Om Emil Jensen på tonårsmanér

Fotograf: Amanda Lindholm
Fotograf: Amanda Lindholm

OMG OMG OMG!!! Emil Jensen på Coop!

Ja, jag måste inleda detta inlägg PRECIS så tonårsaktigt. För som en tonåring betedde jag mig inombords, även om det kanske inte syntes utombords.

”Ska jag säga det till honom?” ”Men han har faktiskt privattid nu!” ”Men han kanske blir glad?” ”Fast nä GUD vad töntigt” ”Och jag är ju så tjock nu!” Ungefär så löd den inre dialogen när jag svettig efter måndagens klass med sonen i sjal spanade in Herr Jensen på Coop i mina kvarter.

Men hur pinsamt det på sätt och vis än är, bara MÅSTE jag nu skriva om denna händelse.

Därför att:

1) Jag har faktiskt redan skrivit ett inlägg om när jag stötte ihop med Emil Jensen – som jag raderade! (Jag veeet! Så B!!)  För att jag tyckte det var så pinsamt. När det här nu har hänt TVÅ GÅNGER då måste jag nog bara skriva om det. Så vill ödet, liksom.

2) För att förra gången jag stötte ihop med honom var idag för EXAKT sex månader sen (I KNOOOOW – CRAAAZY!!). Hur sjutton kan jag minnas det? Jo, det var nämligen dagen innan vi skrevs ut från sjukhuset och det datumet, den 14 september, minns jag ju typ för evigt. Så jo, sex månader sedan var det!

3) Jag har jobbat hela dagen på ett annat inlägg som ärligt talat blev helt värdelöst (det handlade om passiv aggressivitet  och kan sammanfattas: urjobbigt – eller hur? Ut med det, fram för lite aktiv aggressivitet! Eller.. Nja! Ni fattar!). Jag insåg hur värdo inlägget var, när jag arbetat på det alla de timmar lillen sov och det ändå inte var bra. Ett bra inlägg skriver sig självt!  Den är grundregeln. Så jag sa till mig själv – sluta krysta fram något och ser vad som bara kommer.

Och DÅ KOM EMIL!!!

Inlägget jag för ett halvår sen skrev om Emil, men sen strök, handlade om hur jag stötte ihop med honom utanför Skrapan när jag varit på babyaffären på Åsögatan för att som ett galet jehu handla babysaker inför vår hemfärd efter vår tid på Neonatalen. Även då reagerade jag nämligen precis som idag. ”Där är han – Emil! Åh! Ska jag säga det till honom?”

Alltså ärligt talat finns det nog en hög bland er som knappt vet vem Emil Jensen är. (Förlåt Emil, men så tror jag det är.) Han är ju liksom inte Carola-känd – och frågan är om han kommer bli det, vill bli det – eller ska bli det? Men tillräckligt känd är han för att ständigt göra fantastiska turnéer med sina underfundigt kloka och egna föreställningar land och rike runt – och vi är en stooor hög människor som tycker att det nästan inte finns någon som han med ord och tanke i ett.

Jag har faktiskt skrivit om honom förut här i bloggen eftersom han skrivit en av de bästa sånger jag vet – en sång än mer aktuell än någonsin. Upptäckte honom för ungefär 12 år sedan, då när jag bodde i Malmö (minns du Anna T när vi såg den lilla föreställningen med Gonza och Mikael Wiehe på Inkonst tror jag det var?) och sen såg jag honom där ett par gånger till på olika scener.

Ärligt talat har jag aldrig sett en av hans egna föreställningar från de senaste åren. Ändå kollar jag vad han gör då och då – för han inspirerar mig! Det var honom och Jonas Gardell jag hade som förebilder när jag knopade ihop min egen föreställning. Två artister som skapat en konstform – helt enkelt utifrån sig själva – och det är bara SÅ BRA. Så enkelt kan det vara.

Så det var väl det jag velat säga till honom. Ni vet, som jag är! Jag gillar att berömma!

Men inte vågade jag.

Idag var det riktigt illa. Jag hade liksom världens upplägg. Han till och med SÅG på mig (OMG OMG OMG!! tonårsmätaren går i taket!!) när jag sa ”ursäkta” för att han skulle flytta sig i gången så jag kunde gå förbi.

Men det är ju här den här (hög)känsligheten kommer in. En blir så RUSKIGT självmedveten och hinner tänka hundra tankar om allt som skulle kunna hända om en vågade visa den här uppskattningen.

”Alltså han kommer ju typ tro jag är KÄÄÄR i honom!” ” Han måste ju ha hundra som jämt hänger efter honom, urjobbigt, nä sån vill inte jag va!” ” Klockan halvnie på kvällen – låt karln va i fred!”

Men jag undrar liksom vad det är som jag är så himla rädd för? Det är ju knappast som att Emil skulle vända sig om och utbrista ”Vem är du som har fräckheten att störa MIG i mitt PRIVATLIV??” ”Tror du jag bryr mig om DIN åsikt??” ”Jaha, du gör också föreställningar, HAHAHAHAHA, dom har man ju hört talas om – inte”.

Ikväll såg han faktiskt väldigt snäll ut. Där utanför Skrapan fick jag för mig att han tittade på mig och tänkte ”Åh GUD VAD TJOCK!”  – för det var faktiskt så jag tänkte om mig själv första gången jag tog steget utanför sjukhuset efter de där sju veckorna där. Hur förståeligt som helst då att jag såg ut som en galning, på språng dessutom som jag var, för första gången två timmar borta från min nyfödde son. Men det kunde ju inte han veta – så tänk om han skulle säga nåt taskigt?

Nu har ni fått ett bra exempel på hur en (hög)känslig hjärna fungerar.

Och jag inser ju nu – att om Emil är det minsta egenkär (vilket han borde vara) så hittar han ju säkert den här texten när han googlar på sig själv nästa gång. Men då får det vara så! Nu får det liksom vara nog med fånerierna. Nästa gång bara säger jag det!

EMIL – FY FAN VAD BRA DU ÄR!

Jag har tänkt skriva till er i alla fall en gång i veckan nu framöver. Och vet ni vad? Fler För sensibelt begåvade till hösten är planen! Många har skrivit och hoppas att den ska spelas igen. Så klart den ska! För visst sjutton ska jag klara att vara både frilansande artist och ensamstående mor? Jo det ska jag! !

Om att prestera när alla tittar på

Generad

Har precis gjort bort mig sådär härligt som bara jag kan göra när jag är stressad.

Inför en grupp härliga kloka, söta damer har jag under tio hela minuter stått och tryckt och tryckt och tryckt och ilsket förbannat innehavaren av en lokal som bara ”måste ha bytt kod utan att meddela mig”, googlat på internet för att hitta telefonnummer och ringa lokalansvarig, tills jag till slut får ett infall och ber min vikarierande lärare att för säkerhets skull trycka in koden så att det liksom inte ”bara är jag”.

Det var bara jag.

Min kollega trycker en gång koden och upp glider porten som av ett ”Sesam öppna dig”.

Jag har väldigt svårt för det här med simultankapacitet när jag fokuserar på en uppgift som ska lösas. Tillhör en av dessa som nästan verkar lite sur för jag fokuserar så. Fast jag inte alls är det. Jag är bara oroad att jag inte ska kunna lösa uppgiften.

Särskilt teknik kan få mig i detta läge. När det gäller krisstöd är det ju däremot en helt annan sak. Där vet jag ju att regel nummer ett är att jag är lugn och försöker få alla att må så bra som det är möjligt.

Men teknik medan någon tittar på gör mig oerhört generad.

Detta är väldigt vanligt bland högkänsliga, att bli väldigt stressad, överdrivet medveten om andras blickar på sig när man ska prestera, enligt Elaine Arons som skrivit boken Den högkänsliga människan. Helt värdelöst om man är skådespelare tänker ni då? Jo, det skulle det kunna vara. Det var det förut. Men även där har jag lärt mig att fokusera på ett mål som går ut på att jag måste se till att publiken trivs eller att mitt budskap förs fram – det är liksom inte jag som är viktig – vilket hjälper mig långt – särskilt när jag är väl förberedd. Ska jag däremot på en audition och bli uttalat bedömd får jag slåss med många demoner.

Fast det har jag ju övat på.

Däremot inte det här med att bli iakttagen när dörrar inte går upp eller stereon, eller luftkonditioneringen inte går igång. Saker som då och då inträffar som instruktör. Särskilt om systemen ändras eller någon byter sladdar.

Får fundera på hur jag ska bli bättre på detta.

Fast mest gillar jag nog att komma i god tid så ingen behöver titta på mig medan jag fipplar. Såklart blir det i och för sig då nästan aldrig heller något fippel.

Jag är lite nervös idag. Och tycker liite synd om mig själv. För att jag är fortfarande inte är riktigt frisk. Solen skiner fortfarande helt galet vackert. Host. Host. Och imorgon är det ju allra sista föreställningen som är fullsmockad! Den vill jag ju bara njuta av! Så håll tummarna på att denna natt kommer med läkandets totala magi. Fick du inte plats på föreställningen? Känner du mig så kanske, kanske kan jag klämma in dig på en ståplats. Men annars vill jag påminna om att jag tänker ju mig denna omgång av För sensibelt begåvade bara som en början. För sensibelt begåvade kan nämligen också komma till dig. Och vem vet hur vi gör i Stockholm framöver..