Som en virvelvind genom livet

VirvelvindHar du tid att hålla dina dansklasser nu så här nära inpå premiär frågade någon mig. Jag förstår frågan. För livet är just nu time management på hög nivå. Kom-ihåg- listor och sortering för att vara säker på att allt som behöver förberedas blir gjort. Den här sortens noggrannhet som vi högkänsliga både är suveräna på och som kan driva oss till vanvett om det blir för mycket. Just därför har jag tid.

Tiden på dansgolvet ger mig nämligen bonustid. Ja, så känns det i alla fall. För efter en timmes träning är jag effektivare än någonsin, sover bättre än annars och är lugnare och mer tillfreds än annars.

Det är så märkligt. Ibland kan jag ha svårt att ta mig till klassen – och det beror inte på er kära deltagare om ni läser detta. Tvärtom – ni är moroten! Era glada ansikten och känslan av att få dansa med er – förutom ansvaret att ni faktiskt betalar för att få gå och träna med mig. Men jag är ändå en bekväm jäkel innerst inne som gärna såsar på soffan i kvällningen. Så jag kan därför ibland åma mig lite. Precis så som jag gjorde innan jag blev instruktör – och därmed oftast aldrig kom iväg. Det är sanningen..

Men så kommer jag då till klassen och så händer något magiskt. För varje minut som går är det som om jag blir ett kilo lättare, oron lättar och jag finner mig gå hem från passet som den coola brud jag också är.

Tack för detta kära deltagare. Timmarna med er är guld värda. Just denna veckan har jag varit tvungen att låta bli 3 av 9 klasser, men de andra har jag med värme tagit vara på.

Jag har sagt det förr. Jag tycker verkligen inte alla ska hålla på med Zumba. Älskar man inte rytmisk musik och att dansa då är det nog inte ens grej. Men obs, du behöver inte KUNNA dansa, så länge du gillar det kommer jag hjälpa dig med resten. Men ni andra som mest fnissar åt tv-shopreklamen (vilket även jag gör, får jag erkänna, OMG…) jag HOPPAS verkligen att ni hittat ett annat sätt för att ta vara på kroppens endorfiner.

Träning för mig handlar nämligen numer mindre om kroppen och nästan mer om mitt sinne sedan jag blev medveten om effekten träningen har på mig. När det gäller dans förklaras det så här bra:

”Dance enables you to find yourself and lose yourself at the same time.

Fortfarande nyfiken på vad ni andra har för erfarenheter av detta med träning, just för att det för mig var en sån ögonöppnare för en sådär tre år sedan. Visst hade jag läst om träningens effekter men ändå inte riktigt upplevt – så därför ej fattat.

Hursomhelst hoppas jag att ni alla har ert sätt!

Idag ropar jag TVÅ! Dags för genrep. Iiih! Stryker klänningen. Sätter möbeltassar på skorna (jo hon klampar). Är du nyfiken på vårens charmigaste lilla föreställning så hittar du biljetter här!

Hur viktigt är det på en skala?

”Varför måste just jag va en sån som måste välja mellan antingen bröst eller snygg rumpa” kommer jag på mig själv stå och väsa till mig själv i spegeln.

Julens 5 extra kilon har lett till ett mirakel. Hello boobies. Samtidigt är det bara att acceptera. Goodbye tight ass. Men vafan. Hur viktigt är det?

Your body rules

Ja hur viktigt är det? När jag läser om stora inspiratörer som Mikael Andersson som föddes utan armar och ben och som bara maxar sitt liv på möjligheter vill jag ge mig själv en stor fet höger när jag stör mig på såna fantastiska lyxproblem. Visst ska man ta hand om sig själv. Men hur vi ser ut är inte dom vi är och det är vi så många som verkar glömma.

Jag ska  inte kasta sten i glashus. För med den här känsligheten kom ett stort ifrågasättande som under tider, särskilt när jag var yngre, var otroligt påtagligt. Vi försöker se oss själva ur vad vi tror är omvärldens ögon.

Studier indikerar att ätstörningar är vanligare bland högkänsliga personer. Ännu ett bland exemplen på hur symtomen kan se ut för en icke väl omhändertagen känslighet. Själv har jag sluppit någon mer extrem form. Dock har kroppsmedvetenheten alltid varit där och starkt gjort sig till känna och påverkat hur jag tagit hand om mig. På gott och ont har den styrt mina val.

På något märkligt sätt gör många av oss utseendet till området där vi kommer hitta lösningen på våra problem. Det är konkret. Det är nåt att ta på. Lättare än abstrakt oro och svåra val. Inte ovanligt alls, kvinnors störda självuppfattning är ett av de mest markanta signumen av vår tid. För män blir det också allt vanligare. Tyvärr.

Icke desto mindre. Så tomt det alltid blir inombords blir när man märker att den lösningen aldrig varar.

Det som däremot varar är en glädje i det som blivit oss givet. Har man fötts med armar och ben är det banne mig vår förbannade plikt att ta vara på dem och vårda dem. Göra vad vi kan för att de ska fortsätta fungera. Så vi kan springa, hoppa, leka – allt som vi fått möjlighet till.

Så just nu njuter jag av att kroppen är i rörelse igen. Och att jag HAR bröst. Och rumpa. Hurra.

Ut och lek i snöflingorna!

Krypandes, gåendes, löpandes genom Köpenhamn

StrögetSom kanske någon läst mellan raderna så har det blivit ett väl högt tempo den senaste tiden. Har börjat känna igen mönster jag sett förut. Överdrivet kritiska tankar. Ifrågasättanden. Osäkerhet. Dom gamla vanliga skivorna går igång.

Skillnad idag mot igår: Vägrar följa upp tankarna. Fokar på ny energi. Bryta mönster.

Här i Köpenhamn finns Vilma 11 månader. Kryper som en illbatting. Så nära, nära upp på de två. Vill helst gå själv och man ska hålla i fingerkrokarna hela, hela tiden. Det blev väl lite sömn för Vilmas Mor och Far. Lilla fröken på barnvagnsutflykt skulle innebära några timmar extra. En tog sin chans.

Att gå, gå och gå. En tur i den mest hygge av alla städer. För mig finns inget bättre sätt utöver att sova för att komma på nya spår. När jag går processar jag. För varje steg smälter jag en ny tanke. Jag går, går och går tills tankarna är slut, lederna oljade och musklerna börjar kännas. Tre och en halv timmar till fots genom Köpenhamn blev det idag.

Vilma fick ta mig från Vesterbro över Ströget till Nyhavn. Vidare ut på Amager och in i Christiania. Fast då sov hon och lika väl var väl kanske det, tänker den präktiga svenskan. Nej, hon skaffade inget olovligt i Köpenhamns fria kvarter. Alldeles för känslig för att behöva sådant. Alldeles för livsglad ändå.

Julmarknad

Så vaknar Vilma. Glad i bananen som jag ger henne bit för bit. Bara leenden och barnsligt flirtiga blickar har jag fått spegla mig i under nära nog tre timmar. Men nu börjar hon skruva på sig. Dra i selet. Hon vill ner på jorden igen. Gå på sina egna två. Och hon vill det nu. Jag ser det. Aj. Jag övervärderade min barnainstinkt en smula.

Gnyendena ökar och med dem längden på mina steg. Från Hovedbanegården övergår dem från att stolpa fram i trav till ren och skär galopp. Jag springer med svetten sipprandes ner för ryggen genom mina allvädersunderkläder. Gnyendena övergår till solklart jämmer och efter att banan utbytts till tandborste, spännande fingervantar så tar jag till slut fram hårdvalutan för Vilmas nyfikenhet: Mitt klarröda mobiltelefonsfodral , vackert men i sanning inte skapat för spädbarnssaliv. Fast just nu gör jag vad som helst.

Sarah Nilsson på Café IntimeFascinationen över det efterlängtade varar i fem minuter och sen är den solklara gråten ett faktum. Enghavevej, bara fem kvarter upp lyfter jag upp tösapigen på höften och börjar sjunga en påhittad sång om mor og far som elsker Vilma. Hon lugnar sig och jag börjar fantisera om hur jag stolt kommer kunna överlämna flickan i toppform till sina nu förhoppningsvis utvilade föräldrar. Ringer på klockan och pappa Rasmus öppnar upp – i samma stund som unga frökens tårkanaler.

Så gick det med det skrytandet. Fast. Nå. Stressen – på nåt sätt – väck. Kraften – tillbaks.

Tips. Hyr en liten en. Eller hursom. Gå, gå, och gå.

Jo men visst spelade jag här igår. Genomförde min debut i Köpenhamn! På gaybaren Café Intime. Hade planerat att det skull vara väldigt lugnt en måndagkväll. Visade sig istället vara smockat av glada i hatten twenty-somethings och galande cabaretdamar i färgade peruker. Öppnade upp med matchande Oh no not again om män i stället för pojkar till jubel och höll sen myset kort. Jag gjord’et.

Rör på dig och låt någon annan röra på dig

DanspillerNär jag  för en så där fem, sex år sedan för första gången såg den överkäcka tv-shop-reklamen för Zumba hade jag aldrig någonsin kunnat gissa att träningsformen skulle visa sig bli en så stor del av mitt liv som den idag sedan tre år de facto är. Ett ekonomiskt minus på bankkontot plus ett starkt behov av att komma i form var det som  i sanning var det som fick mig att pragmatiskt dra nytta av mina år på salsa och sambaklubbarna i Malmö. På så sätt, nästan av en slump, fick jag plötsligt receptet på det som visat sig bli inte bara världens roligaste jobb utan även mitt personliga lyckopiller.

Jag var nämligen hon, tjejen, med trea gympa. Hon som mest väntade på att timmen skulle gå över och var lycklig när hon kunde hänvisa till en förkylning så att hon slapp. Min ”skäms-sysselsättning” som tonåring var i och för sig att i hemlighet dansa till hitlåtar framför spegeln. Aldrig hade jag väl ändå kunnat drömma om att någon faktiskt skulle betala mig för att göra samma sak och att det vid 40 fyllda skulle hålla mig mer vältränad än de flesta.

Att bli lärare eller instruktör har aldrig varit något som lockat mig eftersom jag trodde att jag inte skulle klara av att binda upp mig så flera kvällar i veckan. Jag gillar verkligen alltid att känna mig helt fri och  ha alla möjligheter öppna. Men ni vet, det man tror man vill ha är inte alltid det man behöver. För mig visade det sig att det skulle krävas att jag just blev instruktör med ansvar för andra för att få upptäcka vinsten med regelbunden träning. Helt plötsligt befann jag mig i en situation där jag tränade fem gånger i veckan. Med det kom en stabilitet i välmåendet som en helt oväntad men fantastiskt välkommen bonus.

Jag har haft några riktigt tunga perioder i mitt liv både på grund av yttre omständigheter och min egen känslighet. Trots det har jag aldrig tagit antidepressiva medel. Det handlar inte om att jag tycker det är fel eller något man ska låta bli – tvärtom vet jag många som det helt inneburit vändningen för. Men en viss motvilja till kemikalier i min kropp finns nog ändå i mig  – även om den uppenbarligen kan ignoreras hur lätt som helst när det gäller färglatt surt godis med syrefrätande socker på.. Så terapi har varit svaret och i många fall till stor hjälp. Hade jag dock på allvar insett vilken oerhörd effekt intensiv träning kan ha på det psykiska välmåendet hade jag dock inte bara utvecklats utan varit så mycket gladare på kuppen.

Om du är en person som har tendenser till humörsvängningar eller till och med är riktigt nere periodvis så vill jag verkligen, verkligen uppmuntra dig att lägga den energi du har på att undersöka träningsform, efter träningsform tills du hittar din grej. Självklart är det viktigt att lyssna på sin doktor, men på den här punkten vet jag att hen med största sannolikhet håller med mig så länge du inte har några fysiska hinder. Spring, dansa, hoppa, spela boll eller bara gå. Det viktiga är verkligen att du rör dig, helst så du svettas riktigt rejält.

Att röra sig är alltså det viktiga, men det jag verkligen önskar dig, om du precis som jag är en person som lätt blir uttråkad, är en form som du tycker är riktigt ROLIG oavsett dess vinster, för då kommer du garanterat fortsätta och det är det som är hela poängen. Åh jag förstår att du hört detta tjat om träning förut och är trött på det. Men jag önskar, önskar verkligen att jag hade fått in denna rutin i mitt liv tidigare så jag kunde få må som jag gör idag. Vidare tror jag också att som de ofta mycket analytiskt lagda personer vi högkänsliga och högreceptiva individer är så har vi en tendens att ”fastna i vår huvuden”. Jag har  då lärt mig att träningen hjälper mig att bättre både tänka – och att skapa.

Endorfiner är ju nyckelordet. Det är dom vi vill släppa loss i vår kropp.

Dom får också en jäkla fart på sig vid beröring. Så är det. Så kramas för guds skull. Krama alla som vill och hitta ännu ett skäl till varför det är viktigt att visa dom vi har i våra liv att vi älskar dom. Njut av fysisk kärlek på alla sätt du kan, du som vill och har en möjlighet. Gå på massage eller gulla med hunden eller katten. För det funkar. Vill själv bättra mig på detta område för jag vet  ju att det får mig att må så galet mycket bättre.

Med andra ord – om du inte på allvar provat – ge kroppens inbyggda piller en rejäl chans. Så värt.