Att känna sina gränser

För sensibelt begåvade

..är min eviga utmaning.

Idag skulle jag egentligen vara i Danmark. Jag skulle snitsigt uppdatera på Facebook att ”efter Norge och Finland var det nu Danmarks tur”. (Jo, jag tänker konstant i Facebookstatusar – gör inte ni det? 😉 )

Min sparsamma resstil trogen hade jag för denna morgon valt ett tåg till Köpenhamn som gick klockan sex på morgonen (! but why?!)  – trots att jag efter nästan fem veckor på resande fot knappt varit hemma. Från Öland till Norge, till Finland till Frankrike med ibland inte mer än timmar mellan orterna. Tvättarnatten blev nu därför lång och när jag svettig efter världens språngmarsch väl satt på tunnelbanan, tio minuter innan tågets avgång från T-centralen, upptäckte jag att jag glömt mobilen med mobilbiljetten hemma..

Jag började lipa. Jo, det gjorde jag.

När det gäller roliga saker har jag väldigt svårt ibland att veta när jag ska sätta stopp. Det flyter ju, varför inte bara glida på då? Av denna anledning är det alltid så att det är ett älskat jobb eller engagerade aktiviteter som gjort att det blivit för mycket. Typisk HSS-personlighet (High Sensation Seeker för er nytillkomna läsare.)

Jag SKA följa min passion för att må bra. Men fortfarande krävs det en del för att känna gränserna. Och lite marginaler.

”Varför springer jag FORTFARANDE som fyrtioettåring till tåget?” mindes jag exempelvis hur jag i morse tänkte förtvivlat. Det var en sak när jag i gymnasiet hade fyra väckarklockor (då-tidens snooze), krängde på mig jeansen fem minuter innan tågets avgång, högg en banan och rusade järnet med blodsmak i munnen. Men nu? Ja, varför?

Svårt att förklara för någon som inte fungerar likadant, det där med förmågan att maxa livet – klämma in så mycket som möjligt – för ibland kan det bli väldigt bra också – som denna sommars semester. Den har varit fantastiskt rolig och spännande, så tacksam. Brukar också säga att det är den delen som gör mig till en rätt rolig person att va med, att jag får saker att hända.

Men nu var det uppenbarligen dags att landa.

Tur att jag har en så förstående, klok och älskad dansk bästa vän, som mest skrattar och tröstar och som vet att jag kommer snart i stället. (Rikke, du är bäst. Ett litet paket kommer strax på posten!)

Glömde nycklarna gjorde jag förresten idag dessutom på offentlig plats. Stensäkert tecken på att det blivit lite för mycket.

Marginaler – ja, de kommer alltid vara en utmaning.

Det enda jag kan använda som metod är tänka att jag alltid behöver mer tid än jag tror. För tänk vad härligt att ta det lite lugnt i stället. Som min kompis Louise som under en dag inför en stor fest planerat så väl att man till och med hinner nynna lite medan man fixar och grejar.

Heja på mig lite på det här planet, för marginaler är höstens personliga mål, bestämde jag just.

Känner du igen dig i det jag skriver? Sitter du ofta och gråter bara för det blev för mycket? Tänker du att, attans, varför orkar jag inte som andra? Det kanske du visst gör! Du kanske bara inte inser att du försöker dig på mycket mer än alla andra. Studera kompisar som är bra på att ta det lugnt. Ge dig mer tid. Gör om, gör rätt. Men sluta pressa. Allt löser sig. Under tiden tycker jag du ska passa på att hänga med mig en kväll i oktober – om du inte redan gjort det. Har du gjort det kom gärna igen. Biljetter till För sensibelt begåvade finns ännu kvar på Ticnet, men föreställningarna få, så passa på! 

…och så var det det här med tålamod

Foto: Anna Skjönsberg

När det är så många som verkar ha börjat följa mina texter kan jag inte sticka under stol med att det lite känns som att man bör vara ett gott exempel. Ett demonstration av en välfungerande känslig som kan ge kraft och inspirera många andra.

Ah, jo! Det vill jag så klart gärna vara. Och kan säkert ibland vara.

Men man är ju bara mänska.

Ja. Man är ju bara mänska. Och vi har alla våra sidor som vi fajtas med, känslig eller normalkänslig.

En sak som satt många käppar i hjulet för mig i min personlighet är min brist på tålamod. Jag vill att saker ska hända NU. IGÅR! Och gör dom inte det, då vill jag gärna ge dom en hjälpsam vänlig liten knuff. Har jag fått en idé i min skalle, varför ska jag då liksom behöva vänta?

Det är kanske några av er som minns mitt inlägg för ett par veckor sedan om att försöka släppa sitt kontrollbehov. Förutom en önskan om att skydda sig och vara steget före så är det nog just den här bristen på tålamod som också har varit orsaken till att jag kontrollerat och styrt processer.

Och varför har man då dåligt tålamod? För egen del tror jag att det sitter ihop med det här med att vara en sensationssökande känslig. Jag hatar ju att ha tråkigt! Så ska man ha tålamod i en situation med tråkighet som oundviklig konsekvens av väntans process, då får man banne mig se till att stimulera sig själv på annat sätt.

En process som man inte kan styra riktigt som man tror är det här med att bli frisk. Jag har ju fått lunginflammation. En otroligt envis jäkel som man kan läsa mängder av frustrerande texter om på diverse forum. Mycoplasma heter visst boven. Det som gör denna lille filur lite extra lurig är att den inte är så uppenbar som många andra orsaker till lunginflammation. Man har inte så hög feber. Man mår rätt bra. För vissa blir det knappt utslag ens i proverna som läkarna gör. Men man får svårt att andas och är otroligt trött, även så här på sluttampen av antibiotikakuren. I texterna står att man bör vara beredd på en hel månads tid för att återfinna sin normala kondition.

Nu börjar jag allt bli lite less. För den sortens stimulans jag nu börjar längta efter är saker som kroppen inte ännu orkar med.

Jag var på akuten igår och mötte en sann förebild bland läkare. En ung, otroligt klok och vänlig kvinna som till och med hade tid att tala med mig om hur jag skulle komma tillbaka till arbetet som instruktör. ”Tror du jag kan bli bra så att jag kan träna på tisdag?” frågade jag. ”Nja, sa hon. Får nog påminna dig om att du är här på akuten idag lördag för andningsbesvär.. Kan du gå ned för trapporna utan att bli andfådd? Kan du gå till affären utan att bli andfådd? Först när du kan det, kan du prova en långpromenad. När du sedan kan det, så kan du prova en längre promenad. DÄREFTER kan du prova ett pass.”

Meh. Steg för steg. Så in i bängen tråkigt.

Det jag kan föreställa mig i hjärnan, det vill den ska hända nu.

Tålamod här helt klart något som fortfarande är min utmaning och som sätter käppar i hjulet. När jag skyndar på saker så att de i stället går i baklås. I allt från förhållanden till tillfrisknandeprocesser.

Men tur att jag då också är så jäkla envis. Så det ändå löser sig, ändå.

Skam den som ger sig.

På bilden nedan på fisketur i Miekak har solen och njutningen lyckats lura mig till en ovanligt stor dos tålamod. Distraktion. Funkar varje gång. Här hemma tänkte jag att jag får börja med att städa garderoben som ett steg ett. Innan jag ger mig på trapporna. Det kommer ju ändå jag tacka mig själv för efteråt. Liksom. Heja.

Sensation seeker – vi som är easily bored

Jag kan!
Ni får ursäkta Swenglishen. Men låt oss då säga det på ren svenska: Jag förstår inte lagom. Jag iakttar och jag fascineras. Men för mig blir det liksom alltid antingen eller.

Just nu är jag inne i en oerhört disciplinerad period med anledning av den här föreställningen vars premiär nu i sanning närmar sig. Målet är tydligt i sikte och all energi riktas mot det. Är så otroligt rolig för min omgivning. Not. Men så är det.

Disciplinerad innebär att jag också sköter om mig tipp-topp på alla plan utom det sociala. Jag sover mycket, jag äter som en hälsoguru och jag spenderar så gott som ingenting. Det är en klar motreaktion mot julens vidlyftigheter.

Min kropp mår galet bra. Den får mängder av kraft. Samtidigt börjar vildingen i mig ropa. Högt. Den kan va rätt farlig. Det är den som börjar kika på far out fest-resor till Ibiza. Det är den som får för sig att köpa en biljett var som helst typ IDAG bara för att det ska hända något. Allt som den får för sig ska jag inte skriva här. Ärligt talat.

Sensation-seeker. Guilty as charged.

Idag hade jag återigen möte med fantastiska Else Marie Bruhner, ordförande för Sveriges Förening för Högkänsliga och medlemmen Anders. Mer om allt roligt som bestämdes på det mötet kommer jag berätta om lite längre fram. Men självklart ramlade vi in i givande personliga jämförelser, där just Else Marie lyfte termen Sensation Seeker som jag väl känner till men som på något sätt fallit åt sidan.

Efter mötet idag läste jag därför Elaine Arons artikel om Sensation Seekers (Elaine Arons är den amerikanska forskaren bakom högkänslighetsbegreppet, kommentar till nya läsare). En text som för mig personligen nära nog blev som ett slag i magen.

Man tänker ju lätt att alla som har den här förmågan som högkänsliga har att ta emot subtila intryck och kunna förutse många alternativa konsekvenser är försiktiga och rädda för faror, att ta risker. Förutseende är sant. Men med den förmågan har man även en talang för att kunna ta risker under trygga förhållanden, vilket vissa av oss maxar till topp. Hänger ni med?

Sensation-seekers blir otroligt lätt uttråkade. De behöver variation.

Den skalan får jag utslag max på. Och det är inte ens förvånande att jag till och med flera år innan jag fick veta om det här med HSP just skrev en sång som heter Easily bored. Har aldrig riktigt blivit nöjd med någon inspelning av den, den funkar bäst live. Men den kommer ingå i föreställningen då den med största sannolikhet är en av de sånger som beskriver mig – och även en väsentlig del av många HSP – fantastiskt väl.

Det jobbigaste med att vara en Sensation Seeker och HSP är balansen i den drift man har mot den egenvård man behöver. Det är som ett konstant krig mellan två krafter och glipan för balans är inte stor.

Man kan inte hoppa på alla tåg man vill. Man orkar inte och det är när man ändå försöker göra detta som man bränner ut sig. Så hur gör man för att brinna lagom?

Under många år försökte jag bli lagom. Galet komiskt. Göra som andra. Ta två bitar choklad. Mmm. Men va fan! Hur gör man?

Det funkar inte för mig. Då låter jag hellre bli. Och så släpper jag i stället med jämna mellanrum loss vilden helt, skippar tyglarna när jag känner att det finns utrymme.

Vilden i mig är härlig, galen, nästan farlig. Men den balanseras upp av en mycket förnuftig balanserad gränssättare.

Är du en HSS och en HSP? Då är din utmaning att lära känna dina gränser och lyssna. Samtidigt kan du glädja dig åt att du faktiskt kan vara ovanligt bra på att ta beräknade risker. Lagom är förmodligen inte din grej heller. Men då går det faktiskt också bra med då och då.

En annan aspekt jag läste om i texten som både var sorglig och tröstande på samma gång var att jag med min väldigt dubbla personlighet tydligen inte är ensam om att ha svårt att hitta rätt partner. Behöver en rätt likadan klok-galning som jag, ju. Och även om man gör det så är det inte säkert det är lätt att leva ihop när man inte är i samma fas…

Tydligen är det också vanligt att man försöker göra som jag gjort under så många år – försökt dölja den ena eller den andra sidan beroende på sammanhang. Det går inte. Vissa av oss är både och. Take it or leave it.

Är du en Sensation Seeker? Elaine Arons har utformat ett test.

Fick själv skamligt höga poäng. Duh.

 Ja, jag är hon som fnissar galet högt när någon kör ett skämt under bältet som får alla att skruva på sig. Är nog till och med hon som drar det. Yep.