..apropå empati

Återträffen

Kommer just hem från att ha sett Anna Odells Återträffen. En rak höger i magen.

Ett av de ämnen jag som person alltid brunnit mest för är att ”alla ska få va med”. Låter politiskt korrekt och är mycket riktigt min mammas mantra till mig och mina syskon som små. På den tiden var hon dagmamma och konflikter av det slaget är enormt vanliga bland barn. Det är de vuxnas jobb att påminna och det gjorde hon med den äran.

Det andra ämnet som engagerar mig är civilkurage. Att säga ifrån även när ingen annan gör det. Särskilt när ingen annan gör det. Även där har jag mamma att tacka. (Mina syskon nickar säkerligen just nu och håller med.) Vi brukar skämta om mammas metoder, jag menar, vilka föräldrar berättar om utvecklingen i Tyskland under andra världskriget för en sexåring? Fast egentligen är vi väldigt stolta över hennes engagemang.

Därför har jag liksom alltid velat tro att jag är en person som vågar ställa mig upp mot gruppen. Och vågar, det kanske jag gör och har också många gånger gjort. Men som vuxen har jag även insett att jag inte alltid insett att jag var en del av problemet. I låg- och mellanstadiet tror jag exempelvis att jag ingick mer i toppen av hierarkin i den klass jag gick. Även om jag då – enligt mammas uppfostran – ibland sökte upp personer jag uppfattade som mer ensamma var jag med all säkerhet oftast helt uppe i mig själv.

Detta beskriver Anna Odell suveränt. Hur de som har hög status kanske nödvändigtvis inte mobbar, men kanske heller inte bemöter. Hon sätter även fingret på hur ansvarslöst det är att ha positionen och inte utnyttja den till gott.

I sexan kom jag till en helt ny klass där stämningen var en annan, mycket tuffare. Där fick jag prova att hitta en ny roll. Och i tredje klassen, som kanske bestod av den mest udda blandningen av ytterligheter, en tredje. Jag har som säkert många andra provat flera positioner i olika typer av gruppkonstellationer och det var nog inte förrän efter skoltiden jag medvetet började stå upp för den person jag vill va.

Vad händer då när någon säger det som aldrig brukar sägas. När någon vågar vara obekväm och säger ifrån. Vad händer med oss då? -Va? Komma där och förstöra!

Frågan är: för vem då? För personen som säger ifrån har ju stämningen varit förstörd hela tiden.

Vi behöver titta när vi väljer att blunda. Vi behöver påminnas. Hela tiden. För vi glömmer så lätt, vi mänskor.

Behöver väl knappast tillägga att jag verkligen tycker ni ska se filmen. Borde vara obligatorisk.

För en gångs skull är förresten både jag och kritikerna helt överens…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s