MOT NYA ÄVENTYR

Ett års spelperiod är avslutad i Stockholm och nu står Victoriateatern och Malmö på tur! Och vad sen?

Vet ni – det får vi se!

Som trogna bloggläsare upptäckt har det nu varit två hela månaders paus på bloggen. Jag ger mig helt enkelt andrum. Klokt va?

Det här året då jag återupptagit föreställningen och släppt den i en ny uppdaterad version har varit SÅ fantastiskt på så många sätt – ett verkligt stort steg i mitt liv där jag nu inte längre bara är är jag – utan även för evigt alltid och så enormt efterlängtat förälder.

Att som ensam förälder ta steget att köra föreställning var verkligen STORT. Och helt fantastiskt för mitt eget jag – personen som ju så klart är mer än förälder. Känslan att efter nästan fyra år återigen få möta publik – inledningsvis i ett ärligt talat verkligt panikslaget skick – till ett sedan tack och lov rätt snart uppnått stadie av enorm tillfredställelse då jag fick erfara vad de senaste årens upplevelser ändå gjort för mig inte bara som människa utan även som aktör.

För ärligt talat – inte för att jämföra med andra. Men i ett samtal med mitt inre jag – vad ÄR det att eventuellt göra bort sig på scen jämfört med att nästan förlora ett barn? Seriöst? Uppenbarligen något som ändå inte hindrar rädslor över allt möjligt jordiskt fånigt.. Men tack vare att jag trots dessa rädslor ändå vågade ta steget så blev jag överbevisad – av mig själv.

Tänk att det ska behöva så drastiska insikter och perspektiv om vissa rädslors futtighet för att våga kasta sina fördomar och hårda tankar om sig själv åt sidan. ( I alla fall för för tillräckligt långa stunder! ) Läs gärna på sidan Publikens röster en del av alla de fina ord som föreställningen fått till sig i år så får ni se!

Men att utföra det hela. Det har verkligen varit långt, långt hårdare än jag trodde. Särskilt detta med att hålla oss friska – jag och en treåring liksom. Seriöst – om ni kunde fatta vilka insatser det krävde. Vilket fokus. Vilken koncentration. För att inte nämna alla logistiska förberedelser med allt från barnvakter till scenbygge och verkligt allvarliga utmaningar med ekonomisk likviditet då jag denna uppsättning arbetar helt utan kulturstöd och på minileverne. Jag kan uppriktigt talat bara utbrista – heja mig! Jag fixade det – trots allt! Med priset av att jag verkligen helt försummat vänner, stundtals varit en verkligt trist förälder och nästan brände ut mig igen. Föga förvånande. Men – vi fixade det!

Så tusen tack för hyllade föreställningar med stående ovationer – alla utom en ju helt slutsålda. Så tacksam!

Att nu få spela på Victoriateatern är en verklig dröm som äntligen går i uppfyllelse! Malmö har ju en enormt viktig plats i mitt hjärta. Det var där jag utbildade mig till musikalartist. Det var där jag började skapa mina egna föreställningar – bland annat älskade Brudjävlar som hade premiär på just Victoriateatern. Det var där jag i mångt och mycket insåg vem jag är och vad jag vill. Det är där jag mötte några av de allra, allra finaste människor jag vet! Ja Malmö – mitt Malmö – där man kan gå längs Södra Förstadsgatan och bara ramla in i massa härligt folk man sen hänger med samma kväll i nån av stadens härligt olika, lika delar. Jag älskar Malmö!

Så nu – först mycket vila – och sedan fokus på MALMÖ! Det blir lite goa uppdateringar och små anpassningar i föreställningen – till och med lite ny text. Middagsteater återigen ju – precis så som föreställningen en gång började! SÅ kul!

Visst drömmer en del av mig om turné – åh vad kul det låter. Fler städer!

Men först – andrum – nödvändigt – för att fnurla lite.

Sedan fokus på Malmö!

Leva som jag lär – ni förstår va?

Häng med!

Här hittar du biljetter till föreställningen i Malmö! Sprid hjärtans gärna information till alla i Skåne ni känner! ❤ Jag vet att jag tjatar. Men det är verkligt OVÄRDERLIGT när ni fina hjälper mig genom att bjuda in riktigt mycket folk till föreställningsevenmangen på Facebook – ännu mer i Skåne där ni känner fler än jag. Så snälla – gör det så gärna! 😀 Här är evenemanget till Malmö! Bara klicka på dela och bjud in personer. De kära underbaringar till vänner jag har som bjuder in alla de 300 man får är de som jag har att tacka för att detta galna tilltag ändå har burit sig trots typ noll marknadsföringsbudget och ett minimum av allmän publicitet. TACK!! ÄLSKAR ER!!





Så varför lyssnar vi då inte på vår inre kompass?

En av de finaste sakerna jag får uppleva sedan jag började arbeta med den här föreställningen för mer än sex år sedan är alla de förtroenden jag får från så väldigt många människor – kända och okända. Människor från alla de hörn och av alla de sorter har delat med sig av sin historia med mig. Oftast i syfte att få veta mer.

När jag tjatar på mina vänner att ”snälla dela mitt evenemang” och ”dela till alla, jag lovar du kan inte veta vem som är intresserad” så är det verkligen en uppmaning baserad på nu ganska lång erfarenhet. Det är verkligen inte alls alltid de jag har trott vars huvuden dyker upp i publiken. Inte för att alla som ser föreställningen nödvändigtvis är högkänsliga – sannerligen inte. Men i princip alla påverkas faktiskt på något sätt av ämnet och väldigt många ”otippade” intresserar sig för det.

Jag fascineras också av den skepsis som jag inledningsvis möttes av från så många när ämnet var nytt i Sverige – men gläds när jag stöter på allt fler psykologer som kunnigt säger ”ja men det är ju en normalvariation – som det dock självklart är bra att ha koll om man befinner sig längre ut på skalan så att man vet hur man ska ta hand om sig själv.” Det var aldrig något jag fick höra något om tio år tidigare.

Men det som också bekymrar mig och gör mig ledsen och frustrerad – är hur många människor som fortsatt hamnar i utbrändhetsfällan i vårt samhälle – fler och fler hela tiden –  och som verkligen alla blir så förvånade när de äntligen kommer till insikten om att de inte orkar allt. Att de inte kan klara allt. Att alla människor har olika gränser och att de måste lära känna sina egna – själva – och själva sätta dem!

Jag blir dock så glad när personer skriver och berättar att de har fått denna insikt. För det är den som ändrade livet för mig. Det spelar ingen roll om de är högkänsliga, mer känsliga – eller personer som hamnat under abnorm press under en begränsad tid. Jag blir helt enkelt bara glad för att de blivit medvetna om sin inre termostat, sin inre kompass. För det är det som jag upplever i vår samtid nånstans gått förlorat. Vi är så fokuserade på teknikens under att vi liksom glömmer bort vår inre ”teknik”.

Visst, argumenterar någon, ”förr i tiden kunde man banne mig inte begränsa. Då fick man banne mig arbeta 13 timmar om dan om nån sa så. Banne mig!” Jovisst – och säkert brann folk ut även då – även om det etiketterades annorlunda – om det ens etiketterades. Men då fanns ändå inte samma krav på snittpersonen att förutom att överleva se ut som en Hollywood-stjärna, vara en underhållande förälder, visa upp spännande semester på Insta och ha ett kul sexliv. Fånerier säger någon jordnära. Men sanningen är att i vårt samhälle idag lever vi numer under så många osynliga krav – och det är inte förrän vi börjar inse det som vi verkligen kan få makten över vårt eget välmående. Samtidens osynliga krav är verkligen inte hela svaret på varför vi mår som vi mår. Och det låter kanske som att jag trivialiserar när jag ibland talar om dem som ”påhittade”, dessa kraven och förväntningarna. Men personligen tror jag att just alla dessa möjligheter och influenser omkring oss som leder till omedveten jämförelse är en stor orsak till att vi avleds från det som verkligen är viktigt och till att sluta lyssna på oss själva och således glömma bort våra grundläggande behov.

Vad måste jag? Vad MÅSTE jag verkligen? Jag tycker inte man ska vara rädd för ordet måste. Måste är det vi måste göra för att vårda vår kropp. För att ha mat på borden. Först sedan kommer vad jag vill –  först då.

Anledningen till att vi slutar lyssna på vår inre kompass är nog inte sällan att vi är så fokuserade på allt vi ska uppnå – helt förståeligt många gånger – och glömmer bort själva verktyget vi måste vårda för att kunna uppnå det. Vi tenderar dessutom att glömma vem som leder våra liv. Det är inte vår chef, vår partner eller ens våra barn. Det är alltid vi själva. Och sedan är det ju jobbigt att vara besvärlig. Människor som sätter gräns ses lätt som besvärliga. Hur sätter man en gräns utan att anses som besvärlig? Går det?

Haha – nu fick jag idé till ett annat blogginlägg. Eller kanske en hel föreställning? Hur man sätter gränser. Eller hur man inte gör.. (Jag har en hel del varianter där att inte tipsa om kan jag lova er.. ) Men märkligt det där med att sätta gränser – när jag själv tror på att öppna dem i så många sammanhang. Märkligt – eller kanske inte alls – att såväl Yin som Yan alltid behövs.

Värt att fundera på i alla fall. Vad är det som gör att just jag ignorerar min kropps signaler?

Och om du råkar läsa detta som just nu går igenom en oväntad kris, där du av olika anledningar utsätts för något extremt som helt enkelt inte alls är normalt och vardag och där du helt saknar någon form av kontroll – vänligast kom ihåg att alla dina reaktioner är normala sådana på en onormal situation. Du som vill förändra och förbättra, försök gör det när det finns utrymme och var alltid väldigt, väldigt snäll mot dig själv!

10 och 11 april är det dags för vårens sista föreställningar i Stockholm. Kanske sista överhuvudtaget? Så passa på att få en biljett just du! Det gör du här! Onsdag eller torsdag? Än så länge leder torsdag! Men båda dagarna talar vi om vår inre termostat som är så gott som omöjlig att ignorera för vissa av oss, trots att så många försöker. 

Jo men visst försöker jag dejta

Med rätt uselt resultat.

Låt oss prata ärligt nu. Internetdejting. Denna plåga till sysselsättning. Orka!!

Men jo, jag försöker ändå orka – eller har i alla fall i ett par veckor försökt att kommunicera med folk via en app. En så kallad ”dejtingapp”. Hur ska annars en på heltid ensamstående mamma träffa folk? Särskilt när man inte är bra på att flirta i mataffären – ni som sett föreställningen vet vad jag menar..

Jag har hursomhelst verkligen inte bråttom – vill mest öppna en dörr på glänt. Ärligt talat har jag väldigt – VÄLDIGT – dubbla känslor kring att släppa in någon i min och mitt barns ljuva bubbla. ”Va – förväntar han sig att vi ska ses varje dag? Sova hos oss? Vilka krav!”

Men jag är ju fan bara mänska! Klart jag tänker på män nån gång då och då. Ibland. Lite grand. Eller ganska mycket. Mer än de förtjänar – nädå. Inte de braiga. Men definitivt just de jag råkat ut för de senaste tre dagarna.

Jag är ju snart 46 och har varit singel rätt länge så lite koll har jag ändå på internetdejtande. Jag har tex lärt mig hur jag fixar det bäst om jag träffar potentiella love interests på nätet relativt snabbt på en slags kort ”rekdejt” – så att inte min förjordade fantasi snabbt hinner bygga upp något slags gigantiskt romantiskt rosa drömslott som oundvikligt måste raseras av verkligheten. Jag har också lärt mig att det bästa faktiskt är att inte svara alls när man inte är intresserad – att det är så det går till – och det faktiskt är det som är det mest empatiska i just den världen. (Att tacka för uppmärksamheten och skriva att man inte är intresserad som kvinna leder aldrig till något gott – tro mig!) Men det tog ett tag att lära mig de läxorna, bara det, kan jag säga.

Trots det blir jag fortfarande ännu förbluffad.

Låt mig få ta tre exempel från bara den senaste veckan:

Nummer ett: Man som ser väldigt trevlig och städad ut, välutbildad med bra jobb, som uppger att han varannanvecka har vårdnad om sitt sjuåriga barn. Tredje meningen i vår konversation: ”Hur ser resten av din kropp ut.” Efter ett försök till modererat halvsvalt svar från mig – och ett ”ge-karln-en chans-tänk” kommer nästa höjdare. ”Har du titties, alltså?”

Nummer två: Superglad charmig norrlänning som lite grand liknar Glader i Snövit.  Arbetsam och positiv utan barn. Skriver massa härligt i sin profil, bland annat om hur han älskar hemlagad mat också, men det tänker jag inte så mycket på förrän senare. I sitt allra första mejl till mig skriver han jättelångt om sig och sin familj – och avslutar med: ”Tycker du om att laga mat?” Jag svarar ärligt: Sådär. Det kan vara kul när man har lust, men nja i vardagen. Radioskugga.

Nummer tre: Extremt högutbildad man med två tonåriga barn som skriver att han endast är intresserad av seriösa kontakter. Vill omedelbart att vi ska byta chattforum, vilket jag alltid tackar nej till innan jag lärt känna en person eftersom det privata mobilnumret ofta lämnas ut i den andra sortens chatmedium. (Också något jag lärt mig efter dålig erfarenhet.) Men vi börjar i alla fall chatta lite kort. Börjar bra med fråga om vad jag ser framför mig hos en framtida partner i fråga om egenskaper. Några frågor senare tar jag upp det här med att jag valt att leva lite enklare för att kunna arbeta med min passion och frågar hur personen ser på det.  Personen skriver då att den absolut inte heller är en medelsvensson och inte heller när det gäller sex. Ok – here we go again – hur kom vi in på det liksom? ”Hur menar du då?” frågar jag ungefär och får då några meningar in i vårt allra första ”möte” – om än digitalt – veta att personen har ”massa kinks – som de flesta – och lever ut dem till fullo”.

Alltså. Är det verkligen jag som har så himla udda preferenser när det gäller kontaktskapande jämfört med alla?

Eller – har män på nätet totalt tappat konceptet när det gäller hur man får en kvinna intresserad?

Detta var bara tre exempel – men jag kan ärligt säga att detta representerar 95% av de kontakter jag kommit i kontakt med på nätet.

Hur många kvinnor blir på allvar intresserade av en man som på en sekund börjar skicka signaler om nån slags ”spec-lista” som de är ute efter när det gäller sex? Är det verkligen bara jag som känner det som att själva min person då är helt irrelevant? Är det verkligen bara jag som inte vill prata sex med någon jag ännu inte ens vet om jag är attraherad av, eftersom jag inte ens träffat personen? Är det verkligen bara jag som tänker att – nej – om jag mirakulöst skulle lyckas få barn med den personen så är det INTE den historien jag vill berätta om hur vi träffades? Och HUR många kvinnor har lust att inleda något alls med en man som först vill kolla om man kan funka som husa – någonsin?

Nej, jag säger då det.

På nätet får man ha skinn på näsan –  och hålla en rejäl distans under tiden man sållar.

Jag vet ju att det finns många som har träffat sin partner så. Men jag undrar fanimig hur det går till.

Självklart är min situation lite speciell – med min ärliga profil där jag uppger att jag just är ensamstående mor på heltid så attraherar jag ju helt säkert en mindre mängd personer än annars. Men det är också just det. Nummer ett här på listan envisades till exempel med att få komma hem till mig första gången vi skulle träffas (om det nu varit på kartan). Alltså tror folk på allvar att en ensamstående mamma är SÅ desperat och uppfylld av undertryckt passion? Det är väl snarare varannan-vecka föräldrarna som har ”förmånen” att kunna leva så fritt varannan vecka – men jag är ju liksom vårdare jämt. Svårt att relatera till – kanske?

Sanningen är snarare att det enda jag oftast längtar efter är en redig kram av några gärna lite bredare axlar och nån som man kan prata med som man gör mellan vuxna. Det andra finns det liksom inte riktigt så mycket ork att längta efter så otroligt passionerat efter – ännu. Hur ska man liksom ens få in det praktiskt? Hallå – jag har en treåring – ensam!

En del skriver  ”jag vill ha lite mysigt gos och kel varje dag, hoppas du gillar det med”. Jag ba – paniiiik! De har antingen aldrig haft en treåring själv eller så har de då knappt tagit hand om barnen själva. (Dom syftar alltså inte på vanligt gos och kel om någon nu missförstod.) Och de som genast börjar fråga om man är sugen på lite spännande rollekar måste vara så långt från en sån situation som min att de inte ens fattar hur skrattretande tanken bara är. Fatta logistiken, liksom! För att inte tala om alla redan med sambo som lyfter hur vi ömsesidigt skulle kunna uppfylla varandras behov i lönndom.

Alltså, snälla – kan vi börja med en kram – liksom? Eller ens – att SES?

Nä, jag är ärligt talat grymt tveksam till att detta är rätt väg att gå för mig. Behöver jag nämna att jag inte kommit iväg på en enda dejt ännu..? Jag får sätta på mig en mental extra skyddande hud för att ens palla detta lite grand. Eller vara jäkligt uttråkad. Men ibland får man helt enkelt bara öppna upp sig lite ändå tänker jag – kanske?

Vad har ni för erfarenheter av internetdejting? Är det något andra känsligare ens ger sig in i?

Ja, det här skulle jag nog kunna skriva en hel föreställning om, så tragiskt roligt så det finns inte. Lite dejtinginslag finns ju dock redan i föreställningen som redan finns. För sensibelt begåvade 2.0 spelar ju ännu TVÅ FÖRESTÄLLNINGAR TILL DEN 10 OCH 11 APRIL! Det är de SISTA i Stockholm i alla fall helt säkert för i vår och kanske på länge, alltid? Så passa på att skaffa din biljett i tid här. VARMT VÄLKOMNA!

Att vara högkänslig och förälder

Ett av de ämnen jag länge lovat att skriva om, men inte riktigt kommit mig för att göra, är detta om att vara en högkänslig förälder. Kanske för att det just nu är så nära i mitt liv. Kanske för att det är så stort. Kanske för att ju mer jag lär mig om ämnet högkänslighet – och ju fler erfarenheter jag får i mitt eget liv – så påminns jag om hur olika vi alla är – även mellan varandra – vi mer känsliga. Det är därför med stor ödmjukhet jag nu närmar mig detta ämne och självklart, oundvikligt ur ett till stora delar subjektivt perspektiv.

För egen del har jag alltid sett mig som en person som någon gång ska ha barn. Jag har alltid älskat barn. Jo – verkligen. Mycket för att jag ännu faktiskt till stor del identifierar mig med dem. Min inre sexåring har alltid känts väldigt nära – och upprepat blir jag många gånger ledsen ur barns vägnar över hur vi vuxna – inklusive ibland tyvärr även jag själv – så lätt nedvärderar barn på olika sätt. Ofta bara för att vi har fullt upp med oss själva och våra liv. Men ändå.

Vi har alla varit barn – och det torde vara möjligt för oss alla att kunna identifiera oss med dem och starkt känna för dem, älska dem och göra vårt allra, allra yttersta och bästa för dem.

Japp. Där har ni min ingång. Det ”ultimata” föräldraskapet.

Skratt – jag hoppas att ni förstår att jag är ironisk. Självklart är ingen en fullkomlig förälder och behöver inte så vara. Men jag har alltid burit en sorg inom mig för när barn far illa och därför var det för mig väldigt viktigt att bli en ”bra” förälder när jag väl blev det. Hitta den för mig ”bästa” partnern. Leva under de för mig ”bästa” omständigheterna. Vara mitt ”bästa” jag. Ni hör – höga krav. För höga som hindrade och absolut bidrog till att mitt barn, när det väl kom, kom som en välsignad gåva från himlen i absolut sista minuten. När den klichéomtalade klockan började ticka så extremt överstarkt så fick jag helt enkelt en rejäl klichéeld i baken och insåg – det är nu eller aldrig.

Men kraven och önskan om att vara den bästa föräldern – de fanns ju så klart kvar. Och det tar ännu hårt att inte lyckas. För det gör jag verkligen inte hela tiden – så klart!

Ska man då ens ha barn som högkänslig?

”Det är underbart att inte ha barn. Det är underbart att ha dem.” Så säger Elaine Aron, forskaren som myntat begreppet högkänslighet om valet att bli förälder. I sin bok Den högkänsliga människan lyfter hon hur högkänsliga precis som alla människor är olika när det gäller huruvida livet med barn är ett bra val eller inte.

Fördelar med att ha barn ur ett högkänsligt perspektiv:
Du får den mest villkorslösa, uppriktiga relation du någonsin kan önska dig
Du får värme och kärlek på det mest självklara vis
Om du tycker det är ett viktigt uppdrag att fostra ett barn så får du det mest meningsfulla livssyfte du kan önska dig
Du får underbart rolig stimulans, det händer alltid något intressant med ett barn

Nackdelar med att ha barn ur ett högkänsligt perspektiv:
Det är betydligt mer utmanande att hitta tid till egen återhämtning
Det är alltid någon annan som bestämmer takten
Det är ett enormt ansvar det aldrig går att ta ledigt från
Någon annan kommer pröva dina gränser – jämt

Det som till syvende och sist avgör är vad som motiverar dig. Motiveras du precis som jag av allt relationerna med ett barn har att ge, ja då är du också motiverad till att hitta lösningar på utmaningarna.

För jag skattar mig sannerligen lycklig. Tänk, att denna ljuvliga varelse just kommit till mig! Så mycket kärlek har jag i ärlighetens namn aldrig fått som från mitt barn. En så viktig uppgift har jag aldrig haft. Det är sannerligen också ett egoistiskt val också att skaffa barn.

Men gå och känna pirr i magen hela tiden det gör vi människor liksom aldrig. Så i vardagen går jag precis som alla andra föräldrar och ibland bara längtar efter att klockan ska slå 19 så att det blir en lugn stund nån gång. (Sen sitter man två timmar senare och tittar på det sött sovande barnet och undrar hur man nånsin kunde tänka så.) Jag tappar tålamodet och regrederar (”slipp då!!”) efter en lång dag av mycket konflikter – sa jag att jag har en treåring nu? Och de dagar mycket händer i livet som tar fokus, kan jag bli frånvarande mentalt fast jag är närvarande fysiskt och har konstant dåligt samvete när barnet drar mig i armen och säger ”mamma, hallå, jag pratar med dig!”.

Och hur är det då för barnet att ha en högkänslig förälder?

Kan ju självklart inte tala för mitt barn.  Men jag kan gissa. Jag är ju en extrovert och även så kallad sensationssökande högkänslig förälder. Så jag kan nog vara himla kul, lekfull, varm, rolig, flexibel, engagerad och väldigt bra på att läsa av mitt barn. Och kramig! Men som alltid med oss högkänsliga så kommer det andra ju inte förrän när vi blir överstimulerade – men då kan det bli en rätt rejäl vändning. Då blir jag i bästa fall lite frånvarande, grinig, stingslig, dålig på att förbereda (som jag annars är så bra på) och faktiskt barnslig – på ett negativt sätt.

Andra mer introverta högkänsliga föräldrar kan till exempel vara väldigt bra på att lyssna, ha mycket tålamod, stor förståelse och stor föreställningsförmåga till exempel men precis som oss extroverta också fungerar helt annorlunda som överstimulerade och kanske blir exempelvis frånvarande, inåtvända och bristande i sin konstruktiva kommunikation.

Elaine Aron skriver att ”Barn tycks frodas med högkänsliga vårdare”.  Med det syftar man på att högkänsliga i balans ju allt som oftast är bra på att känna in andra människor och när de mår bra kan vara väldigt bra på att ta hand om andra. Jättebra för ett barn, ju! Men kom i håg att det gäller inte om du är överstimulerad. Så en av den högkänsliga förälderns viktigaste uppgifter är därför att även löpande ta hand om sig själv.

Uppskatta rutiner, balans och framförhållning

Som en sensationssökande person är orden ovan typ de mest tråkiga jag vet – men precis de företeelser som får både mitt högkänsliga jag och mitt barn att må som bäst. Jag är fortfarande ingen stjärna på det. Men det är så uppenbart varje gång hur bra mitt barn mår efter en ”spontan period” när vi återinför rutiner. Så trist (tycker jag). Men ack så välgörande! Trygga snälla vanor som tar hand om dig och din kropp och i sin tur ger utrymme till mer freestyling helt enkelt!

Ha låga förväntningar

Det kan göra jäkligt ont att hela tiden vara besviken på det som inte blir av. För så är ofta livet som förälder. En gammal vän till mig har jag att tacka för en väldigt bra grundinställning. ”Räkna med att du inte kommer att ha någon tid alls till dig själv förrän barnet är typ sex och så kommer du betrakta varje minut till dig själv som en överraskande underbar bonus!”. Det är faktiskt ett suveränt utgångsläge.

Prioritera

Vad är viktigt för dig och din familj? Fråga dig det! Är det verkligen allra viktigast att bo stort i designerhem och kunna åka på dyra semestrar om ditt barn och du alltid är på gränsen till nedbrutna när arbets/förskoledagen är över? Kanske är det värt att bo mindre, kanske rätt rejält litet och få mer tid tillsammans. Ja – som ni förstår – det är ju det valet jag har gjort. Vi lever extremt magert och hade inte klarat det utan exempelvis alla ärvda kläder vi så snällt fått ta emot. Först var det en önskan från min sida, men sedan ett nödvändigt val då jag märkte att mitt barn inte klarade de långa förskoledagarna så som andra gjorde. Men kanske funkar det för just er? Det viktiga är att dra slutsatser utifrån just ert mående och våga justera livet. Ens barn måste inte heller gå på massa aktiviteter ”bara-för-att”. Men i vårt fall, så har jag tvärtom upptäckt att just mitt barn älskar och mår mycket bättre av fysiska sådana – så det är något som vi fått lov att just – prioritera.

Leta efter det roliga

En vän till mig går alltid på museum med sitt barn. En annan bar barnet väldigt länge i bärsele och lät det följa med på precis vad som helst. Själv får jag krispanik i själen av upprepade mönster och att vistas vid samma lekparker igen och igen så jag tar mig gärna ut i skogen, eller letar nya grönområden vi kan upptäcka när det är helg. När barnen blir större så blir det bara lättare. Så mycket man kan göra som är kul ihop. Läsa böcker och gå på biblioteket med barnet är min personliga lugn-aktiva aktivitet. Gå på bio! Åka och bada är guld. Och cykel – att cykla tillsammans ger en sån frihet. Men du kanske föredrar lekland – vad vet jag – just för att ditt barn får hoppa runt och är helt underhållet nån timme. Eller just gillar samma gamla park. Fråga ditt barn också – var inte säker på att just du är den som har de bästa idéerna. Leta det roliga – det är grejen! Det ger energi och ”på banken” till de tyngre dagarna.

Var fiffig

Väldigt mycket med att må bra med barn handlar om framförhållning, bra rutiner och rena praktikaliteter – att vara kreativ med ens resurser. Ta en titt på de som har flera barn – hur gör de? Själv kommer jag från en, när det gäller det praktiska, ren supermamma – som förutom att i princip helt ensam ta hand om tre barn även hade sex dagbarn om dagarna. Där är man i lä.. Men en sak har jag lärt mig – det finns knep. Det handlar om teknik. Det vet alla som haft ett barn och får två och sen tänker hur det nånsin kunde vara klurigt med ett. Helt enkelt att bli förälder är något man övar sig på även rent praktiskt och man är riktigt äckligt positiv så går det att se det som en spännande utmaning. Innan jag fick barn fick jag alltid höra att folk ”inte ens hann duscha”. Men banne mig. DET skulle jag! Fortfarande är det en av mina bästa grejer för avkoppling – under föräldraskapet. När han var bebis lade jag honom helt enkelt på en liten filt med lite leksaker framför toadörren där jag hela tiden kunde se honom. Magträning för bebis och dusch för mig. Andra grejer är det här med läggtider som de flesta ensamföräldrar jag känner är noggrannare med än andra. Kvällstiden blir viktig. Där kan man få in rätt mycket. Träna, det kan man göra via video med barnet. Och vilka egna aktiviteter kan man göra tillsammans MED barn? Själv började jag ge kurser i dans med bebis med bärdon. Jag fick in lite pengar, fick träning – och umgänge under småbarnstiden. Helt andra saker kanske kan trixas in för er, det viktiga är att se möjligheterna. Gräv där du står, liksom.

Fixa återhämtningen

Det här med återhämtningen som på heltid ensamstående har klart varit den absolut största utmaningen. Den har jag löst delvis på en del mer destruktiva sätt tyvärr..

När mitt barn var litet blev choklad svaret – något som alla vet som sett min föreställning. Jag krängde MINST en 200 g chokladkaka om dagen (Marabous Salta Mandlar) under de två månaderna jag bodde på sjukhus med mitt barn som föddes 10 veckor för tidigt.  Choklad får man en rejäl kick av som gjorde att jag kunde sova mindre och då kunde stanna uppe själv för några timmars ensamhet och varva ned.. Jag kan i efterhand tänka att – det funkade ändå. Jag var en hyfsat pigg och glad spädbarnsmamma ändå. Men i längden med en allt sämre hälsa.

Så i takt med att tiden ökat, sömnen gradvis ökat – efter ett riktigt tufft år igen mellan 2 och 3 –  så har jag använt den smått ökade hjärnkapaciteten till att börja planera medvetet för min återhämtning. Jag planerar nu i förväg när jag måste gå och lägga mig och försöker följa detta. (För utan choklad blir man sömnigare, helt klart.) Och för detta år är det nytt att jag en gång i månaden i förväg sätter mig ner och  försöker planera in barnvakter för att jag ska få in lite vuxentid som jag kallar det (mitt barn är min egentid också vill jag vänligast mena). Mitt mål är ett par timmar i veckan – och en hel natts egen sömn i månaden. Där är vi långt ifrån ännu kan jag säga – det är inte helt lätt detta med barnvakter och hittills har mitt barn bara sovit borta en gång på dessa tre år –  men vi är på väg. Poängen är ändå att jag är medveten om mitt behov – att jag lägger ner tid på att planera återhämtning. Aktivt. I takt med att jag lyckas hoppas jag kunna säga adjö till chokladen. I alla fall till vardags.

Be om hjälp

Alla föräldrar kan känna sig otillräckliga. Men för en person med väldigt höga krav på sig själv kan det vara jobbigare än för andra. Svaret är då inte att bara skita i det dåliga samvetet – går det ens? Se samvetet som en signal från ditt inre om att något behöver förändras. Ta tid och se över familjens schema, livsval, förväntningar, resurser och börja justera. Men främst – var inte rädd för att be om hjälp. Hjälp med barnvakt – men även hjälp för att tänka nytt.

Något av det mest jobbiga för alla föräldrar är för övrigt om ens barn på något sätt far illa och man upplever att man inte räcker till. Detta är inte något man går och tänker på ska bli en del av vardagen när man längtar efter sitt älskade barn – men det är något som händer det flesta föräldrar någon gång. Själv har jag rätt hårt fått erfara att ingenting i livet tar hårdare än just det. Extra viktigt att här våga be om hjälp – i tid.

Ge dig själv perspektiv

En del personer jag talat med gillar inte när jag tar upp det här förslaget. De säger att ”man ska inte jämföra sig” och inte ”nedvärdera sina känslor” genom att förminska sina egna behov i förhållande till andras. Men jag vill vänligast mena att ibland hjälper det verkligen att skaffa sig perspektiv. Att se vad man har istället för det man inte har och det kan man behöva träna sig på. Det är ren tanketräning! När jag är exempelvis väldigt trött efter en ösig dag – så tänker jag faktiskt många gånger på min kära väninna som på heltid har TVÅ barn. Det har hon ju såklart också dubbel glädje av på många sätt – åh vad jag hade önskat ett syskon nära till mitt barn. Men när jag då springer efter barnet och försöker få honom att borsta tänderna, göra sista kissningen fast han inte tycker det behövs – är det rätt lättande att tänka att jag behöver ju faktiskt inte göra detta två gånger – ändå. Och när jag tycker att vårt liv är trist med för lite pengar – ja då vaknar man till om man tänker människor i världen som inte ens nog har tak över huvudet. Grejen är att vi som lätt fastnar i våra tankar väldigt lätt får tunnelseende. Och jag tror mer och mer på perspektiv-tänket för att komma ur det. Blanda inte ihop det med att förneka känslor – det menar jag inte. Men att som verktyg regelbundet påminna sig om att det faktiskt kunde ha varit värre – det är mer verksamt och kan ge mer momentan kraft än faktiskt många metoder i världen.

Lev som NI vill

Man måste inte flytta till hus för att man fått barn. Man måste inte ha en bil – särskilt inte om man bor i stan. Provat lådcykel? Man måste inte ha en spjälsäng och lära barnet sova själv – fast man absolut kan göra precis det. Poängen är – vad tycker ni? Vad passar er? För egen del så var just samsovningen med amning det som gjorde att jag orkade nätterna. Bara tanken på att gå upp och göra i ordning en flaska fick mig att börja gråta. Varför liksom när jag kunde vakna till och bara amma? Och när mitt barn nu är större – merparten av världen samsover faktiskt – inga konstigheter. Och sedan går det jättebra med egen säng när det är dags för det. Man måste inte heller alltid jobba dag – en del jobbar kväll som jag. Och det är helt ok att barnet får följa med på jobbet. Han ser att mamma tränar och han blir nyfiken – win, win. Skapa ert liv som ni vill.

Lyssna på ditt barn

Så fort ditt barn börjar bli större – eller om det redan är stort – börja föra samtal med ditt barn för att hitta gemensamma lösningar. Ditt barn har svaret många gånger när du inte har det. Det innebär inte att du ska lägga ansvaret på ditt barn. Men snarare undvika att förutsätta att du alltid vet bäst. För det gör vi vuxna inte alltid. Många gånger kan barn ge oss svar med hjälp av sitt perspektiv. Detta talar den danska familjeterapeuten Jesper Juul mycket om. Icke minst får du här den stora glädjen av att ha barn – för oss högkänsliga och för alla. Denna individ som växer för varje dag och som kommer förvåna dig gång på gång med sina iakttagelser och sin syn på livet. Som tvingar dig att utvecklas och att tänka nytt. Kom ihåg det när det snurrar för fort. Sätt er ner. Kanske först med en bok. Läs. Börja prata. Fråga varann saker. Skoja. Hitta på egna hemliga språk. Bygg er relation. Ingenting stärker och motiverar mer.

Bara dra en filt över er

Det brukar ju vara mitt standardråd när allt är som tyngst för alla. Det är helt ok att bara släppa världen ett tag. Med barn så blir det lite modifikation av termen gällande vad det kan betyda. För just oss betyder det ofta en mysdag i soffan eller liknande. Dra en filt över huvudet bokstavligen är för övrigt bästa leken just nu om du frågar mitt barn som blir sjukt irriterad när jag försöker sticka ut näsan mitt i leken för att kippa efter lite mer luft. Men helt enkelt. Det är helt ok ibland att bara göra det suuuuperenkelt för sig själv. Passa på att mys!

Ditt barn är ju just ditt barn

Om du inte redan har barn men funderar på det här med att skaffa egna ska ska du minnas detta. Ditt barn kommer inte vara som ”alla andra”. Just jag gillar faktiskt alla barn. Det är en stor glädje för mig att just nu på arbeta med andras barn ett par dagar i veckan. Men även du som inte generellt gillar ”barn”, kom ihåg att ditt barn – och du, ni – kommer färga och påverka varandra. Du kommer därför se på vad ditt barn gör på ett helt annat sätt än du ser på andra barn. Barn är inte bara barn. De är individer, personer – bara lite mindre. Och just denna individ som hamnar hos dig – blir oundvikligt extra speciell.

Så avslutningsvis. Att vara högkänslig förälder. Of course. You can do it! För många är det precis som för mig det absolut bästa de fått uppleva i livet. Och för dig som det blev tuffare för än du hade tänkt. Våga titta på det. Justera. Se vad du har och se de möjligheter som finns – och be mer om hjälp!

Och du kloka som vet att du inte vill ha barn och därför låter bli – all kredd till dig. Barn ska man ha om man vill. Men om du orkar och gillar barn, så finns det många barn som gärna vill ha dig i sitt liv på något sätt ändå är jag säker på.

Har ni frågor eller ytterligare tankar? Jag svarar i kommentarerna så fort jag hinner!

För sensibelt begåvade 2.0 har ju till skillnad från ursprungsuppsättningen lite element som rör detta med att ha barn. Men huvuddelen rör ändå generella frågor som berör oss alla. Nu är biljetter släppta till de allra sista föreställningarna i vår. Den 10 & 11 APRIL i Stockholm på Ö2 har du din chans! Alla biljetter har ju hittills sålt slut, så fånga din biljett i tid här. 

Rapporter från naveln

back-light-blur-bokeh-754263

Herreminje, som min mormor brukade säga, vad fantastiskt det var att spela föreställningen igen och så mycket bättre det gick än jag någonsin vågade tro. SÅ tacksam!!

Men också herreminje vad mycket jobbigare det var att genomföra än vad jag någonsin kunde ha trott.

En vecka efter höstens sista föreställning var jag övertygad om att, nä nu jäklar har jag gjort det igen – alltså klappat ihop. Fan. Alltså hur patetiskt? Göra en föreställning om hur man tar hand om sig – och så då det resultatet?

Men så var det. Finns inget att fejk-smajla om.

Det var sjukt kul att få arbeta med sitt hjärtats yrke igen – jag är på banan. Men som ensamstående småbarnsmor – jäklar vad jobbigt det faktiskt är att få ihop allt.

Har vänner som tycker att det varit helt fantastiskt att jag överhuvudtaget rott ihop detta. Men jag har ju lyckats genom att verkligen sätta ALLT annat på vänt. Ja – utöver barnet då. Han har jag försökt skämma bort lite mer – på grund av dåligt samvete över förändringarna. Som jag ändå inte ska ha dåligt samvete över – för de har hjälpt oss på vägen genom att lära oss båda nya saker.

Jag tror ändå på att ibland tänja på gränserna för att se vad man är kapabel till.

Nu en månad senare känns allt bättre – och det känns superfint med julmys innan det är dags för nya föreställningar i februari. Hela tre är nu släppta efter STOR efterfrågan! 2, 3 OCH nu är även den 12 februari släppt!!

För peppad är jag! Det är det här med återhämtningen som jag bara måste hitta lite nya vägar för så att det funkar ännu lite bättre för mig i vår.

Samma egenföretagare utan budget är jag ännu  – så självklart måste jag redan nu tänka på att publiken ska kunna hitta till föreställningen trots oerhört blygsam marknadsföringsverkstad!

Så – KÄRA NI som tycker denna föreställning är något alla borde se – alla borde unnas att se – dela för fulla muggar! Dela då allra helst till folk personligen på Facebook, en och en, genom att gå in i evenemanget och klicka på ”Dela” och sedan kryssa i vänners namn. Var och en får kryssa i 300 serni! Bara klicka! Och endast de som svarar på evenemanget kommer sedan att forsätta få updates! SÅ tacksam för er hjälp! Här är länken till evenemanget!

Rapporter från naveln. För att när man försöker få saker att gå ihop konstant i livet – ja, då är man i sanningens namn rätt navelskådande. Det är tyvärr svårt att se mer än ”sitt” och det är jag medveten om. Så har det varit nu rätt länge – och så är det ännu. Men jag och roliga barnet försöker nu i alla fall vara ute i världen än mer än vi brukar här kring jul.  Vi tar våra små steg ut ur bubblan – ett i taget – så som det är.

Flera av våra vänner hoppas vi nu få hinna se kring jul  – och jag önskar skriva mer här även till er när nu lusten och orken igen börjat poppa upp!

Massa kramar till er!

Ja, den 2, 3 och 12 februari är det alltså dags för För sensibelt begåvade 2.0 igen på Ö2 i Stockholm! Ja – så blev det efter att höstens alla föreställningar sålde slut redan innan premiär! Berätta nu för alla du känner som du vet skulle bli glada av att få gå! Dina biljetter hittar du här! Väldans fina julklappar vill vi mena!

Tusen tack för premiären på För sensibelt begåvade 2.0!

Med gammalt smink under ögonen, en godispåse för att hålla mig vaken, flera fång blommor samt ett golv fullt med blandade grejer omvartannat från aftonens bravader sitter jag här och skriver till er.

Jag gör det nu – för att annars kommer det inte bli av, känns det som!

Det är ju det här med de speciella stunderna i livet. De infaller och drar sedan vidare – fortare än vi i stunden inser.

För mig är det nästintill omöjligt att de första timmarna efter en premiär verkligen besvara frågan ”hur gick det?”. Alla dessa intryck som slåss om utrymmet i ett redan belamrat huvud. Alla dessa små händelser som var för sig säger små olika saker och som ska sammanfogas till ett?

Men det gick bra! Ni var så många! Så vänliga! Och jag var först så himla nervös så att jag spelade massa fel. Men ni var så snälla – och sen var liksom det gjort! Some people feel too much, I guess I’m one of those and so are you..!

Spännande och väldigt annorlunda jämfört med förut att möta publiken i en mörk teater när vi förra gången sågs över bord och vinglas. Mer fokus på mig, vilket gör det lättare, men jag insåg hur mycket jag börjat tycka om den direkta kontakten med er. Det får jag hitta en väg för i denna modell!

Som förälder var detta ett stort steg – att lyckas genomföra kvällsföreställningar. Och jag gjorde det! Det blev lite diskussioner på hemmaplan: ”Var är vårt piano mamma? Jag vill ha det NU, vi åker till teatern!” Och alla dessa blommor i fönstret – de finaste ändå från mitt eget barn. 🙂

Stort tack till alla er som kom, alla ni som peppat, alla ni ännu fler som vill komma – det är ju helt SLUTSÅLT – så jag får klura på hur jag kan lösa det! Tack till mina barnvakter – ni är oumbärliga!! Tack till Teresia på Ö2 som fick mig att våga och gav mig chansen på deras coola teater! Och tack till bästa Tove Hellkvist min regissör – jag hade aldrig vågat så mycket utan dig!

Tack också för bilderna som ni i publiken tog. Jag har ju inte hunnit tänka på den biten med föreställningsbilder alls denna gång..! Måste jag lösa på något sätt!

Vi hörs snart igen – ska bara vila lite först..! 🙂

TACK!!

Jag har infört lågaffektivt bemötande – mot mig själv

pexels-photo-210628

Vet du vad lågaffektivt bemötande är? En metod som ursprungligen användes i mötet med barn med olika typer av utmaningar så som  autism eller adhd – men som idag rekommenderas i mötet med alla barn – vilket allt fler förskolor anammar.

På förskolan där jag själv sedan ett år arbetar som Ateljépedagog två dagar i veckan har vi fått en fantastisk utbildning i lågaffektivt bemötande och dessutom har vi den stora glädjen av att ha en väldigt skicklig specialpedagog i vårt team som vi regelbundet får uppdatera vårt kunnande med hjälp av. En av mina bästa vänner råkar dessutom utbilda i metoden – även informellt mig – vilket jag sedan länge haft stor glädje av.

Lågaffektivt bemötande är en metod som inte bara handlar om att uttrycka sig i låg affekt – som många tror. Den handlar även om positiv förstärkning, förebyggande och att alltid möta individen där individen befinner sig just då. Det handlar inte som en del tror om att inte sätta gränser – tydlighet är extremt viktigt. Men vi utgår alltid från att individen gör det bästa med den kompetens hen har just då och att om hen fortsätter att ”misslyckas”, då måste vi som pedagoger, föräldrar – och kanske medmänniskor – se till att justera omständigheterna, förutsättningarna så att individen kan lyckas. För särskilt barn vet man idag – lär sig av att just lyckas. För den som vill veta mer om lågaffektivt bemötande rekommenderas varmt boken ”Barn som bråkar” av Bo Hejlskov och Tina Wiman. Intressant för alla!

I varje fall så har jag nu rätt länge använt mig av metoden både i mitt arbete med andras barn – och med mitt eget. Jag vill absolut inte utmåla mig som någon expert – sannerligen inte – det händer tyvärr rätt ofta att jag ramlar tillbaka i den auktoritära fällan. Men jag har verkligen förändrat mitt sätt att tänka och sett hur det utvecklat min relation med mitt eget barn – och alla barn.

Med vuxna använder jag nog tyvärr inte metoden i lika stor utsträckning som jag kanske borde – vuxna är ändå vuxna kan jag tycka. Och tyvärr så rinner ibland ännu känslorna över när tex pressen varit för stor under ett tag – som jag skrivit tidigare om. MEN. Jag jobbar ändå verkligen på det då jag ser många vinster med att den lågaffektiva inställningen mot alla.

Men – insåg jag då idag plötsligt – jag använder banne mig aldrig den här attityden mot mig själv! Nä på mig själv skäller jag, slår och skuldbelägger samt är allmänt taskig – precis när jag behöver det som allra minst.

Jag vet ju så väl att man ska vara snäll mot sig själv. Jag är rätt bra på det –  när jag mår bra. Men när det är tufft? När det nu senast har varit tufft? Det är som att jag har glömt allt jag kan och bara bulldozrat ner mig själv.

Det här med min nuvarande vikt har ju blivit något av en käpphäst för mitt inre klankande – ett typiskt stressymptom för mig – och som nästan hållt på att få ett totalt övertag här i utmaningen kring att ställa sig på scenen igen. Och som dagarna ser ut så kastas jag från att hålla mig själv i riktigt hårt koppel när det gäller egenvården, till att sparka mig lös och gå totalt bananas, och därefter vidare till att skälla på mig själv hårt, hårt, hårt – och sen börja om med hela vansinnet igen..

Men vad håller jag på med, insåg jag plötsligt? Jag är just nu min egen värsta fiende och nu får det banne mig vara nog.

Så nu har vi vänt på saker här.

Från och med idag gäller härmed lågaffektivt bemötande.

Rent konkret:

Jag uppmärksammar allt snällt jag gjort för mig själv och min kropp. Lägger på minnet att jag ju varit ute på en promenad. Kanske har jag jag ätit en god veganlunch på The Plant med Kombucha till (lyx – jag vet!)? Kanske hållit en klass Zumba? Lagt mig i tid? Fokuserat på repetitionerna så att sinnet har frid? Det handlar inte om att räkna prestationerna. Snarare att helt enkelt se det jag gör – i stället för det motsatta.

När jag talar med mig själv utgår jag från att jag hela tiden gjort mitt bästa och vill jag ändra på något så börjar jag först och främst med att fundera på hur det kom sig att saker blev som de blev igen. Hur kan jag undvika att det händer igen?

Om jag ändå tänker taskiga saker till mig själv så säger jag lugnt till mig själv  – precis som till barnen: Stopp. Jag säger inte nej. Jag säger inte fy. Jag säger inte ”men vad gör du?”. Jag säger bara lugnt stopp – för att bryta det jag gör.

Sedan avleder jag mig själv, hjälper mig själv till nya tankar, genom att göra något jag vet att jag mår bra av. Som att tex dansa lite. Läsa några sidor ur en bok. Se en serie. Eller – gå och lägga mig!

Jag förebygger dessutom genom att minska de saker som ställer till det för mig. Skärmtid främst – det tar både tid från mig – samt tar bort min fokus – vilket i sin tur gör mig stressad och rädd.

Jag ökar också antalet situationer där jag mår bra. Som när jag och mitt barn har stunder helt och hållet tillsammans utan störningar från omvärlden eller teknik. När vi är ute. När jag repar en scen så mycket så att jag kommer på nya roliga små detaljer hela tiden att förgylla med – vilket gör mig himla glad.

Hörni, vad säger ni? Låter det inte bra? Hänger ni på?

Låt oss vara lågaffektiva ihop! Eller, alltså vi får självklart gärna vara i affekt hur mycket som helst när det känns bra – som i härliga kärleksrus, euforiska dansupplevelser, passionerade justa diskussioner – eller vad vet jag?

Men låt oss för övrigt tänka på hur vi behandlar oss själva.

Ge oss själva chansen att lyckas!

SOM vi är värda det!

Kram på er! Och mig!

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Men premiären är SLUTSÅLD! Den 16:e oktober är OCKSÅ SLUTSÅLD! Så vi har satt in en EXTRAFÖRESTÄLLNING den 24 oktober där mer än hälften av alla biljetter redan har gått åt.  Ännu färre finns kvar den 23 och den 30 oktober är redan nästan helt slutsåld! Passa på att boka dina biljetter så snart du kan om du vill gå ett visst datum, för efter löning är det mycket möjligt att de sista biljetterna kommer gå åt i ett nafs! Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Varmt välkomna!

 

 

 

Göra föreställning då och göra föreställning nu

_MG_7850

Jag skulle ljuga om jag påstod att det vore samma sak att sätta upp en föreställning nu och för fyra år sedan.

Då var jag en singel utan barn och helt utan andra åtaganden och med en av kulturstöd finansierad förberedelsetid.

Nu är jag på heltid ensamstående förälder till en treåring och med fullt med andra uppdrag för försörjningens säkrande samt utan en endaste krona utifrån.

Därför jag är jag så klart så sjukt tacksam för det stöd jag fått från så många vänner och familj sedan jag bestämde mig för att trots allt tuta och köra. Om jag inte sagt det tillräckligt: TACK. Ni är bäst!

Jag har så klart varit noggrann och börjat med allt i god tid. Men hur väl man än planerar så händer ju ändå livet under tiden.

Idag till exempel, vaknade jag genomförkyld utan röst med förkylt barn som envist manar mig att stiga upp 4:45 – alltså typ som vanligt.

Om förra gången präglades av uppdateringar av ångest kring hur publiken skulle uppskatta innehållet – så är det nu baciller och virus  som är min absolut största skräck inför den nya uppsättningen  i det småbarnsliv jag lever.

Sedan tillkommer precis allt av oro, ovisshet och fysisk anstränging som ingår i att genomföra vilken produktion som helst – och inte minst att repa in 40 sidor text.

Det var helt enkelt helt klart lättare att skriva peppiga inslag om det sensibelt begåvade förra gången – den här gången är det känsliga så mycket mer närvarande.

Men förhoppningsvis kan det också ge en extra nerv till föreställningen.

Så varför gör man detta, frågar säkert någon? Borde inte alla högkänsliga egentligen arbeta på bibliotek, som min regissör sa?

Jo, det borde dom – skulle jag vilja svara just idag.

Skratt.

Men jag får helt enkelt lita på min inre termostat som säger att detta är rätt väg att gå. Och att det är viktigt. Vem har sagt att allt ska vara enkelt?

Heja gärna på mig. Jag är galet mottaglig – för allt –  ni vet! 😉

Med önskan om en fin dag till er alla!

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Men premiären är SLUTSÅLD! Den 16:e oktober är OCKSÅ SLUTSÅLD! Så vi har satt in en EXTRAFÖRESTÄLLNING den 24 oktober som jag nu också ber för ska sälja slut – alltså en onsdag för alla er som efterfrågat en annan veckodag! Den 23 och 30 oktober finns också biljetter kvar. Så boka dina biljetter nu så att du får gå precis när just du vill! Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Varmt välkomna!

 

Saliga äro de flexibla

adult-bend-branch-1146245

..ty de bryts inte så lätt.

Det var min regissör och vän Tove som tog upp ämnet, hon berättade om hur en god vän till henne som jobbar som psykolog talat om det som en av de viktigaste egenskaper vi kan ha för att må bra genom livet.

Det är så bra när någon påminner om sånt. För det är himla lätt att glömma.

När någon inför en ny rutin på jobbet. När det blir en stor ombyggnad i huset du bor. När någon blir ihop med nån man inte är jätteförtjust i. När mötet ställs in. När inte din regering blir vald. När inte hemmet blir ditt.

Jag är inte så jäkla flexibel precis när någon händer. ”Nä hörru stopp” är det som att min hjärna ibland tänker för att den blir överrumplad. Det har hänt att den betett sig rätt knasigt då.

Men – och jag vet det här låter säkert lite lustigt – dagar när jag känner att jag är extra sårbar brukar jag tala med mig själv lite. (Det kan vi göra ett helt blogginlägg om förresten.) ”Hörru, Sarah. Vad som än händer idag. Pröva att bara säg ja. JA!”

Ni vet, precis som när man gör teaterimprovisation. Bejaka!

(Det är för övrigt världens bästa grej när man leker med barn. Vad de än hittar på i leken – bara säg JA! Vem vill liksom inte leka med en sån kompis liksom?)

Så, det funkar faktiskt rätt bra att preppa mig själv de dagar jag känner på mig att jag lättare kommer gå i affekt. Hyfsat bra i alla fall. 🙂

Det är en klurig tid vi lever i nu tycker jag. Det finns saker vi i sanning alltid ska säga NEJ till. Men vad som än händer i så väl våra egna individuella liv som i det stora hela måste vi ändå fortsätta att söka oss till saker att säga ja till.

De kanske inte verkar vara så lätta att hitta. Men de finns där. Om du böjer på dig lite. Kikar åt sidan. Underifrån. Eller varför inte från ett helt annat håll?

Var flexibel.

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Men premiären är SLUTSÅLD! Den 16:e oktober är OCKSÅ SLUTSÅLD! Så vi har satt in en EXTRAFÖRESTÄLLNING den 24 oktober – en onsdag för alla er som efterfrågat en annan veckodag! Den 23 och 30 oktober finns också biljetter kvar. Så hugg dina biljetter nu så att du får gå precis när just du vill! Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Välkomna!

Är du klädsamt sårbar?

pexels-photo-278303

Är det ok att vara livrädd för valet? Att börja gråta på jobbet? Att inte kunna hålla masken när killen man just träffat berättar att han också dejtar andra?

Jag minns inte ordagrant exakt hur han sa det, Emil Jensen, när jag äntligen fick se honom igen i en frukostföreställning på Österlen i somras. Men han sa något i stil med ”det är ju numer fint att vara sårbar, så länge som man är klädsamt sårbar”.

Som det slog an en sträng i mig när jag själv just våndades över att sommartrimningen inte lyckats i år heller och att jag vare sig jag ville eller inte skulle tvingas att dela med mig till min publik av min främsta ”coping-mekanism” i hårda tider.

När jag var liten så skulle man absolut göra det man kunde för att dölja allt mindre fint med sig själv och familjen. ”Vad ska andra tycka” var en mening som uttalades på fullaste allvar av både farmor och mormor. Jag minns även hur min pappa minst en gång blev arg på mig när jag öppet talade om bråk i familjen.

Det fick mig att ta ett beslut. Nämligen att försöka leva så att jag alltid kan stå för vem jag är och hur jag lever inför vem som helst. Jag avskyr verkligen fasader.

Men med det sagt. Hur goda intentioner man än har finns de ju ändå alltid där, de där skyddsmekanismerna. Även om jag tror på att vara generös med uppriktighet kring sin egen ofullkomlighet, så delar jag till syvende och sist främst med mig av den när en sak är utagerad och när jag är i stånd att hantera en eventuell reaktion.

Jag blir nämligen fortfarande jättegenerad om jag står i kön på Coop och någon jag känner kommer bakom mig och ser att jag köper chips och Cola – igen – fast jag varken har råd eller borde. Jag avskyr att Facetajma med andra än närmsta familjen de dagar jag bara gått upp dragit på mig kläderna.

Så var går gränsen?

När Julia Roberts tårögd och vacker stammar fram ”I’m just a girl standing in front of a boy asking him to love her” vill vi alla bara ta henne i famn och utropa ”men vi äääälskar dig också”. Men att som vuxen och djupt deprimerad frivilligt bjuda någon till ett hem täckt av pizzakartonger, kläder i drivor och en igengrodd toalett – not so much.

Brené Brown har gjort ett enormt viktigt Ted-talk om ”The power of vulnerability”. I detta tal driver hon med sitt eget kontrollbehov medan hon lär oss om den absoluta nödvändigheten i att våga vara sårbar.

I den här föreställningen kommer jag alltså vara mindre klädsamt sårbar än tidigare. Fast ändå rätt klädsam och kontrollerad, får jag väl motvilligt erkänna. Ordnad och välförberedd. Är för rädd att ni inte skulle vilja lyssna annars. 😉

Men jag uppmanar verkligen er själva att ifrågasätta den klädsamma sårbarheten.

Vi är sårbara. Och att vara sårbar är inget en planerar. Det är något vi är. För att vi är människor som tar intryck.

Som berörs.

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Men premiären är SLUTSÅLD! Den 16:e oktober är OCKSÅ SLUTSÅLD! Så vi har satt in en EXTRAFÖRESTÄLLNING den 24 oktober – en onsdag för alla er som efterfrågat en annan veckodag! Den 23 och 30 oktober finns också biljetter kvar. Så hugg dina biljetter nu så att du får gå precis när just du vill! Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Välkomna!