Det är bara kärlek i rummet

Så sa min vän Jenny till mig igår. Så sa hon även inför min allra första solospelning. Alla skulle ha en Jenny i sitt liv.

Imorgon ska jag ha min andra pyttesolospelning och det är åter snurr på hjärtat. I mindre omfattning denna gång, men ändock.

Jo, jag vet. Jag har valt det här yrket. Och ändå, just ett par dagar innan en ny scenupplevelse är det inte sällan jag frågar mig: Varför? Sarah, oh VARFÖR ska du dra in dig själv i det här?

Att förbereda sig inför en föreställning kan innebära allt från ren skräck till gränslös passion. En hat-kärlek som heter duga.

Detta är jag inte ensam om bland scenkonstnärer i allmänhet – men å andra sidan är med stor sannolikhet en betydande andel scenkonstnärer högkänsliga. Det handlar inte bara om extroverta personligheter. Ni vet, det finns många skådespelare som är hur öppna som helst på scenen men mycket privata utanför. Själv har jag alltid varit sorten som älskar att hålla låda och vara i centrum i miljöer där jag känner mig bekväm, men kan vara otroligt blyg och observerande i nya sammanhang.

Finns så klart massor av anledningar till varför just jag väljer konst som är publik, varav momentan exhibitionism och ett bekräftelsebehov utan tvekan är beståndsdelar. Men i Elaine Arons bok Den högkänsliga människan läser jag också orden som gör att jag känner mig förstådd:

”Det finns ett annat skäl till att högkänsliga driver på sina kroppar för mycket och det är deras intuition. Intuitionen ger en del av dem en ständig ström av kreativa idéer och de vill gärna uttrycka dem alla. Det kan du inte. Du måste välja.”

Med åren har jag börjat förstå. Alla dom här idéerna som gör att jag vill skapa något som ska visas upp är mina vänner. Skräcken i nya utmaningar på scenen kommer dock aldrig sluta att upphöra. Inte så länge jag fortsätter att utmana mig själv med nya slags uppgifter. Och det kan jag ju inte låta bli att göra. Nyfikenhet och utveckling driver mig. Dock är god tid min allra bästa vän – i allt.

Det visste en av mina absolut bästa lärare om mig långt, långt innan jag förstod det själv. Ingen har hjälpt mig att hantera scenen så väl som hon. Elisabet Sevholt, jag är dig evigt tacksam. Hon sa ungefär så här: ”Sarah, du behöver gott om förberedelse. Ditt huvud är för snabbt för ditt eget bästa, för du som helhet, du behöver förberedelse.” Det är nämligen en sak att intellektuellt förstå i ögonblicket och något helt annat att processa konsekvenserna av den insikten. Som yngre var otålighet mitt andranamn (nu är det bara mitt typ… femte namn, eller så) så jag fattade liksom inte riktigt vad hon menade. Åh, alla dessa kloka personer i ens liv som slog huvudet på spiken men som man inte riktigt lyssnade på. För att man inte riktigt förstod.

Jag började dock smått fatta grejen för ungefär en 7 år sedan då jag under ett år beslöt mig för att öva mig specifikt på auditions och till slut lyckades bli rätt van med situationen. Åh, den här bloggen skulle kunna bestå av inte annat än vansinniga auditionsagor från tiden innan dess. Eller skräckhistorier kanske vi ska säga? Ändlösa exempel på hur jag saboterade för mig själv med allt från en megafylla kvällen innan med Bonnie Tyler-röst som resultat till vansinniga repertoarval för att ha en ursäkt till varför det inte gick. Mina annars så stödjande pedagoger, som ibland ackompanjerade mig i sådana situationer förstod ingenting. Sarah, du som har så mycket att ge – vad gör du framför juryn? Jag kunde inte svara – för det visste jag inte själv.

Tack och lov har jag alltid tyckt om publiken. Det kanske har med det där ansvaret att göra. Här är det folk som jag själv som faktiskt har tagit av sin tid och ofta pengar för att komma och lyssna på mig, då är det bara att skärpa till sig. Men att bli bedömd av en jury, en grupp utsedda personer på en piedestal, det var under lång tid något jag trodde jag inte skulle kunna hantera.

Poletten trillade ner på allvar när jag för tre år sedan började arbeta som dansträningsinstruktör från fem till tio timmar i veckan. Äntligen fick jag öva rejält på att ensam hantera en grupp och bli van, och till slut få tillgång till allt det spontana, kvicka och personliga som egentligen alltid funnits där. Nyckelorden var alltså rutin – och – förberedelse. Tråååkiga ord för den unga Sarah, men så värt! Belöningen när man kommer där med sin noggrant packade ryggsäck och kan koncentrera sig på att vara i nuet i den magiska interaktion som uppgiften som scenkonstnär innebär.

I För sensibelt begåvade ska jag alltså stå där helt själv. Utan musiker. Utan kollegor som kan rädda en. Då är det i sanning skönt att ha en Jenny vars ord plötsligt fyller rummet med kärlek.

För suverän pepp, för högkänsliga och alla, läs klassikern Feel the fear and do it anyway av Susan Jeffers.

Kicka hjärnan ur sin bana

Inget är så hälsosamt som gammal hederlig distraktion när det gäller att plantera in nya sköna tankar i hjärnan.

Klockan är 14 och jag har inte ätit ännu. Jag har fått hur mycket som helst gjort. Duktig robot. Men nu tänkte jag bli mänska också.

Distraktion är verkligen ett oslagbart verktyg för att kicka in hjärnan på nya banor. Detta gäller oavsett var dina tankar kört fast. Måhända måste distraktionsverktyget vara kraftigare om du processar ett brustet hjärta än behöver ta paus. Som helhet är det ändå den överlägset bästa bemästringsmetoden för att bryta tankar som ger onödigt otrevliga känslor.

Bjuder därför enligt länken nedan på en av dagens distraktioner:
Självdistans är bra. Humor är bra. Lady Gaga i Saturday Night Live besitter uppenbarligen båda:

”There are two kinds of applause. The ones you earn or cheap applause.”

Ska försöka tänka på det när jag skapar föreställningen. Men när det gäller kvällens Zumba-pass är det nog bara att glömma..

..apropå empati

Kommer just hem från att ha sett Anna Odells Återträffen. En rak höger i magen.

Ett av de ämnen jag som person alltid brunnit mest för är att ”alla ska få va med”. Låter politiskt korrekt och är mycket riktigt min mammas mantra till mig och mina syskon som små. På den tiden var hon dagmamma och konflikter av det slaget är enormt vanliga bland barn. Det är de vuxnas jobb att påminna och det gjorde hon med den äran.

Det andra ämnet som engagerar mig är civilkurage. Att säga ifrån även när ingen annan gör det. Särskilt när ingen annan gör det. Även där har jag mamma att tacka. (Mina syskon nickar säkerligen just nu och håller med.) Vi brukar skämta om mammas metoder, jag menar, vilka föräldrar berättar om utvecklingen i Tyskland under andra världskriget för en sexåring? Fast egentligen är vi väldigt stolta över hennes engagemang.

Därför har jag liksom alltid velat tro att jag är en person som vågar ställa mig upp mot gruppen. Och vågar, det kanske jag gör och har också många gånger gjort. Men som vuxen har jag även insett att jag inte alltid insett att jag var en del av problemet. I låg- och mellanstadiet tror jag exempelvis att jag ingick mer i toppen av hierarkin i den klass jag gick. Även om jag då – enligt mammas uppfostran – ibland sökte upp personer jag uppfattade som mer ensamma var jag med all säkerhet oftast helt uppe i mig själv.

Detta beskriver Anna Odell suveränt. Hur de som har hög status kanske nödvändigtvis inte mobbar, men kanske heller inte bemöter. Hon sätter även fingret på hur ansvarslöst det är att ha positionen och inte utnyttja den till gott.

I sexan kom jag till en helt ny klass där stämningen var en annan, mycket tuffare. Där fick jag prova att hitta en ny roll. Och i tredje klassen, som kanske bestod av den mest udda blandningen av ytterligheter, en tredje. Jag har som säkert många andra provat flera positioner i olika typer av gruppkonstellationer och det var nog inte förrän efter skoltiden jag medvetet började stå upp för den person jag vill va.

Vad händer då när någon säger det som aldrig brukar sägas. När någon vågar vara obekväm och säger ifrån. Vad händer med oss då? -Va? Komma där och förstöra!

Frågan är: för vem då? För personen som säger ifrån har ju stämningen varit förstörd hela tiden.

Vi behöver titta när vi väljer att blunda. Vi behöver påminnas. Hela tiden. För vi glömmer så lätt, vi mänskor.

Behöver väl knappast tillägga att jag verkligen tycker ni ska se filmen. Borde vara obligatorisk.

För en gångs skull är förresten både jag och kritikerna helt överens…

Du har väl hört om de fantastiska spegelneuronerna?

En spegelneuron är en nervcell som avger impulser både när en individ utför en handling och även när den iakttar en annan individ utföra samma handling. Spegelneuroner läser av omvärlden och ger oss information utan att vi ens själva är medvetna om det. Det är med hjälp av dessa nervceller som vi kommunicerar genom att spegla varandra och därigenom läser av varandras kroppspråk. Den allra senaste forskningen har även visat att vi med hjälp av en nyupptäckt form av spegelneuroner kan vi uppfatta det som händer i närheten av andra personer som om det händer kring oss själva.

Forskningen runt spegelneuroner är förhållandevis ung men löpande publiceras just nu ny fakta kring denna för psykologin enormt betydelsebärande beståndsdel. Redan som spädbarn kommunicerar vi genom att spegla de omkring oss och det är på detta sätt den ordlösa kommunikationen går till. För visst kan de flesta av oss avgöra om leendet vi får kommer från hjärtat eller är något ansträngt? Tacka spegelneuronerna.

Experiment specifikt gällande högkänslighet har utförts där försökspersonerna fått titta på bilder av glada och ledsna ansikten. Hjärnaktivitetet blev högre hos personer med höga värden på HSP-skalan. Dock var det inte känslocentrum så aktiverades, utan just den delen där spegelneuronerna finns. Ännu ett faktum som förklarar varför beteckningen Highly Responsive Person skulle kunna vara mer passande än Highly Sensitive Person.

Forskningen kring spegelneuroner är med andra ord enormt intressant för alla med intresse för högkänslighet. Men det är i själva verket av största intresse för hela mänskligheten. Det är enormt fascinerande att i vetenskaplig litteratur plötsligt finna en fysisk förklaring till det som vi kallar intution.

En sak som är tydligt klarlagd är att förmågan till intuitiv förståelse och att kunna se saker från andra människors perspektiv är högst olika utvecklat hos oss olika människor. Hos individer med höga värden på HSP-skalan är det dock alltså enligt vetenskapliga studier särskilt väl utvecklat. En egenskap som rätt utnyttjad kan ha stora påverkan på världen och vår omgivning.

Så var glad, du som, högkänslig eller ej, vet med dig att du har lite extra av den och använd den så mycket du bara kan. Det behövs.

Läs mer om spegelneuroner och den pågående forskningen i exempelvis dessa svenska artiklar:

Medkänsla börjar med att vi speglar varandra

Nyupptäckta spegelneuroner upplever rummet runt andra

Vi är fan mer än regnbågar, fjärilar och gråtskrattande känsloclowner

De flesta kan nog hålla med om att det vore bra om känsligheten betraktades med nya ögon. Men nästan överallt illustreras artiklar om högkänslighet av molnfria himlar, flygande fåglar och harmoniskt gitarrspel. Så även av mig, ibland. Och jag förstår varför. Alla dessa vackra naturmotiv och delikata estetiska yttringar läker en känslig själ, så klart även min.

En annan väldigt vanlig mediebeskrivning av oss högkänsliga är hur vi kan skratta ena sekunden och andra sekunden brista ut i gråt. Seriöst. Hur låter det? Och vem kan inte det? Det är ju inte precis som att tjugo procent av befolkningen går omkring och konstant gråtskrattar som en annan galen clown. Jag lovar – det skulle ha märkts.

Det är något som saknas i den mediebild som målats upp. Och jag märker hur begreppet både missförstås och övertolkas från de schablonbeskrivningar som sprids – även av respekterade läkare som citeras i dagspressen. Det är naturligt i samband med ett nytt begrepp. Men inte ok.

Det är bland annat därför jag vill göra min föreställning. Jag vill visa att vi är så mycket mer, finns i så många utgåvor och har så mycket mer potential än vad varken vi själva och vår omgivning vet om.

Den enda säkra gemensamma nämnarna för oss högkänsliga är egentligen att vi är mer mottagliga för sinnesintryck och processar den mycket mer noggrant än majoriteten av människor. Vilka effekter det för övrigt ger på vår personlighet är beroende av många faktorer, allt från vår uppväxt och vilka vi är för övrigt.

Låt oss därför ta några exempel på effekter som högkänsligheten kan ha på vår personlighet och som det pratas alldeles för lite om:

Många av oss är exempelvis personer som verkligen uppskattar sex. Yep. Låt oss gå rakt på och kasta oss utanför enhörningarna och de blommande ängarna. Vi har fått gåvan att njuta av minsta sinnestryck, så på ett område där andra kan famla, leker och trivs många av oss, som annars kan ha det besvärligt med annat i livet, ändå lätt. Vi kan vara väldigt tuffa – för jo. Man tvingas bli det. Hanterar man hinder, så som man måste med en personlighet en bra bit utanför snittet, då blir man både uppfinningsrik och uthållig. Många av oss är också väldigt starka och reagerar aktivt mot orättvisor som begås – för vi står verkligen inte ut med att se människor omkring som mår dåligt. Visst är det måhända få av oss som frontar på barrikaden, men vi uppmärksammar, inspirerar och ser.

Forskare som Elaine Arons diskuterar om termen Highly Responsive Person faktisk vore mer korrekt på egenskapen än Highly Sensitive Person och jag förstår varför. För hur mycket jag än vill arbeta för att vidga begreppet känslig så bär det med sig en mängd associationer som bara stärker dumma fördomar som att vi borde ”tuffa till oss” och ”gaska upp oss” när det handlar om helt andra faktorer för att stärka vår personlighet.

Vi behöver inte alls bli något annat än det vi är. Men däremot så kan vi få det himla mycket roligare i livet om vi lär oss att dra nytta av våra förmågor. Roligare blir det garanterat då också för vår omgivning, tro mig!

Vem du än är som högkänslig så hoppas jag hursomhelst att du håller med om att det vore skönt om alla olika sorter av oss fick plats under paraplyet. Då blir det liksom torrare för alla.

Styrkan i det subtila

Att känslighetens styrkor allt för sällan syns är inte något som bara jag tycker utifrån min personliga livserfarenhet. Detta är något som Elaine Arons lyfter i sitt förord till den nya utgåvan av Den högkänsliga människan, som kom ut på svenska i år.

De högkänsligas styrka ligger i förmågan att uppfatta det subtila. Detta är något som fastställts med hjälp av den moderna hjärnforskningen, vars konkreta teknik jag kommer återkomma till i senare inlägg.

Denna förmåga att uppfatta det subtila kommer till enorm nytta i allt från hur vi relaterar till vår omgivning till hur vi själva har en förmåga att njuta av det enkla i livet. Dessa förmågor är dock inte av slaget som naturligt hamnar i strålkastarljuset och applåderas. De tas i stället ofta för självklara grundförutsättningar i vår person – av såväl oss själva som vår omgivning.

Så här skriver Elaine Arons:

”Vi gör det särskilt svårt för andra att observera detta drag eftersom vi är så mottagliga för vår omgivning att vi kan vara som kameleonter när vi är med andra, och gör vad som helst för att passa in.”

Med andra ord: När vi är i balans är vi ofta oerhört smidiga, effektiva och anpassningsbara att ha att göra med. Sånt syns inte. Sånt är bara otroligt skönt för ens omgivning. Syns gör vi däremot när vi överreagerar emotionellt. Så som det kan bli när vi inte tar hand om oss själva och får den återhämtning egenskapen kräver. Följden blir att vi blir kända för baksidan av våra attribut i stället för de områden där vi excellerar.

Elaine Arons skriver därför om hur otroligt olika vi högkänsliga kan te sig i samhället: Vi som lärt oss hantera och dra fördel av denna egenskap kan ofta uppfattas som enormt starka. De som däremot av olika anledningar inte lärt sig samma sak kan däremot känna sig enormt plågade, utsatta och ha svårt att hitta rätt omgivning för sin personlighet.

Nu hade jag själv tänkt se till att jag fortsätter vara i balans. Så, därför: Det är fredag, vilket med mitt schema betyder min lördag. Dags för vila.

So long!

I vilken omfattning är begreppet högkänslighet känt?

Jag har gjort ett litet formulär via Facebook där jag bett människor svara på om de hört talas eller läst om begreppet högkänslighet innan. Så enkel var min fråga.

Den visade sig dock självklart väcka många fler. Men i skapandet av För sensibelt begåvade är det först och främst av stor vikt att få ett hum om ifall detta begrepp är något som börjar bli allmänt känt?
Den högkänsliga människan
Här är en länk till Frågeformuläret. Uppskattar varmt om alla som ser detta vill delta. Det går även utmärkt att sprida formuläret exempelvis i sin egen logg.

Du kan om du hellre vill även skriva kommentarer här eller på För sensibelt begåvades sida på Facebook!

Stort tack för din delaktighet!

Det finns numer mycket litteratur om högkänslighet, även på svenska. I första hand vill jag dock rekommendera boken om Elaine Arons forskning, Den högkänsliga människan. Rekommenderas varmt för alla er som vill veta mer.