Den stora tacksamheten

IMG_3027

Idag för precis ett år sedan lades jag äntligen in.

Tack, sa jag. Tack, tack, tack!

Naturligtvis var jag också rädd. Rädd för att det faktiskt var allvar.

Det var på allvar så att min lille i magen hotades av hjärtsvikt på grund av ett så kallat chorioangiom, en stor blodkärlsansamling på min moderkaka. Detta gjorde att mitt barns hjärta, så starkt det än var, fick pumpa runt väldigt mycket mer blod än det skulle behöva och vilket förr eller senare skulle leda till att hjärtat uppvisade tecken som närmade sig svikt.

Nu var det förr. Jag kunde knappt tro det. I vecka 30+2 som jag var. Ändå var jag överlycklig, för de senaste två veckorna var det värsta jag någonsin levt. Som med en tidsinställd bomb i magen. ”Vi kollar dig ungefär varje vecka för att se om flödena ändrats. Men om du märker att det sparkar mindre, då får du komma in. I och för sig kommer du nog ha allt svårare att känna sparkarna eftersom fostervattensmängden ökar av denna komplikation.” Guldinstruktioner. Inte.

Jag, som den informationstörstiga person jag är, hade naturligtvis googlat denna mycket, mycket ovanliga diagnos. Det skulle jag så klart inte ha gjort. För där fick jag ju läsa att en skrämmande stor andel barn inte klarat sig – trots att diagnosen gjorts. Allting handlade om timing.

IMG_3265

Så där låg jag i sommarhettan och räknade sparkar. Ja, det var vad jag gjorde. ”9:45 Dutt, dutt, dubbeldutt.” Jag räknade sparkar, åt mat och såg på ”Herrskap och Tjänstefolk”. De värsta veckorna i mitt liv. Särskilt när det blev en paus i sparkarna. Ungefär fyra gånger extra fick jag åka in och göra ett CTG. Och bara då och precis efteråt kände jag mig något så när trygg.

 

Jag hann inte berätta för så många om diagnosen. Jag ville för en gångs skull knappt. Den var alldeles för skrämmande. Men jag berättade för min vän Anna, läkare, ortoped. Och nu föll det sig så att hon ringde dagen innan ett av de planerade kontrollerna, och meddelande att hon kunde följa med om jag ville. Hon, tösen från Lomma, som nu är bosatt i Östersund, befann sig i krokarna på semester, och erbjöd sig att följa med. Anna, min Anna, den kloka, sakliga, lugna Anna. Alltid ärlig, rak och med hjärtat på rätta stället.

IMG_3206”Det är märkligt med dig Sarah. Ibland tror man nästan att du överdriver när du berättar om vad du känner på dig. Men du hade ju helt rätt.” sa hon när vi gick ut ur undersökningsrummet och vi gick till väntrummet i för att få information om min inläggning.

Den här gången älskade jag att ha rätt. För jag höll på att bli galen på riktigt av oron – och ansvaret – varje dag. Och äntligen, äntligen slapp jag bära all denna oro helt själv.

Fredagen gick och lördagen inleddes. Regelbundna CTG – hjärtkontroller – och blodtrycksmätningar. Jag fick även träffa en fantastisk läkare från Neonatalen som berättade vad jag kunde vänta mig när mitt barn väl skulle förlösas – i vecka 32 som man planerade. Alltså först två veckor senare. Man började även ge mig cortison för att förbereda mitt barns lungor – utifallatt.

Allt föreföll hyfsat normalt – och det meddelades att jag nog kunde få åka hem redan på lördagkvällen för att få återkomma på tisdagen för en ny kontroll. Jag lade dock själv märke till att jag kände den lille i magen allt mindre.

”-Åka hem? Menar ni allvar?” skrek jag. ”Om jag måste åka hem kommer ni få skriva in mig på psykakuten!”. Det beslöts att jag skulle få stanna.

fikarum

Lotta, tror jag hon hette barnmorskan som var med mig där större delen av tiden. Hon var helt fantastisk. Hon är förresten den enda jag inte återfunnit och kunnat tacka ordentligt i efterhand. Men det hoppas jag på att jag kommer lyckas med framöver!

Lotta registrerade allt i journalen. Och allt skrev hon så sakligt och neutralt fick jag läsa i efterhand. ”Moderns oro ökar”. Jag fick göra ett nytt ultraljud där det konstaterades att barnet inte rörde sig så mycket, var närmast sovande, men hjärtat slog fortfarande normalt.

På söndag morgon minns jag hur jag laddade ned och lyssnade till Zara Larssons sommarprat, mest för att försöka tänka på något annat. Sedan kollade jag graviditetsappen där det stod att jag nått 75% av graviditeten. Yeah!

Sparkarna var dock fortfarande få. Ännu färre. Och de kickade liksom aldrig in igen som de gjort förut efter en paus. Nu var jag riktigt, riktigt orolig. Jag pratade ännu en gång med barnmorskan och bad om ytterligare ett ultraljud och läkarkontroll. Nu var jag ihärdig och berättade om vad jag hade läst om denna komplikation.

Saken var ju den att denna komplikation är så pass ovanlig, att nästan ingen hade hört talats om den. Så hur skulle jag kunna lita på att de verkligen gav mig den vård jag behövde? Hur skulle jag kunna lita på att de agerade i tid? Den enda som var någorlunda erfaren var fosterdiagnostikern, en av de bästa som Sverige har att erbjuda vet jag nu, som tack och lov hade erfarit ytterligare en eller två diagnoser av det slaget bara några år innan. Men all vårdpersonal fick jag själv förklara för – för att de överhuvudtaget skulle förstå min rädsla.

Jag fick ytterligare ett ultraljud på morgonen och även träffa ansvarig Obstetriker. Hon förklarade vänligt men bestämt för mig att även om barnet var väldigt lugnt i sina rörelser, så slog hjärtat som det skulle, och därför planerade man fortfarande att vänta till v. 32.

”Men hur kan du VETA?” frågade jag. ”Vad har JAG att säga till om i denna fråga? Det är ju faktiskt MITT barn! Jag har förstått att om barnet föds nu så klarar sig de flesta, men det finns ändå risk för lättare handikapp. Då vill jag säga dig att jag kan leva med att mitt barn får ett lättare handikapp. Den risken är jag villig att ta! Men jag kommer ALDRIG förlåta dig om du väntar för länge så att jag förlorar mitt barn. Hör du det? ALDRIG!!”

Jag var arg. Bestämd. Och mycket, mycket rädd.

Den här läkaren var dock både lugn, snäll och bestämd. ”Nu får du lita på oss. Det är inte dags ännu. Jag beställer in din lunch.”

På sätt och vis blev jag lugnad av att hon stod på sig. Jag vet att jag kan vara kraftfull när jag släpper loss all min vilja, så om hon då ändå envisades så var nog kanske allt bra ändå? Lunchen kom in och jag tog chansen att hämta krafter.

klarDet tog tio minuter och apparaten började pipa. Hjärtslagen hade fallit.

Barnmorskan rusar in. ”Vi förlöser dig inom ett par timmar. Du har ju ätit och det ska man egentligen inte ha gjort. Men det får bli så nu.”

Jag hade då aldrig varit lyckligare än då. Jag skojar inte. Näst efter inläggningen så var detta mitt livs lyckligaste ögonblick.

”Det fixar jag!! Ingen fara! Oroa er inte! Jag har alltid klarat operationer bra!”
Min välsignade syster var på plats. Hejdades på dagen då hon skulle ha åkt på semester. (Tack kompis Helena för förståelsen.) Min mamma stormade in från landet i rättan tid.

sysNarkosläkaren var så snäll och utgick från att jag skulle vara chockad. Men jag var så glad, så glad! Jag visste att allt skulle bli bra bara min liten skulle få komma ut där det var tryggt, för ovanlighetens skull, tryggare än i min mage, där det trassliga kärlmonstret sög hans energi. Fast ryggmärgsbedövningen träffade fel två gånger – jag har skolios vilket gör det svårare – så hejade jag på tills den satt som den skulle.

Så fort magen öppnades hördes ett litet jämmer från min viljestarka lille hjälte. Han hade nämligen inte alls ”bråttom”, som många så ofta skojar med för tidigt födda barn. Jag hade verkligen inte bråttom. Vi ville båda att han skulle ha fått vara kvar. Men det gick ju inte.

IMG_7890Nu, ett år minus två dagar senare ligger han här och sover i rummet intill från där jag sitter och skriver. Tjock, go och varm. Från 1360 gram till nästan 11 kg på ett år.

Jag är så gränslöst tacksam. Till läkaren som diagnosticerade mig så att jag togs på allvar. Till barnmorskan som stöttade mig genom dessa fasansfulla timmar innan beslutet togs. Till alla jordeänglar på Neonatalen på Sachsska barnsjukhuset som hjälpte mitt barn att få de allra bästa förutsättningar för att växa sig stark.

IMG_7943.JPG

Men tänk om jag blivit hemskickad på lördagen?

Tänk om jag hade bemötts som föräldrarna i våras vars oro ej togs på allvar? Eller som den gravida kvinnan som nyligen skickades hem?

IMG_8011

Jag är välsignad och det vet jag. Idag och för alltid, för evigt minns jag det som hänt.

IMG_8018

Och i övermorgon ska vi fira! Ja vi ska fira!!

Skriva en gång i veckan. Jo, tjena. Jag ska nog inte lova så mycket med bloggen just nu. Och kloke Emil Jensen har jag sett inte mindre än fyra gånger sen sist – plus lyssnat på hans sommarprat – men det har ändå inte känts rätt att tränga mig på. Vi bor visst i samma kvarter. Och det är ju trevligt. Livet är rätt trevligt just nu. Skrivandet återkommer. Kram på er!

 

Just idag är jag stark

Så kan det vara att leva som medvetet högkänslig. En medvetenhet om att just nu är det så, men kanske inte sen. Men förmodligen en stund senare igen!

En ständigt närvarande acceptans om hur den upplevda styrkan i självet alltid kommer och går: Idag kan jag bestiga berg! Imorgon kanske not so much..

Märk väl att den upplevda styrkan i oss naturligtvis har föga att göra med den reella styrkan vi besitter. Den reella är nämligen oftast så oändligt mycket mer! Även hos de som inte nått fram till läget att våga pröva den. Vi är många som lever rädda som harar i hjärtat men som ändå inte låter det hindra oss från det vi vill. Ty, för många av oss känsligare är väldigt stora känslomässiga svängningar stundtals närvarande och något som vi förhoppningsvis med åren lärt oss att inte bara att acceptera – utan till och med faktiskt tycka om.

Ett öppet omnämnande och undersökande av de närvarande rädslorna är dock inte alltid helt lätt för andra att förstå. Som det kan sätta myror i huvudet på de som fungerar annorlunda! De förstår inte. Kan tycka det är obehagligt att de ens omnämns.  De tror felaktigt att man är svagare för att man vågar undersöka hjärnans mer ljusskygga labyrinter.

Men så är det ju inte, det hoppas jag du vet.

Jag har, som ni märkt, skrivit väldigt lite här under denna period som väntande mamma. Bland annat för att jag inte på något sätt har haft till avsikt att göra För sensibelt begåvade till en ”mamma-blogg” . Detta av respekt för alla er läsare som överhuvudtaget inte alls är intresserade av barn och mamma-blivande. Ja, för trots att jag själv allt som oftast numer skådar min egen navel – bokstavligen talat – så är jag efter åratal utanför familjelivet högst medveten om att hur stor upplevelsen än är för mig, är det näst intill omöjligt för någon annan utomstående att greppa eller ens vilja intressera sig för.

Men efter att ha funderat några varv har jag ändå kommit fram till att det handlar om en enormt viktig process – precis som alla andra viktiga utvecklingsprocesser -och därför tål att omnämnas.

Ni som följt detta projekt från början kanske kan minnas hur jag skrev mycket om mina otroliga rädslor inför premiären av För sensibelt begåvade. Hur jag funderade och vred och vände på ting för att förekomma alla möjliga tänkbara utmaningar. Sen gick det ju ändå så himla bra!

Det var ändå i nuet oerhört personligt att skriva om. Sårbart. Samtidigt naturligt – eftersom föreställningen hanterade just denna typ av personlighet. Jag satsade allt – liksom nu – och att göra det är något som alltid påverkar en ända in i märgen.

I detta läge är mitt ”projekt” än mer viktigt för mig. Än mer personligt. Mitt älskade barn i bokstavlig mening! Därför har orden inte riktigt låtit bilda sig. De har låtit vänta på sig.

Men just idag finns de där!

Just idag vaknade jag utvilad. Energisk. Hade ett tidigt morgonsamtal med lilla pojken i magen. Noterade att mina åtgärder för att må bättre fysiskt som jag infört denna vecka fungerar. Att märka att ens agerande påverkar är alltid en känsla som stärker! ”Empowering” som det så stiligt heter på engelska.

Sanningen är objektivt att jag utöver mentala utmaningar är så otroligt lyckligt lottad i denna upplevelse. Min kropp svarar som den ska och hanterar så väl det som händer. Visst har jag upplevt besvärande symptom. Visst har jag blivit stor. Både på vågen – och med en mage som stående petar ut långt mer än för de flesta vid denna tid. Men nu när det värsta övermannande kolhydratsuget har lagt sig och energin kommit tillbaka så börjar jag känna igen mig själv – med den fantastiska bonusen av en underbar växande mage med ett levande mirakel inuti!

Att vänta barn kan handla om att satsa allt man har att ge på det som man önskar allra mest. Man pratar ofta om förlossningen och småbarnstiden. Själv tycker jag att jag hört alldeles för litet innan om vad själva väntandet innebär. Den helhjärtade investeringen i det du önskar mest.

Du kanske helhjärtat investerar just nu när det gäller något annat? Då förstår du! Våndan i ovissheten – kombinerat med glädjen för varje litet framsteg, varje konkret resultat som är frukten av att du just vågade!

För mig handlar de mentala utmaningarna i denna process enbart om omsorg om den lilles välmående. Alla andra sorters konkreta utmaningar som folk, medvetet eller omedvetet, försöker skrämma upp mig med, via lite obetänksamma kommentarer om allt från SGI (sjukdomspenningsgrundande inkomst inför föräldrapenning), vaknätter och förlorad frihet rör mig knappt i ryggen. Jo, jag vet att det kommer bli en utmaning som jag inte ens kan föreställa mig. Men vad är det att jämföra mot glädjen av ett barn för en som önskar det? Nä, det kan inte en sån som jag förstå, som längtat och längtat så.

Med medkänsla för andra liknande i min situation har jag nu därför plockat upp mitt ritblock och börjat skissa på en bilderbok för nojiga mammor – högkänsliga som normalkänsliga. För alla mammor därute som liksom jag har de mest kreativa hjärnorna i världen ,med kapacitet att föreställa sig de mest osannolika scenarier…

nojiga mamman

På varje sida i boken får vi se en, av olika skäl, nojig mamma – med en ständigt lika nöjd bebis i magen.

De slår ju trots allt rot i oss, de små liven, för att vi är bra och behövs, med nojighet och allt! Det visar om inte annat en 20% fortsatt förekomst av högkänsliga – genom evolutionen. 🙂

Alla vi som av olika anledningar känner och tänker lite för mycket. Vi förtjänar kramar och heja! Erkännande när vi kämpar vidare trots våra mentala spöken.

Allra mest från oss själva!

En sån särskilt skön dag är det lämpligt att säga just så:
Åh vad härligt. Nu njuter jag. Och just idag – är jag stark!

Bilden ni ser överst, ja ni ser rätt, rynkorna är färre, liksom definitivt kilona just nu. Men så klart också erfarenheterna! 🙂 Just den dagen var jag dock också stark och det både syns och kändes! En bild tagen för rätt många år sen nu av världens bäste Peter Wirén vid Ale stenar!