Svag för dig

Foto: Peter Wirén

Foto: Peter Wirén

”Hur går det med kärleken?” Frågan kommer från filmaren och tv-producenten Peter Wirén, en nu gammal god vän till mig. Peter och jag har alltid pratat rakt ut. Helt oförblommerat. Om precis allt. Så särskilt märkligt var det inte när frågan bara kom, trots att vi inte setts på över två år.

Peter har gjort videos till två av mina låtar. Det är han som tyckte jag skulle springa i guldpaljettklänning genom rivningsområdet på Sorgenfri i Malmö och sjunga Some People i en enda one-take. Det är han som ville jag skulle leka på ett tak i Sorgenfri i Not over you.

Peter har lärt mig om mötet mellan det fula och det vackra. Från första stund. Efter att ha sett mig i ett tv-reportage om min teatergrupp Teater Kärlek ville han ha mig till huvudrollen i en av sina kortfilmer. Motiveringen: ”Du är perfekt, du kan både vara så fantastiskt vacker och så ful”. Jaha. Tack skaru ha. Den känsliga självmedvetna 31-åringen hade ännu inte insett värdet i att kunna betraktas så som skådespelare. Men ärliga människor, det har jag alltid haft vett att uppskatta.

Så nu talade vi kärlek. Talade om det här med balansen i möten. Jag anförtrodde mig. Sa att det verkar alltid som att de som själva väljer mig, de sätter mig på piedestal. Lägger sig under. ”Jag upplever ju dem som så svaga. Jag kommer mosa dem, köra över dem” raljerade jag. Det vill jag inte. Jag vill ha någon lika kraftfull som jag.

Så sa Peter: ”Men Sarah. Det heter ju jag är svag för dig.”

Poletten trillade ned. Det är ju så det är.

Styrka är visst viktigt för mig. För mig innebär det människor som går sin egen väg. Har integritet att vara sig själva. Men alla blir vi ju sårbara inför dem vi håller högt.

Det borde välan jag veta. Bara för att en persons energi är så en gång så kan den ändras. Och är det verkligen så att bara för att personen visar sitt sårbara, uppriktiga jag så kan jag inte se resten. Är jag en sån patetisk en som inte vill va med i en klubb som vill ha mig som medlem?

Tragikomiskt när jag av erfarenhet vet att män som attraheras av min styrka nästan utan undantag ofta blir förvirrade av den sårbarhet och öppenhet jag själv omöjligt kan dölja när jag väl trillar dit. Det hårda, tuffa, flirtiga och coola. Det finns på den oberördas meny. Det behagsjuka, mjuka, ibland pinsamt inställsamma med både rodnad och hög göra-bort-sig-rate betyder ju att jag för en gångs skull frivilligt vill följa. Också. Men även det är så klart en fas. Det som avgör är när vi ser igenom den, ser resten.

Det är visst inte ovanligt att högkänsliga på olika sätt har utmaningar på kärleksområdet. Det är något jag kommer att återkomma till. Än mer i föreställningen. Vi vill det ska vara på riktigt och nära känslomässigt. Annars får det va. Sen finns det dom som har svårt att vara ensamma också, men där ingår inte jag. Finns det vidare anknytningsproblematik i ryggsäcken så behöver man ju inte va en Einstein för att se att området kräver lite nytänk. Det kommer nu känner jag.

Svag för dig. Något att värdera. Jag är svag för dig. Och det är ovanligt ska du veta.

Med fingrarna mot tangenterna

Foto: Anna SkjönsbergIdag var fingrarna och tangenterna typ ett. Så här såg jag ut då. Not.

Bilden är från en liten spelning tidigare i höstas då jag var stassad som sig bör. Dagens outfit var snarare lager på lager med ylle-olle on top, en krullig röra på hjässan och en blick febrilt fixerad på tangenterna. Fokus hard-core.

Den här veckan är högintensiv. Det är flera ämnen rörande högkänslighet som ligger i ”pipen” och väntar bakom det praktiska som just nu får företräde. Ämnen som ni skrivit till mig att ni skulle vilja läsa om. Ämnen som faktiskt alldeles särskilt intresserar mig personligen. De ligger där i bakhuvudet och kommer få sin plats när lite tid finns.

Just nu är det helt enkelt mycket praktiskt experimenterande – och det är så fantastiskt roligt att som konstnär få möjlighet att göra det. Går in i det. Helt.

Tittar fram här och säger  – det kommer mera!

En fot på gasen och den andra på bromsen

Vaknar snortidigt på det som egentligen ska vara min andra lediga dag. Vaknar med huvudet fullt av tankar. Och ja, jag vaknade alltså redan för två timmar sedan, men sedan dess har jag legat och – ja – funderat lite helt enkelt. Ganska mycket, om vi ska vara ärliga.

Det fungerar så med mig. När det är många intryck. När det är upplevelser på gång som utmanar mig. Kroppen svarar med detsamma, fast mest för att hjärnan, som det känns, blir överfylld av tankar som jag behöver ta itu med. Det gör jag genom att fundera, skriva ned, sortera. Väga för och emot. Tänka worst case scenario. Best case scenario.

Vi högkänsliga är kända för att ta tid på oss när det gäller att ta beslut. Något som kan irritera omvärlden som inte förstår varför vi måste tänka så mycket. Å andra sidan är våra beslut ofta välgrundade och vi kan leva med konsekvenserna av de val vi gjorde eftersom vi är rätt förberedda på riskerna. Jo, på detta sätt passade jag mycket bra i säkerhetsindustrin.

Man skulle dock kunna se det paradoxalt med all denna tid för beslutsfattande via research med tanke på den goda intuition vi högkänsliga sägs besitta. Men det ena utesluter inte det andra. Jag känner mig som mest nöjd när jag tar ett intuitivt beslut – det gör jag ofta väldigt snabbt – som jag sedan får bekräfta grundligt med praktisk verifikation. Det låter präktigt va? Det är det. Och jag gillar det.

Fint sagt brukar man säga att högkänsliga är samvetsgranna. Noggranna. Ärligt talat – perfektionister. När jag var yngre brukade jag säga att jag ville göra ”det ultimata valet” – och mamma ger mig fortfarande böcker som heter saker i stil med ”Good enough”. Skratt. Det handlar inte bara om prestation där, vänner. Det handlar om en glädje i ett väl utfört arbete. Och. Att slippa dom där sakerna som så lätt sticker oss i ögonen, vi som har förmåga till att uppfatta subtiliteter (fast på olika områden beroende på person, vill jag här betona).

Fast ibland i livet så är det faktiskt helt ok och kanske till och med nödvändigt att gå lite på vinst och förlust även om det är skrämmande. Det är då man får fråga sig själv vad som är det värsta som kan hända och bara hoppa. Men i ett sånt läge är det bara att acceptera att hjärnan då också blir högalert.

Enligt Elaine Aron är visst en större andel bland högkänsliga personer morgonmänniskor, precis som jag – även om det finns många undantag. Så en tidig morgon är i sig för mig inte något konstigt. Mina vänner med barn brukar säga att mitt nära nog provocerande glada morgonhumör är bortkastat på en person utan barn – och det kan jag nog hålla med om. Skrattar alltid för mig själv när en sådan familjeperson ringer till mig vid nio-tiden och frågar om jag är vaken. Som om singelskap automatiskt innebär ständigt nattsudd och långa sovmorgnar à la tonåring. Vissa gillar kvällar, andra gillar morgnar. Jag gillar både och. Men vad jag älskar med morgonen är känslan av nystart och nya möjligheter. Dessutom är jag utvilad, det är ofta tyst och utomhus är det vackert.

Men jag, som är välsignad med en god förmåga till att sova (i världen finns ett betydande antal bilder av mig sovandes under de mest varierande omständigheter) brukar oftast naturligt sova mina åtta. Jag behöver knappt ställa en väckare. Jag vaknar när de timmarna har gått. Vaknar jag så här med huvudet fullt, fullt av tankar långt innan så vet jag att nu, nu är det många intryck.

Fast det får vara ok. Bästa sättet att förhålla sig till svajningar är att acceptera att dom är rätt normala utifrån omständigheterna. Bara den tanken i sig lugnar och stärker och hjälper oss att vara stabila. Läste häromdagen ett citat av Paolo Coelho som jag inte ordagrant minns men som i stilen gick ut på att alla vill vi ha något nytt samtidigt som vi vill saker ska vara som de alltid har varit. En dubbelsidighet som rimmar väl med min egen person.

Jag behöver stimulans, jag behöver utveckling. Samtidigt är behovet av trygghet och stabilitet för att processa livets alla intryck betydande. Det handlar om en fot på gasen och en på bromsen och att hitta den där balansen.

Sen finns det ju friläge också. Ibland får man bara låta det rulla en stund.

Med vinden i håret fotades jag en gång vid Ale stenar på Österlen av filmaren och fotografen Peter Wirén – som också gjort två av mina videos.

Foto: Peter Wirén

Sense and sensibility – vad vägleder dig?

För sensibelt begåvade kallar jag min föreställning, synonymt med ”för känsligt begåvade”. Sense på engelska betyder dock märkligt nog förnuft, ett ord som ofta sätts som motsättning till ordet känsla.

Jag förstod på något sätt tidigt att det är förnuftig man ska vara. En väldigt stor del av mitt liv spenderade jag på trygga, konkreta grundade beslut. Val som många gånger gick emot vad jag innerst inne ville. Jag har funderat på vad detta kommer från. Men visst lärde mig min pappa att ska man fajtas, ska man fajtas med logik. Det är sant, det är ett ypperligt verktyg i vilken diskussion som helst. Ett verktyg som ingen i vårt samhälle motsätter sig. Men det är nu, när vetenskapen även börjar kunna hitta förklaringar för begreppet intuition som det börjar bli riktigt intressant.

Lite grand känner jag det som om jag i denna fas av mitt liv håller på att omskola mitt inre till att lita på den faktor som jag ofta ignorerat. Jag skulle aldrig råda andra, basera min diskussion offentligt eller stå på barrikaderna för ett val jag gör intuitivt. Men att inom mig fortsätta att ignorera den här inbyggda kompassen jag föddes med är ju bara totalt vansinne.

Det finns flera långa perioder i mitt liv där enda anledningen att jag mått riktigt dåligt är att jag följt mitt huvud och det ”man ska göra” i stället för det jag innerst inne velat eller egentligen trott på. Konstant har jag haft den här rösten som sagt ”men hörru, ska vi inte göra så här egentligen?”.

Hur hanterade jag det? Jo. Jag valde att bli arg på rösten. För den ställde till det. Den gick ju emot det alla ”borde” och ”skulle” rådde mig till så därför fräste jag till den: Tyst med dig! Gör inte livet mer komplicerat för mig! Fast det egentligen var ganska lätt. Fast det inte var rösten som var problemet. Utan valet jag tog mot min inre övertygelse.

Förnuft och känsla är bästa kompisar. Båda behövs. Men det kan vara tid att fundera på vilken av dem du lyssnar mest på. Är du som högkänslig eller på annat sätt intuitiv person faktiskt född med en helt suverän inre kompass som vägleder dig (baserat på din förmåga att uppfatta subtiliteter, bland annat med hjälp av spegelneuroner – tillägg för de vetenskapligt orienterade) så kanske det är dags att börja använda den. Lita på den. Mer.

Du har ingen aning om hur skönt det börjar kännas det inre är med på tåget.

PS Yep. Jag är ett Austen-fan, en obotlig romantiker. Tack för rubriken, Jane. DS

..och så var det den om stringtrosorna som ramlade ur instruktörens byxben

WTF!
Mina stringtrosor. Svarta. Mot det blanka trägolvet. WTF!

Igår kväll under mitt pass som instruktör i Zumba skulle jag dra upp byxbenen, så som jag ofta gör när jag blir varm. Bara det att just denna kväll så ramlade något ur byxbenet samtidigt.

Vill ju så gärna påskina att jag inte är särskilt pryd av mig.
”Jag är så där friiii och ööööpppeeeen!”

Den spontana reaktionen var dock ärligt talat CHOCK. Hardcore. Som en annan oljad blixt fångade hon upp exemplaret av kvinnlig underklädesbeklädnad och tryckte hårt ned det i jackan bredvid musikanläggningen under ett nervöst fnitter.

Det bästa med att vara extra känslig är att man tar saker på stort allvar.
Det sämsta med att vara extra känslig är att man tar saker på stort allvar.

Så kommer då livet och bara säger: ”Kom igeeeeeeeeeeeeeeeeeeen!!”

Så alla ni som ibland behöver lättas upp rekommenderar jag nu varmt att sortera tvätten lite mer slarvigt nästa gång. Garanterat adrenalinpåslag med rätt charmig eftersmak utlovas.

Ha nu en riktigt skön dag!