För när det är jul är vi ju alla lyckliga

Foto: Sarah Nilsson

Julefrid, julefröjd. Tusen stjärnor som tindrar.

I och med sociala medier är det idag så smärtsamt uppenbart vad det är för förväntningar som så många av oss,  som i ett enda stort socialt medvetande, går omkring och bär på när det gäller julen och andra familjehögtider.

Nuförtiden är det inte bara glassiga magasin som säljer illusionen av lycka. Vi gör det till varandra, hela tiden.

I nyhetsflöden på Facebook och Instagram tävlar hemmagjorda bidrag som försöker återskapa visionen av barndomens jular. Det är perfekta granar på rad, välstädade hus, röda finklänningar, tända ljus, hemlagad mat, lackade paket och barn med gnistrande ögon.

Åh, det är för barnens skull, julen. För barnens skull? Barnen kräver faktiskt ingenting som vi inte själva lär dem. Barnen har snarare blivit ett godtagbart alibi för att låta oss återuppleva hur det var, eller kanske snarare återskapa hur vi skulle vilja att det var.

Själv är jag så jäkla guilty as charged. Med Fröken Nostalgi som andranamn och evig förkärlek till allt pittoreskt, gammalt och hemgjort är det hur lätt som helst att falla i fällan av bildens förevigande makt och sälja godkända ögonblick av den privata vardagen.

Inget fel i att lyfta lyckan. Inte alls.

Men jag har tänkt på det här när vi håller på och godkänner, alternativt stoppar, bilder som andra lägger upp på oss för att vi själva inte är nöjda med dem: Hallå, omvärlden ser oss faktiskt hela tiden som vi verkligen ser ut. Stor mening att censurera på nätet  – egentligen? När det däremot gäller ögonblick ur vår vardag har vi dock faktiskt verklig makt att justera bilden av våra liv. För våra Facebookbekanta är ju faktiskt inte med oss hela tiden och kan ifrågasätta bilden vi vill ge.

Men när verkligheten då inte alls ser ut som den bild vi förväntas ge? När glappet mellan målbilden och vardagens realism blir för tydlig?

Det är nya tider på gång i min familj som påverkar oss alla. I samband med detta blev jag och min syster för någon vecka sedan rejält osams. Så till den grad att vi till slut inte pratade med varandra annat än via våra familjemedlemmar.

Det finns få saker som får mig att må så dåligt som att vara osams med mina syskon. Tyvärr verkar det dock ändå ibland vara oundvikligt. Särskilt när man är den sortens storasyster som jag är. En sån som inte kan hålla tyst och oombedd ger råd. Av välvilja. Av omtanke. Men ändå. Med perspektiv kan jag förstå även den andra parten.

Den här julaftonsmorgonen kändes till slut allt så låst att jag inte ens ville åka ut till firandet. Mitt kök såg som alltid efter att jag haft storkok ut som en katastrof (nej, det visade jag ej på Instagram – hur gör ni som städar medan ni lagar?) och jag bara satte mig ner i röran och grät som en liten unge. Tyckte väldigt synd om mig själv. En stund.

Men de älskade barnen väntande ju.  Så jag åkte.  Med sjukt låga förväntningar och katastrofscenarior i huvudet. Ändock.

Pappa med fru hämtade mig utanför porten med kärlek och en stor blomma i famnen. I bilbaksätet kurar sig en varm, kärleksfull varm hund ihop sig i knät. Vid ankomst mot det välkända målet börjar hon skaka av förväntan och yla – och på något märkligt sätt smittar det av sig på oss allihopa. Väl framme är mamma med man igång i köket, vacker i ny klänning i Charlesstonstil. Min rara svägerska varm och vacker som alltid. Bror, lugn och trygg. Leende svåger med som alltid pliriga ögon. Barnen som jublar bara man träder in genom dörren.

Sen möts vi då. Syster och jag. Hon ser på mig sammanbitet. Iskallt tänker jag. Vi kramas stelt. Men hon kommer tillbaka. ”Jag vill nog faktiskt ha en kram till” säger hon. Och plötsligt inser vi båda att allt förlorat proportion.

Hip och hurra hela dan blev det inte för det. Det är en annorlunda jul, så är det bara. Men med förväntningarna i kras får saker bara va. Vi tar fåniga systerbilder i källaren medan övriga himlar med ögonen ”jaha nu är de sams igen”. Syster hämtar visboken från KTH. Fler snapsvisor skrålas än på år. Vi behövde yla.

För oss alla går ju livet som bekant upp och ibland ner. Och vem säger att det alltid är upp bara för att det är jul?

Livet skiter fullständigt i vår välordnade kalender. Så är det. Sannolikt är det nog en rätt liten procent som lever den där drömjulen – trots alla välregisserade postade scenarier.

Och många, väldigt många har inte ens en familj att bråka med.

En bekant skrev igår en så bra och ärlig påminnelse om hur julen kan vara för en ensamstående far som fortfarande inte hittat någon han vill dela livet med. En annan person skrev och bad om sällskap i ensamheten. På våra gator ser vi var dag alla de tiggare som sitter och fryser vare sig det är måndag, fredag eller julafton.

Själv insåg jag under snapsvisorna (som i år mest sjöngs av de för dagen billediga damerna) hur sjukt stolt jag faktiskt ändå är över min familj. Hur väl vi ändå hanterar förändringar. Bara en sån sak som att jag får fira de flesta av mina jular med båda mina föräldrar samtidigt – trots att de varit skilda sedan jag var  25. Det är sannerligen smått otroligt! Att de idag och nu sen rätt många år tillbaka kan sitta och ha det trevligt tillsammans med sina respektive partners och skratta med oss barn och barnbarn över bordet. Nej, det var så klart inte halleluja de första åren, men de prioriterade ändå alltid vårt behov av att ibland få umgås med dem båda samtidigt. Det är otroligt fint.

På vägen mot bra måste det få vara oreda. För relationer – det är i sanning något som är både i nöd och i lust.

Och när det gäller julafton: Det är faktiskt bara EN dag och EN möjlighet. Den kan bli vad just du vill – och blir den inte det så finns det SÅ många fler dagar.

Tack och lov.

Bilden är från idag när jag och min syster med barn åkte skridskor. Vi har inte rett ut allt än. Men sjukt bra ibland att pausa och först åka lite bara. Apropå familj fick jag förresten precis höra att min 91-åriga farmor i Umeå idag föreslagit sin dotter på besök på hemmet att gå ut och kasta snöboll. En har allt att brås på.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s