Anpassa livet – inte dig själv

PusslaDu är bra precis som du är. Jag lovar. Vad nån än tutat i dig. Du kanske inte ännu har hittat ditt forum. Du kanske fortfarande känner att du bara sticker ut. Att du är gruskornet som skaver. Attans. Jag vill ju vara som fisken i vattnet bara tänker du.

Det finns även fiskar förresten som är högkänsliga. Visste du det? Det är ju inte bara bland oss människor som nästan 20% begåvats med en lägre tröskel för sinnesintryck.  Och jag vet inte hur lätt för det är för en fisk att byta miljö. Kanske inte så lätt för oss heller. För många kan det vara otroligt skrämmande. Vi liksom står där man ställt oss. Kanske särskilt om man är en högkänslig med ett särdeles aktivt vaksamhets-system. Då är det lätt att bara känna: Ja, men det är ju så här mitt liv ska va, attans att jag inte ska passa in.

Nu är det ju så här att det finns något som heter slumpen. Vem sjutton var det nu som bestämde var just du skulle dimpa ner och hos vilka föräldrar då? Det kan jag inte svara på. Men jag kan lova dig att det inte alltid är precis där du hamnade som du ska vara. Jag pratar inte bara geografiskt. Jag pratar om den sortens människor du omger dig med. Vad du jobbar med. Hur ditt yrke påverkar hur din dag ser ut.

För otroligt mycket kan vi ändra. Små justeringar som kan ha helt enorm betydelse. Det är märkligt men det fattar vi inte alltid. Det känns liksom alltid att som det är nu så kommer livet alltid vara. Och sen gör vi några småjusteringar för att undanhålla vårt missnöje.

Men jag kan lova dig, att om det inte känns rätt, då finns det möjligheter och det är bara att prova sig fram.

Min resa har inneburit att testa olika sorters jobb. Där har jag kommit fram till att det handlar inte bara om själva ämnet. Det handlar också om hur jobbet är uppbyggt. Jag behöver mycket möjlighet till frihet. Kan jobba enormt hårt, men behöver också kunna ta pauser när jag vill. När det gäller människor. Det finns många fina, men de lyfter dig inte helt. Det behöver du. Sök dom som lyfter dig. När det gäller träning. Hur kan du komma igång? Jag som hatade träning upptäckte tricket att vägra mig själv busskort och började gå. Ja, tills jag upptäckte att jag kunde få betalt för att dansa framför en spegel.

Men det är så där vi bör hålla på. Lägga pusslet, bit för bit, tills vi har ett liv som funkar med vår personlighet.

Det går inte över en natt. För mig har det varit en supertradig väg. Väldigt ofta skrämmande. Men det är så skönt när man vet och man ser skillnaden. För varje liten justering inser man att en liten ändring kan betyda så mycket och det gör hjärtat lätt.

Så, kom ihåg nu. Anpassa sig och läsa av omgivningen är bra att kunna när det är absolut nödvändigt och det passar med vad du vill och önskar. Men inte på ren automatik. Du är bra som du är.

Det är ditt liv du ska forma.

Imorgon är det dags för mitt första publikrep, referensföreställningen. Är så nervös att jag kan kräkas. Hallå, det är ju inte alls färdigt! Men idag fick jag igen ett sånt där fint brev där någon tackade för detta projekt och att de upptäckt detta med högkänslighet och vilka möjligheter det innebär. Då är det ju en plötsligt en mening med allt. Även om jag på nätterna just nu funderar mycket på vilken sorts galning jag egentligen är. Biljetterna säljer nu på här på Ticnet, så passa på att skaffa din. Vi ses!

Den lyckliga luckan mellan stress och tristess

Balans

Två veckor och en dag innan första publikgenomdraget lägger jag märke till att ankomsten av måndagmorgonen fyller mig med lättnad. Äntligen får jag arbeta igen.

På min kylskåp har jag ett schema uppsatt som delar upp den egna företagarens liv i delar om arbete och vila. I och med mina övriga uppdrag som bland annat träningsinstruktör arbetar jag väldigt annorlunda tider än gemene man. Detta ledde i sin tur till att jag till slut arbetade i princip jämt och kände mig aldrig ledig. Därför blev schemat svaret.

När man själv är sin egen chef borde man ju kunna ha det hur förnuftigt som helst tänker man. En klok växling mellan aktivitet och vila så som det bäst passar en högkänslig. Men icke. Ett av mina mest tongivande personlighetsdrag har alltid varit den här samvetsgrannheten. Jag kan liksom inte göra något ”bara så där”. Jag vill göra saker ordentligt. Så att det känns bra i magen.

När det då gäller ett enmansprojekt med hur många olika aspekter som helst så tar då listan aldrig slut. Och ska jag vara ärlig, samma visa var det på jobbet i säkerhetsbranschen. Och jobbet innan dess. Och jobbet innan dess. Detta är helt enkelt min utmaning som person. Den insikten har sjunkit in. Alltid något.

Det kan fungera alldeles utmärkt för oss högkänsliga att jobba hårt i perioder – fast det kräver en rejäl sammanhängande vila efteråt. Det tar nämligen hårt på krafterna. Eftersom jag med åren fått sådan rutin på saker som träning och just sömn så kanske inte direkt kroppen tar slut. Men psyket – det är uppenbart. Försök tala med mig om något annat än detta projekt just nu. Det kommer inte mycket givande ur mig. Tyvärr.

Så frågan för mig, som ändå är en person starkt behöver stimulans lika mycket som vila: Hur brinner man lagom? Hur hittar man den lyckliga luckan mellan stress och tristess?

Huvudbudskapet i Elaine Arons bok Den högkänsliga människan uppfattar jag som att vi högkänsliga inte ska ändra oss själva. Vi ska däremot se till att välja livet som passar oss. För många av oss innebär det att välja ett yrke som ger möjlighet till den återhämtning vi behöver. Flera av oss kanske inte ens ska arbeta heltid? Då blir det en lägre inkomst att mätta munnen efter. Men det kan ha ett enormt värde och i sanning vara något att överväga med tanke på den livskvalitet det kan innebära. Lika viktigt är dock ett arbete som stimulerar eftersom vi har en tendens att gå in i allting med full energi. Då inte detta är möjligt så är det ännu viktigare med en fritid som kan kompensera.

För mig är balansen mellan aktivitet och vila mitt livs utmaning. Just nu tillåter jag mig dock vara i arbetsknarkarträsket. Det är mängder av saker kvar att göra och märkligt nog stressar nu alltså tanken på en dag av ingenting mer än en dag av arbete. Så är det bara.

Vilken tur då att jag har ett så fantastiskt roligt arbete. Och vilken tur att jag får så mycket pepp, heja och inspiration från er som följer mig. Det är helt ovärderligt i detta läge! Orden jag får betyder massor.

Med önskan om en riktigt fin måndag till er alla. Njut av era jobb. De betyder mycket mer för oss än vad vi vet. Och för er som är mellan jobb – passa på att dröm ihop lösningen just för er. Den finns.

Är du pepp?

Mitt sexårskalas. Var attans pepp.

Jag är lite pepp. Just nu. En stund. Så då vill jag rida på vågen. Svaret är som så ofta: Musik. Ska dansa omkring här som den vettiga tok jag är. Ni får gärna va med.

Så varsågod, nästa Spotify-lista: Pepp för sensibelt begåvade

Återigen, det här med musik är ju så otroooligt personligt. Så ja, snälla fyll på listan med vad som får dig pepp! Är sjukt nyfiken!

När det gäller musik som gör mig pepp är jag särskilt enkelspårig. Det är mycket dur (en numer utrotningshotad harmoni i kommersiell musik enligt en artikel jag just läste men som jag nu ej kan hitta) och det är mycket klapp och klang. Nä. Så långt kanske vi inte ska gå. Men det är ingen hejd på klyschorna när det gäller vad som får mig pepp. Schlager kan absolut ha sin funktion. Och damn vad jag älskar hip-hop i bilen.

Ofta handlar det ju om minnen jag har till låtarna. Låt nummer ett till exempel, Pata pata med Miriam Makeba påminner mig om min älskade morfar. Morfar dog när jag var tio år men jag hann få en rejäl dos. Han var vad man kallar ett ”äkta original”.  Urmakare från Lillträsk som levt ett hårt liv med begränsad lungkapacitet och dålig hörsel. Han var så jäkla tjurskallig och så jäkla glad. Han satte på Louis Armstrong. Han satte på Cornelis. Och han satte på Miriam. Och så sjöng han med det galnaste rösten och flämtade lite lätt av ansträngningen. Morfars näsa bär jag med stolthet.

Vad får dig pepp?

Solen skiner, jag har just skrivit ett bra stycke text och nu börjar det likna nåt.

Ha en ljuvlig onsdag, vänner!

Mamma och morfar på den tiden det begav sig. Pepp.

Så rolig är jag

En Trötters bekännelser.

Det började bra. Taggad för första utekvällen ever med en av de bästaste bästa jag vet. Så taggad att jag tog tid för en riktigt klassisk stirr-ögon-selfie. A moment to remember. För jag hade ju till och med tagit på mig fin(fusk)pälsen, vet ni. Kosan styrde nämligen mot fina Sjöstan där kvällen skulle inledas med middag.

Sarah Nilsson

Inte vilken middag som helst. Fröken Louises middag. Även om hon slänger ihop något med vänsterhanden blir det undantagslöst en fest för gudar.

Jag tvekar när jag ser vinglaset ståendes på bänken intill dom läckra salladsskålarna med het laxsalsa. Fast. Vadå. Vin hos Louise innebär ju alltid ett riktigt gott vin. Ett glas kan ju inte skada.

Middagen fortlöper ackompanjerad av smaklökarnas ystra hurrarop. Många ämnen hinner avhandlas. (Plus på kontot där i alla fall.) Lite mer vin.

Sen känner jag första gruskornet bakom ögonlocket. Jag känner det andra. Nej. Hm. Soffan där, med den luddiga filten. Den ser ju skön ut. ”Du. Kan vi inte sätta oss där och prata.”

Förrädiskt. Det är kört. Hejdå Stureplan.

Foto: Louise Spåra

Första utekvällen sedan nyår. För att vara singel tycker nog folk att jag går ut sällan. Det gör jag. Är rätt less på den sortens barvalsande. Kostar pengar och samma visa för det mesta. Privat fest, däremot då är jag på, på, på. Men oavsett. Jag är bara ingen nattmänniska.

Ett stort antal vänner har jag fått på några av mina vilda tok-rus-nätter där hela mitt väsen ropar ”livet är kort, lev nu, nu, nu!” Såna kvällar har jag. Ett par per år kanske? Då är jag party-prinsessan nummer ett som är vän med hela världen. Men det är mycket som ska klaffa för att få mig i precis det läget. Inte nödvändigtvis en bra dag. Tvärtom, ganska ofta faktiskt. Någon galen energi som bara måste få utlopp.

Folk som har lärt känna mig i det läget kan först bli smått besvikna när de kommer nära inpå. För sanningen är att jag är hon som behöver sova mycket och som därför kan sova varsomhelst. Närsomhelst. Ståendes, liggandes. I folkmassor. Måste jag sova, då måste jag sova.

Jag har en teori om det. Många berömmer mig för min höga energinivå. Och det är sant. Den är osedvanligt hög har jag kommit att förstå. Men den kommer med ett high-maintenance pris. Den ger liksom inget utrymme för fusk.

Därför är jag hon som somnat klockan 20.00 med vidöppen käft mitt i soffan på en lägenhetsfest bland the coolish folk i Malmö. Och sov till midnatt då jag var pigg igen. Jag är hon som när jag jobbade med show på Silja Line var tvungen att gå och lägga mig varje kväll vid 20.00 och sova tre timmar för att orka gå upp och göra midnattsshowen. Jag är hon som egentligen helst somnar 22.00 för att va riktigt sådär lärk-yster som hon lätt är.

Sen spritter jag då upp, nära nog provocerande vid klockan 6-7. Mer än åtta timmar behövs sällan inte. Men just åtta timmar.

I artist och skådiskretsar, bland nattsuddskungligheter, har detta betraktats med viss skepsis. Det är inte så cool. På en årlig fest dit jag alltid återkommer blev jag kallad ”kristen”, vad det nu ska ha att göra med att behöva sova mycket. En bild av präktighet kanske?

Jo, då är jag väl präktig. Men det är liksom en naturlag. Vem skulle annars vilja somna precis när det är roligheter med finaste bönan på gång?

Flavours by Louise

Kära vackraste Louise, jag är så otroligt tacksam för dig i mitt liv. Hur många vänner lagar all mat och leder köksarbetet åt en när man fyller 40? Hur många vänner säljer 30 jäkla biljetter till ens föreställning för att supporta? Hur många vänner bjuder på tre-rätters middag på högsta nivå varje gång man blir hembjuden? Jag är så, så, så tacksam för att ha dig i mitt liv. Även utan allt fint du gör, för du är fin, bara du, precis som du är.

I’ll make it up to you. I promise.

Är du en sov-känslig precis som jag? Eller är du känslig som har en svårare period? Jag förstår att om man har barn så är det mycket svårare att få till det och då skickar jag bara en bön till universum om att saker snart blir lättare. Men annars. Sömn är svaret på så mycket. Så behöver du, sov. Just nu ska gudarna veta att ja, jag behövde. Jag samlar kraft. Fyller på bränsle. Mitt maraton har en bra bit kvar. Samla kraft du med. Lägg dig tidigt ikväll. Ja, börja plocka ihop redan kl 21.00, släck ljusen. Bädda upp sängen. Och glid sen ner med en bok. Det bästa, bästa, bästa. Härlig söndag på er.

Hur viktigt är det på en skala?

”Varför måste just jag va en sån som måste välja mellan antingen bröst eller snygg rumpa” kommer jag på mig själv stå och väsa till mig själv i spegeln.

Julens 5 extra kilon har lett till ett mirakel. Hello boobies. Samtidigt är det bara att acceptera. Goodbye tight ass. Men vafan. Hur viktigt är det?

Your body rules

Ja hur viktigt är det? När jag läser om stora inspiratörer som Mikael Andersson som föddes utan armar och ben och som bara maxar sitt liv på möjligheter vill jag ge mig själv en stor fet höger när jag stör mig på såna fantastiska lyxproblem. Visst ska man ta hand om sig själv. Men hur vi ser ut är inte dom vi är och det är vi så många som verkar glömma.

Jag ska  inte kasta sten i glashus. För med den här känsligheten kom ett stort ifrågasättande som under tider, särskilt när jag var yngre, var otroligt påtagligt. Vi försöker se oss själva ur vad vi tror är omvärldens ögon.

Studier indikerar att ätstörningar är vanligare bland högkänsliga personer. Ännu ett bland exemplen på hur symtomen kan se ut för en icke väl omhändertagen känslighet. Själv har jag sluppit någon mer extrem form. Dock har kroppsmedvetenheten alltid varit där och starkt gjort sig till känna och påverkat hur jag tagit hand om mig. På gott och ont har den styrt mina val.

På något märkligt sätt gör många av oss utseendet till området där vi kommer hitta lösningen på våra problem. Det är konkret. Det är nåt att ta på. Lättare än abstrakt oro och svåra val. Inte ovanligt alls, kvinnors störda självuppfattning är ett av de mest markanta signumen av vår tid. För män blir det också allt vanligare. Tyvärr.

Icke desto mindre. Så tomt det alltid blir inombords blir när man märker att den lösningen aldrig varar.

Det som däremot varar är en glädje i det som blivit oss givet. Har man fötts med armar och ben är det banne mig vår förbannade plikt att ta vara på dem och vårda dem. Göra vad vi kan för att de ska fortsätta fungera. Så vi kan springa, hoppa, leka – allt som vi fått möjlighet till.

Så just nu njuter jag av att kroppen är i rörelse igen. Och att jag HAR bröst. Och rumpa. Hurra.

Ut och lek i snöflingorna!

Allt är rytm

Sällan har fejset varit rödare. Sällan andningen mer ansträngd. Visst har jag övat själv nu i dagar, men då får jag ju ta en paus när jag blir sugen. Första riktiga passet på tre veckor – det var visst på tiden.

Som i ett trollslag är humöret återställt och lugnet likaså. Återigen denna insikt om vad träningen gör för mig. Det är magiskt. Det är piller utan piller. En påverkan som dessutom inte går in och skär ner på andra bra saker i ens personlighet.

Idag var det dagen då det är som allra roligast för både fröken och klassen. För fröken, för att hon är så galet taggad när allt är nytt, nytt, nytt. För klassen, för att fröken alltid gör fel, fel, fel. Det kan va kul har jag förstått.

Det finns folk som säger att de inte kan dansa för att de inte har någon rytm.

Alla har rytm. Livet är rytm, i allt från hur det blir natt och sen dag till hur vi skiftar mellan aktivitet och vila. Musikrytm är bara rytm i dess mest exakta form och den finns i oss, alla. Med mig kan man träna både lugnt och galet svettigt och är någon nyfiken på att testa, så kika in här så hittar ni både schema och får se en helt annan sida av kameleonten.

I detta skapande av terminens pass  som nu pågått parallellt med den senaste veckans maniska skrivande har jag blivit påmind på nytt om hur allt i sanning är relativt. Denna pass-skaparprocess som i min medfödda nitiska samvetsgrannhet annars brukar kosta på rätt hårt kändes  i relation till min ågren över manuset som ska bli klart plätt-lätt. Fanns helt enkelt ingen tid för vel. Det vara bara tuta och kör.

Om du ändå inte vill dansa på träningslokal, så kör lite i ljuvlig när-ingen-ser-på style hemma. Behöver inte alls vara avancerad frigörande dans – ALL dans är frigörande. Så bara gör’t, till Sven-Ingvars, Metallica eller vad som behagar just dig mest. Eufori på recept.

Dansa

Vägen är krokig men framåt går det

Foto: Sarah Nilsson

En hälsning från skrivandets kokong. Har spenderat fem dagar i Stockholms Skärgård med att skriva.

Det är lätt för mig att skriva fritt ur hjärtat. Det är lätt att låta tankarna flöda och se vad som av sig själv tar form.

För en föreställning är det något annat. Här ska jag tala inte bara med rösten utan med alla redskap jag har i mig själv. Orden är bara ett av verktygen och endast det som behövs ska vara med. Vidare kräver tanken bakom texten en strategi, om än ej en helt uppenbar sådan. Dramaturgi kallas det, har jag hört.

Har försökt komma på hur jag skapar, men inget riktigt svar har jag. Jag skriver i bitar och sen pusslar jag. Filar, filar och filar. Börjar se horisonten, men ännu är det några dagars intensivt skrivande kvar som jag inte vill sätta på spel genom att distrahera mig med annat.

En njutning och utmaning i ett. Vägen är allt säger di. Men jag måste säga att nå målet kommer ändå va rätt gött.

En glad nyhet när jag kom åter hade internetkoppling var försäljningsrapporterna från Ticnet. Det har rullat in så smått även här efter jul och snart är premiären slutsåld. Är någon nyfiken på den dagen rekommenderar jag att man hänger lite på låset och skaffar sin biljett på Ticnet.. Även de andra dagarna har börjat fyllas på så smått och jag håller tummarna för att det fortsätter så. Hinner ju inte riktigt göra allt samtidigt så just nu fokuserar jag på en bra föreställning för er som ska komma. Allt har sin tid.

God fortsättning, vänner!

This too shall pass

Överstimulering. Live broadcast.

Termen som används i litteraturen om oss som är känsligare än snittet när vi får en stark känsloreaktion på grund av starka intryck låter hur klinisk som helst. Så långt ifrån den verkliga upplevelsen man kan komma.

Nog visste jag att det inte var osannolikt att jag skulle uppleva en riktig känsloöversvämning, en riktig Tsunami, någon gång sedan jag startat min blogg. Mitt under tiden som jag skriver till er. Sånt är ju livet. Det är upp. Och det är ner.

En röst sa till mig mitt i det onda. Skriv nu. Så det gjorde jag.

Fast inte här. Det ömmaste är ömt. Det mest personliga personligt.

Det är med distans jag kan betrakta det och dela läxan. Tills dess säger jag till mig själv:

This too shall pass.

Om att äta sig lycklig

Foto: Lisa Lindkvist

Foto: Lisa Lindkvist

Det finns minst tre sätt att äta sig lycklig på. Det första sättet ger dig ljuv njutning i stunden. Det andra dämpar obehag. Det tredje är inte nödvändigtvis lika kul i stunden som i det långa loppet. Tycker jag.

Jag kan inte fatta hur jag i en blogg inför en föreställning om oss med sinnen känsliga utöver det vanliga än så länge har skrivit så pass lite om njutning. En helt fantastiskt övergrym förmåga till njutning är ju en av gåvorna till oss högkänsliga. Jag menar inte alls att du som inte kallar dig känslig inte njuter. Men jag tror – och forskningen kring högkänslighet stöder detta – att vi känsligare behöver mindre stimuli för att kunna njuta. Vi kan alltså njuta rejält av rätt lite. Jag hoppas verkligen du som känslig upptäckt detta och njuter som bara sjutton så mycket du kan.

Mat är för mig höjden av njutning. Njuter gör även mitt sinne när Historieätarna firar jul och berättar om bakgrunden till många av de rätter jag älskar mest. Jag äter inte kött på land längre – vilket jag nästan aldrig sörjer. Utom när det är dags för Dopp i grytan.

Man skulle kunna skriva hur mycket som helst om mat. Ett gemensamt intresse för nästan alla jag känner. Kolla antalet matprogram på tv, antalet matbloggar som den här helt fantastiska av min vän Louise. Nästan alla gillar mat. Utom ett fåtal som hellre skulle ta ett piller och sen får det va bra. Men dessa individer är trots allt försvinnande få.

I det traditionella Frankrike är mat en religion. Det är aldrig någon diskussion om man har tid eller inte för att sitta ner vid bordet och njuta. Kommer aldrig glömma om hur jag under förberedelserna för bröllopet för dottern i den franska familj jag har glädjen att ha i mitt liv uppmanades att komma i god tid till lunchen och komma ihåg att äta lite snabbt. Döm om min förvåning när första frågan ändå var: ”Vad ska du ha till aperitif?”

Maten vi njuter av mår vi inte alltid bra av i stora mängder. Det bara är så. Jag blev för länge sedan medveten om hur maten påverkar mig och idag ser jag på vissa livsmedel som en drog i viss mån. Jag äter den när jag vet att jag har tid och utrymme för baksmälla. Som nu i jul. Jag har levt på ljuvlig kola från Desserter utan gränser och vin. Och när jag fyllde år. Då levde jag på champagne och kladdkaka med tryffellager i en vecka. Och så lite till så klart.

Men efter ett par dagar blir jag lite deppig. Jag känner mig själv nu så pass bra att jag vet att, ja det har med maten att göra. Det som är märkligt är ju att när vi är ledsna helst vill äta maten full av socker. Den som bara får oss att må bra en kort, kort stund. Emotionell ätare heter det och där ingår även jag. Så det jag vill ha när jag mår som sämst, det mår jag inte bra av.

Då är det dags att ta till tråkmaten som jag krasst kallar den. Fast det finns ju hur god tråkmat som helst. Mat som du som inte är sockergalen med all säkerhet alltid tycker är kul. (Eller det är så jag föreställer mig dig som naturligt gillar bra mat. ”Potatis, hurra! Men åh så läckert med lite paprika!”)

För att vända en period av utsvävningar kör jag intialt mycket lax. Lax, lax, lax och så broccoli och avocado på det. Sötpotatis och råris. Hemgjord aioli. Färska kryddor. Många färger på tallriken och mat i små portioner och ofta. Ett dygn senare är skillnaden markant.

Jag har intresserat mig för den indiska livsfilosifin ayurveda främst av en orsak. Den bygger på att mat är vår främsta medicin. Janesh Vaidya heter en man som representerar Ayurveda och som skrivit flera böcker och nu senast en kokbok. Allra senast i morse fann jag dessa visdomsord från hans sida:

”We don’t usually forget to fill high-grade petrol to our cars, but we seldom remember to avoid junk food for our stomach”
/Janesh Vaidya

Något att tänka på.

För även om bergochdalbanor i allt är jäkligt kul gör det en också trött. Dags för lite skön, jämn harmoni i kroppen igen. Heja.

Förresten. Låt er inte luras av frisk och käckheten på den fina bilden här ovan från några år sen som fantastiska Lisa Lindkvist har tagit. Kola och vin som sagt i dagarna tre. Men det känns som den här bilden är en smula mer pepp, liksom.

Tänk inte – gör

Gör

Jag vet. Du har förmodligen fått höra det motsatta. Tänk efter före.

Men är det något vi högkänsliga gör till förbannelse så är det just att tänka. Finns säkert också fler som känner igen sig i samma beskrivning.

Tänka, vrida, vända, analysera. Själv har en ju till och med varit anställd under titeln analytiker under flera år. Så ja. Jag har det på papper. Jag kan analysera.

Att kunna analysera, förutse och vara öppen för olika möjligheter är en fantastisk tillgång för det allra mesta. Men det finns tillfällen då tänkeriet och känneriet förlamar. Sätter käppar i hjulet genom att bli ett självändamål. Det är inte meningen.

Jag menar nu inte att du ska låta dig stressas av din omgivning. För visst finns det många omkring oss som helt enkelt inte har tålamod och som allmänt anklagar oss för att ta för god tid på oss, göra saker för noggrant och ta för lång tid på oss när vi fattar beslut. Men fler än en gång har vi visat dem att det är mödan värt, eller hur?

Men du vet själv. Jag talar om andra tillfällen. De där gångerna då du känner att du sitter fast. Du har en besvärande känsla i maggropen och tankarna slåss men du kommer inte riktigt någon vart. Det är då det är dags att byta strategi.

Gör något. Nästan vad som helst. Det viktiga är att välta den första domino-brickan och du ska se att det börjar hända saker.

Varför inte göra något du aldrig gjort? Vi är ju roliga vi människor i det hur vi fortsätter göra saker på samma vis år efter år och ändå har mage att bli förvånade när resultatet inte blir annorlunda.

Fast det räcker faktiskt med något otroligt litet för att bryta förlamningen. Gärna något enkelt. Till och med tråkigt. Rensa ut garderoben. Gå igenom kvittohögen. Skura toaletten. Det finns ingen bättre medicin mot tankar som fastnat än en konkret uppgift med början och slut.

Sen är det bra härligt de där dagarna när man av någon outgrundlig anledning befinner sig i ett läge som gör att man bara säger ja till sånt man annars säger nej till. Det är nästan alltid de dagarna som fört mitt liv i en helt ny, spännande riktning. Löv dom dagarna.

Just do it.