Ja, må vi leva!

Foto: Linda Nilsson

Varje födelsedag är i sanning ett tillfälle att fira. Din egen och andras.

Igår fyllde jag 41. Nej, jag tänker inte sluta tycka om presenter. Nej, jag tänker inte säga att vi ska sluta tala om åldern. Jag tänker absolut inte bli en av alla de som talar tyst om mina födelsedagar från och med nu till dess jag dör, förutom att jag motvilligt överraskas av uppvaktanden från andra vart tionde år. Jag är stolt, glad och tacksam för varje nytt år jag får fylla.

För en del tycks det obehagligt att påminnas om sitt åldrande. Kanske för att vi påminns om att vi alla en gång ska dö. (Yep, sorry to break it to you, men det ska vi.) För andra är det smärtsamt att iaktta kroppens förändring. En tredje kanske har en uppfattning om att man ska bete sig på ett visst sätt i och med en viss ålder och därför känner sig begränsad.

Jag älskar verkligen livet. Och jag är så tacksam för varje minut jag har. Allt jag gör, inklusive den här bloggen och min kunskap gällande känslighet och psykologi i allmänhet handlar om att göra mitt liv bättre. För jag ser det som en gåva som jag har makt att göra det bästa av. Om än en skådespelerska är offerrollen den sista jag kommer att spela. Jag är konstant nyfiken på hur jag kan göra mitt liv bättre och tänker inte slarva bort någon möjlighet.

Därför är varje födelsedag något att fira. En dag att påminnas om den möjlighet du har fått. En dag att påminna de du älskar om hur glad du är att just de finns i ditt liv.

Traditionerna för dom här dagarna då vi firar något bestämt, inklusive helgdagar som jul och nyår, är ju så klart ett mänskligt påfund. Naturligtvis kan man uppskatta en annan människa vilken dag som helst. Men enligt min uppfattning är det så lätt att det inte blir av. Därför håller jag fast vid födelsedagsfirandet och i min familj har det blivit litet av en helig ko – i positiv bemärkelse – för oss alla. Vi är alla väldigt starka indvider med egna planer och mycket på agendan. Men på födelsedagarna samlas vi och grattar personen på det vis vi vet just den uppskattar.

När vi var små handlade det om skattkartor, garnnystan till hemliga paket och tårta till frukost. Idag handlar det om att vi samlas, äter gott och ger presenter som vi verkligen vet uppskattas.

Ligger just nu i min säng med ett kök och ett golv fyllt med papptallrikar och glas med rester.  Så lat. I fönstret står vackra blommor.  Väldoftande duschcremer. Bra böcker. Kuvert med bidrag till råsaftcentrifugen jag önskat mig. Jag är helt slut – som jag alltid är efter jag samlat folk. Men så glad och tacksam.

I mitt lilla hem om 29 kvadrat blir det väldigt trångt med folk. När jag bjuder in någon ny i härligheten på en opretentiös fest känner jag mig alltid först lite nervös för att de ska tycka jag är alldeles galen som fyller mitt lilla hem med folk till bristningsgränsen som får sitta på kuddar, sängen och de få stolar som finns. Att jag aldrig är klar när gästerna kommer. Att jag måste klättra på stolar för att hämta servetterna. Att plastskedar varvas med champagneglas – för det senare är de enda jag har. Fast jag älskar ju det.

Den senaste tiden har jag varit väldigt inriktad på att bara vara och må bra. Därför kom jag på först i slutet av dagen att just det, jag måste ju ha lite bilder. För jag älskar ju bilder. Och minnen. Det blev därför mest knasobilder på mig och inte en enda bild på den här galet goda tårtan jag lyckades slänga ihop. Jo, den blev verkligen galet god. Gick åt i ett nafs. Och här får ni receptet. Det bästa med denna tårta är att den är både gluten- och laktosfri. Du kan bjussa nästan alla på den! Själv är jag dock inte allergisk mot någonting så jag ska någon gång också prova att göra den med vanligt smör och grädde och det kan så klart även ni om ni vill!

NÖTMARÄNGTÅRTA MED SMÖRKRÄM OCH JORDGUBBAR

3 dl grovhackad mandel
9 äggvitor
4,5 dl socker

Hacka mandeln. Vispa äggen hårt så att du kan vända på skålen upp och ned utan att det faller ur. Blanda försiktigt i sockret och sen mandeln. Bred ut i två stora cirklar på plåten, så stora det går – alltså med plåtens djup som diameter. Grädda i ugn på 175 graders värme i nästan en timme. Den ska ju bli lite seg så den behöver inte vara helt färdig. Kolla av regelbundet. Jag chansade faktiskt och körde båda plåtar samtidigt och sen bytte jag plats på dom efter ett tag. Jag har gasugn så det är lite av ett experiment. Och det är ju kul.

9 äggulor
3 deciliter socker
2 dl laktosfri vispgrädde
2 msk vaniljsocker
1 nypa salt (smaka av)
200 g smakrikt laktosfritt margarin

Koka upp vispgrädden och sockret. Ta kastrullen av värmen och lägg i övriga ingredienser till smörkrämen. Låt sjuda medan det tjocknar under regelbunden rätt kraftig omrörning. Det får inte börja koka. Då skär den sig och blir sockrig. (Det gjorde min, men den blev god ändå kan jag avslöja..) Obs. Den här delen tar tid.

6 dl vispgrädde
Jordgubbar
Myntablad
Kanderade syréner

Lägg ihop bottnarna med smörkrämen emellan.  Bred på vispad grädde. Garnera med mycket jordgubbar, lite myntablad och kanderade syréner. Dom gör du senast några timmar innan genom att rulla i äggvita och socker.

SMAKLIG SPIS!

Med mig på bilden är förresten min fina vän Jenny som var en av de få som var kvar när jag kom på att jag också skulle ta nån bild. Jenny är hon som curlar mig med pepparkakor, lussebullar, semlor och alltid bubbel på födelsedan. I lördags sprang hon Stockholm Maraton och var knappt trött. Jenny du rockar. Tack också till alla andra sköna vänner som uppvaktat mig. Känner mig älskad. Fint.

 

Rapport från Ratatouille-fabriken

Foto: Sarah NilssonDet blir som att man mutar kroppen när man överanvänder den. ”Här, ta den här chokladkakan och sluta gnäll nu.” ”Nehej? Men en Napoleonbakelse då? Då håller du väl tyst?” Så har det låtit i konversationen med min kropp ett bra tag nu. I allt detta nya jag stundtals livrädd tagit mig för så har det varit ren muta som har fått det att gå ihop. Mutor i form av godis, bakelser och serier för hjärnan.

Jobbar nu i stället lite extra på att vara snäll mot mig själv. Håller på att varva ned, vänja mig med det här nya livet och då är det dags att få balans igen.

Det är ju nämligen så förrädiskt det där. Och en klok vän och kollega formulerade det så bra själv häromdagen. Hon beskrev hur man i en period med mycket utmaningar lever i ett ständigt adrenalin-rus och kroppen förväntar sig då bara belöningar för att få det där härliga dopaminet. Snabbaste vägen? Kolhydratrik mat. Som egentligen inte alls är någon belöning i längden.

Missförstå mig inte. Jag har inget mot kolhydrater, där tror jag på balans. Kommer aldrig ge upp mina bakverk. Men fast jag är galen i allt sött så får det mig i överskott helt speedad. Det behövs liksom int. Är sån ändå.

Så idag var det Ratatouille-fabrik. Följde min franska mammas enkla recept och drömde mig bort till Provence och den tid jag ska få återuppleva redan nu i sommar.

Min franska mamma gick tyvärr mycket sorgligt bort för två år sedan. Mamman i familjen som mer eller mindre adopterade mig sedan jag undervisade deras dotter i engelska i Chambéry i Frankrike för nu nästan tjugo år sedan. Hon gjorde ofta en Ratatouille som jag härmar både för att det är så gott, så nyttigt men också för att det för mig till en annan plats.

Foto: Sarah Nilsson

Det här är ju inte precis nån mat-blogg. Och int är jag nån mästerkock. Jag gör lite som jag känner bara. Men jag är bra på klok-mat till vettig peng. Ratatouille och Gazpacho blir ju aldrig lika gott som när tomaterna fått mogna långsamt under varm sol i egen trädgård. Hur ofta sker det i Sverige. Aldrig, typ. Men gott är det ändå när man tar riktiga tomater. Glöm burktomaterna tycker jag. Det här är som jag gör.

Vi kör:

Rätt många Tomater
Olivolja

1 Squash
1 Aubergine
2-3 Grön paprika
Timjan (gärna färsk)
Basilika (gärna färsk)

Börja med att skålla tomaterna. Det vill säga, koka upp dem så att skalet börjar spricka. Spola dem i kallt vatten och skala dem. Skär dem i bitar och ställ i en skål. Fräs squash och aubergine i bitar i olivolja, salta och peppra lite redan nu. När de börjat mjukna och bli lite gyllene så gör samma sak med paprikan i. Det finns de i Frankrike som tror på att fräsa alla grönsaker för sig först för bästa smaken. Men det orkar inte jag.. Nån måtta får det va. När alla hårdare grönsaker har börjat mjukna lite så häller jag i tomaterna och sen låter jag allt koka under omrörning då och då länge. Kryddar med färsk kryddorna som det känns bra.

Ätes till typ allt. Gott enkelt bröd. Till fisk. Till kött om man äter det.

Jag gör en rejäl kastrull och har ett par dagar.

BON APPETIT!

Älskar alla fina blommor jag fått i samband med föreställningarna. Galet härlig arbetsförmån. Imorgon spelar jag igen! Fullsatt salong – igen! Till och med verkar det som om 6 personer för mycket bokat bord, folk som ej har biljett.. Hoppas att det löser sig, men är du en av dessa rekommenderar jag att du mejlar oss på info(at)bonjouramour.se. Fullsatt igen om två veckor! Den 2:a april däremot förbryllar mig, för där har jag en hel del platser. Varför då liksom? Superpassande om du vill ha en plats då, för då går det! Biljetter hittar du här på Ticnet.

Gurkmeja, chili och mungbönor with love

ChiliJag har en soppa jag älskar. En soppa som är min placebo. En soppa man drivit med mig om. För att den liksom är min snuttefilt.

När livet blir strunt. När midjan blir tjock. När humöret surt. När sockret ska bort. Då lagar jag min mungbönsoppa.

Det är lite tro bakom den. Jag gick en gång på akupunktur och då fick jag höra om hur hyllade mungbönor är i Kina för att främja fertiliteten. Nåväl. Jag fick den för att det även var bra mot det jag sökte hjälp för. Naturvetare som jag ändå är betraktade jag rådet med viss skepsis. Men en är allt lite dubbel och dras till mystik. Så när jag googlade och upptäckte hur näringsrik mungbönan är så tänkte jag att, hur fel kan det va? Inte alls?

Jag lägger även i gurkmeja i mängder. Bra för att förebygga demens säger dom. Fast då behöver man visst rätt rejäla mängder. Fast vackert gult blir det i alla fall. Sen chili då, för att det hettar gott. Jag behöver varm mat för att va glad.

Till detta ska nämnas att soppan är matig, billig och bara riktigt god. Det hänger på kryddningen. Jag lagar den i en stor kastrull på söndagen och fryser in det jag ej kommer hinna äta närmaste dagarna. Väldigt bra bas för dig som försöker äta lite lättare, men mer grönsaksrikt.

Så här gör jag: Kvällen innan häller jag 3 dl mungbönor i en övertäckt skål med vatten så de får stå och svälla. Dagen efter ska de kokas och skummas av. Totalt ska de inte kokas mycket längre än typ 20-30 minuter.Jag hackar lök, fänkål och fräser med morotsslantar lätt gyllene i rapsolja. När det mjuknat kryddar jag blandningen rejält med chili och gurkmeja och häller det sen i bönorna som jag skummat av. Buljongtärningar i och sedan är det upp till att krydda efter egen smak. Kokosmjölksvarianten är lite mindre mager men godare. Den kräver sin lime och lite socker tycker jag själv och då får gärna ingefäran varit med från start med löken.

3 del mungbönor
2 l vatten (cirka) efter smak
4 buljongtärningar
Krossad chili
Lök
Fänkål
Morötter
Gurkmeja

(Alternativ tilläggskryddning Kokosmjölk, rörsocker, ingefära, lime)

Jag är verkligen ingen mästerkock, så bryter jag några regler här i mitt recept, så justera som ni vill. Vill gärna själv tro att jag är en het Nigella som lagar liksom fult men hett ändå.. Och tro kan ju försätta berg säger di.

Bra kommer ni i alla fall må. Det lovar jag. Och så smaksinnet sitt.

Väl bekomme!

PS Mungbönor är förresten supergoda att grodda. Typ 3 dagar tar det och I love it! DS