…och så var det det här med tålamod

Foto: Anna Skjönsberg

När det är så många som verkar ha börjat följa mina texter kan jag inte sticka under stol med att det lite känns som att man bör vara ett gott exempel. Ett demonstration av en välfungerande känslig som kan ge kraft och inspirera många andra.

Ah, jo! Det vill jag så klart gärna vara. Och kan säkert ibland vara.

Men man är ju bara mänska.

Ja. Man är ju bara mänska. Och vi har alla våra sidor som vi fajtas med, känslig eller normalkänslig.

En sak som satt många käppar i hjulet för mig i min personlighet är min brist på tålamod. Jag vill att saker ska hända NU. IGÅR! Och gör dom inte det, då vill jag gärna ge dom en hjälpsam vänlig liten knuff. Har jag fått en idé i min skalle, varför ska jag då liksom behöva vänta?

Det är kanske några av er som minns mitt inlägg för ett par veckor sedan om att försöka släppa sitt kontrollbehov. Förutom en önskan om att skydda sig och vara steget före så är det nog just den här bristen på tålamod som också har varit orsaken till att jag kontrollerat och styrt processer.

Och varför har man då dåligt tålamod? För egen del tror jag att det sitter ihop med det här med att vara en sensationssökande känslig. Jag hatar ju att ha tråkigt! Så ska man ha tålamod i en situation med tråkighet som oundviklig konsekvens av väntans process, då får man banne mig se till att stimulera sig själv på annat sätt.

En process som man inte kan styra riktigt som man tror är det här med att bli frisk. Jag har ju fått lunginflammation. En otroligt envis jäkel som man kan läsa mängder av frustrerande texter om på diverse forum. Mycoplasma heter visst boven. Det som gör denna lille filur lite extra lurig är att den inte är så uppenbar som många andra orsaker till lunginflammation. Man har inte så hög feber. Man mår rätt bra. För vissa blir det knappt utslag ens i proverna som läkarna gör. Men man får svårt att andas och är otroligt trött, även så här på sluttampen av antibiotikakuren. I texterna står att man bör vara beredd på en hel månads tid för att återfinna sin normala kondition.

Nu börjar jag allt bli lite less. För den sortens stimulans jag nu börjar längta efter är saker som kroppen inte ännu orkar med.

Jag var på akuten igår och mötte en sann förebild bland läkare. En ung, otroligt klok och vänlig kvinna som till och med hade tid att tala med mig om hur jag skulle komma tillbaka till arbetet som instruktör. ”Tror du jag kan bli bra så att jag kan träna på tisdag?” frågade jag. ”Nja, sa hon. Får nog påminna dig om att du är här på akuten idag lördag för andningsbesvär.. Kan du gå ned för trapporna utan att bli andfådd? Kan du gå till affären utan att bli andfådd? Först när du kan det, kan du prova en långpromenad. När du sedan kan det, så kan du prova en längre promenad. DÄREFTER kan du prova ett pass.”

Meh. Steg för steg. Så in i bängen tråkigt.

Det jag kan föreställa mig i hjärnan, det vill den ska hända nu.

Tålamod här helt klart något som fortfarande är min utmaning och som sätter käppar i hjulet. När jag skyndar på saker så att de i stället går i baklås. I allt från förhållanden till tillfrisknandeprocesser.

Men tur att jag då också är så jäkla envis. Så det ändå löser sig, ändå.

Skam den som ger sig.

På bilden nedan på fisketur i Miekak har solen och njutningen lyckats lura mig till en ovanligt stor dos tålamod. Distraktion. Funkar varje gång. Här hemma tänkte jag att jag får börja med att städa garderoben som ett steg ett. Innan jag ger mig på trapporna. Det kommer ju ändå jag tacka mig själv för efteråt. Liksom. Heja.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s