Skaka av dig

Det kommer nog alltid bo en tonårstjej i mig. Det är hon som fortfarande streamar kitschiga high school-filmer. Det är hon som fortfarande köper fina roliga anteckningsblock i härliga kulörer. Det är hon som jublar när hon med anledning av sitt jobb måste göra en koreografi till Taylor Swifts ”Shake it off” för att barnen bad om det.

Jag sätter jublande igång med min uppgift. Kollar in videon, ser andras koreografier. Övar, svettas, prövar. Föreställer mig hur de rara rosenkindade ska studsa omkring till mina steg på sina kalvben på rasterna, efter att de har gjort läxorna, på roliga timmen och bara ha så där himla härligt rosa och kul som man har det i tonåren.

Eller inte.

För det är ju tonårstjejen i mig som också minns hur det var att känna så himla mycket och ständigt försöka täcka upp för det. Se obesvärad ut. Nonchalant. Så pass att man i stället blev hård, arg och sur. Överhuvudtaget en helt annan person än den man innerst inne egentligen var.

Tonåren och ett par år innan, det är ju då vi rent utvecklingsmässigt ska lära oss det här med att förhålla oss till kollektivet. Jättebra på många sätt. Men förjävligt också, som jag ser det.

Huvudmålet i en sån övning är ju att följa flödet. Med andra ord: inte sticka ut, inte avvika.

Har sällan varit med om en tid när så mycket gjorde så ont. Allt från första gången det tog slut med någon man tyckte om till känslan av att bli utskrattad och att inte vara rätt. Det spelade ingen roll att ”vara ihop” inte betydde mer än att hänga på rasterna och att på kvällarna slå numret till den andra med hjälp av den hackiga nummerskivan på bakelittelefonen. Det gjorde ändå så ont att jag var tvungen att lyssna på Maria Magdalena med Sandra hundra gånger om medan jag försökte dansa ur mig det hemska med en ständigt löpande ”jag-bryr-mig -ändå-inte”-ramsa i huvudet.

Det märkliga är ju att så gott som alla har vi ju upplevt detta. Brustna hjärtan och spydiga tilltal. Tonåringar kan vara skoningslösa. Du behöver inte ens ha varit utsatt för vad vuxna skulle betrakta som reguljär mobbing för att veta känslan.

Själv gick jag i en högstadieklass med ett hårt klimat. Det var mycket ”anteckna, anteckna” -kommentarer i ironisk ton om någon uttryckte den minsta sortens ren pur entusiasm – något som visst skulle ha dött ut när man passerade 11. Många som snabbt lärde sig bli roliga på andras bekostnad för att själva slippa behöva bli offer för jargongen.

Jag har i några års tid fått köra Zumba med barn mellan 7 och 12 år på Söndagarna. Det är då jag ibland får uppfylla den här roliga delen av tonårsnostalgin med de äldre barnen. Älskar att vara den roliga (vill jag själv gärna tro.. fast det ibland uppenbarligen är högst tveksamt) fröken som väljer låtar som både föräldrarna kan skriva under på och som de faktiskt själva gillar.

Är dock numer försiktig med musikvalet. Lärde mig den hårda vägen vad som händer om man tar med sig Justin Bieber ett halvår för sent. Men nu var det alltså de själva som bad om Swift – och fröken jublade. Låten har ju också ett så bra BUUUDSKAP.

Jo, jag vet. Alla ”haters” världen över tjatar redan om ”another empty empowerment tune”. Men det gör det bara mer patetiskt i mina ögon och får mig bara att ifrågasätta om de själva har fastnat där i högskolekorridoren. Bland allt annat strunt som ungar av idag ständigt får intryckt i öronen vare sig de vill eller inte är det så klart grymt med en bra konstruktiv uppmaning.

Skaka av sig.

För både tonåringar och vuxna – känsliga eller normalkänsliga – är det ett exemplariskt råd.

Så mycket bättre än att trycka ner, hålla masken och låtsas vara som (du tror) dom andra är.

Frågan är så klart om det ändå hjälper att som tonåring få detta råd? Kanske inte det hjälper i meningen att få slippa gå igenom denna tid och dess prövningar. Vi måste ju liksom igenom den här anpassa-sig-till-kollektivet-perioden vare sig vi vill eller inte. Men en viss mental rustning tror jag ändå ord av detta slag kan få funktionen av.

Mer sorgligt är det att iaktta liknande beteenden hos människor i vuxen ålder. Lilla vän, brukar jag tänka. Du. Vi behöver inte skämmas mer. Vi får göra som vi vill.

Men återfall till osäkerhet och självmedvetenhet är förståeligt. Det finns elaka människor. Överallt. De flesta är inte elaka innerst inne, vill jag tro. De kanske blir så när det själva mår dåligt. Men det spelar ingen roll. Det gör ont i alla fall.

Jag är inte alls så bra på att skaka av mig. (HSP – duh!) Jag kan i huvudet älta en fånig detalj i timmar. Även fast jag idag lärt mig att jag ska låta bli att ge det mer utrymme än jag absolut måste. Genom att distrahera mig, skriva en låt eller ringa någon som jag vet säger nåt kompenserande snällt.

Men det ÄR ett bra råd.

Bättre än att hålla på och lägga ned massa tid på att fundera på varför personen sa si eller så och om den ändå kanske har lite rätt.

För varför ska du gå omkring och bära på något taskigt som någon kastade på dig som du inte vill ha, som du inte mår bättre av, som du inte behöver och som förmodligen inte ens har med dig att göra.

Identifierade de ett problem? Kom de med ett konkret önskemål? Försökte de bygga en bro med sina ord? Helt enkelt – var beteendet konstruktivt?

Om inte.

Skaka av dig.

Och varför inte tillsammans med Taylor Swift? 🙂 Det går HUR bra som helst även om man är 41..

Det blir inte så mycket tonårspop på fredag. Sorry. Bara låtar med undertecknad. Det brukar gå bra ändå! Endast TIO biljetter kvar till nu på fredag den 14e november sist jag tittade! Sista föreställningen är slutsåld minus två ynka biljetter. Så det är nu du har din chans. Biljetterna hittar du på Ticnet.

Får talangen dig att ticka?

Det talas fantastiskt mycket om begåvning. Både i skolan och av föräldrar får barn tidigt höra vad de har ”talang” för.

Jag har genom livet funderat mycket på detta med talang och hur vi hittar det vi passar bäst för.

I Elaine Arons bok Den högkänsliga människan står det om hur avgörande det kan vara för en högkänsligs välmående att hitta sitt kall eller sin ”livsuppgift”. Detta eftersom vi ändå aldrig riktigt kan stänga av hur vi känner inför något. Det innebär inte nödvändigtvis att arbeta heltid med det man älskar. Men att i alla fall hitta ett sätt att ge det stor del av sin tid.

Man kan argumentera att detta är viktigt för alla individer. Men personligen tror jag faktiskt inte att det är det. Jag menar, jag tror det är viktigt för många fler än högkänsliga – men absolut inte för alla. Jag vet en hel hoper med människor som arbetar med helt andra saker än det som de älskar och ändå är nöjda på grund av vad de tjänar eller den trygghet jobbet ger. Vidare känner jag till en ytterligare andel som är oerhört talangfulla inom ett specifikt område, ibland mer talangfulla än de som faktiskt är aktiva inom området, men som ändå väljer något annat som sin livsuppgift på grund av mer motiverande faktorer.

Många välmenta människor drar lätt förhastade slutsatser och vill ge goda råd om vad vi skulle passa för. Men det många glömmer är att det handlar inte bara om vad vi är bra på – utan främst vad som driver och motiverar oss.

Du kanske är helt fantastisk på siffror. Det betyder inte att du vill bli revisor.
Du kanske är helt otrolig socialt. Men det betyder inte nödvändigtvis du passar som säljare.

Själv fick jag höra att jag var begåvad som liten. Både i skolan och hemma. Låter förskräckligt skrytigt och anti-Jante att skriva så. Men så var det. Så klart var jag inte bra på allt. Jag var – och är – urusel på att komma i tid, springa snabbt, hoppa längdhopp och att lyssna utan att ge råd. Jag var heller inte något vidare på bollsporter.

Men jag blev bekräftad som intelligent, verbal, kreativ och musikalisk. Dock alltså inte som sportig. Min syster uppmuntrades däremot enormt när det gällde allt från ridning till karate: Hon var den fysiska och jag den mentala bland familjens utdelade alternativ av roller. Det slutade dock med att det var hon som blev högskoleingenjör och jag artist och fitnessinstruktör.

Huruvida detta mer vittnar om vilka kärringar mot strömmen både jag och min syster är (säg aldrig till oss att vi inte kan..) än att våra föräldrar var för snara i sina omdömen kan vi aldrig säkert veta. Men även om jag själv ännu inte fått uppleva glädjen i att vara förälder så kan jag rent logiskt gissa att det är lätt hänt att som förälder bedöma sina barn i relation till varandra. Kanske utan att ens vara medveten om det. Visst är min syster fortfarande något mer fysisk än vad jag är. Visst är jag något mer intresserad av skrift än hon. Skillnaden avgjorde våra föräldrars omdömen och påverkade vår självbild. Tills vi som vuxna började uppmuntra varandra och upptäckte hur otroligt lika vi är.

Talang är en sak. Men vad som får oss att ticka viktigare. Sifferspecialisten som drivs av utmaningar kanske passar bättre som affärsanalytiker och utvecklare än revisor? Den utåtriktade som motiveras mer av ett socialt engagemang passar kanske bättre som psykolog.

Föga spelar det dock roll hur begåvad du är i ett ämne om du ändå inte trivs med de praktiska livsvillkor som yrket relaterat till ämnet också medför. Det är teater- och kulturlivet ett exempel på mer än någon annat.

När det gäller min syster så utbildades hon till miljöingenjör med ett enormt intresse för natur och miljö men upptäckte att hon snarare ville befinna sig i miljön än att arbeta för den i ett kontorslandskap inomhus. Hon sadlade om till trädgårdsdesigner.

Vare sig du är städare, butiksbiträde, säljare eller revisorsassistent: Talang är en sak. Men det viktigaste är att först konstatera vad du är beredd att arbeta för:

Vill du ha trygghet?
Vill du tjäna mycket pengar?
Vill du ha ett arbete med mycket folk omkring dig?
Vill du ha frihet?
Vill du ha regelbundenhet?
Vill du vara fysiskt aktiv?
Vill du sitta vid ett skrivbord?
Vill du ha en förutsägbar uppgift med tydliga mål?
Vill du ha variation som ständigt kräver att du anpassar dig?
Vill du utmanas?

Vet du inte, så kommer det nog i slutänden ändå visa sig. För det är ändå det som engagerar oss mest som vi ger mest tid. Då spelar det ingen roll vem som i början hade mest talang eller inte. Det spelar ingen roll om andra säger ”du skulle kunna göra det och det och det..” Men uppebarligen vill du inte det – tillräckligt – för du gör det ju inte.

Om du som läser detta redan är så himla nöjd där du är: Njut. Fy fan vad bra.
Det är ju där vi alla vill va.

Annars rekommenderar jag varmt, varmt en bok som heter How finding your passion changes everything av Ken Robinson. Läs. Anbefalles.

Få, få, få biljetter kvar till För sensibelt begåvade. En vecka till nästa föreställning den 14 november. Där kan du fortfarande få en biljett! Boka på Ticnet!

Skygglappar på

Det talas oftast om skygglappar som något dåligt. Som något som personerna lever med som lever i en lögn. De som är så rädda för en obekväm sanning att de gör allt de kan för att blunda för den. Tills det inte längre går och sanningen smyger på dem bakifrån och slår dem i huvudet.

Men för en högkänslig behöver inte alltid skygglappar vara något dåligt. Att skaffa sig mentala sådana och på så sätt lära sig att i viss mån ”screena” värdet av sina intryck kan göra livet så mycket lättare för en högmottaglig.

För. Du behöver inte springa på alla bollar.

Jag vill ju gärna göra det. Springa som en tok, kors och tvärs tills jag till slut lipar för att jag inte hinner med. Så blir inget väl utfört.

En replik ur föreställningen För sensibelt begåvade lyder så här:
”En högmottaglig hjärna kan vara din absolut bästa vän och din absolut värsta fiende. Jag kan vara så skön, så inkännande, ja, helt suverän på att omvandla intryck – till uttryck. Fast jag är också jäkligt bra på att lägga mig i sånt jag egentligen inte har med att göra, fastna i detaljer och måla fan på väggen.”

Låt oss ta det här med Facebook som ett tydligt exempel. Ta bara det här med nyhetsflödet – som en utmaning OCH en övning.

Innan du reflexmässigt börjar argumentera i en tråd, fråga dig själv varför du gör det?
Rör ämnet verkligen dig? Har du verkligen något att tillföra? Finns det verkligen ingen annan som kanske kan hjälpa bättre? Är den här debatten verkligen livsnödvändig med personen som du redan konstaterat tycker diametralt olika än du?

Varför ska du fråga dig detta? Jo. För att att i nästa led fråga dig själv: Har jag tid? Är detta verkligen mitt fokus?

Personer med högkänslig personlighet är enligt studier faktiskt väldigt bra på det här med fokus – så länge vi inte blir distraherade. Det är där vi enligt litteraturen skiljer oss åt från dem som har ADHD. Sätt en högkänslig person i ett rum med en tydlig uppgift och den kommer arbeta noggrant till den är klar. Fokus och samvetsgrannhet är två av våra styrkor. OM det inte finns annat som distraherar.

När det nu är så att vårt nervsystem fungerar så att vi har en lägre tröskel för sinnesintryck och vi därmed tar emot fler signaler – så kan vi ju inte hindra det som kommer in. Men det vi däremot kan göra är just att observera det vi bemöter mer kritiskt.

Jag är helt klart bättre på det här när jag är i balans och inte personligen så engagerad. I motsatta lägen ramlar jag lätt in i gamla mönster och upptäcker att jag börjar bete mig medberoende i en relation – eller genom att lägga tid på saker jag egentligen inte vill lägga tid på.

Så skaffa dig mentala skygglappar i form av några enkla frågor:
Var det det här som jag skulle göra nu?
Är det verkligen jag som äger detta problem?
Är detta mitt ansvar?
Vill jag verkligen göra detta?
Måste detta verkligen göras just nu?
Är jag mentalt rustad för att ta konsekvenserna av min inblandning? (Tack Fred för detta tillägg!)

Skygglappar är för övrigt skönare än sand i ögonen som man får när man stoppar huvet i gropen totalt. De är dessutom lätta att ta bort när så krävs.

Prova.

Idag har jag repat föreställningen för alla mina vägglöss (skojar bara, har inga så klart) och min nallebjörn. Det är ju föreställning igen nästa vecka och då vill jag återigen vara i toppform. Det är helt galet hur bra biljetterna säljer. Bara enstaka kvar till den sista föreställningen av För sensibelt begåvade den 21 november nu! Till den 14e november finns dock ett tiotal biljetter fortfarande kvar. Passa på att hugg dem med tid är! Biljetterna hittar du på Ticnet!

Kittla vardagen

Har inte råd. Har inte tid. Kan lika gärna jobba på. Jag klarar det nog till jul.

Nej. Så här skulle det ju inte få bli – igen!

När jag för några år sedan lämnade ett tryggt arbete i säkerhetsbranschen för att återgå till att frilansa som artist och konstnär så tog jag några viktiga beslut: Jag skulle börja göra budget och notera utgifter – för att klara av att leva på mindre kassa. Jag skulle spara ihop till en buffert så jag slapp att alltid gå omkring och vara orolig ekonomiskt. Men jag skulle också bli mycket noggrannare med mina lediga tid -för att inte bränna ut mig igen – vilket alltid är utmaningen när man är sin egen chef. Därför gjorde jag ett tydligt schema med två helt lediga dagar i veckan.

Två helt lediga dagar. Tja. Det går det si så där med. Särskilt när man är mitt uppe i ett projekt. Gränserna blir lätt flytande.

Därför är det för mig viktigt att ibland få byta miljö från hemarbetsplatsen för att kunna släppa in ny energi. Eftersom jag alltid tyckt hösten och vintern är så himla jobbig så hade jag i somras därför beslutat mig för förekomma den tyngsta perioden genom att ge mig själv en resa till höstlovet. Men först sålde inte biljetterna till föreställningarna så bra, så jag vågade inte planera. Det slutade med att jag jobbade ändå.

Samma gamla visa.

Den här gången skrek dock något i mig – STOPP. Man KAN inte hålla på och upprepa samma gamla misstag och sen bli förvånad över att ingenting förändras.

Så jag köpslog med den gamla rösten som tycker att ”jag kan nog bita ihop” och lovade mig själv att om jag bara såg till att klara högen med bokföring som lade sordin över mitt samvete så skulle jag få googla fram billiga flygbiljetter för ett miljöombyte över i alla fall en långhelg.

Vart var det billigast? Madrid visade det sig! Där har jag aldrig varit. Och där bor ju Juano, min vän som jag sedan ett år planerar ett dansprojekt med. Vi behöver ju ses. Livet vill detta.

Huruvida man nog mest kan beteckna den sista frasen som så kallat ”magiskt tänkande” låter jag vara osagt. Men faktum var att allt föll på plats: Jag skulle få lite miljöombyte, lite vila och samtidigt kunna arbeta lite tidigare än planerat vidare på detta långsiktiga projekt. Madrid blev det. Och hur glad är jag inte för det? Omväxling i form av en mer välkomnande prisvärd njutarstad kan knappast en frilansade sensibelt begåvad artist önska sig!

För nästan ett år sedan skrev jag ett blogginlägg under rubriken ”Kicka hjärnan ur sin bana”. Ni som sett föreställningen – eller kanske gått i kognitiv terapi – är säkert bekanta med frasen ”En tanke är bara en tanke”. För egen del tog det dock rätt lång tid innan jag verkligen lärde mig att mina tankar inte på något sätt är sanningen. Att de tvärtom ofta är frukten av hur jag mår för övrigt. Och att det faktiskt går att ändra!

Vi kan bli deprimerade av att vara olyckliga. Men vi kan också bli deprimerade av bristen på stimulans. Helt enkelt av att ha för tråkigt.

Vad det innebär att inte ha tråkigt – det vill säga att ha roligt – är otroligt olika från person till person. Många jag känner har tråkigt så fort de är ensamma. Det gäller sällan för en högkänslig. Vi har ofta fullt party i vår egen hjärna.

Men även där kan vi snöa in. Antingen för att det hänt någon som fått oss att köra in på ett negativt spår. Eller för att vi inte är tillräckligt stimulerade.

Att bryta mönster genom att kittla vardagen – i smått och stort – är för mig svaret på detta mentala dike.

Att ordna en festkväll en vanlig tisdag. Att ta på sig röda högklackade pumps till kontorsjobbet. Att äta lyxfrukost med en god vän. Att gå upp tidigt för att promenera till jobbet i färgglada gummistövlar och härligt lurvig halsduk. Att bjuda in några grannar som verkar trevliga på hemgjord gryta. Eller att resa.

Jag förstår att en resa kan vara en lyx för många som lever på livets marginaler. Och det har jag full respekt för. För egen del är jag dock arbetsför, har inga barn, har valt att leva mycket sparsamt, köper inte märkeskläder, prylar och bor för låg hyra på 29 kvadrat. Mina pengar sparar jag för att då och då kunna lägga på just att kunna ge mig själv en upplevelse. Vidare har jag haft turen att få vänner i många länder som ofta välkomnar mig i sina hem. Resa är något jag i perioder därför prioriterar. Det handlar ju om att prioritera.

Hur kan just du kittla din vardag? Hur kan du bryta dina fasta rutiner så att du minns att livet inte bara är en väntan på fredagkväll?

Fundera lite på det. Pröva något nytt och se distraktionens kraft.

Ombyten förnöjer.

Ja. Ibland kan det faktiskt vara så enkelt.

Bilderna ni ser är tagna från resans sista kväll då min vän och kollega Juano tog mig till en fantastisk utomhusbar med utsikt över hela Madrid. Även om resan i längden kommer löna sig med tanke på det arbete som blev gjort så är det ju ändå en utgift just nu. Därför är jag även av denna anledning – förutom den vanliga att jag är så glad över att ni gillar det jag har gjort – så oerhört tacksam för att ni är så många som vill komma och se föreställningarna den 14e och 21a november. Den sista är nästan slutsåld!! 🙂 Fler finns till den första! Så har du inte sett till att skaffa din biljett ännu så är det hög tid nu! Biljetterna till För sensibelt begåvade hittar du som vanligt på Ticnet.

Inspiration till blivande entreprenörer

Ända sedan en liten konversation med en Facebook-vän häromveckan om det här med att ”komma fram” som okänd konstnär – av vilket slag det månde vara – har jag funderat på att göra ett peppinlägg till alla er som vill men ännu inte vågat eller ännu kommit till skott med att skapa ett eget projekt. Just för att jag egensinnigt vågat – och kommit till skott – även om jag måhända mest gjort det i ett hittills rätt blygsamt format.

För sensibelt begåvade är en liten, liten föreställning som nästan helt och hållet skapats och drivits av en enda person och som så gott som utan någon som helst täckning i media ändå har sålt slut föreställning efter föreställning.

Det handlar inte om några helt magiska siffror. Ännu. Det handlar hittills om 14 föreställningar med en total beläggning på ca 90%. Ändock är det rätt smått fantastiskt. Det vet jag som har arbetat i massor av fria grupper. Det vet jag som varit anställd i stora etablerade produktioner där ibland antalet skådespelare på scen utgjorde fler än de i publiken. Det vet jag som teaterbesökare själv, både i Stockholm och andra städer. Få produktioner har sådan god beläggning som För sensibelt begåvade har haft.

Jag ska vara ärlig. Jag blev besviken när pressen inte kom för att besöka För sensibelt begåvade i samband med premiären i våras. Här får ett litet, litet produktionsbolag men ändå ansenlig summa av skattebetalarnas pengar för att skapa en föreställning för att informera om något som rör en femtedel av befolkningen. Detta görs med extremt små medel och i ett för Stockholm ovanligt sammanhang – och ändå finns det inte tillräckligt publikt intresse – anser man. Ändå ser jag själv hur samma fria grupper år efter år fortsätter att recenseras i pressen. Grupper som får representera det ”avvikande” i kulturen fast alla utom presskåren själva inser att de ju lyft de här grupperna i omkring tio år och nu kommer det helt nya saker. Jo, sånt här har gjort mig både besviken och frustrerad. Även om jag vet att det bara är att acceptera.

Fast på sätt och vis var jag nog i ärlighetens namn också lite lättad. För jag visste ju att den form av performance-infotainment jag skapat inte görs någon annanstans i Stockholm och jag vet att publiken – och säkerligen recensenter skulle få kämpa lite med att sätta en bekväm klassicifering. Vilket jag var rädd skulle påverka recensionen – som så klart en känslig alltid bävar för. Är det teater? Är det feel-good? Är det stå-upp? Är det föreläsning? Är det information? Är det kommersiellt? Eller, är det inte lite för intimt? Och i en helt vanlig lokal som inte är en teater?

Jag har hela livet omväxlande skytt etiketter och omväxlande försökt passa in i dom. Men i För sensibelt begåvade har jag så gott jag kunnat släppt allt det och bara skapat precis vad jag haft lust till! Och aldrig någonsin tidigare har det fallit så väl ut som det ändå har gjort.

Hur tänker du? Vad driver dig? frågar många som inte själva arbetar med egen konst. På den frågan finns egentligen ett enda svar: LUSTEN. Jag har ju (ännuI inte skapat någon kassavältare. Inte ens försökt. Mina små skapelser har anpassats för de udda lokalerna och de intima sammanhangen. Jag har skapat något av hjärtats lust, för att jag har en idé och jag tycker det är fantastiskt roligt att se hur jag kan förverkliga den med de verktyg jag ser att jag kan förfoga över. Med tiden har jag dock insett att jag om jag vill absolut lika gärna skulle kunna välja att göra det i ett större format. Och kanske blir det så nästa gång. Eller inte? Eftersom det för just mig finns en charm med det rara och det helt unika.

Genom alla mina projekt har jag i alla fall gjort många lärdomar den allra hårdaste vägen. Jag har begått mängder av misstag som nu har blivit kunskap som jag inte skulle vilja vara utan. Punkter som jag alltid checkar av på min mentala lista.

Här har ni slutsatserna jag hittills samlat på mig:

JAG SKA TJÄNA PENGAR PÅ DET JAG GÖR
Det här kan vara rätt provokativt att säga som konstnär. Och om det nu är någon som tror att jag pratar om multum här så missförstår ni helt. Med att tjäna pengar menar jag – att jag ska kunna leva på den tiden jag lägger ner. Så att jag kan fortsätta skapa!

JAG SKA VARA STOLT ÖVER MITT PROJEKT
Projektet ska vara något som jag själv tycker är viktigt och bra. Det spelar ingen roll om alla andra tycker det skulle vore jättelönande att börja producera och skapa schlagershower för företagsfester när jag själv inte tycker det är så kul. Jag måste skapa något som jag själv tycker är roligt att göra. Jag ska liksom sitta där när jag skriver och riktigt fnissa, längta efter att få testa det på min publik. Jag ska känna att det jag gör är viktigt för mig. Vare sig det handlar om pur underhållning eller något med en mer omvärldspåverkande agenda.

JAG SKAPAR MED MEDVETNA MÅL
Vare sig du vill göra något på bred kommersiell nivå eller snarare något riktigt smalt för budskapets skull behöver du sätta mål för att rikta din skapelseprocess. När jag skapade För sensibelt begåvade ville jag göra en intim föreställning eftersom jag ville utsätta mig själv för upplevelsen att arbeta riktigt nära en publik. Det innebar att biljettintäkterna skulle bli mindre än med stor salong och därför var jag tvungen att minska kostnaderna. Ur detta kom även idén att pröva att göra en föreställning där jag verkligen gör allt själv. Det fungerade väl ihop med performance-vinkeln så vi körde på och drev göra-själv-vinkeln till det yttersta. Fördelen med en mindre salong var också att jag skulle få spela föreställningen många gånger när den blev populär. Inför framtiden har jag i stället börjat fundera på hur jag kan använda min kunskap till projekt som kanske når även den bredare massan.

JAG ARBETAR EFTER EN VISION
Det första jag gjorde när jag fick veta att jag fått stödet jag sökt till För sensibelt begåvade var att gå ut och köpa en stor kartong. På den började jag i sann kitschig kreativ anda klistra fast bilder och ord som tillsammans skapade den vision jag såg framför mig. På denna fanns allt från publik som vek sig dubbel av skratt till bilder som indikerade den estetiska stilen jag tänkt mig. Allt för att i huvudet så tidigt som möjligt befästa en bild av det jag ville det skulle bli. Så viktigt både för en nervös skäl som lätt ramlar i rädslotankar, men även för den kreativa som vill hålla en tydlig riktning.

JAG GÖR EN NOGGRANN BUDGET
Det är vidrigt att göra en riktigt bra användbar budget. Supersvårt. Jättejobbigt. Jag tänker inte ljuga. Det tar mycket tid. Men det är något som man får tillbaka om och om igen efteråt. Något som dessutom motiverar som inget annat. Fördelen med att göra ett projekt som det går att söka kulturpengar till (du behöver kunna motivera varför det är viktigt ur ett samhälleligt plan och varför det behöver stöd) är att du tvingas göra en omfattande beskrivning av din plan, inklusive budget. Detta var något jag tidigare hatade – men som jag nu älskar. Eftersom jag har lärt mig att när jag har gjort detta så är i princip hela planen gjord och sen är det bara att njuta av att vara den do:er man är och pricka av punkt efter punkt. En budget måste ta in alla eventualiteter. Du måste kontrollera att du har säkra intäkter nog för att täcka alla de oundvikliga kostnaderna. Inget önsketänkande vad gäller biljettförsäljning. 60% beläggning kan vara klokt att räkna med även om målet är 100%.

JAG SKAPAR MED GOD FRAMFÖRHÅLLNING
Tid och god planering är ALLT för att kunna genomföra projekt. Detta har jag verkligen fått lära mig den hårda vägen. Mina första projekt genomförde jag på tre månader och brände ut mig totalt, ville efteråt aldrig ta i den färdiga föreställningen/skivan med tång efter att den var klar eftersom jag var så slutkörd. Att söka stöd, att göra en realistisk budget, att skaffa samarbetspartners, att väcka intresse för projektet – det tar TID. Aldrig mer kommer jag snåla med det. För det är inge kul och det blir inge bra.

JAG GÖR NOGGRANN RESEARCH
Vill jag pröva något nytt så måste jag testa mina idéer på någon. Jag ville pröva att göra en föreställning på vardagkvällar. Går det? Jag crowdsurfade bland vänner och bekanta på Facebook ett år innan jag tog mitt beslut. NÄR är folk mest benägna att gå på teater under året? Hur lång ska en föreställning vara? När vill folk kunna gå hem? Hur mycket får det kosta och i relation till vad? Hur förbereder jag publiken på ett annorlunda upplägg? Frågor som dessa och ännu fler spaltar jag upp på rad, jag ignorerar inte någon, och sedan försöker jag besvara dom en och en i god tid.

JAG FÖRBEREDER MIG NOGA, NOGA, NOGA
Jag visste att jag från början skulle vara galet nervös. Så jag byggde utmaningen i steg. Började spela piano med ryggen mot mina vänner i mitt eget rum. Utökade det till en familjär liten pianokonsert gånger två innan det var dags för föreställningen. Varje gång jag ska spela föreställningen drar jag igenom den hemma samma morgon. Nej, så har jag aldrig gjort med någon annan föreställning. Men jag ha å andra sidan innan aldrig spelat en tvåtimmars-föreställning med så många små tekniska moment helt ensam.

JAG ÄR MÅN OM ATT VARA PROFESSIONELL
Så gott jag kan. En del tror att proffsigt syns i dyr utrustning, stora scener och kända namn. Det tror inte jag. Jag tror att kvalitet kan synas än mer i en enkel inramning. Men då är det viktigt att göra sitt bästa för att förbereda allt från publikbemötande till minsta lilla tekniska eventualitet i själva föreställningen. Jag tänker mycket på eventuella klagomål som kan inkomma och hur jag kan hantera dem. Lyckas naturligtvis inte förekomma allt, men mycket. Likaså försöker jag vara riktigt noggrann i min dialog med samarbetspartners för att undvika alla typer av missförstånd.

JAG ARBETAR MED MÄNNISKOR JAG TRIVS MED
Jag vet, en del säger att man inte ska blanda ”business with pleasure”. Jag tycker tvärtom. Klart man ska! Särskilt när man gör något som skrämmer livet ur en. Då är det fantastiskt att ha roliga människor att få skratta med på vägen. Duktiga människor, naturligtvis. Men att de är trevliga och pålitliga är minst lika viktigt.

JAG ÄR REALIST
Gör jag en föreställning om känslighet i performance-anda så går jag inte omkring och tror att det väcker samma intresse som melodifestivalen – även om jag själv personligen tycker att det borde det. Det är viktigt att se saker som det är för att ha ett realistiskt utgångsläge. Jag tänker därför mycket på vilka som kan bli nyfikna på föreställningen helt naturligt – och vilka som tvärtom inte alls känner sig attraherade av temat. Lika mycket som jag funderar på hur jag i min marknadsföring kan tilltala min målgrupp – lika mycket funderar jag på hur även den andra delen ändå motvilligt kan bli nyfikna. Jag lurar aldrig mig själv med tankar som att ”jo, det här borde alla gilla.” Nej, jag försöker vara insiktsfull från start med alla sätt på hur budskap kan uppfattas, just för att hitta vägar fram.

NÄR JAG SKAPAR FÅR INGEN STÖRA OCH TYCKA TILL
En del personer verkar tro att man skapar för att få andra att gilla det man gör. Att andra ska säga att det är gott nog. Att det har existensberättigande. Så tänkte jag själv länge och då blev det verkligen inget gjort. Det går inte att skapa om man recenserar sig själv samtidigt. Så är det! Det var först när jag hittade tillbaka till den här kraften jag hade som liten flicka när jag hittade på av hjärtats lust som det började hända saker. Jag började inse att jag (och förmodligen alla) har en outsinlig källa i oss och det är bara att släppa fram det. Låt det födas, så som det är. Ingen kritik förrän grundstommen i verket är klart. Skapa fritt, utvärdera efteråt.

JAG BEHÖVER NÅGON SOM RÅDBRÅKAR MITT MATERIAL
Efter min uppsättning BrudJävlar i Malmö sa en av mina bästa mentorer till mig att: ”Du måste börja släppa in människor i din process. Först då kan det bli riktigt bra.” Med För sensibelt begåvade har jag gjort det för första gången och aldrig hade väl jag, kontrollfreaket, anat hur kul och bra det skulle göra saker. Som vanligt så släppte jag inte in folk förrän jag kommit en bra bit på väg. Men när så var fallet, då lät jag många läsa manus. Jag hade flera referensföreställningar (HU!). Jag bollade idéer i månader med en konstnärlig arbetsgrupp innan jag fastslog dem. Det bästa jag gjort och så kommer jag alltid göra framöver. Tack Thomas för att du sa till mig på skarpen den där gången!

JAG TÄNKER MASSA PÅ MARKNADSFÖRING
Jag tycker marknadsföring är kul! Det är psykologi! Det är kommunikation! Det är konstnärligt – men med ett kommersiellt syfte. Redan när jag börjar med min idé tänker jag på hur den kan sticka ut. Jag tror alltid på en viss ”edge” i det man gör. Det väcker intresse. Att våga provocera lite. Samtidigt är jag inte ett dugg tveksam till att göra material som tilltalar visuellt – gärna den breda massan. Ännu hellre om ämnet är smalt. Jag funderar massor, massor på detta.

JAG SATSAR PÅ BRA BILDER OCH SOCIALA MEDIER
En bild säger mer än tusen ord. Här satsar jag alltid på rejält. Snålar aldrig. Försöker skapa bilder som inte bara motiverar min publik utan även mig! Som jag själv blir taggad av! Och sociala medier har enorma möjligheter och låga omkostnader, så naturligtvis är det vad jag främst satsar på.

Jag hoppas du som går och klurar på en bra idé förverkligar den! Vi behöver mer ny spännande konst! Stockholm har inget West End eller Broadway. Därför har vi knappt ens ett OFF-Broadway. Själv tycker jag att den alternativa scenen, eller den som i alla fall vågar tassa utanför de mest traditionella vägarna är alldeles, alldeles för liten för Stockholm – om man jämför med exempelvis Berlin, Paris och London.

Du kan göra nästan vad du vill. Men det tar tid. Engagemang. Passion. Du måste älska det du gör. Annars lika gärna låta bli.

Men att du kan – om du vill – det är jag säker på.

Ni som kan läsa mellan raderna ser säkert hur den högkänsliga personligheten kommer till nytta i ett sånt här projekt! Den är oumbärlig även om det måhända är sensationssökaren i mig som eldar på. FÖR SENSIBELT BEGÅVADE har nu fått TVÅ EXTRAINSATTA FÖRESTÄLLNINGAR FREDAGARNA 14 & 21 NOVEMBER. Köp dina biljetter på Ticnet! Åh vad jag visualiserar fulla salonger igen. Det är så jäkla kul då! Hjälp gärna, gärna till genom att dela det här Facebookevenemanget till vänner. Det vill säga, dela det inte bara i din logg, utan gå in och KRYSSA FÖR namn till vänner!

HÄR kan ni förresten se hur jag såg ut när jag som 27-åring genomförde min första större produktion i Lund och tidningen Hennes gjorde ett reportage. Oj vad fina recensioner vi fick. Men oj vad många misstag vi gjorde. Här lärde jag mig massor.

Vad säger du – egentligen?

Det finns en t-shirt med texten: ”I’m responsible for what I say. Not for what you understand.”

Superkaxigt och cool kan man tycka. Eller. Rätt improduktivt. Om man vill kommunicera.

”Man måste kommuniceeeeeera.” Ett av de första påståenden jag fick lära mig angående det här med relationer. Men vad är det att kommunicera? Hur kommunicerar man väl? Och vem bestämmer egentligen vilken sorts kommunikation som är den rätta?

Jag är just nu deltidsanställd några timmar i veckan under titeln Kommunikatör. Det låter ju som om det är något jag ska vara bra på. Ju mer jag lär mig om det här med kommunikation, desto mer inser jag dock att det är inte någon lätt fråga.

Vi kommunicerar helt enkelt olika. Kanske är det så att vi passar mer eller mindre bra ihop med olika personer inte bara utifrån vad vi har gemensamt utan även utifrån hur vi just kommunicerar.

Det är jättelätt att sätta sig till doms över andras sätt att kommunicera. Men vad uppnår man med det? Inte så himla mycket om målet främst är att nå fram.

Men målet för kommunikation är inte detsamma för alla. Frågan är, vad vill olika människor med sin kommunikation? Vill de nå fram? Eller stöta bort? Bryr de sig om mottagaren? Eller inte? Vågar de stå för det de säger? Eller lindar helst in det så att de kan undslippa eventuella oönskade reaktioner.

Själv gillar jag att kommunicera rakt. Superrakt. Och uppskattar det motsatta tillbaka. Främst för att det minskar risken för onödiga missförstånd.

En annan anledning är dock även att jag avskyr när processer tar längre tid än de måste. Jag växte upp i ett grälklimat som inte var det bästa, där många diskussioner gick i cirkel. Detta påverkade mig starkt. Så mycket tid som gick åt till detta som inte ledde någon vart.

En annan anledning till att jag uppskattar rak kommunikation är att jag som många högkänsliga har så lätt att uppfattas skiftningar i folks kroppsspråk, läsa av stämningar. Ibland dock så till den grad att jag över- eller feltolkar.

Slutligen tycker jag att rak kommunikation ofta är empatisk, för den ger den andre personen en ärlig chans till att förhålla sig till relevant information.

Därför säger jag tydligt vad jag vill. Och frågar vad du vill om jag känner att jag blir förvirrad. Ibland säger jag ”jag vet inte”. Då menar jag det också. Men jag använder väldigt sällan omskrivningar som jag hoppas att folk ”ska förstå” mellan raderna. Därför att de gör oftast inte det.

Alla kommunicerar dock inte så här. Antingen för att de medvetet tror på andra vägar. Eller kanske för att de helt enkelt bara vuxit upp i ett annat kommunikationsklimat?

En ny kär god vän till mig och jag fick en minifnurra på tråden tidigare i höstas i samband med att vi skulle ses. Lite olyckligt tyckte vi båda för vi är verkligen så där nyvänkärsförtjust i varandra. Jag skrev nåt i denna stil: ”Du, bara så du vet, inför ikväll, jag är så himla trött och utarbetad så det kommer nog inte bli nån sen kväll för mig.” Då svarade hon: ”Åh, jag fattar, jag orkar egentligen inte heller ses ikväll, vi tar det senare.” När jag fick det meddelandet så bara satt jag där och gapade snopet. Vadå, vill hon inte ses? Jag skrev ju bara att jag ville ta en lugn kväll. Men hon uppfattade det på sin sida som ett diskret sätt från mig att säga att jag egentligen inte orkade ses. Med andra ord fattade hon vinken. Som inte var någon vink.

Ett annat exempel är de som kommunicerar vad de vill göra genom att försöka väcka intresse hos den andra. ”Åh, vilken rolig affär” säger de när de passerar. ”Jaså är den?”, kan jag då säga och fortsätta gå. Jag ska vara ärlig, numer har jag lärt mig vilka personer som kommunicerar så här och kan då snällt hjälpa dem på traven: ”Ska vi gå in?” De svarar: ”Ja, om du vill?” Men i sanningens namn stör jag mig på att de inte bara kan säga: ”Åh vilken rolig affär, följ med mig in!” för det är ju vad de egentligen menar.

Ett annat exempel är de tillfällen när man en har äran att bli kontaktad på Facebook av en manlig kontakt av mer eller mindre okänd karaktär med ett: ”Tjena. Läget?” Det här är för mig verkligen otydligt. Men vad jag förstått, rätt vanligt. Det handlar ofta om en person som vill söka romantisk kontakt. På ett sätt som måste beskrivas som att ”känna på temperaturen” men utan att varken behöva anstränga sig så mycket eller behöva stå till svars för sitt intresse. Hur bemöter man det? Vad vill personen?

Sen detta med folk som blir arga på dig men inte vill förlora ansiktet. ”Äh, jag bryr mig ändå inte.” ”Gör vad du vill, jag bestämmer inte över dig.” Fast det är helt uppenbart att de bryr sig otroligt mycket.

Vi är olika – vi gillar olika – och så ska det ju så klart va.

En del vill dock mena att det skulle vara finkänsligt att ”lämna vinkar”. Finkänsligt för vem undrar jag? För personen som gör det möjligtvis – för att den ska slippa vad den tror kan bli en obehaglig reaktion. För att den ska slippa stå för sitt beslut. Men för den andre oftast bara förvirrande och energikrävande. För vem vill dra förhastade slutsatser från vaga uttalanden och tvetydigt beteende? Jo, det kan man göra. Men det kan också bli fel.

En annan ny vän sa till mig i somras att det var lite överraskande och skrämmande när jag så tydligt hörde av mig och ifrågasatte när hon inte meddelande mig när hon inte kunde komma till vårt möte. ”Varför var det det?”frågade jag. ”Alla undrar väl om man står och väntar och ingen kommer?” ”Ja men alla säger det inte så rakt” meddelade hon.

Kanske gör inte alla det. Men det är dags för ett förtydligande.

Jag tror inte alls på att vara dumrak, det vill säga vara ärlig för ärlighetens skull. Har du gått till frisören och klippt dig på ett vis som du älskar men inte jag, kommer jag ändå säga att det är härligt spännande med din nya stil! Har du verkligen ansträngt dig och med ett stort leende för första gången lagat mat men det inte blev så himla gott, kommer jag ändå med stor sannolikhet försöka äta med så god aptit jag kan.

För jag vill att du ska må bra.

Men. Inte bara nu. Utan även i längden.

Därför är jag även rak med det tråkiga du behöver veta om jag tror det finns risk att du missuppfattar mig och det därför påverkar ditt liv.

Med kommunikation bygger vi relationer. Och allt handlar väl om vilken sorts relationer vi vill ha.

Därför spelar det för mig egentligen inte så stor roll vad jag tror att jag har sagt om det är uppenbart att du inte förstår.

Säg till i så fall, så provar vi igen.

För alla som är intresserade av en helt suverän kommunikationsmodell i konflikt vill jag varmt rekommendera Imagokommunikation. En metod som går ut på att den andre personen alltid speglar vad den fått höra och får bekräftat att den uppfattat rätt innan kommunikationen fortsätter.

JA! VI SÅLDE JU SLUT PÅ DE URSPRUNGLIGA FÖRESTÄLLNINGARNA TILL FÖR SENSIBELT BEGÅVADE! SÅ NU ÄR BILJETTER TILL TVÅ NYA FÖRESTÄLLNINGAR SLÄPPTA! Fredagarna 14 och 21 november är det dags! Hitta din biljett på Ticnet.

Kravlös beröring i konstform – The NON-MASSAGE DANCE

Det är ganska fascinerande att för många av oss analytiskt lagda personer, med en ständigt pågående mental process, så är det endast något så konkret och handgripligt som fysisk beröring som kan försätta oss i ett närmast meditativt sinnestillstånd.

Jag har inte vad de flesta skulle kalla helt vanliga arbetsdagar. Så otroligt ovanliga är de väl heller inte. Men en dag på mitt mer vanliga arbete fick jag häromveckan ett mejl av helt klart något mer ovanlig karraktär. Det var en inbjudan:

THE NON-MASSAGE DANCE – A Performative treatment by Cecilia Lisa Eliceche and Manon Santkin

Några timmar varje vecka arbetar jag denna termin som kommunikatör på Stockholms Konstnärliga högskola, närmare bestämt DOCH, Dans och Cirkushögskolan. Jag har ju ett förflutet som marknadsansvarig, något som det ibland är både bra och roligt att få dra nytta av. Särskilt i en så härligt kreativ miljö som DOCH bland de mest innovativa, talangfulla studenter. Det var ju från en sådan inbjudan kom:

”In this Edition, The Non-Massage Dance will take the form of an individual performative treatment , performed by the two artists onto one person at the time: you. As the word ”non-massage” may suggest it, the proposal will involve touch and physical manipulation of your body, performed with care and attention for the singularity of each guest. The ”Non-” and the ”Dance” part of it is what you can discover by reserving your own session.”

Sensibelt begåvad OCH sensationslysten – detta kunde jag bara inte motstå och bokade min tid.

Jag möttes upp av Cecilia och Manon, både moderna dansare med bas i Bryssel – även om Manon just nu studerar masterprogrammet i nya performativa praktiker på DOCH. Väl framme i studion, där en stor fyrkant var markerad i ena delen av rummet, frågade man om jag hade några fysiska utmaningar som det behövdes tas hänsyn till. Jag informerades om att jag skulle komma att bli berörd och fysiskt flyttad från liggande till stående under ett förlopp av 40 minuter. De båda dansarnas kroppsvikter skulle möta min, jag skulle berörd men också buren, till och med upp ocn ned stundtals. Hela tiden ombads jag att hålla ögonen öppna. Allt var enormt väl förberett och även om jag ett ögonblick funderade på vad jag gett mig in på kände jag mig verkligen trygg.

Sedan började den här upplevelsen som jag nu ska försöka sätta ord på. Om man nu ens kan eller ska det? Det här med beröring är ju en helt annan dimension som varken kan eller egentligen behöver jämföras.

Att vara känslig för sinnesintryck handlar för mig i högsta grad om beröring. Inget kan lugna mig så som en kram från någon jag tycker om. Inget kan försätta mig i trance som en öm hand genom mitt hår.

Men närhet som vuxen – eller man och kvinna – handlar väldigt ofta om det sexuella. Så behöver det inte vara. Men jag blev medveten om hur sällan jag upplevt beröring av detta slag som jag nu fick uppleva under detta koncentrerade ögonblick.

Min kropp passiv och två andra som flyttar på den, värmer den, trycker på den. Inte som när en massör ska massera och utföra en uppgift. Ändå minst lika dedikerat, om inte mer. Här upplevde jag starkast den konstnärliga aspekten i upplevelsen. En artists närvaro är en stark kraft och att som ensam individ få den riktad mot sig gånger två var i sanning en helt unik upplevelse.

Vad kändes det som? Kanske som när jag var en liten flicka och somnade med mina syskon. Lekte med mina lekiskompisar i kuddrummet. Eller, kanske, om man nu kan minnas det, hur man som människa en gång blev buren av sin mor.

Kravlöst och omsorgsfullt och allt i en meditativ vakenhet.

Det här var en fantastisk upplevelse. Intimt och nära. Ändå professionellt och med tydliga ramar.

Det KAN kanske vara så att det är det lättare för mig som tränad skådespelare att släppa in någon så nära, lätta på det som för många är ett naturligt personligt revir, minns jag att jag tänkte efter processen. Kanske något lättare för alla oss med mer vana att träna att möta andras kroppar på annat än det nära-relationsmässiga planet. Kanske lättare för mig personligen för att jag vet hur mycket jag tycker om att bara vara fysisk – och mötas utanför det verbala – fast det så sällan görs möjligt i en situation som är så totalt befriad från allt romantiskt. Tanken slog mig – att detta är nog väldigt nära för en del personer.

Balsam för både kropp och själ var det dock för mig. ”Vi ska ta hand om dig” sa Cecilia och Manon. ”Du ska också ta väl hand om dig själv.”

Precis så är det ju.

Jag tycker THE NON MASSAGE DANCE TREATMENT borde kunna ges på ordination.

Håll ögonen öppna. För vem vet?

I tisdags genomfördes höstens femte föreställning som egentligen var planerad som den sista. En helt makalös afton! Stående ovationer igen som jag ännu inte hunnit smälta. Så rörd. Föreställningarna såldes ju ut på ett kick. NI bad om fler. Så därför är vi så otroligt glada att kunna erbjuda två nya tillfällen fredagarna den 14 och 21 november. Biljetterna hittar du nu på Ticnet och det är nog klokt att passa på genast. Tillhör du någon av de som redan sett höstens föreställningar så får du gärna gå in på Ticnet och berätta om din upplevelse! Vi är så tacksamma för de ord ni sprider!

Alla vill inte prata känslor

Det är ett faktum. Ingen värdering i detta påstående. Bara en iakttagelse som jag igår blev påmind om och som är en av anledningarna till att För sensibelt begåvade behövs.

Inte ens jag vill alltid prata känslor. Jag umgås mycket med många som helst inte gör det alls. Men i just För sensibelt begåvade fokuserar vi ju på att lyfta ämnet känslighet och sjlälvklart är då det och känslorna och känslosamhet som är i fokus.

Jag har berättat mycket om det varma mottagande För sensibelt begåvade har fått. Och det stämmer. Lovorden har haglat. Särskilt från många som upplever att ett ämne som ofta sopas under mattan plötsligt får ta plats. Människor som känt sig ensamma med svåra känslor som inte bara får dela dem utan även får möjlighet att skratta åt dem – kanske till och med tillsammans med anhöriga som känner igen sig.

Men självklart är jag medveten om att det finns individer som inte alls har uppskattat föreställningen lika mycket, även bland högkänsliga. Det finns de som tycker närheten till publiken är skrämmande. De som föredrar mer traditionell teater. Och. De som tycker att det här med att lyfta känslor är jobbigt och för intimt.

Innerligt säger många. Påträngande tycker en del.

På gårdagens födelsedagsfest fick jag för första gången spela för en grupp där majoriteten inte alls var förberedda på vad de skulle möta och inte hade sökt sig till föreställningen av intresse för ämnet. Då påmindes jag för första gången på ett tag om hur detta ämne kan tendera att flytta människor ur deras bekvämlighetszon.

Alla personlighetstyper behövs ju. Men För sensibelt begåvade är ju skapad eftersom känsligheten får en så oförtjänt liten plats i vår kultur. Vi pratar logik. Vi pratar förnuft. Men vi kan ofta alldeles för lite om det verktyg vi alla uppfattar världen genom och hur det påverkar oss.

Vi kan välja att ignorera känslor. Fly från jobbiga situationer. Sticka huvudet i sanden. Dämpa våra reaktioner med distraktion eller stimulantia.

Eller, så kan vi lära känna vårt verktyg och oss själva bättre och börja använda det till vår fördel.

Mitt val behöver inte vara ditt val.

Men att För sensibelt begåvade väcker känslor, det står nu i alla fall helt klart. Är så oerhört tacksam för gårdagens upplevelse som för mig blev en helt ny en med en publik av ett bredare slag. Är tacksam för både beröm, skratt och starka åsikter och reaktioner av alla slag. Som faktiskt stärkt mig i min uppfattning att det här med känslor och hanteringen av dem är ett område som är alldeles för outforskat och alldeles för lite bemött i vår kultur i allmänhet.

Och. Bara för att det handlar om känslor behöver det väl inte vara så himla allvarligt?
Kan jag tycka.

Maxa hösten

Det finns sätt att få ut det mer av varje dag. Jo, så är det. Här får ni mina tre bästa metoder:

1) Ta vara på de förutsättningar du har just nu
Svär inte över solen som gömt sig. Passa på att gör det som passar vädret som är nu. Svär inte över den tomma plånboken. Se vilka utmaningar som döljer sig i det hindret – förmodligen aktiviteter du annars inte skulle tänkt dig att prova på. Sluta snegla på lyckliga par – njut av att du som singel kan dra vart du vill, göra precis vad vill, närsomhelst och varsomhelst!

2) Variation förnöjer
Det spelar ingen roll hur mycket du älskar att göra en sak. Det är med hjälp av omväxling du uppskattar allt mer! Så om du tycker bäst om att läsa och se på film. Då kan det faktiskt vara så att du då och behöver kasta dig ut i det sociala för att återigen riktigt få känna hur fantastiskt härligt det är att få umgås bara med dig själv och din inre drömvärld – och vice versa!

3) Aktivera dig
Har man ett jobb som sliter hårt är det lätt att bara falla ihop när helgen väl kommer och drunkna i lättjans facebooksurfning, serietittande eller annat som kräver absolut noll av dig. Det är bra till en viss del. Men stimulans kan i många fall också stressa av. Därför kan ett miljöombyte eller en enkel annorlunda syssla ge dig energi trots att du först tänkte att det var en syssla du inte ens hade ork för.

Nu är det ju höst – inte alls en av mina favoritårstider. Det har jag knappast kunnat dölja. Men nu är den ju liksom här! Då är det liksom lika bra att passa på att ge oss det bästa hösten har att ge. Enligt mig är det just detta:

-Promenader i färgrika landskap – föreviga skönheten, eller bara insup den
-Regnpromenader i färgglada gummistövlar och hemtrevligt paraply – ännu härligare när man får värma sig efteråt
-Njutningen av en skön mössa och ett par härliga vantar när de bara känns sköna – och inte absolut tvungna
-Polotröjor, underställ och raggisar – jo jag är en sån knas som tycker det är skönt att vara riktigt varm
-Varm vetekudde i sängen – jo, jag älskar verkligen värme
-Varma duschar och varma bad – när är det härligare än om hösten och vintern?
-Sticka och virka – det kan man göra hur enkelt som helst och det finns ingen bättre meditation
-Goda soppor – googla eller köp en ny rolig receptbok och börja utforska
-Matpajer och efterrättspajer – praktiskt och sjukt gott, man kan även göra dem med rårisbotten för dig skippar mjöl
-Bra böcker – så himla passande tid att verkligen gå in i dem
-Bra filmer och serier – skippa det dåliga samvetet över att du bör vara ute, kura ihop dig och mys
-Träna – det må va kallt ute, men i träningssalen blir det varmt
-Hemmahäng – billigt och trevligt så väl i middag på tuman hand som i form av hemmafest
-Njut av eld – inte på pyromansätt, så klart :). Men brasa om det går, vedeldad bastu om du vet var det finns eller varför inte bara grilla i naturen – fast följ regler och släck ordentligt så klart! Men värme är mysigt i kontrast till kyla – och det luktar gott!

Vad har jag glömt fyll på?

Själv har jag i helgen börjat läsa min vän och mentor Johanne Hildebrandts nya bok Sigrid i Sagan om Valhalla. Läs! Underbar verklighetsflykt av bästa slag med både massor av natur och sensibel sensualitet helt i min smak. Jo, jag har behövt variera min egen hjärna för att gagna min egen energi! Ändå märker jag efter helgen att biljetterna till höstens föreställningar nu börjar ta slut! Särskilt de till de två sista föreställningarna! Flest är det alltså kvar nu på tisdag den 7 oktober så passa på att få din biljett! Du hittar dem på Ticnet!

Rörd och berörd efter omtumlande nypremiär!

Plötsligt står man där igen. Inför en full publik. Lyfter ett ämne om det som för många handlar om det allra, allra mest intima. Blottar sina egna egna tillkortakommanden. Skruvar åt dem. Vrider till dem. Förstärker dom.

Så inser man att det historien handlar om, faktiskt blir det som också händer just där och då.

Kärnan i sensibelt begåvade handlar om att du är ok precis som du är. Att vi faktiskt alla behövs med våra olikheter. Att det må finnas de som himlar åt ögonen åt dig, inte förstår dig, tycker du är för mycket, för litet – ja allt.

Första akten inleds därför med att vrida till det extrema i hur just jag ibland kritiserats för att vara och inte vara. Det jag mot bättre medvetande försökt ändra genom att anpassa mig, som den ständigt avläsande person jag är med de känsligaste tentakler. Här tar vi i rejält i föreställningen. För att komma till kärnan av alltihop i andra akten, nämligen: Vad det egentligen rör sig om inombords för alla oss känsligare, oavsett om vi är introverta eller extroverta. Och hur vi bättre kan bemöta oss själva.

Känslighet kan yttra sig på helt olika sätt hos olika personer. Men poängen är att den påverkar oss och många gånger utan att vi riktigt hinner värja oss.

Jag har ju fått helt vanvettigt mycket fint från min härliga publik. Gårdagen slutade med stående ovationer. Bara en sån sak. Men den började med den största nervositet som jag upplevt sen förra perioden.

Helt plötsligt var allt det jag skriver om och så gärna vill ha lämnat bakom mig på besök:

”Tycker dom om mig?” ”Kommer dom som är introverta förstå?” ”Varför ska egentligen just jag stå här?” ”Vem fan tror jag att jag är.”

Arg blir man på sig själv då. Arg för att man idag ju vet bättre, rent intellektuellt. Det står ju så i texten! ”Man kan inte bli älskad av alla”. Men det här är en så gott som en automatisk reaktion – en stund.

Men sen, blev jag arg för att jag tillät denna maniska avläsningsförmåga av rummet störa min härliga upplevelse. Det blev paus. Jag gick ut och laddade om, med en dockscen efter pausen som blev bättre en den någonsin varit och fick rungande applåder. (Ja, bästa Sissi Thorsell, du skulle ha varit så stolt över mig! Jag var attans nästa lika rolig som du!)

Bära pianon och högtalare fram och tillbaka är tungt. Men att spela en föreställning helt ensam i två timmar är ärligt talat ännu tyngre. Bara alla tankar som processas så här dagen efter.

Och just därför är det också så fantastiskt. Det ÄR en känslomässig resa det att spela detta för er! Jag påmindes. Och nu vet jag det, för alltid.

Så därför vilja tydligt härmed uttrycka:

Tack för all er uppskattning! Tack till er som delar med er av värmande ord! Tack till er som öppensinnat lyssnar och tar emot – även om ni själva kanske är helt annorlunda. Tack till er som har mod och distans att skratta åt er själva! Och tack till er som har insikt om att vad vi döms för i det yttre sällan säger tillräckligt mycket om det inre.

Vi må vara introverta eller extroverta. Vi må bli kallade det ena eller det andra. Men inuti är vi alla människor med känslor. Ena jäkligt sensibelt begåvade ena!

Ett särskilt stort tack vill jag återigen så här efter nypremiären ge till de människor som gör den här föreställningen möjlig tillsammans med mig! Tack helt fantastiska Neta, Björn, Julia, Kim, Sophie, Eva och många många fler på fantastiska vurma! För varje föreställning så slipar de till sin egen del i det hela! Bara kolla in den här lilla fina exklusiva menyn som varje besökare möts av. Ni är helt otroliga! Ett stort, stort tack vill jag även ge till min otroliga publikvärdinna Ilona som sköter sin uppgift med sådan känslighet och professionalism! Och tack Tove för ditt löpande stöd som regiöga. Du rockar! Och ni som hjälpt mig under processen.. ni är alltid, alltid med mig i hjärtat! Tusen tack!! Passa på att boka din biljett till nästa föreställning nu på tisdag den 7 oktober! Finns på Ticnet!