Just idag är jag stark

Så kan det vara att leva som medvetet högkänslig. En medvetenhet om att just nu är det så, men kanske inte sen. Men förmodligen en stund senare igen!

En ständigt närvarande acceptans om hur den upplevda styrkan i självet alltid kommer och går: Idag kan jag bestiga berg! Imorgon kanske not so much..

Märk väl att den upplevda styrkan i oss naturligtvis har föga att göra med den reella styrkan vi besitter. Den reella är nämligen oftast så oändligt mycket mer! Även hos de som inte nått fram till läget att våga pröva den. Vi är många som lever rädda som harar i hjärtat men som ändå inte låter det hindra oss från det vi vill. Ty, för många av oss känsligare är väldigt stora känslomässiga svängningar stundtals närvarande och något som vi förhoppningsvis med åren lärt oss att inte bara att acceptera – utan till och med faktiskt tycka om.

Ett öppet omnämnande och undersökande av de närvarande rädslorna är dock inte alltid helt lätt för andra att förstå. Som det kan sätta myror i huvudet på de som fungerar annorlunda! De förstår inte. Kan tycka det är obehagligt att de ens omnämns.  De tror felaktigt att man är svagare för att man vågar undersöka hjärnans mer ljusskygga labyrinter.

Men så är det ju inte, det hoppas jag du vet.

Jag har, som ni märkt, skrivit väldigt lite här under denna period som väntande mamma. Bland annat för att jag inte på något sätt har haft till avsikt att göra För sensibelt begåvade till en ”mamma-blogg” . Detta av respekt för alla er läsare som överhuvudtaget inte alls är intresserade av barn och mamma-blivande. Ja, för trots att jag själv allt som oftast numer skådar min egen navel – bokstavligen talat – så är jag efter åratal utanför familjelivet högst medveten om att hur stor upplevelsen än är för mig, är det näst intill omöjligt för någon annan utomstående att greppa eller ens vilja intressera sig för.

Men efter att ha funderat några varv har jag ändå kommit fram till att det handlar om en enormt viktig process – precis som alla andra viktiga utvecklingsprocesser -och därför tål att omnämnas.

Ni som följt detta projekt från början kanske kan minnas hur jag skrev mycket om mina otroliga rädslor inför premiären av För sensibelt begåvade. Hur jag funderade och vred och vände på ting för att förekomma alla möjliga tänkbara utmaningar. Sen gick det ju ändå så himla bra!

Det var ändå i nuet oerhört personligt att skriva om. Sårbart. Samtidigt naturligt – eftersom föreställningen hanterade just denna typ av personlighet. Jag satsade allt – liksom nu – och att göra det är något som alltid påverkar en ända in i märgen.

I detta läge är mitt ”projekt” än mer viktigt för mig. Än mer personligt. Mitt älskade barn i bokstavlig mening! Därför har orden inte riktigt låtit bilda sig. De har låtit vänta på sig.

Men just idag finns de där!

Just idag vaknade jag utvilad. Energisk. Hade ett tidigt morgonsamtal med lilla pojken i magen. Noterade att mina åtgärder för att må bättre fysiskt som jag infört denna vecka fungerar. Att märka att ens agerande påverkar är alltid en känsla som stärker! ”Empowering” som det så stiligt heter på engelska.

Sanningen är objektivt att jag utöver mentala utmaningar är så otroligt lyckligt lottad i denna upplevelse. Min kropp svarar som den ska och hanterar så väl det som händer. Visst har jag upplevt besvärande symptom. Visst har jag blivit stor. Både på vågen – och med en mage som stående petar ut långt mer än för de flesta vid denna tid. Men nu när det värsta övermannande kolhydratsuget har lagt sig och energin kommit tillbaka så börjar jag känna igen mig själv – med den fantastiska bonusen av en underbar växande mage med ett levande mirakel inuti!

Att vänta barn kan handla om att satsa allt man har att ge på det som man önskar allra mest. Man pratar ofta om förlossningen och småbarnstiden. Själv tycker jag att jag hört alldeles för litet innan om vad själva väntandet innebär. Den helhjärtade investeringen i det du önskar mest.

Du kanske helhjärtat investerar just nu när det gäller något annat? Då förstår du! Våndan i ovissheten – kombinerat med glädjen för varje litet framsteg, varje konkret resultat som är frukten av att du just vågade!

För mig handlar de mentala utmaningarna i denna process enbart om omsorg om den lilles välmående. Alla andra sorters konkreta utmaningar som folk, medvetet eller omedvetet, försöker skrämma upp mig med, via lite obetänksamma kommentarer om allt från SGI (sjukdomspenningsgrundande inkomst inför föräldrapenning), vaknätter och förlorad frihet rör mig knappt i ryggen. Jo, jag vet att det kommer bli en utmaning som jag inte ens kan föreställa mig. Men vad är det att jämföra mot glädjen av ett barn för en som önskar det? Nä, det kan inte en sån som jag förstå, som längtat och längtat så.

Med medkänsla för andra liknande i min situation har jag nu därför plockat upp mitt ritblock och börjat skissa på en bilderbok för nojiga mammor – högkänsliga som normalkänsliga. För alla mammor därute som liksom jag har de mest kreativa hjärnorna i världen ,med kapacitet att föreställa sig de mest osannolika scenarier…

nojiga mamman

På varje sida i boken får vi se en, av olika skäl, nojig mamma – med en ständigt lika nöjd bebis i magen.

De slår ju trots allt rot i oss, de små liven, för att vi är bra och behövs, med nojighet och allt! Det visar om inte annat en 20% fortsatt förekomst av högkänsliga – genom evolutionen. 🙂

Alla vi som av olika anledningar känner och tänker lite för mycket. Vi förtjänar kramar och heja! Erkännande när vi kämpar vidare trots våra mentala spöken.

Allra mest från oss själva!

En sån särskilt skön dag är det lämpligt att säga just så:
Åh vad härligt. Nu njuter jag. Och just idag – är jag stark!

Bilden ni ser överst, ja ni ser rätt, rynkorna är färre, liksom definitivt kilona just nu. Men så klart också erfarenheterna! 🙂 Just den dagen var jag dock också stark och det både syns och kändes! En bild tagen för rätt många år sen nu av världens bäste Peter Wirén vid Ale stenar! 

2 reaktioner på ”Just idag är jag stark

  1. Jag har saknat din blogg, så skönt att få ett livstecken! 😉

    Roligt att läsa om dina upplevelser, så för min del gör det inget att det är en ”mamma-blogg”. Det är ju du och dina ord som står här. Kommer din bok att publiceras, kommer jag absolut att köpa ett ex. Även om jag inte är eller har varit en nojig mamma, har ”bara” varit en nojig pappa.

    Själv känner jag mig väldigt stark för tillfället. Mitt beslut att hoppa av pappers- och massabranschen för att bli högstadielärare igen var oerhört bra för mig. Har klart med vikariat på Kabbe (Karlbergsskolan här i Köping) för hösten och känns ganska säkert med vårterminen också.

    Hälsningar, ”storebror”! Ja, Irma tyckte ju att vi var så lika, att du måste vara min lillasyster. 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s