Visste du att kameleonten inte alls byter färg för att smälta in i sin omgivning? Enligt forskare från universitetet i Melbourne så byter kameleonten tvärtom färg för att kommunicera. Det är så den skickar signaler, det är så den attraherar sin partner eller skrämmer en rival. Först under hot visar den sina starkaste färger.

Det brukar sägas att många högkänsliga har ett utvecklat kameleontbeteende. Tack vare den väl utvecklade förmågan många av oss har i att läsa av vår omgivning, hittar vi lätt sätt som gör att vi är bekväma nästan var som helst. ”Bland kungar och bönder” som det också kallas.

Med åren har jag blivit medveten om att detta är en av mina starkaste tillgångar som person. Jag är väldigt tacksam för förmågan och jag ska vara ärlig med att jag använder den medvetet och med glädje. Jag har vistats i så galet olika miljöer och lyckats bli accepterad nästan överallt. Det betyder inte att jag alltid betraktas som en som smälter in i miljön, men jag fungerar i den – om jag vill. Det vill säga – om jag trivs. Trivs jag inte eller upplever mig illa bemött blir jag däremot revoltören och kan visa det med all måttligt önskvärd tydlighet.

I mitt arbetsliv har jag vistats bakom disken på konditori, på advokatbyrå i New York, på posten, som lärare, försäljare, städare, krisstöd, analytiker och så då allra mest som skådespelare och sångare. Särskilt god erfarenhet har jag från näringslivet där jag i perioder varit både VD-assistent, redovisningsassistent, konsult och en kortare tid marknadsansvarig. Att kunna förflytta sig mellan olika miljöer på detta vis är roligt. Det är min nyfikenhet som drivit mig till att pröva dessa olika världar och förmågan att se saker ur olika perspektiv.

Men ibland kan man tappa bort sig själv. Fast man inte ens märker det. Vem är jag egentligen? Den frågan ställdes på sin spets för mig tidigt i våras när jag tvingades till en rejäl funderare.

Att läsa av folks kroppsspråk är som att lära sig följa i pardans – eller att älska för den delen. Det handlar om subtiliteter och att befinna sig i ett flytande tillstånd av uppmärksamhet. Det bästa med det läget är att jag glömmer var jag slutar och du börjar. Det sämsta med det läget är att jag glömmer var jag slutar och du börjar.

De här har jag mycket sent omsider förstått är en av mina största utmaningar som person. Att påminna mig själv om vem jag är bland dessa sinnesintryck. Särskilt när jag är i en miljö eller bland människor jag tycker om och ser upp till. Det är då jag kan anpassa mig utöver mitt eget bästa.

Jag har också förstått att det är väldigt få som faktiskt ser vad som pågår inne i mig. Det gäller nog för de allra flesta. Men när till och med de närmsta inte ser det som innerst inne egentligen händer och vad som egentligen driver en – då har man skapat en för bra rustning.

Öppenheten har varit min rustning och min mask. När man är så öppen som jag är – med vald information – då är det få som ställer ytterligare frågor. Den bästa masken, brukar jag skoja om, att det är.

Min nya väg är därför att med ord berätta för väl valda personer tydligt om var jag verkligen står och vad jag verkligen känner – när jag vet det. För mig är det otroligt skrämmande. Rädslan för att bli avvisad är enorm. Men tidigare i livet när jag höll tyst märkte jag att jag ju blev bemött för det jag visade upp och inte för – den jag är. Jag attraherade personer och situationer som jag egentligen inte ville ha på alla nivåer av livet. Det är väl onödigt.

Jag väljer att se det pragmatiskt. Numer sparar jag tid. Jag sållar agnarna från vetet i allt från vänner till kärlek och professionella relationer. Det kan göra ont. Ett tag. Men den vägen var ju ändå inte din.

Vem är du när ingen tittar på?