet, bit för bit, tills vi har ett liv som funkar med vår personlighet.

Det går inte över en natt. För mig har det varit en supertradig väg. Väldigt ofta skrämmande. Men det är så skönt när man vet och man ser skillnaden. För varje liten justering inser man att en liten ändring kan betyda så mycket och det gör hjärtat lätt.

Så, kom ihåg nu. Anpassa sig och läsa av omgivningen är bra att kunna när det är absolut nödvändigt och det passar med vad du vill och önskar. Men inte på ren automatik. Du är bra som du är.

Det är ditt liv du ska forma.

Imorgon är det dags för mitt första publikrep, referensföreställningen. Är så nervös att jag kan kräkas. Hallå, det är ju inte alls färdigt! Men idag fick jag igen ett sånt där fint brev där någon tackade för detta projekt och att de upptäckt detta med högkänslighet och vilka möjligheter det innebär. Då är det ju en plötsligt en mening med allt. Även om jag på nätterna just nu funderar mycket på vilken sorts galning jag egentligen är. Biljetterna säljer nu på här på Ticnet, så passa på att skaffa din. Vi ses!

Med kärlek idag och alla andra dar

LövKloka ord. Citat. Uppmuntrande tankar. ”Men. Vadå? Menar du att du behöver såna floskler för att må bra?”

Jo, jag är fullt medveten. Inredningsbutikerna dignar av dekorsbokstäver och dekorativt formgivna planscher med kloka ord. Citat i vår vardag har blivit folkligt på hög nivå och på Facebook överöses vi av vackra bilder med upplyftande ord. Med regelbundenhet även på sidan för För sensibelt begåvade, för vilken jag väljer dom med stor omsorg.

”Du är allt bra på att peppa dig själv” skrattade min lillebror till sist när vi fixade med ljud och jag stolt visade upp vad jag lärt mig. Ja, tänkte jag lite generat. Jo, jag gör nog det rätt ofta. Hm. Vem ska liksom annars göra det?

Så när det gäller citat har jag bestämt mig för att inte ge vika för coolhets-maffian. Det står inte Carpe Diem på min vägg. Däremot samlar jag på klokord med särskild innebörd för just mig och låter dom bombardera min hjärna dom dagar mörkret hägrar. För en kreativ och känslig hjärna är både ens bästa vän och ens värsta fiende. Min behöver tränas  – och det är så jag använder klokheterna.

Idag på Alla hjärtans vill jag ösa kärlek över mig och er. All sorts kärlek. Romantisk kärlek, vänskapskärlek och egenkärlek. Omnia vincit amor, idag och alla andra dar. Visst, kommersiella jippon ger jag egentligen inte så mycket för. Men ger det oss anledning att vara lite rarare – och det kan man ju vara helt utan att det kostar – då hänger jag gärna på.

Med kärlek släpper jag  idag också trailern till För sensibelt begåvade. Idag är det nämligen precis en månad kvar till premiär!

Varsågoda, vänner. En sång om att lägga märke till detaljerna.

Den lyckliga luckan mellan stress och tristess

Balans

Två veckor och en dag innan första publikgenomdraget lägger jag märke till att ankomsten av måndagmorgonen fyller mig med lättnad. Äntligen får jag arbeta igen.

På min kylskåp har jag ett schema uppsatt som delar upp den egna företagarens liv i delar om arbete och vila. I och med mina övriga uppdrag som bland annat träningsinstruktör arbetar jag väldigt annorlunda tider än gemene man. Detta ledde i sin tur till att jag till slut arbetade i princip jämt och kände mig aldrig ledig. Därför blev schemat svaret.

När man själv är sin egen chef borde man ju kunna ha det hur förnuftigt som helst tänker man. En klok växling mellan aktivitet och vila så som det bäst passar en högkänslig. Men icke. Ett av mina mest tongivande personlighetsdrag har alltid varit den här samvetsgrannheten. Jag kan liksom inte göra något ”bara så där”. Jag vill göra saker ordentligt. Så att det känns bra i magen.

När det då gäller ett enmansprojekt med hur många olika aspekter som helst så tar då listan aldrig slut. Och ska jag vara ärlig, samma visa var det på jobbet i säkerhetsbranschen. Och jobbet innan dess. Och jobbet innan dess. Detta är helt enkelt min utmaning som person. Den insikten har sjunkit in. Alltid något.

Det kan fungera alldeles utmärkt för oss högkänsliga att jobba hårt i perioder – fast det kräver en rejäl sammanhängande vila efteråt. Det tar nämligen hårt på krafterna. Eftersom jag med åren fått sådan rutin på saker som träning och just sömn så kanske inte direkt kroppen tar slut. Men psyket – det är uppenbart. Försök tala med mig om något annat än detta projekt just nu. Det kommer inte mycket givande ur mig. Tyvärr.

Så frågan för mig, som ändå är en person starkt behöver stimulans lika mycket som vila: Hur brinner man lagom? Hur hittar man den lyckliga luckan mellan stress och tristess?

Huvudbudskapet i Elaine Arons bok Den högkänsliga människan uppfattar jag som att vi högkänsliga inte ska ändra oss själva. Vi ska däremot se till att välja livet som passar oss. För många av oss innebär det att välja ett yrke som ger möjlighet till den återhämtning vi behöver. Flera av oss kanske inte ens ska arbeta heltid? Då blir det en lägre inkomst att mätta munnen efter. Men det kan ha ett enormt värde och i sanning vara något att överväga med tanke på den livskvalitet det kan innebära. Lika viktigt är dock ett arbete som stimulerar eftersom vi har en tendens att gå in i allting med full energi. Då inte detta är möjligt så är det ännu viktigare med en fritid som kan kompensera.

För mig är balansen mellan aktivitet och vila mitt livs utmaning. Just nu tillåter jag mig dock vara i arbetsknarkarträsket. Det är mängder av saker kvar att göra och märkligt nog stressar nu alltså tanken på en dag av ingenting mer än en dag av arbete. Så är det bara.

Vilken tur då att jag har ett så fantastiskt roligt arbete. Och vilken tur att jag får så mycket pepp, heja och inspiration från er som följer mig. Det är helt ovärderligt i detta läge! Orden jag får betyder massor.

Med önskan om en riktigt fin måndag till er alla. Njut av era jobb. De betyder mycket mer för oss än vad vi vet. Och för er som är mellan jobb – passa på att dröm ihop lösningen just för er. Den finns.

Hjälp nån annan och hjälp dig själv

HjälpEn del reagerar när de får höra att jag både betraktar mig som känsligare och samtidigt har arbetat som licensierat krisstöd. Jag kan förstå frågan då definitionen av en högkänslig person är en person som har lägre tröskel för sinnesintryck och som därmed är mer mottaglig för andra stämningar.

Yrken som präst och andra typer av rådgivare betraktas dock som väldigt typiska yrken för en högkänslig person. Det är yrken då man har god nytta av sin förmåga till analys och att läsa av andra personer.

För mig som person har det alltid varit så att om någon annan mår dåligt så sätts mina egna känslor åt sidan. På gott och ont. Under en lång tid såg jag till att avlägsna mig från behövande människor eftersom jag märkte att jag inte kunde reglera mitt medberoende, som det faktiskt utvecklade sig till.

Ännu senare upptäckte jag dock att denna egenskap faktiskt när så är lämpligt kan hjälpa mig själv att skaffa mig distans till mina egna problem.

Mår man dåligt ska man få må dåligt. Men det finns gränser för hur mycket man kan lösa genom att bara sitta och – må dåligt. Då kan det vara alldeles utmärkt att faktiskt få hjälpa någon som mår.. ännu sämre. Perspektiv är hjärnans bästa vän och det är vad en sån situation skaffar en.

Jag minns särskilt när jag själv råkade ut för en personlig livskris och sedan skulle tillbaka till arbetet – som krisstöd. Just den dagen upplevde en av personerna jag stödde något av det absolut värsta man kan råka ut för. Jag tvekade inför om jag verkligen var rätt person att åka ut som stöd, men valde till slut att göra det. Mycket riktigt trädde min benägenhet att fokusera på andra in och det gick mycket bra – och i längden hjälpte det även mig själv att få fokusera på en annan del av mitt liv än den som gjorde ont.

Men självklart ska vi vara noggranna med vad vi utsätter oss för för energier. Men det är stor skillnad upplever jag att frivilligt hjälpa någon än att bli utsatt för en person som bara läcker sin dåliga energi. Sånt är svårare att ta på och något som jag personligen märkt att jag därför behöver undvika i högre grad.

Nu ska jag gå på bio och se feelgood med en vän som blivit rispad av livet den senaste tiden. Hon tror säkert att jag ringt henne för att få ut henne. Men sanningen är ju att jag behöver henne lika mycket som hon behöver mig.

Sov gott och gå ut och gör nåt snällt imorrn!

Kärlek!

När dom vi älskar mest inte vet bäst

Led

Hur högkänsliga lätt och ibland till och med omedvetet anpassar sig till sin omgivning är något som jag tagit upp vid ett flertal tillfällen. Både för att den här förmågan att snabbt läsa av liksom automatiskt ger sig tillkänna. Men kanske också för att vi vill behålla någon slags ”god” stämning omkring oss.

Men det finns tillfällen i livet när vi gör viktiga val som kanske inte vår närmaste omgivning genast förstår. Val som oundvikligen kan ta fram reaktioner hos vår omgivning. Det kan handla om förändringar som även får en inverkan på dem närmast. Eller så kan det handla om ett val som våra närmaste inte själva skulle gjort utifrån dom personer de är.

De nära vill skydda. Hjälpa. Dig så klart. Men ibland, utan att de själv vet om eller vill medge det, även sig själva. Förändringar medför osäkerhet och det påverkar inte bara dig.

Det är då vi måste minnas att vi kan inte alltid förvänta oss applåder. Vi får stålsätta oss. Lyssna på den där rösten innerst inne och i stället för att följa bli dom som vägleder. Se det som vår uppgift att följa vår väg och lita på vår visshet om att det i längden kommer leda till något bättre för alla  även om det inte går att bevisa just nu.

Även i andra situationer vet inte alltid våra närmaste bäst. När vi lider, när vi mår dåligt exempelvis. En del nära står inte ut med att se sådant, inte ens när det är en nödvändig del av en process. De vill helst att det går över genast och erbjuder snabblösningar. Även då måste vi stå upp för vår egen process. Kanske samtidigt lugna och förklara, leda vägen.

Det orkar man ju inte alltid. All kraft kanske går åt till förändringen man själv genom går. Naturligt och förståeligt. Då kan det bli sprickor. Ett tag.

Viktigast är ändå att även om man tar in andras åsikter fortsätta lyssna på det man innerst inne vet.

Svaren på frågorna i vårt eget liv har bara vi själva.

Är du pepp?

Mitt sexårskalas. Var attans pepp.

Jag är lite pepp. Just nu. En stund. Så då vill jag rida på vågen. Svaret är som så ofta: Musik. Ska dansa omkring här som den vettiga tok jag är. Ni får gärna va med.

Så varsågod, nästa Spotify-lista: Pepp för sensibelt begåvade

Återigen, det här med musik är ju så otroooligt personligt. Så ja, snälla fyll på listan med vad som får dig pepp! Är sjukt nyfiken!

När det gäller musik som gör mig pepp är jag särskilt enkelspårig. Det är mycket dur (en numer utrotningshotad harmoni i kommersiell musik enligt en artikel jag just läste men som jag nu ej kan hitta) och det är mycket klapp och klang. Nä. Så långt kanske vi inte ska gå. Men det är ingen hejd på klyschorna när det gäller vad som får mig pepp. Schlager kan absolut ha sin funktion. Och damn vad jag älskar hip-hop i bilen.

Ofta handlar det ju om minnen jag har till låtarna. Låt nummer ett till exempel, Pata pata med Miriam Makeba påminner mig om min älskade morfar. Morfar dog när jag var tio år men jag hann få en rejäl dos. Han var vad man kallar ett ”äkta original”.  Urmakare från Lillträsk som levt ett hårt liv med begränsad lungkapacitet och dålig hörsel. Han var så jäkla tjurskallig och så jäkla glad. Han satte på Louis Armstrong. Han satte på Cornelis. Och han satte på Miriam. Och så sjöng han med det galnaste rösten och flämtade lite lätt av ansträngningen. Morfars näsa bär jag med stolthet.

Vad får dig pepp?

Solen skiner, jag har just skrivit ett bra stycke text och nu börjar det likna nåt.

Ha en ljuvlig onsdag, vänner!

Mamma och morfar på den tiden det begav sig. Pepp.

Hur viktigt är det på en skala?

”Varför måste just jag va en sån som måste välja mellan antingen bröst eller snygg rumpa” kommer jag på mig själv stå och väsa till mig själv i spegeln.

Julens 5 extra kilon har lett till ett mirakel. Hello boobies. Samtidigt är det bara att acceptera. Goodbye tight ass. Men vafan. Hur viktigt är det?

Your body rules

Ja hur viktigt är det? När jag läser om stora inspiratörer som Mikael Andersson som föddes utan armar och ben och som bara maxar sitt liv på möjligheter vill jag ge mig själv en stor fet höger när jag stör mig på såna fantastiska lyxproblem. Visst ska man ta hand om sig själv. Men hur vi ser ut är inte dom vi är och det är vi så många som verkar glömma.

Jag ska  inte kasta sten i glashus. För med den här känsligheten kom ett stort ifrågasättande som under tider, särskilt när jag var yngre, var otroligt påtagligt. Vi försöker se oss själva ur vad vi tror är omvärldens ögon.

Studier indikerar att ätstörningar är vanligare bland högkänsliga personer. Ännu ett bland exemplen på hur symtomen kan se ut för en icke väl omhändertagen känslighet. Själv har jag sluppit någon mer extrem form. Dock har kroppsmedvetenheten alltid varit där och starkt gjort sig till känna och påverkat hur jag tagit hand om mig. På gott och ont har den styrt mina val.

På något märkligt sätt gör många av oss utseendet till området där vi kommer hitta lösningen på våra problem. Det är konkret. Det är nåt att ta på. Lättare än abstrakt oro och svåra val. Inte ovanligt alls, kvinnors störda självuppfattning är ett av de mest markanta signumen av vår tid. För män blir det också allt vanligare. Tyvärr.

Icke desto mindre. Så tomt det alltid blir inombords blir när man märker att den lösningen aldrig varar.

Det som däremot varar är en glädje i det som blivit oss givet. Har man fötts med armar och ben är det banne mig vår förbannade plikt att ta vara på dem och vårda dem. Göra vad vi kan för att de ska fortsätta fungera. Så vi kan springa, hoppa, leka – allt som vi fått möjlighet till.

Så just nu njuter jag av att kroppen är i rörelse igen. Och att jag HAR bröst. Och rumpa. Hurra.

Ut och lek i snöflingorna!