För när det är jul är vi ju alla lyckliga

Foto: Sarah Nilsson

Julefrid, julefröjd. Tusen stjärnor som tindrar.

I och med sociala medier är det idag så smärtsamt uppenbart vad det är för förväntningar som så många av oss,  som i ett enda stort socialt medvetande, går omkring och bär på när det gäller julen och andra familjehögtider.

Nuförtiden är det inte bara glassiga magasin som säljer illusionen av lycka. Vi gör det till varandra, hela tiden.

I nyhetsflöden på Facebook och Instagram tävlar hemmagjorda bidrag som försöker återskapa visionen av barndomens jular. Det är perfekta granar på rad, välstädade hus, röda finklänningar, tända ljus, hemlagad mat, lackade paket och barn med gnistrande ögon.

Åh, det är för barnens skull, julen. För barnens skull? Barnen kräver faktiskt ingenting som vi inte själva lär dem. Barnen har snarare blivit ett godtagbart alibi för att låta oss återuppleva hur det var, eller kanske snarare återskapa hur vi skulle vilja att det var.

Själv är jag så jäkla guilty as charged. Med Fröken Nostalgi som andranamn och evig förkärlek till allt pittoreskt, gammalt och hemgjort är det hur lätt som helst att falla i fällan av bildens förevigande makt och sälja godkända ögonblick av den privata vardagen.

Inget fel i att lyfta lyckan. Inte alls.

Men jag har tänkt på det här när vi håller på och godkänner, alternativt stoppar, bilder som andra lägger upp på oss för att vi själva inte är nöjda med dem: Hallå, omvärlden ser oss faktiskt hela tiden som vi verkligen ser ut. Stor mening att censurera på nätet  – egentligen? När det däremot gäller ögonblick ur vår vardag har vi dock faktiskt verklig makt att justera bilden av våra liv. För våra Facebookbekanta är ju faktiskt inte med oss hela tiden och kan ifrågasätta bilden vi vill ge.

Men när verkligheten då inte alls ser ut som den bild vi förväntas ge? När glappet mellan målbilden och vardagens realism blir för tydlig?

Det är nya tider på gång i min familj som påverkar oss alla. I samband med detta blev jag och min syster för någon vecka sedan rejält osams. Så till den grad att vi till slut inte pratade med varandra annat än via våra familjemedlemmar.

Det finns få saker som får mig att må så dåligt som att vara osams med mina syskon. Tyvärr verkar det dock ändå ibland vara oundvikligt. Särskilt när man är den sortens storasyster som jag är. En sån som inte kan hålla tyst och oombedd ger råd. Av välvilja. Av omtanke. Men ändå. Med perspektiv kan jag förstå även den andra parten.

Den här julaftonsmorgonen kändes till slut allt så låst att jag inte ens ville åka ut till firandet. Mitt kök såg som alltid efter att jag haft storkok ut som en katastrof (nej, det visade jag ej på Instagram – hur gör ni som städar medan ni lagar?) och jag bara satte mig ner i röran och grät som en liten unge. Tyckte väldigt synd om mig själv. En stund.

Men de älskade barnen väntande ju.  Så jag åkte.  Med sjukt låga förväntningar och katastrofscenarior i huvudet. Ändock.

Pappa med fru hämtade mig utanför porten med kärlek och en stor blomma i famnen. I bilbaksätet kurar sig en varm, kärleksfull varm hund ihop sig i knät. Vid ankomst mot det välkända målet börjar hon skaka av förväntan och yla – och på något märkligt sätt smittar det av sig på oss allihopa. Väl framme är mamma med man igång i köket, vacker i ny klänning i Charlesstonstil. Min rara svägerska varm och vacker som alltid. Bror, lugn och trygg. Leende svåger med som alltid pliriga ögon. Barnen som jublar bara man träder in genom dörren.

Sen möts vi då. Syster och jag. Hon ser på mig sammanbitet. Iskallt tänker jag. Vi kramas stelt. Men hon kommer tillbaka. ”Jag vill nog faktiskt ha en kram till” säger hon. Och plötsligt inser vi båda att allt förlorat proportion.

Hip och hurra hela dan blev det inte för det. Det är en annorlunda jul, så är det bara. Men med förväntningarna i kras får saker bara va. Vi tar fåniga systerbilder i källaren medan övriga himlar med ögonen ”jaha nu är de sams igen”. Syster hämtar visboken från KTH. Fler snapsvisor skrålas än på år. Vi behövde yla.

För oss alla går ju livet som bekant upp och ibland ner. Och vem säger att det alltid är upp bara för att det är jul?

Livet skiter fullständigt i vår välordnade kalender. Så är det. Sannolikt är det nog en rätt liten procent som lever den där drömjulen – trots alla välregisserade postade scenarier.

Och många, väldigt många har inte ens en familj att bråka med.

En bekant skrev igår en så bra och ärlig påminnelse om hur julen kan vara för en ensamstående far som fortfarande inte hittat någon han vill dela livet med. En annan person skrev och bad om sällskap i ensamheten. På våra gator ser vi var dag alla de tiggare som sitter och fryser vare sig det är måndag, fredag eller julafton.

Själv insåg jag under snapsvisorna (som i år mest sjöngs av de för dagen billediga damerna) hur sjukt stolt jag faktiskt ändå är över min familj. Hur väl vi ändå hanterar förändringar. Bara en sån sak som att jag får fira de flesta av mina jular med båda mina föräldrar samtidigt – trots att de varit skilda sedan jag var  25. Det är sannerligen smått otroligt! Att de idag och nu sen rätt många år tillbaka kan sitta och ha det trevligt tillsammans med sina respektive partners och skratta med oss barn och barnbarn över bordet. Nej, det var så klart inte halleluja de första åren, men de prioriterade ändå alltid vårt behov av att ibland få umgås med dem båda samtidigt. Det är otroligt fint.

På vägen mot bra måste det få vara oreda. För relationer – det är i sanning något som är både i nöd och i lust.

Och när det gäller julafton: Det är faktiskt bara EN dag och EN möjlighet. Den kan bli vad just du vill – och blir den inte det så finns det SÅ många fler dagar.

Tack och lov.

Bilden är från idag när jag och min syster med barn åkte skridskor. Vi har inte rett ut allt än. Men sjukt bra ibland att pausa och först åka lite bara. Apropå familj fick jag förresten precis höra att min 91-åriga farmor i Umeå idag föreslagit sin dotter på besök på hemmet att gå ut och kasta snöboll. En har allt att brås på.

 

Med önskan om en riktigt God Jul

God Jul!

Glitter- och glampepparkakstraktor med hus skapade av di raraste ongarna jag vet!

Jag ska vara ärlig. Projekteringen går mot sitt absoluta slut och just nu är jag ärligt talat skitskraj. Fått en rejäl släng av höjdskräck. Eller egentligen fram till alldeles nyss hade jag det i alla fall. För nu har jag tagit tag i mina flygande tankar och påtat ner dem genom att skapa deadlines på ett handgjort schema där jag kan överblicka tiden fram till premiär dag för dag. Då känns det lite bättre.

Tankar som befolkat hjärnan den senaste tiden: ”Men jag har ju inte ens manus klart”. ”Vilka låtar ska det va”. ”Men hur ska jag göra med up-tempo-grejen med backtrack?”. ”Nu måste det ju bara bli så himla bra nu när jag har fått stödet”. ”Och hur ska jag hinna marknadsföra för att sälja biljetter samtidigt?”. ”Och när ska jag klippa trailern?””Tänk om jag gör bort mig totalt”. ”Det här ska ju fan va kul!”. Och allt detta om och om igen, fram och tillbaka, medan jag hoppar mellan olika uppgifter, sociala medier och inte alls är särskilt effektiv.

Nog nu. Lär en sig aldrig? Fast det är en del av processen. The nature of the beast som det heter på det där engelska språket. Man kommer aldrig helt undan det. Sträcker man sig en bra bit utanför sin bekvämlighetszon då kommer paniken förr eller senare som ett brev på posten.

Men nu har jag bestämt mig. Efter att ha spenderat gårdagkvällen hysteriskt ineffektivt skrivandes samtidigt som di raraste ongarna jag vet drog i en för att man skulle va med och baka pepparkakor – ni vet, när man varken är här eller där – så ska jag nu bara ha en riktigt jäkla god jul.

Så jag drar ur kontakten nu ett tag. Och om det finns nån annan där ute som är så, på grund av något, eller kanske till och med just den däringa julen, så hoppas jag att ni gör detsamma.

Nu ska vi bara ha det gött och ha det bra. Vad säger ni? Tummis på det?

Åh, visst bubblar det därinne. Men det finns tid för det med. Sen.

Idag ska jag i stället slå in julklappar, lyxhandla lite mat med far min på Östermalmshallen och gå till min favvofrissa och bli extra galet snygg. 🙂

God Jul och massa kärlek på er allesamman!

Jag vill ju ha en hyacint som luktar

En hyacint som doftar

Går ut och in i affär efter affär. ”Nej, vi har inga som luktar.” ”Nej, såna kan vi inte sälja mer.”

Med respekt för er allergiker – jag vill ha en hyacint som doftar. Jag älskar blommor som doftar starkt och har alltid gjort så. Mellan hägg och syrén är jag i himmelriket och snusar mig tokhög på liljekonvalj, syrén och därefter jasmin. Fyller år i juni och har nog en del fina minnen i samband med dessa dofter, hur starka de än är.

Herrparfym däremot. Snälla, måste han ha så mycket? Eller kanske till och med, nån parfym.. alls? Han luktar ju så otroligt gott bara i sig själv. Gällande den man vill vara nära, nära. Cigarettdoft konstigt nog däremot – rätt gott. Storrökaren i familjen är så klart svaret på den frågan. Är verkligen otroligt känslig för dofter och kommer aldrig glömma triumfen som sjuåring när jag lyckades bevisa för mamma att jag visst kunde avgöra med näsan vilken smörgås som gurkan legat på i tre sekunder. Som den enda token i rymden hatade jag verkligen gurka och tolererar det fortfarande som vuxen bara med dip, ost eller i tzatsiki.

Det är så det fungerar för oss som är känsliga för sinnesintryck. Även om vi lätt registrerar subtila nyanser så är det till syvende och sist ändå våra associationer till de registrerade intrycken som avgör hur de påverkar oss skriver Elaine Arons om i Den högkänsliga människan.

Många högkänsliga är väldigt känsliga för ljud i vardagen. Hyperakusi kan vara otroligt psykiskt påfrestande att leva med, ljud finns ju överallt. Själv är jag både känslig och okänslig på samma gång, kan det tyckas. Ta det här med folk som låter i ett hus: Uppvuxen i en stor högljudd familj är det för mig trygghet när det känns att det ”levs”. Andra skämtar om ljudnivån på våra familjemiddagar men jag tycker vi är sjukt charmiga – så länge vi är sams. Men när jag arbeta vill jag helst inte alls ha ljud. Inte heller när jag ska somna. Jag dras då in i musiken i stället för det jag ska hålla på med. Däremot när jag leder pass får man verkligen hålla i mig för  annars kan jag verkligen vrida till volymen rejält. Endast under mycket hög stress börjar jag tycka alla ljud är obehagliga och då vet jag att jag är illa ute och bör bromsa omedelbart.

När det gäller ljus så lider jag oerhört av dess frånvaro, som så här års. Därför valde jag en lägenhet som är ett hörn i söder – varm så man dör på sommaren och kall så att jag ligger med vetekudde, pyjamas, raggsockor och tre täcken så här års. Men ljus är den!

En smekning eller en retning. En ton eller gnissel. Doft eller stank. Våra övriga historia påverkar vår upplevelse och visst kan den påverkas med nya erfarenheter.

I mångt och mycket är sinnesintrycken reglerbara faktorer och själv ser jag därför oftast denna känslighet bara som en jättestor tillgång. Om det är så att de plötsligt påverkar mig enormt starkt även i måttlig omfattning så är det snarast en signal som säger mig att jag behöver ta det lugnare och ladda om. Jag vet dock att många högkänsliga är väldigt känsliga för dessa faktorer och kan ha det väldigt svårt i vardagen. Är du en av dom och vill dela med dig får du gärna skriva om hur du hanterar din vardag.

För de här sinnesintrycken förhöjer ju också hela upplevelsen av att leva och är liksom bara det bästa som finns. Som idag när det är första advent och jag mysjobbar hos min granne och får hembakta pepparkakor från scratch, glögg och lussebullar.

Nu väntar jag bara på att hyacinterna ska börja blomma hemma. För jo, till slut hittade jag ett par av den vanliga gamla doftskrikande sorten som just jag råkar tycka om.

Hoppas ni har en mysig första advent ni med.