Är du klädsamt sårbar?

pexels-photo-278303

Är det ok att vara livrädd för valet? Att börja gråta på jobbet? Att inte kunna hålla masken när killen man just träffat berättar att han också dejtar andra?

Jag minns inte ordagrant exakt hur han sa det, Emil Jensen, när jag äntligen fick se honom igen i en frukostföreställning på Österlen i somras. Men han sa något i stil med ”det är ju numer fint att vara sårbar, så länge som man är klädsamt sårbar”.

Som det slog an en sträng i mig när jag själv just våndades över att sommartrimningen inte lyckats i år heller och att jag vare sig jag ville eller inte skulle tvingas att dela med mig till min publik av min främsta ”coping-mekanism” i hårda tider.

När jag var liten så skulle man absolut göra det man kunde för att dölja allt mindre fint med sig själv och familjen. ”Vad ska andra tycka” var en mening som uttalades på fullaste allvar av både farmor och mormor. Jag minns även hur min pappa minst en gång blev arg på mig när jag öppet talade om bråk i familjen.

Det fick mig att ta ett beslut. Nämligen att försöka leva så att jag alltid kan stå för vem jag är och hur jag lever inför vem som helst. Jag avskyr verkligen fasader.

Men med det sagt. Hur goda intentioner man än har finns de ju ändå alltid där, de där skyddsmekanismerna. Även om jag tror på att vara generös med uppriktighet kring sin egen ofullkomlighet, så delar jag till syvende och sist främst med mig av den när en sak är utagerad och när jag är i stånd att hantera en eventuell reaktion.

Jag blir nämligen fortfarande jättegenerad om jag står i kön på Coop och någon jag känner kommer bakom mig och ser att jag köper chips och Cola – igen – fast jag varken har råd eller borde. Jag avskyr att Facetajma med andra än närmsta familjen de dagar jag bara gått upp dragit på mig kläderna.

Så var går gränsen?

När Julia Roberts tårögd och vacker stammar fram ”I’m just a girl standing in front of a boy asking him to love her” vill vi alla bara ta henne i famn och utropa ”men vi äääälskar dig också”. Men att som vuxen och djupt deprimerad frivilligt bjuda någon till ett hem täckt av pizzakartonger, kläder i drivor och en igengrodd toalett – not so much.

Brené Brown har gjort ett enormt viktigt Ted-talk om ”The power of vulnerability”. I detta tal driver hon med sitt eget kontrollbehov medan hon lär oss om den absoluta nödvändigheten i att våga vara sårbar.

I den här föreställningen kommer jag alltså vara mindre klädsamt sårbar än tidigare. Fast ändå rätt klädsam och kontrollerad, får jag väl motvilligt erkänna. Ordnad och välförberedd. Är för rädd att ni inte skulle vilja lyssna annars. 😉

Men jag uppmanar verkligen er själva att ifrågasätta den klädsamma sårbarheten.

Vi är sårbara. Och att vara sårbar är inget en planerar. Det är något vi är. För att vi är människor som tar intryck.

Som berörs.

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Men premiären är SLUTSÅLD! Den 16:e oktober är OCKSÅ SLUTSÅLD! Så vi har satt in en EXTRAFÖRESTÄLLNING den 24 oktober – en onsdag för alla er som efterfrågat en annan veckodag! Den 23 och 30 oktober finns också biljetter kvar. Så hugg dina biljetter nu så att du får gå precis när just du vill! Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Välkomna!

Om Emil Jensen på tonårsmanér

Fotograf: Amanda Lindholm
Fotograf: Amanda Lindholm

OMG OMG OMG!!! Emil Jensen på Coop!

Ja, jag måste inleda detta inlägg PRECIS så tonårsaktigt. För som en tonåring betedde jag mig inombords, även om det kanske inte syntes utombords.

”Ska jag säga det till honom?” ”Men han har faktiskt privattid nu!” ”Men han kanske blir glad?” ”Fast nä GUD vad töntigt” ”Och jag är ju så tjock nu!” Ungefär så löd den inre dialogen när jag svettig efter måndagens klass med sonen i sjal spanade in Herr Jensen på Coop i mina kvarter.

Men hur pinsamt det på sätt och vis än är, bara MÅSTE jag nu skriva om denna händelse.

Därför att:

1) Jag har faktiskt redan skrivit ett inlägg om när jag stötte ihop med Emil Jensen – som jag raderade! (Jag veeet! Så B!!)  För att jag tyckte det var så pinsamt. När det här nu har hänt TVÅ GÅNGER då måste jag nog bara skriva om det. Så vill ödet, liksom.

2) För att förra gången jag stötte ihop med honom var idag för EXAKT sex månader sen (I KNOOOOW – CRAAAZY!!). Hur sjutton kan jag minnas det? Jo, det var nämligen dagen innan vi skrevs ut från sjukhuset och det datumet, den 14 september, minns jag ju typ för evigt. Så jo, sex månader sedan var det!

3) Jag har jobbat hela dagen på ett annat inlägg som ärligt talat blev helt värdelöst (det handlade om passiv aggressivitet  och kan sammanfattas: urjobbigt – eller hur? Ut med det, fram för lite aktiv aggressivitet! Eller.. Nja! Ni fattar!). Jag insåg hur värdo inlägget var, när jag arbetat på det alla de timmar lillen sov och det ändå inte var bra. Ett bra inlägg skriver sig självt!  Den är grundregeln. Så jag sa till mig själv – sluta krysta fram något och ser vad som bara kommer.

Och DÅ KOM EMIL!!!

Inlägget jag för ett halvår sen skrev om Emil, men sen strök, handlade om hur jag stötte ihop med honom utanför Skrapan när jag varit på babyaffären på Åsögatan för att som ett galet jehu handla babysaker inför vår hemfärd efter vår tid på Neonatalen. Även då reagerade jag nämligen precis som idag. ”Där är han – Emil! Åh! Ska jag säga det till honom?”

Alltså ärligt talat finns det nog en hög bland er som knappt vet vem Emil Jensen är. (Förlåt Emil, men så tror jag det är.) Han är ju liksom inte Carola-känd – och frågan är om han kommer bli det, vill bli det – eller ska bli det? Men tillräckligt känd är han för att ständigt göra fantastiska turnéer med sina underfundigt kloka och egna föreställningar land och rike runt – och vi är en stooor hög människor som tycker att det nästan inte finns någon som han med ord och tanke i ett.

Jag har faktiskt skrivit om honom förut här i bloggen eftersom han skrivit en av de bästa sånger jag vet – en sång än mer aktuell än någonsin. Upptäckte honom för ungefär 12 år sedan, då när jag bodde i Malmö (minns du Anna T när vi såg den lilla föreställningen med Gonza och Mikael Wiehe på Inkonst tror jag det var?) och sen såg jag honom där ett par gånger till på olika scener.

Ärligt talat har jag aldrig sett en av hans egna föreställningar från de senaste åren. Ändå kollar jag vad han gör då och då – för han inspirerar mig! Det var honom och Jonas Gardell jag hade som förebilder när jag knopade ihop min egen föreställning. Två artister som skapat en konstform – helt enkelt utifrån sig själva – och det är bara SÅ BRA. Så enkelt kan det vara.

Så det var väl det jag velat säga till honom. Ni vet, som jag är! Jag gillar att berömma!

Men inte vågade jag.

Idag var det riktigt illa. Jag hade liksom världens upplägg. Han till och med SÅG på mig (OMG OMG OMG!! tonårsmätaren går i taket!!) när jag sa ”ursäkta” för att han skulle flytta sig i gången så jag kunde gå förbi.

Men det är ju här den här (hög)känsligheten kommer in. En blir så RUSKIGT självmedveten och hinner tänka hundra tankar om allt som skulle kunna hända om en vågade visa den här uppskattningen.

”Alltså han kommer ju typ tro jag är KÄÄÄR i honom!” ” Han måste ju ha hundra som jämt hänger efter honom, urjobbigt, nä sån vill inte jag va!” ” Klockan halvnie på kvällen – låt karln va i fred!”

Men jag undrar liksom vad det är som jag är så himla rädd för? Det är ju knappast som att Emil skulle vända sig om och utbrista ”Vem är du som har fräckheten att störa MIG i mitt PRIVATLIV??” ”Tror du jag bryr mig om DIN åsikt??” ”Jaha, du gör också föreställningar, HAHAHAHAHA, dom har man ju hört talas om – inte”.

Ikväll såg han faktiskt väldigt snäll ut. Där utanför Skrapan fick jag för mig att han tittade på mig och tänkte ”Åh GUD VAD TJOCK!”  – för det var faktiskt så jag tänkte om mig själv första gången jag tog steget utanför sjukhuset efter de där sju veckorna där. Hur förståeligt som helst då att jag såg ut som en galning, på språng dessutom som jag var, för första gången två timmar borta från min nyfödde son. Men det kunde ju inte han veta – så tänk om han skulle säga nåt taskigt?

Nu har ni fått ett bra exempel på hur en (hög)känslig hjärna fungerar.

Och jag inser ju nu – att om Emil är det minsta egenkär (vilket han borde vara) så hittar han ju säkert den här texten när han googlar på sig själv nästa gång. Men då får det vara så! Nu får det liksom vara nog med fånerierna. Nästa gång bara säger jag det!

EMIL – FY FAN VAD BRA DU ÄR!

Jag har tänkt skriva till er i alla fall en gång i veckan nu framöver. Och vet ni vad? Fler För sensibelt begåvade till hösten är planen! Många har skrivit och hoppas att den ska spelas igen. Så klart den ska! För visst sjutton ska jag klara att vara både frilansande artist och ensamstående mor? Jo det ska jag! !

Kom ihåg att en mur bara är en bro på högkant

Lyssna. Lyssna. Lyssna. På en av de bästa texter jag vet.

Jag gillar Emil Jensen. Skarpt. Känner ni till honom? Sveriges kanske skarpaste ordsnickrare. Gör underbart fina föreställningar där han blandar musik, poetryslam och tankar på sitt alldeles egna vis. Han har varit en stor inspiration för mig för denna föreställning eftersom jag älskade hur han struntade i former och gjorde vad han ville utifrån sitt eget artisteri. Såg honom tidigt i Malmö i en liten föreställning på Inkonst tror jag det var innan han fått en rejäl plats sådär på den svenska scenen – och blev riktigt tagen.

Vet dock inte säkert om Emil skulle gilla mig. Skämt åsido. Vi har nämligen inte helt lika tro på hur vi politiskt ska gå till väga för att lösa saker. Det är helt ok med mig. Jag är en sån som känner att jag knappt passar in i någon -ism eller något fack. Jag tror på politik som ett sätt att göra världen bättre – och inte bara för sin egen skull. Självklart tror vi på olika sätt – och jag gillar alla som uppenbart arbetar för godhet.

Emil har skrivit en helt fantastisk sång som är en av mina absoluta favoriter. ”Inte vackrast i världen” talar om alla som gör något för att göra världen till en bättre plats.  I klippet ovan ser ni en underbar version med en yngre, lite blygare, Edda Magnason långt innan hon blev Monica Z med hela svenska folket. 

Jag ser oroväckande tider i Sverige och Europa och blir väldigt illa berörd av de brott som begåtts mot människor på grund av deras bakgrund, hudfärg eller andra olikheter, nu senast i Malmö.

Det här är liksom det jag brinner för som människa. Att det finns en plats för alla. Vi inte bara är, utan SKA vara olika.

Det är lätt att tappa hoppet när man ser så mycket obefogat ont. Och bli oroad på allvar när man ser tendenser av att media tonar ner allvarliga händelser.

Likväl tror jag starkt på att fokusera på det man vill åstadkomma.

Vi har alla en sån enorm makt i våra liv i allt från det minsta – hur vi hälsar på, bemöter och välkomnar en okänd människa – till att vi faktiskt aktivt hjälper till.

Poängen är – vi kan. Potentialen är enorm. Det är viktigt att vi alla kommer ihåg det och fortsätter arbeta för den värld vi vill leva i – i stort och smått. Istället för att ge enskilda idioter en betydelse de inte förtjänar.

Vi andra är många fler och det måste vi minnas.

Jag tror starkt på att hålla tyst är samma sak som att hålla med. Civilkurage är inte alltid lätt, men ovärderligt. Sen fungerar vi såklart olika i hur vi bidrar och det är helt ok. Men det viktiga är att minnas att allt betyder något.

Vi är alla viktiga. Du är viktig. Och vi kan få den där muren att bli en bro.

Idag skriker jag TRE! Ja, premiären är pirrande nära och imorgon är det minsann genrep. Kom precis hem från Vurma där jag klistrat markeringar på mixerbordet och bäddat in ljuspelaren med skumgummi för huvudvänliga ändar. Två föreställningar är nu helt slutsålda redan innan premiär. Kan knappt tro det är sant. Du hittar dina biljetter till För sensibelt begåvade här.