MOT NYA ÄVENTYR

Ett års spelperiod är avslutad i Stockholm och nu står Victoriateatern och Malmö på tur! Och vad sen?

Vet ni – det får vi se!

Som trogna bloggläsare upptäckt har det nu varit två hela månaders paus på bloggen. Jag ger mig helt enkelt andrum. Klokt va?

Det här året då jag återupptagit föreställningen och släppt den i en ny uppdaterad version har varit SÅ fantastiskt på så många sätt – ett verkligt stort steg i mitt liv där jag nu inte längre bara är är jag – utan även för evigt alltid och så enormt efterlängtat förälder.

Att som ensam förälder ta steget att köra föreställning var verkligen STORT. Och helt fantastiskt för mitt eget jag – personen som ju så klart är mer än förälder. Känslan att efter nästan fyra år återigen få möta publik – inledningsvis i ett ärligt talat verkligt panikslaget skick – till ett sedan tack och lov rätt snart uppnått stadie av enorm tillfredställelse då jag fick erfara vad de senaste årens upplevelser ändå gjort för mig inte bara som människa utan även som aktör.

För ärligt talat – inte för att jämföra med andra. Men i ett samtal med mitt inre jag – vad ÄR det att eventuellt göra bort sig på scen jämfört med att nästan förlora ett barn? Seriöst? Uppenbarligen något som ändå inte hindrar rädslor över allt möjligt jordiskt fånigt.. Men tack vare att jag trots dessa rädslor ändå vågade ta steget så blev jag överbevisad – av mig själv.

Tänk att det ska behöva så drastiska insikter och perspektiv om vissa rädslors futtighet för att våga kasta sina fördomar och hårda tankar om sig själv åt sidan. ( I alla fall för för tillräckligt långa stunder! ) Läs gärna på sidan Publikens röster en del av alla de fina ord som föreställningen fått till sig i år så får ni se!

Men att utföra det hela. Det har verkligen varit långt, långt hårdare än jag trodde. Särskilt detta med att hålla oss friska – jag och en treåring liksom. Seriöst – om ni kunde fatta vilka insatser det krävde. Vilket fokus. Vilken koncentration. För att inte nämna alla logistiska förberedelser med allt från barnvakter till scenbygge och verkligt allvarliga utmaningar med ekonomisk likviditet då jag denna uppsättning arbetar helt utan kulturstöd och på minileverne. Jag kan uppriktigt talat bara utbrista – heja mig! Jag fixade det – trots allt! Med priset av att jag verkligen helt försummat vänner, stundtals varit en verkligt trist förälder och nästan brände ut mig igen. Föga förvånande. Men – vi fixade det!

Så tusen tack för hyllade föreställningar med stående ovationer – alla utom en ju helt slutsålda. Så tacksam!

Att nu få spela på Victoriateatern är en verklig dröm som äntligen går i uppfyllelse! Malmö har ju en enormt viktig plats i mitt hjärta. Det var där jag utbildade mig till musikalartist. Det var där jag började skapa mina egna föreställningar – bland annat älskade Brudjävlar som hade premiär på just Victoriateatern. Det var där jag i mångt och mycket insåg vem jag är och vad jag vill. Det är där jag mötte några av de allra, allra finaste människor jag vet! Ja Malmö – mitt Malmö – där man kan gå längs Södra Förstadsgatan och bara ramla in i massa härligt folk man sen hänger med samma kväll i nån av stadens härligt olika, lika delar. Jag älskar Malmö!

Så nu – först mycket vila – och sedan fokus på MALMÖ! Det blir lite goa uppdateringar och små anpassningar i föreställningen – till och med lite ny text. Middagsteater återigen ju – precis så som föreställningen en gång började! SÅ kul!

Visst drömmer en del av mig om turné – åh vad kul det låter. Fler städer!

Men först – andrum – nödvändigt – för att fnurla lite.

Sedan fokus på Malmö!

Leva som jag lär – ni förstår va?

Häng med!

Här hittar du biljetter till föreställningen i Malmö! Sprid hjärtans gärna information till alla i Skåne ni känner! ❤ Jag vet att jag tjatar. Men det är verkligt OVÄRDERLIGT när ni fina hjälper mig genom att bjuda in riktigt mycket folk till föreställningsevenmangen på Facebook – ännu mer i Skåne där ni känner fler än jag. Så snälla – gör det så gärna! 😀 Här är evenemanget till Malmö! Bara klicka på dela och bjud in personer. De kära underbaringar till vänner jag har som bjuder in alla de 300 man får är de som jag har att tacka för att detta galna tilltag ändå har burit sig trots typ noll marknadsföringsbudget och ett minimum av allmän publicitet. TACK!! ÄLSKAR ER!!

Så varför lyssnar vi då inte på vår inre kompass?

En av de finaste sakerna jag får uppleva sedan jag började arbeta med den här föreställningen för mer än sex år sedan är alla de förtroenden jag får från så väldigt många människor – kända och okända. Människor från alla de hörn och av alla de sorter har delat med sig av sin historia med mig. Oftast i syfte att få veta mer.

När jag tjatar på mina vänner att ”snälla dela mitt evenemang” och ”dela till alla, jag lovar du kan inte veta vem som är intresserad” så är det verkligen en uppmaning baserad på nu ganska lång erfarenhet. Det är verkligen inte alls alltid de jag har trott vars huvuden dyker upp i publiken. Inte för att alla som ser föreställningen nödvändigtvis är högkänsliga – sannerligen inte. Men i princip alla påverkas faktiskt på något sätt av ämnet och väldigt många ”otippade” intresserar sig för det.

Jag fascineras också av den skepsis som jag inledningsvis möttes av från så många när ämnet var nytt i Sverige – men gläds när jag stöter på allt fler psykologer som kunnigt säger ”ja men det är ju en normalvariation – som det dock självklart är bra att ha koll om man befinner sig längre ut på skalan så att man vet hur man ska ta hand om sig själv.” Det var aldrig något jag fick höra något om tio år tidigare.

Men det som också bekymrar mig och gör mig ledsen och frustrerad – är hur många människor som fortsatt hamnar i utbrändhetsfällan i vårt samhälle – fler och fler hela tiden – och som verkligen alla blir så förvånade när de äntligen kommer till insikten om att de inte orkar allt. Att de inte kan klara allt. Att alla människor har olika gränser och att de måste lära känna sina egna – själva – och själva sätta dem!

Jag blir dock så glad när personer skriver och berättar att de har fått denna insikt. För det är den som ändrade livet för mig. Det spelar ingen roll om de är högkänsliga, mer känsliga – eller personer som hamnat under abnorm press under en begränsad tid. Jag blir helt enkelt bara glad för att de blivit medvetna om sin inre termostat, sin inre kompass. För det är det som jag upplever i vår samtid nånstans gått förlorat. Vi är så fokuserade på teknikens under att vi liksom glömmer bort vår inre ”teknik”.

Visst, argumenterar någon, ”förr i tiden kunde man banne mig inte begränsa. Då fick man banne mig arbeta 13 timmar om dan om nån sa så. Banne mig!” Jovisst – och säkert brann folk ut även då – även om det etiketterades annorlunda – om det ens etiketterades. Men då fanns ändå inte samma krav på snittpersonen att förutom att överleva se ut som en Hollywood-stjärna, vara en underhållande förälder, visa upp spännande semester på Insta och ha ett kul sexliv. Fånerier säger någon jordnära. Men sanningen är att i vårt samhälle idag lever vi numer under så många osynliga krav – och det är inte förrän vi börjar inse det som vi verkligen kan få makten över vårt eget välmående. Samtidens osynliga krav är verkligen inte hela svaret på varför vi mår som vi mår. Och det låter kanske som att jag trivialiserar när jag ibland talar om dem som ”påhittade”, dessa kraven och förväntningarna. Men personligen tror jag att just alla dessa möjligheter och influenser omkring oss som leder till omedveten jämförelse är en stor orsak till att vi avleds från det som verkligen är viktigt och till att sluta lyssna på oss själva och således glömma bort våra grundläggande behov.

Vad måste jag? Vad MÅSTE jag verkligen? Jag tycker inte man ska vara rädd för ordet måste. Måste är det vi måste göra för att vårda vår kropp. För att ha mat på borden. Först sedan kommer vad jag vill – först då.

Anledningen till att vi slutar lyssna på vår inre kompass är nog inte sällan att vi är så fokuserade på allt vi ska uppnå – helt förståeligt många gånger – och glömmer bort själva verktyget vi måste vårda för att kunna uppnå det. Vi tenderar dessutom att glömma vem som leder våra liv. Det är inte vår chef, vår partner eller ens våra barn. Det är alltid vi själva. Och sedan är det ju jobbigt att vara besvärlig. Människor som sätter gräns ses lätt som besvärliga. Hur sätter man en gräns utan att anses som besvärlig? Går det?

Haha – nu fick jag idé till ett annat blogginlägg. Eller kanske en hel föreställning? Hur man sätter gränser. Eller hur man inte gör.. (Jag har en hel del varianter där att inte tipsa om kan jag lova er.. ) Men märkligt det där med att sätta gränser – när jag själv tror på att öppna dem i så många sammanhang. Märkligt – eller kanske inte alls – att såväl Yin som Yan alltid behövs.

Värt att fundera på i alla fall. Vad är det som gör att just jag ignorerar min kropps signaler?

Och om du råkar läsa detta som just nu går igenom en oväntad kris, där du av olika anledningar utsätts för något extremt som helt enkelt inte alls är normalt och vardag och där du helt saknar någon form av kontroll – vänligast kom ihåg att alla dina reaktioner är normala sådana på en onormal situation. Du som vill förändra och förbättra, försök gör det när det finns utrymme och var alltid väldigt, väldigt snäll mot dig själv!

10 och 11 april är det dags för vårens sista föreställningar i Stockholm. Kanske sista överhuvudtaget? Så passa på att få en biljett just du! Det gör du här! Onsdag eller torsdag? Än så länge leder torsdag! Men båda dagarna talar vi om vår inre termostat som är så gott som omöjlig att ignorera för vissa av oss, trots att så många försöker.

Rapporter från naveln

back-light-blur-bokeh-754263

Herreminje, som min mormor brukade säga, vad fantastiskt det var att spela föreställningen igen och så mycket bättre det gick än jag någonsin vågade tro. SÅ tacksam!!

Men också herreminje vad mycket jobbigare det var att genomföra än vad jag någonsin kunde ha trott.

En vecka efter höstens sista föreställning var jag övertygad om att, nä nu jäklar har jag gjort det igen – alltså klappat ihop. Fan. Alltså hur patetiskt? Göra en föreställning om hur man tar hand om sig – och så då det resultatet?

Men så var det. Finns inget att fejk-smajla om.

Det var sjukt kul att få arbeta med sitt hjärtats yrke igen – jag är på banan. Men som ensamstående småbarnsmor – jäklar vad jobbigt det faktiskt är att få ihop allt.

Har vänner som tycker att det varit helt fantastiskt att jag överhuvudtaget rott ihop detta. Men jag har ju lyckats genom att verkligen sätta ALLT annat på vänt. Ja – utöver barnet då. Han har jag försökt skämma bort lite mer – på grund av dåligt samvete över förändringarna. Som jag ändå inte ska ha dåligt samvete över – för de har hjälpt oss på vägen genom att lära oss båda nya saker.

Jag tror ändå på att ibland tänja på gränserna för att se vad man är kapabel till.

Nu en månad senare känns allt bättre – och det känns superfint med julmys innan det är dags för nya föreställningar i februari. Hela tre är nu släppta efter STOR efterfrågan! 2, 3 OCH nu är även den 12 februari släppt!!

För peppad är jag! Det är det här med återhämtningen som jag bara måste hitta lite nya vägar för så att det funkar ännu lite bättre för mig i vår.

Samma egenföretagare utan budget är jag ännu – så självklart måste jag redan nu tänka på att publiken ska kunna hitta till föreställningen trots oerhört blygsam marknadsföringsverkstad!

Så – KÄRA NI som tycker denna föreställning är något alla borde se – alla borde unnas att se – dela för fulla muggar! Dela då allra helst till folk personligen på Facebook, en och en, genom att gå in i evenemanget och klicka på ”Dela” och sedan kryssa i vänners namn. Var och en får kryssa i 300 serni! Bara klicka! Och endast de som svarar på evenemanget kommer sedan att forsätta få updates! SÅ tacksam för er hjälp! Här är länken till evenemanget!

Rapporter från naveln. För att när man försöker få saker att gå ihop konstant i livet – ja, då är man i sanningens namn rätt navelskådande. Det är tyvärr svårt att se mer än ”sitt” och det är jag medveten om. Så har det varit nu rätt länge – och så är det ännu. Men jag och roliga barnet försöker nu i alla fall vara ute i världen än mer än vi brukar här kring jul. Vi tar våra små steg ut ur bubblan – ett i taget – så som det är.

Flera av våra vänner hoppas vi nu få hinna se kring jul – och jag önskar skriva mer här även till er när nu lusten och orken igen börjat poppa upp!

Massa kramar till er!

Ja, den 2, 3 och 12 februari är det alltså dags för För sensibelt begåvade 2.0 igen på Ö2 i Stockholm! Ja – så blev det efter att höstens alla föreställningar sålde slut redan innan premiär! Berätta nu för alla du känner som du vet skulle bli glada av att få gå! Dina biljetter hittar du här! Väldans fina julklappar vill vi mena!

Jag har infört lågaffektivt bemötande – mot mig själv

pexels-photo-210628

Vet du vad lågaffektivt bemötande är? En metod som ursprungligen användes i mötet med barn med olika typer av utmaningar så som autism eller adhd – men som idag rekommenderas i mötet med alla barn – vilket allt fler förskolor anammar.

På förskolan där jag själv sedan ett år arbetar som Ateljépedagog två dagar i veckan har vi fått en fantastisk utbildning i lågaffektivt bemötande och dessutom har vi den stora glädjen av att ha en väldigt skicklig specialpedagog i vårt team som vi regelbundet får uppdatera vårt kunnande med hjälp av. En av mina bästa vänner råkar dessutom utbilda i metoden – även informellt mig – vilket jag sedan länge haft stor glädje av.

Lågaffektivt bemötande är en metod som inte bara handlar om att uttrycka sig i låg affekt – som många tror. Den handlar även om positiv förstärkning, förebyggande och att alltid möta individen där individen befinner sig just då. Det handlar inte som en del tror om att inte sätta gränser – tydlighet är extremt viktigt. Men vi utgår alltid från att individen gör det bästa med den kompetens hen har just då och att om hen fortsätter att ”misslyckas”, då måste vi som pedagoger, föräldrar – och kanske medmänniskor – se till att justera omständigheterna, förutsättningarna så att individen kan lyckas. För särskilt barn vet man idag – lär sig av att just lyckas. För den som vill veta mer om lågaffektivt bemötande rekommenderas varmt boken ”Barn som bråkar” av Bo Hejlskov och Tina Wiman. Intressant för alla!

I varje fall så har jag nu rätt länge använt mig av metoden både i mitt arbete med andras barn – och med mitt eget. Jag vill absolut inte utmåla mig som någon expert – sannerligen inte – det händer tyvärr rätt ofta att jag ramlar tillbaka i den auktoritära fällan. Men jag har verkligen förändrat mitt sätt att tänka och sett hur det utvecklat min relation med mitt eget barn – och alla barn.

Med vuxna använder jag nog tyvärr inte metoden i lika stor utsträckning som jag kanske borde – vuxna är ändå vuxna kan jag tycka. Och tyvärr så rinner ibland ännu känslorna över när tex pressen varit för stor under ett tag – som jag skrivit tidigare om. MEN. Jag jobbar ändå verkligen på det då jag ser många vinster med att den lågaffektiva inställningen mot alla.

Men – insåg jag då idag plötsligt – jag använder banne mig aldrig den här attityden mot mig själv! Nä på mig själv skäller jag, slår och skuldbelägger samt är allmänt taskig – precis när jag behöver det som allra minst.

Jag vet ju så väl att man ska vara snäll mot sig själv. Jag är rätt bra på det – när jag mår bra. Men när det är tufft? När det nu senast har varit tufft? Det är som att jag har glömt allt jag kan och bara bulldozrat ner mig själv.

Det här med min nuvarande vikt har ju blivit något av en käpphäst för mitt inre klankande – ett typiskt stressymptom för mig – och som nästan hållt på att få ett totalt övertag här i utmaningen kring att ställa sig på scenen igen. Och som dagarna ser ut så kastas jag från att hålla mig själv i riktigt hårt koppel när det gäller egenvården, till att sparka mig lös och gå totalt bananas, och därefter vidare till att skälla på mig själv hårt, hårt, hårt – och sen börja om med hela vansinnet igen..

Men vad håller jag på med, insåg jag plötsligt? Jag är just nu min egen värsta fiende och nu får det banne mig vara nog.

Så nu har vi vänt på saker här.

Från och med idag gäller härmed lågaffektivt bemötande.

Rent konkret:

Jag uppmärksammar allt snällt jag gjort för mig själv och min kropp. Lägger på minnet att jag ju varit ute på en promenad. Kanske har jag jag ätit en god veganlunch på The Plant med Kombucha till (lyx – jag vet!)? Kanske hållit en klass Zumba? Lagt mig i tid? Fokuserat på repetitionerna så att sinnet har frid? Det handlar inte om att räkna prestationerna. Snarare att helt enkelt se det jag gör – i stället för det motsatta.

När jag talar med mig själv utgår jag från att jag hela tiden gjort mitt bästa och vill jag ändra på något så börjar jag först och främst med att fundera på hur det kom sig att saker blev som de blev igen. Hur kan jag undvika att det händer igen?

Om jag ändå tänker taskiga saker till mig själv så säger jag lugnt till mig själv – precis som till barnen: Stopp. Jag säger inte nej. Jag säger inte fy. Jag säger inte ”men vad gör du?”. Jag säger bara lugnt stopp – för att bryta det jag gör.

Sedan avleder jag mig själv, hjälper mig själv till nya tankar, genom att göra något jag vet att jag mår bra av. Som att tex dansa lite. Läsa några sidor ur en bok. Se en serie. Eller – gå och lägga mig!

Jag förebygger dessutom genom att minska de saker som ställer till det för mig. Skärmtid främst – det tar både tid från mig – samt tar bort min fokus – vilket i sin tur gör mig stressad och rädd.

Jag ökar också antalet situationer där jag mår bra. Som när jag och mitt barn har stunder helt och hållet tillsammans utan störningar från omvärlden eller teknik. När vi är ute. När jag repar en scen så mycket så att jag kommer på nya roliga små detaljer hela tiden att förgylla med – vilket gör mig himla glad.

Hörni, vad säger ni? Låter det inte bra? Hänger ni på?

Låt oss vara lågaffektiva ihop! Eller, alltså vi får självklart gärna vara i affekt hur mycket som helst när det känns bra – som i härliga kärleksrus, euforiska dansupplevelser, passionerade justa diskussioner – eller vad vet jag?

Men låt oss för övrigt tänka på hur vi behandlar oss själva.

Ge oss själva chansen att lyckas!

SOM vi är värda det!

Kram på er! Och mig!

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Men premiären är SLUTSÅLD! Den 16:e oktober är OCKSÅ SLUTSÅLD! Så vi har satt in en EXTRAFÖRESTÄLLNING den 24 oktober där mer än hälften av alla biljetter redan har gått åt. Ännu färre finns kvar den 23 och den 30 oktober är redan nästan helt slutsåld! Passa på att boka dina biljetter så snart du kan om du vill gå ett visst datum, för efter löning är det mycket möjligt att de sista biljetterna kommer gå åt i ett nafs! Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Varmt välkomna!

Saliga äro de flexibla

adult-bend-branch-1146245

..ty de bryts inte så lätt.

Det var min regissör och vän Tove som tog upp ämnet, hon berättade om hur en god vän till henne som jobbar som psykolog talat om det som en av de viktigaste egenskaper vi kan ha för att må bra genom livet.

Det är så bra när någon påminner om sånt. För det är himla lätt att glömma.

När någon inför en ny rutin på jobbet. När det blir en stor ombyggnad i huset du bor. När någon blir ihop med nån man inte är jätteförtjust i. När mötet ställs in. När inte din regering blir vald. När inte hemmet blir ditt.

Jag är inte så jäkla flexibel precis när någon händer. ”Nä hörru stopp” är det som att min hjärna ibland tänker för att den blir överrumplad. Det har hänt att den betett sig rätt knasigt då.

Men – och jag vet det här låter säkert lite lustigt – dagar när jag känner att jag är extra sårbar brukar jag tala med mig själv lite. (Det kan vi göra ett helt blogginlägg om förresten.) ”Hörru, Sarah. Vad som än händer idag. Pröva att bara säg ja. JA!”

Ni vet, precis som när man gör teaterimprovisation. Bejaka!

(Det är för övrigt världens bästa grej när man leker med barn. Vad de än hittar på i leken – bara säg JA! Vem vill liksom inte leka med en sån kompis liksom?)

Så, det funkar faktiskt rätt bra att preppa mig själv de dagar jag känner på mig att jag lättare kommer gå i affekt. Hyfsat bra i alla fall. 🙂

Det är en klurig tid vi lever i nu tycker jag. Det finns saker vi i sanning alltid ska säga NEJ till. Men vad som än händer i så väl våra egna individuella liv som i det stora hela måste vi ändå fortsätta att söka oss till saker att säga ja till.

De kanske inte verkar vara så lätta att hitta. Men de finns där. Om du böjer på dig lite. Kikar åt sidan. Underifrån. Eller varför inte från ett helt annat håll?

Var flexibel.

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Men premiären är SLUTSÅLD! Den 16:e oktober är OCKSÅ SLUTSÅLD! Så vi har satt in en EXTRAFÖRESTÄLLNING den 24 oktober – en onsdag för alla er som efterfrågat en annan veckodag! Den 23 och 30 oktober finns också biljetter kvar. Så hugg dina biljetter nu så att du får gå precis när just du vill! Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Välkomna!

Är du klädsamt sårbar?

pexels-photo-278303

Är det ok att vara livrädd för valet? Att börja gråta på jobbet? Att inte kunna hålla masken när killen man just träffat berättar att han också dejtar andra?

Jag minns inte ordagrant exakt hur han sa det, Emil Jensen, när jag äntligen fick se honom igen i en frukostföreställning på Österlen i somras. Men han sa något i stil med ”det är ju numer fint att vara sårbar, så länge som man är klädsamt sårbar”.

Som det slog an en sträng i mig när jag själv just våndades över att sommartrimningen inte lyckats i år heller och att jag vare sig jag ville eller inte skulle tvingas att dela med mig till min publik av min främsta ”coping-mekanism” i hårda tider.

När jag var liten så skulle man absolut göra det man kunde för att dölja allt mindre fint med sig själv och familjen. ”Vad ska andra tycka” var en mening som uttalades på fullaste allvar av både farmor och mormor. Jag minns även hur min pappa minst en gång blev arg på mig när jag öppet talade om bråk i familjen.

Det fick mig att ta ett beslut. Nämligen att försöka leva så att jag alltid kan stå för vem jag är och hur jag lever inför vem som helst. Jag avskyr verkligen fasader.

Men med det sagt. Hur goda intentioner man än har finns de ju ändå alltid där, de där skyddsmekanismerna. Även om jag tror på att vara generös med uppriktighet kring sin egen ofullkomlighet, så delar jag till syvende och sist främst med mig av den när en sak är utagerad och när jag är i stånd att hantera en eventuell reaktion.

Jag blir nämligen fortfarande jättegenerad om jag står i kön på Coop och någon jag känner kommer bakom mig och ser att jag köper chips och Cola – igen – fast jag varken har råd eller borde. Jag avskyr att Facetajma med andra än närmsta familjen de dagar jag bara gått upp dragit på mig kläderna.

Så var går gränsen?

När Julia Roberts tårögd och vacker stammar fram ”I’m just a girl standing in front of a boy asking him to love her” vill vi alla bara ta henne i famn och utropa ”men vi äääälskar dig också”. Men att som vuxen och djupt deprimerad frivilligt bjuda någon till ett hem täckt av pizzakartonger, kläder i drivor och en igengrodd toalett – not so much.

Brené Brown har gjort ett enormt viktigt Ted-talk om ”The power of vulnerability”. I detta tal driver hon med sitt eget kontrollbehov medan hon lär oss om den absoluta nödvändigheten i att våga vara sårbar.

I den här föreställningen kommer jag alltså vara mindre klädsamt sårbar än tidigare. Fast ändå rätt klädsam och kontrollerad, får jag väl motvilligt erkänna. Ordnad och välförberedd. Är för rädd att ni inte skulle vilja lyssna annars. 😉

Men jag uppmanar verkligen er själva att ifrågasätta den klädsamma sårbarheten.

Vi är sårbara. Och att vara sårbar är inget en planerar. Det är något vi är. För att vi är människor som tar intryck.

Som berörs.

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Men premiären är SLUTSÅLD! Den 16:e oktober är OCKSÅ SLUTSÅLD! Så vi har satt in en EXTRAFÖRESTÄLLNING den 24 oktober – en onsdag för alla er som efterfrågat en annan veckodag! Den 23 och 30 oktober finns också biljetter kvar. Så hugg dina biljetter nu så att du får gå precis när just du vill! Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Välkomna!

Jag har vuxit ur den lilla svarta

Foto: Anna Sjölin/Annapenna

Det är genant att erkänna, men en av anledningarna till att jag inte fått ihop en ny uppsättning av För sensibelt begåvade tidigare, är att jag haft så svårt att helt omfamna mig själv som mullig, tjock, kurvig.

Verkligen tragiskt. Men så är det.

Min regissör och jag har pratat mycket om det. Hon menade hela tiden när jag gjorde föreställningen första gången i snitsiga små kroppsnära dräkter att jag var alldeles för mån om att ”se perfekt ut”. Hur matchar det en föreställning som också handlar om att kämpa med sin psykiska hälsa?

Visst har hon rätt.

Men pröva själv att ställ er på scen med ett budskap som oundvikligen blottar ert innersta. Då är det rätt skönt med nån form av rustning, kan jag lova. Ett yttre enligt normen är en ypperlig sådan – en sak mindre att kritisera.

Men JAG tycker ju egentligen inte alls så här. Att man skulle vara snyggare eller på nåt sätt – bättre? – som smal. Verkligen inte. Jag blir så ARG för att jag trots min uppskattning av alla andras underbarhet i alla storlekar helt uppenbarligen är så mån om att se ut enligt normen. Jag är så ledsen för att andras (förmodade) tankar om mitt utseende trots min önskan ännu kan vara en sådan trigger för min osäkerhet.

Jag har som yngre även varit väldigt osäker gällande min näsa – och precis som en annan med remarkabel profil, Barbra Streisand – länge varit mån om att främst fotas framifrån. Detta tills jag såg en kollega med ännu ståtligare snok än jag, som ståtade med den i profil på en affisch. Så dum jag varit, insåg jag! Min näsa är ju vacker! Den är unik! (Och utrotningshotad – som en beundrande plastikkirurg faktiskt upplyste mig om efter en föreställning!) Och inte minst ser alla andra den hela tiden precis som den är – oavsett om jag vägrar bilder i profil eller inte..

Vi behöver inte alla bli Stina Wollter som flashar våra valkar och gör konst av dem. Vi behöver inte alla bestämma oss för att låta rultet leva – även om jag banne mig tycker vi borde det i långt större utsträckning. Men åh vad Stina är viktig! Och cool! Hon är fantastiskt betydelsefull i hur hon hjälper oss kvinnor att bli medvetna om hur vi behandlar oss själva och våra kroppar!

Om jag själv vore en sann kroppsaktivist – vilket jag alltså uppenbarligen inte är – så skulle jag inte ens ha kommenterat mina känslor kring att ställa mig på scen igen i min mer fylliga uppenbarelse. Jag skulle bara ha ställt mig på scenen igen helt självklart – okommenterat. Och om det mot förmodan kom någon kommentar gällande min kropps förändring – eller skillnaden på den nu jämfört med den som ståtas med på marknadsföringsmaterialet – så skulle jag ha tittat på den som uttalat den med stor förvåning och svarat: ”- Och?”

För det spelar verkligen ingen roll vilken storlek nån har. På scenen eller någon annanstans. Så jäkla ointressant. Och inte minst är det irrelevant för alla utom möjligtvis för personen själv.

I mitt privata liv har det dock så klart spelat en roll. Så klart finns det ett skäl till min kropps rejäla förändring. (Hint bild nedan för den som undrar.)

Så. Nu är det sagt. Jag ser alltså inte alls ut som bilderna här på hemsidan. Och lär inte göra på ännu ett tag. Om nån inte redan visste. De borde verkligen bytas ut. När jag orkar.

Jag är som jag är. Min kropp är en del av mitt bagage och är fantastisk och vacker i alla former.

Och den kan spela föreställning!

Mer att älska, sa nån fin.

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2 – premiären är närmast SLUTSÅLD! Så hugg dina biljetter nu om det är just den dagen du är sugen på! Föreställningen spelas sedan även den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Ikväll kan man dessutom också dansa Zumba gratis med mig i Skytteholmsparken 18:00. Låt det dallra! Välkomna!!

Lita på att du har blivit laddad

Känner du precis som jag? Att snart är semestern slut och du har banne mig inte fått ett jäkla dugg gjort!

Jag hade en vision om hur mycket jag skulle sitta och påta med För sensibelt begåvade 2.0 som har premiär den 9:e oktober. För det behöver jag. Hur jag skulle blogga minst två gånger i veckan. Göra en massa snajdiga marknadsföringsinlägg i förbifarten. Live-sända bara lite sådär.

Jo tjena!

Jag vet inte om jag nu kanske kan få dra högkänslighetskortet? Eller om jag får lov att dra det andra kortet, det om att jag ju alltid måste ha kläder på mig på grund av att min hud inte alls ska ha sol och att det är rätt jobbigt på massa sätt när det är supervarmt? Men för mig har i alla fall denna värme varit helt paralyserande.

Vad sjutton orkar man förutom att stiga upp, äta och lägga sig? (Och tvätta, tvätta massor, för min del.) Och bada. Bada så klart. Att bada har varit räddningen.

Jag var i Köpenhamn hos min bästa vän en av de allra värsta dagarna då det var så hett att luften dallrade. Klockan elva på kvällen satt vi äntligen pigga och glada igen och intog lite snacks. Jag pigg och glad 23! Jag är en morgonmänniska liksom. Men för första gången i mitt liv fattade jag precis varför typ helt vanligt folk i Madrid äter middag hur sent som helst och att varför de som vill gå ut går ut vid midnatt. Man orkar ju liksom inget annat innan! Och den gamla sortens fördomar om att folk söderut skulle vara ”latare”. Alltså, jag hatar fördomar, men jag hade i alla fall varit ASLAT eller närmare bestämt utslut om jag alltid tvingades bo i ett sånt här klimat.

Men oavsett skälet till mångas vår ineffektivitet under semestern. Ni andra kanske egentligen blir supereffektiva av värme, vad vet jag, men har slöat utöver det vanliga av helt vanliga semesterskäl? Det vet jag ju ej.

Men.

Kan vi inte bara enas om att göra ingenting har varit superklokt. För jag och säkert många av er vet ju av erfarenhet att när man gör som minst, laddar man som mest. Efter en sån period kan det bli bara KA-BOOM liksom!

Så. Lita på mig. Du är LADDAD!

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2 – och premiären börjar nu faktiskt närma sig SLUTSÅLD! Så hugg dina biljetter nu om det är just den dagen du är sugen på! Föreställningen spelas sedan även den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Välkomna!

Ge dig själv en sportslig chans – förändra i rätt ordning

c3b3c07f8af08799b3f5d81d8324f5786e3783f3-2

Det klassiska: Man slår på sig själv i dagar, veckor, månader – och sen ändrar man allt i ett slag och tänker ”nu jävlar nu ska de bli ändring – nu!”

Det är ju ofta så. Inte sällan är vi väl medvetna om vad vi gör mot oss själva som inte hjälper oss i längden. Men ändå fortsätter vi – för det finns ju alltid någon vinst med att undvika förändringen. En vinst man kanske inte vill erkänna – men den finns där, jag lovar – om så i det enkla faktum att vi slipper genomgå en förändring.

Men nu har du kommit dit – du vill verkligen ändra på saker. ”En bit i taget” har du säkert hört (även om du lätt tenderar göra motsatsen). Men hur ofta tänker du ”i rätt ordning”?

Jag känner lite som att jag stått och stampat den här våren, särskilt när det gäller min egen hälsa. Jag lyckades i höstas släppa en rejäl dos av de kilon jag inte släpar runt på för skojs skull om vi säger så. De kilon som tynger mina knän och tär på min rygg. Den här våren skulle jag bli klar.

Men inte. Våren har varit tuff med många utmaningar och lite sömn. Gång på gång har jag börjat om – och fallit tillbaka.

Så sitter jag då här och filar på höstens manus till För sensibelt begåvade 2.0 (jo, det ska ju bli en uppdatering – mycket ni känner igen, men mer slipat och en del nytt) och kommer till delen om MANUALEN som varit lite av min grej att sprida när det gäller mina hälsotips för högkänsliga. Läser igenom de vanliga råden om egenvård – och inser att jag ju börjat i helt fel ordning.

Hur sjutton kan jag ens drömma om att gå ned i vikt när jag fortfarande inte sover på nätterna? Inte nog med att jag är en person som verkligen behöver min sömn – att då dessutom förväntas vara en småbarnsförälder med allt vad det innebär OCH gå ned massa i vikt – utan sömn. Vad fan förväntar jag mig av mig själv?

Så de senaste dagarna har jag med mitt vett återfunnet fortsatt äta mina onödiga kalorier, för att inte tulla på krafter när jag gör den goda planeringen. Och jag har i stället fokuserat på att återinföra sömnen så gott det går. En bra matkasse anländer sedan imorgon – och först då kör vi igen.

Detta var ett konkret exempel ur mitt liv just nu. Men vare sig det handlar att ta tag i studier som hamnat på platå, mer träning, genomföra ett projekt som kräver god logistik – eller annat: se till att du ger dig själv en sportslig chans. Gör en god planering, och starta med att lägga in de resurser krävs för att frigöra den extra kraft som kommer behövas i processen.

Hjälp dig själv att lyckas! Vad är det annars för mening?

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Föreställningen spelas även den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Välkomna!

Säg inte ja, säg inte nej, säg ”kan jag få återkomma?”

kaboompics_Young Man Using His Phone on beach

Jag kan bli väldigt ställd när jag oväntat får ett erbjudande. Inte sällan blir det kortslutning. I huvudet börjar konsekvenserna av mitt svar att snurra och utspela sig som små filmer jag ska ta ställning på en kort sekund.

Tror jag.

Det är ju så det känns. Där står en person med en möjlighet – och det är ju jättefint att bli erbjuden en sådan. Eller ett önskemål om att ses. Eller ett förslag på ett jobb. Eller förfrågan om hjälp. Och den vill ju ha svar jättesnabbt.

Eller?

Ibland är det så klart solklart vad svaret ska bli. Men många gånger är det inte det.

Vi fungerar olika när vi tror oss vara tvungna att svara snabbt.

Som yngre sa jag själv alltid JA genast. Jag ville tillmötesgå allt för att det var ju så trevligt att bli tillfrågad – och tyckte jag det var trevligt, då var det väl så klart något positivt? I vilket fall som helst ville jag inte göra andra besvikna om jag kunde slippa.

Sedan brann jag ut mig några gånger, lärde mig mer om mig själv och insåg att jag måste börja begränsa. Så då började jag i stället svara NEJ på reflex. NEJ. Jag måste sätta gränser! Febrilt lät jag mitt NEJ ljuda. Som om hela världen var ute efter att invadera mig.

Senast för någon vecka sedan fick jag uppleva den här situationen igen gällande ett uppdrag där jag skulle kunna ha varit till hjälp men där jag själv innerst inne inte upplevde mig riktigt ha tillräcklig kompetens. Så stressande. Jag sa ja – och mådde sedan dåligt resten av kvällen.. tills jag dagen efter ringde och klargjorde mina farhågor. Det löste sig bra till slut.

Men vad jag önskar att jag hade gjort – och som jag egentligen borde ha inpräntat i ryggmärgen vid det här laget – är att helt enkelt svara ”Jag återkommer”.

”Jag återkommer”. Så enkelt och så effektfullt.

Man kan ofta återkomma om redan en kvart bara. Jag lovar. Det är ofta så lite som kan räcka. Bara möjligheten att få tänka utan att någon står och tittar på en samtidigt eller väntar i luren.

Men är det mer, kanske ett par dagar eller ännu fler som behövs, går det ofta hur bra som helst det med. Det är vi själva som oftast bygger upp förväntningar på oss själva som den andra personen i verkligheten inte alls har.

Alla ni som lätt vet att ni överrumplas i såna här situationer och som därför lätt kan svara annat än vad som vore bäst – köp er tid! Bara gör det. Det är så lätt!

Jag återkommer!