Jag har vuxit ur den lilla svarta

Foto: Anna Sjölin/Annapenna

Det är genant att erkänna, men en av anledningarna till att jag inte fått ihop en ny uppsättning av För sensibelt begåvade tidigare, är att jag haft så svårt att helt omfamna mig själv som mullig, tjock, kurvig.

Verkligen tragiskt. Men så är det.

Min regissör och jag har pratat mycket om det. Hon menade hela tiden när jag gjorde föreställningen första gången i snitsiga små kroppsnära dräkter att jag var alldeles för mån om att ”se perfekt ut”. Hur matchar det en föreställning som också handlar om att kämpa med sin psykiska hälsa?

Visst har hon rätt.

Men pröva själv att ställ er på scen med ett budskap som oundvikligen blottar ert innersta. Då är det rätt skönt med nån form av rustning, kan jag lova. Ett yttre enligt normen är en ypperlig sådan – en sak mindre att kritisera.

Men JAG tycker ju egentligen inte alls så här. Att man skulle vara snyggare eller på nåt sätt – bättre? – som smal. Verkligen inte. Jag blir så ARG för att jag trots min uppskattning av alla andras underbarhet i alla storlekar helt uppenbarligen är så mån om att se ut enligt normen. Jag är så ledsen för att andras (förmodade) tankar om mitt utseende trots min önskan ännu kan vara en sådan trigger för min osäkerhet.

Jag har som yngre även varit väldigt osäker gällande min näsa – och precis som en annan med remarkabel profil, Barbra Streisand – länge varit mån om att främst fotas framifrån. Detta tills jag såg en kollega med ännu ståtligare snok än jag, som ståtade med den i profil på en affisch. Så dum jag varit, insåg jag! Min näsa är ju vacker! Den är unik! (Och utrotningshotad – som en beundrande plastikkirurg faktiskt upplyste mig om efter en föreställning!) Och inte minst ser alla andra den hela tiden precis som den är – oavsett om jag vägrar bilder i profil eller inte..

Vi behöver inte alla bli Stina Wollter som flashar våra valkar och gör konst av dem. Vi behöver inte alla bestämma oss för att låta rultet leva – även om jag banne mig tycker vi borde det i långt större utsträckning. Men åh vad Stina är viktig! Och cool! Hon är fantastiskt betydelsefull i hur hon hjälper oss kvinnor att bli medvetna om hur vi behandlar oss själva och våra kroppar!

Om jag själv vore en sann kroppsaktivist – vilket jag alltså uppenbarligen inte är – så skulle jag inte ens ha kommenterat mina känslor kring att ställa mig på scen igen i min mer fylliga uppenbarelse. Jag skulle bara ha ställt mig på scenen igen helt självklart – okommenterat. Och om det mot förmodan kom någon kommentar gällande min kropps förändring  – eller skillnaden på den nu jämfört med den som ståtas med på marknadsföringsmaterialet – så skulle jag ha tittat på den som uttalat den med stor förvåning och svarat: ”- Och?”

För det spelar verkligen ingen roll vilken storlek nån har. På scenen eller någon annanstans. Så jäkla ointressant. Och inte minst är det irrelevant för alla utom möjligtvis för personen själv.

I mitt privata liv har det dock så klart spelat en roll. Så klart finns det ett skäl till min kropps rejäla förändring. (Hint bild nedan för den som undrar.)

Så. Nu är det sagt. Jag ser alltså inte alls ut som bilderna här på hemsidan. Och lär inte göra på ännu ett tag. Om nån inte redan visste. De borde verkligen bytas ut. När jag orkar.

Jag är som jag är. Min kropp är en del av mitt bagage och är fantastisk och vacker i alla former.

Och den kan spela föreställning!

Mer att älska, sa nån fin.

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2 – premiären är närmast SLUTSÅLD! Så hugg dina biljetter nu om det är just den dagen du är sugen på! Föreställningen spelas sedan även den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Ikväll kan man dessutom också dansa Zumba gratis med mig i Skytteholmsparken 18:00. Låt det dallra! Välkomna!!

 

Hur viktigt är det på en skala?

”Varför måste just jag va en sån som måste välja mellan antingen bröst eller snygg rumpa” kommer jag på mig själv stå och väsa till mig själv i spegeln.

Julens 5 extra kilon har lett till ett mirakel. Hello boobies. Samtidigt är det bara att acceptera. Goodbye tight ass. Men vafan. Hur viktigt är det?

Your body rules

Ja hur viktigt är det? När jag läser om stora inspiratörer som Mikael Andersson som föddes utan armar och ben och som bara maxar sitt liv på möjligheter vill jag ge mig själv en stor fet höger när jag stör mig på såna fantastiska lyxproblem. Visst ska man ta hand om sig själv. Men hur vi ser ut är inte dom vi är och det är vi så många som verkar glömma.

Jag ska  inte kasta sten i glashus. För med den här känsligheten kom ett stort ifrågasättande som under tider, särskilt när jag var yngre, var otroligt påtagligt. Vi försöker se oss själva ur vad vi tror är omvärldens ögon.

Studier indikerar att ätstörningar är vanligare bland högkänsliga personer. Ännu ett bland exemplen på hur symtomen kan se ut för en icke väl omhändertagen känslighet. Själv har jag sluppit någon mer extrem form. Dock har kroppsmedvetenheten alltid varit där och starkt gjort sig till känna och påverkat hur jag tagit hand om mig. På gott och ont har den styrt mina val.

På något märkligt sätt gör många av oss utseendet till området där vi kommer hitta lösningen på våra problem. Det är konkret. Det är nåt att ta på. Lättare än abstrakt oro och svåra val. Inte ovanligt alls, kvinnors störda självuppfattning är ett av de mest markanta signumen av vår tid. För män blir det också allt vanligare. Tyvärr.

Icke desto mindre. Så tomt det alltid blir inombords blir när man märker att den lösningen aldrig varar.

Det som däremot varar är en glädje i det som blivit oss givet. Har man fötts med armar och ben är det banne mig vår förbannade plikt att ta vara på dem och vårda dem. Göra vad vi kan för att de ska fortsätta fungera. Så vi kan springa, hoppa, leka – allt som vi fått möjlighet till.

Så just nu njuter jag av att kroppen är i rörelse igen. Och att jag HAR bröst. Och rumpa. Hurra.

Ut och lek i snöflingorna!