Så lite vi ändå vet

lucy”Are humans more concerned with having than being?”

Förra torsdagen var jag på bio (för er som inte vet – jag ÄLSKAR att gå på bio) och såg Lucy, den senaste filmen av Luc Besson. Mellanstadierecensionen av filmen kommer här: Den var JÄTTEBRA! Kortfattat, för främst handlar det om underhållning för oss som gillar genren och stilen.

Frasen ovan förflyttade mig dock omedelbart till yoga-salen där det främsta målet är att nå sitt högre medvetande, något som rätt få nog går och funderar på under kaffepausen.

Lucy handlar i alla fall om en ung kvinna som ofrivilligt dras in i droghandel med ett ämne som hon av misstag får i sig och som visar sig öka hennes hjärnas kapacitet. I filmen kastas vi mellan en föreläsning av professorn (Morgan Freeman) som har teorier vad det skulle innebära om människan kunde ha tillgång till mer än de 10 % av sin hjärna som hon har tillgång till nu.

NU VISAR DET SIG DOCK TYVÄRR att hela den här ”lilla detaljen” om utnyttjandet av hjärnkapaciteten – som Lucy bygger på – tyvärr är en modern myt. Enligt Vetenskapsradions intervju med hjärnforskare Klas Kullander så nyttjar vi visst hela vår hjärna.

Ändå påminner mig denna film om mina tankar om vetenskapen och hur lite vi faktiskt ändå vet.

Under gymnasiet valde jag Naturvetenskaplig linje – för att man efteråt kunde studera vidare typ allt (slippa välja, hello högkänslig), för att jag var tokig i hajar och då kanske ville bli marinbiolog OCH för att jag innerst inne nog hade någon slags fåfäng dröm om att kunna kanske kunna bidra till att lösa i alla fall nån av livets gåtor.

Kan låta som hybris, men egentligen handlade det väl bara om tonårig nyfikenhet och en tilltro till livets möjligheter utan gränser. Hungern efter mer kunskap inom detta område dödades dock snabbt av att allt för mycket tid av fysiken och matematiken gick åt till att lära sig formler utantill som någon annan redan kommit fram till. Inte var det mycket upptäckarlust eller tid för att diskutera svarta hål eller annat spännande i gränslandet till det vi verkligen vet. Sen var det väl också helt enkelt inte tillräckligt mycket min grej.

Den här naturvetenskapliga grunden jag nu har med mig i bagaget gör ändå att jag alltid är skeptisk till saker som det inte finns objektiva undersökningar kring.

Denna, vad jag anser, sunda skepticim hindrar dock i sin tur inte mig från att vara minst lika kritisk till de blint vetenskapstroende som inte ser vetenskapens begränsningar.

Vetenskapen mäter enbart det vi bestämt oss för att mäta och inom de normer som vi är kapabla till att förstå. Bara för att något inte är studerat innebär det inte att det inte finns svar som vi ännu inte har tillgång till. Vilket det genom historien har bevisats gång på gång.

Ja, för en gång trodde vi ju att jorden var platt.

Exempel på konsekvenserna av en blind tro till vetenskapen och dess upptäckter har jag mötts av flera gånger denna sommar då vi med anledning av sjukdom i familjen försökt få svar på saker som läkarna själv erkänner att vetenskapen inte haft ekonomiskt intresse av att undersöka. Betyder det då att det inte finns lösningar utanför de områden man valt att forska om? Naturligtvis inte.

Viktigt är exempelvis att minnas att det dröjde länge innan det fanns något som helst intresse av att ordentligt vetenskapligt undersöka egenskapen känslighet. Det är inte förrän nu, med hjälp av bland annat magnetröntgen, som det verkligen har kunnat visas att högkänsligas hjärnor mäter större reaktioner på samma mängd stimuli som en ”normalkänslig” person.

Känslighet, en hög sinnesmottaglighet, är inget flummigt hittepå. Det är en reell verklighet för nästan 20% av både människor och många djur.

Lucy. En tankeväckande film. Massa grymma associationsklipp som jag bara älskar. Och så Scarlett, då så klart.

Varför inte fundera på om du själv är mer ”concerned with having than being?”

Lite existentialism på en tisdag, bara så där.

Det är alldeles för lite filosoferande om vår existens i För sensibelt begåvade. Det kan ni däremot få få filosofera med mig om efter föreställningen om ni är på det humöret. 1 oktober är det nypremiär! Biljetter hittar du på Ticnet. 

 

 

 

 

En text om att vara samvetsgrann

För sensibelt begåvade

Ett ord som i hög utsträckning omnämns i texter och litteratur om högkänsliga är ordet samvetsgrann. Letar man efter synonymer dyker följande ord upp: Noggrann, plikttrogen, ansvarsmedveten, ansvarskännande, skötsam, ambitiös, omsorgsfull, noga minutiös.

När jag var i tonåren och själv fick börja hantera mitt barnbidrag så minns jag mycket väl hur det gick till när jag skulle köpa ett par nya jeans. Jo, jag hittade dom där fantastiska; dom coola gröna på Gul & Blå (då cool affär för er som är mycket yngre) och de satt som en smäck! Men var det verkligen SÄKERT att detta var dom ULTIMATA jeansen? Det kunde ju finnas några bättre..? Innan jag vågade slå till på mina gröna favoriter var jag därför bara tvungen att gå en runda i alla affärer i city för att försäkra mig om att det inte finns några bättre.

Detta var ett exempel under rubriken klädinköp. (En mycket begränsad plånbok som gjorde det bästa valet så otroligt mycket viktigare spelade så klart här sin roll. Riktigt så noggrann är jag inte med jeans idag.  Jag lovar. När väl jeansen sitter som en smäck ska man slå till, jo det har jag lärt mig.)

Men det kan så klart handla om precis vad som helst, beroende på vad man värderar och tycker är viktigt. Nästan alltid när jag tar mig an ett projekt så tar det här draget över. För visst kan jag vara slarvig annars, med nåt som inte är i fokus. Men sällan med ett jobb eller ett medvetet projekt.

Just nu, när jag exempelvis vill lära mig mer om kost blir det rent ut sagt löjligt. Här får ni hela turen: Det började med att jag ville öka intaget av mat som sägs stärka kroppen och specifikt huden. Därefter tänkte jag att det är lika bra att ta tag i det där med sockerberoendet på en gång och undvika allt som ger korta, snabba sockerruscher. Men då kom jag ju på att jag även nu vill bli bättre på att äta så att min energi är jämnare med tanke på mitt yrke som instruktör i en form med mycket hög konditionsträning. Då lärde jag mig mer om kolhydrater och fick plötsligt höra om hur många som slutat helt med gluten. Och inte bara det, nej, med mejeriprodukter också. Dessutom visade det sig att det finns läror som menar att man ska ta hänsyn till huruvida livsmedel är sura eller basiska eftersom det påverkar kroppens hälsa. Utöver det har jag ju redan för tre år sedan slutat med allt kött på land men äter fortfarande fisk och skaldjur. Fast då kommer ju så klart miljöaspekten in, Naturskyddsföreningen publicerade sin senaste utgåva av vad man ska äta och inte äta ur ett miljöperspektiv och där var det inte mycket fisk kvar kan jag säga. Och lax är visst lyx. Va? Lax som alltid varit min vardag.

Ja, ni fattar. När jag tagit in all information från alla olika teorier och verkligen försökt ”göra rätt” så fanns det inte mycket kvar och äta och till slut ville jag bara lipa.

Varför gör man så här? Tar allt till sin spets? Jo, för man har en personlighet som är bra på att uppmärksamma detaljer och tänka flera led i förväg och som gör att man tänker ”ska det ändå göras, ska det göras rejält!” När det då inte går kan det dock tyvärr lätt sluta helt tvärtom – med att jag då ger upp helt. Då blir ju verkligen allt meningslöst. Men när jag var yngre tänkte jag ofta att: ”Kan jag inte göra saken perfekt då får det va.” ”Kan jag inte vinna, då vill jag inte vara med och tävla.” Klassiska högkänslighetsdrag om man ska tro Elaine Arons som har skrivit ”Den högkänsliga människan” och som är den som myntade uttrycket Highly Sensitive Person.

Vid ett tidigare tillfälle i bloggen tror jag att jag nämnt för er hur min mamma en gång köpte boken ”Good enough” och lade fram den lite lagom så där hoppsan-hejsan-nonchalant på bordet när jag var på besök. En liten fin vink så där. Jag har dock fortfarande inte läst den för jag vet ju precis vad det handlar om.

Nämligen att lära sig att det lönar sig visst att göra saker även om man inte kan utföra dem perfekt. Att det visst är bättre att göra något litet än inte alls. Att allt ansvar inte hänger på mitt val, mitt utförande i den sekunden. Ge sig själv lite lina.

Själv är jag bättre på det helt klart när jag är i balans. När jag är överstimulerad, stressad – är jag helt värdelös. Fråga alla som har arbetat med mig. (Eller gör inte det, förresten.. )

Det kan verkligen vara värt att fundera på hur det här draget påverkar dig. För det finns nog inget drag som i så hög grad kan leda till utbrändhet som en överdriven samvetsgrannhet. Arbetsgivare ÄLSKAR oss för denna egenskap – vem vill inte ha en ambitiös noggrann människa? Men så klart gillar inte ens de denna sida när de ser att det går överstyr. Det är upp till oss att lära oss känna våra gränser.

Det handlar om att lära sig välja var man ska lägga sin energi och bli bättre på att avgöra vad som verkligen är viktigt – och särskilt vad som inte är det. Och att lära sig – att när man fastnar för mycket i detaljer och har svårt att göra denna urskiljning så har man förmodligen redan för mycket på sin tallrik. Då är det nödvändigt att backa lite innan man betraktar verkligheten igen för att göra sina prioriteringar.

Samvetsgrann. Att göra saker utifrån sitt samvete måste det ju nånstans ändå betyda. Att om jag ser att det ärligt talat inte är perfekt, så är det liksom svårt att låtsas som något annat eftersom mitt samvete talar med så hög röst.

Ok. Men, nä. Du behöver inte låtsas. Man kan faktiskt också välja att tänka; Tja, perfekt är det kanske inte – men det ÄR i alla fall!

Föreställningen För sensibelt begåvade som jag spelade hela våren och som nu får nypremiär den 1 oktober ville jag så klart skulle vara den ULTIMATA föreställningen. Så klart är den inte det. Den har verkligen sina skavanker, precis som allt har som är gjort av mänsklig röst och hjärta. Och tur är väl det. Nu får jag dock chans smeka min samvetsgrannhet och finslipa lite till inför nypremiären. Kanske händer det lite nytt? Vi får se. Repen med mitt regiöga Tove börjar på söndag. Se till att skaffa dina biljetter medan de fortfarande finns! Fyra exklusiva föreställningar – och biljetterna hittar du på Ticnet!

 

 

 

Live long and prosper

Ut genom porten på Bjurholmsplan denna måndagmorgon rullar en frejdig skön snubbe med cigarr i mungipan och fortfarande många promille i kroppen. Han ser så otroligt lycklig och lite smått bortkommen ut i det skarpa solskenet. Men samtidigt helt tillfreds i det läge av efterrus han helt klart och betydligt befinner sig i.

Själv plöjer jag med spänstiga steg, fyllda av idag-börjar-mitt-nya-liv-energi, fram från det för dagen helt nyöppnade Coop med två matkassar fyllda av ekologiska grönsaker, bovetekex, mandelsmör, havtornsbär och havregryn.

Jag kan inte låta bli att börja skratta. Som jag älskar livets kontraster – för jag är inte blind. Jag ser hur fullkomligt jäkla nöjd den här snubben är. Vet hur fullkomligt nöjd jag själv varit några av mina bästa helnätter i fullständig dekadens.

Hur ska vi egentligen leva – vad är balansen mellan hälsa och glädjen i livets kultur och händelser som vi bara låter oss rulla i? Märk väl, jag talar inte här om missbruk av alkohol och droger. Jag talar om att tillåta oss njuta av såväl mat, dryck och umgängesstil som helt klart är en del av vår kultur. Jag talar inte nödvändigtvis om rena ”fyllor”, utan bara om det enkla umgänget med min franska familj där inte mycket på bordet skulle slinka genom den riktigt hälsomedvetnes fina filter.

För mig är det nästan minst lika sorgligt med människor som till punkt och pricka ska leva så rätt och hälsosamt att de glömmer att.. leva. Det spelar väl ingen roll om man lever länge då om livet bara är tråkigt? Nära på lika sorgligt är det som människor som fastnar i allvarliga beroenden och de såväl psykiska som fysiska konsekvenser det kan få. (Även om det första exemplet helt klart innebär långt mindre allvarliga konsekvenser för omgivningen, vill jag betona.) Balans är alltid den gyllene vägen, enligt min uppfattning.

Som känslig blir jag dock för varje år mer och mer smärtsamt medveten om vilken otrolig baksmälla det blir för mig när jag inte tar hand om mig själv som jag bör. När man börjat lära sig tricken och känt av hur det är att vara på topp – då vill man ju alltid vara det. Det blir en drog i sig. Själv är jag ju inte så otroligt svag för alkohol och skippar droger totalt. Men lördagens mys blev ju såklart även sockermys och hela dagen igår betalade jag riktigt hårt med ett humör långt nere på botten.

Jo, så är det. Som högkänslig och känslig kan du bli så låg av fel kost och för mycket socker. Så har du inte börjat undersöka dessa delar i din jakt på ett jämnare humör så har du en stor och viktig del att börja ta tag i.

Största anledningen för mig i mitt nyvunna kostintresse är dock hälsan med anledning av de personliga utmaningar jag haft. Kosten är då ett redskap för mig att påverka bildandet av nya celler. För även om det finns få studier som visar exakt hur detta kan uppnås, så är det en möjlighet som gör att jag får uppleva att jag hanterar situationen – bara det i sig är en vinst.

Dock tycker jag alltid det för gemene man är viktigt att fundera på vad som är viktigt för dig och varför? Varför ska du lägga om din kost? Vi ska trots allt inte glömma att det redan nu finns en hel generation där trots allt majoriteten lever till 70 trots att de blivit uppfödda på Skogaholmslimpa och fabrikssötad jordgubbskräm. Själv äter jag inte kött med hänsyn till liv, men den där vinsten om 5 år i livslängd kanske inte ter sig så himla stor för just dig i slutändan, vad vet jag? Själv älskar jag mannen som blev utfrågad i en tidning om huruvida han levde ohälsosamt eller ej och han svarade: ”Ja, det gör jag. Det säger alla. Men alla dom är döda nu.”

Lev, för sjutton. Lev, varje dag. Det är alltid viktigast.

Men känner du som jag att det är ruskigt, ruskigt tråkigt när en del av din kropp allt för tidigt visar tecken på felhantering eller när du klart och tydligt märker att du blir ledsen och deprimerad av sockerfesten då kanske det är värt att prova nåt annat. Lära dig mer om hur vi med vår kost inte bara ger oss själva energi – utan faktiskt även löpande bygger upp och bygger om den! (Tack bästa Linda för den påminnelsen!)

Särskilt värt att prova när det också kan vara så himla gott, bara man lär sig!

Mitt höstprojekt är därför, den livsglade cigarrrökande mannen till trots, att börja räkna näringsämnen framför kalorier. Det kommer vara min hobby att göra mina egna läckra vitaminspäckade ”traininggbars” och utforska spännande hälsosmoothies. Att kasta ut vitaminburkarna till förmån för ett brett varierat intag av frukt och grönt. Själv inspireras jag just nu av kokböckerna Hello green och Maten är min medicin.

Jag kommer inte alltid vara hon den överkäcka med matkassarna. Nån gång är jag också den vilda lössläppta drummeln.

Men alltid, så mycket jag kan, vill jag hursomhelst göra det jag kan för att va den levnadsglada. Det är ju för sjutton roligast så.

Att välja kost med hänsyn till miljö och kommande generationer är naturligtvis ytterligare en otroligt viktigt vinkel att hantera som jag dock tänkte spara till en annan dag. Nypremiären av För sensibelt begåvade närmar sig och nu börjar biljetterna gå åt. Premiär är det den 1 oktober och sedan spelas föreställningen varannan tisdag och onsdag. Välkommen hög-, normal- eller underkänslig på en mysig föreställning  i perfekt tid efter jobbet som intas med vurmas goda mat och en ständig klubb för inbördes beundran. Biljetterna införskaffas på Ticnet!