Igår firade jag min näst mest opretentiösa midsommarafton någonsin. Så jäkla skönt att slippa låtsas leva i annonsen liksom.
Skit i blå, blå vindar och vatten och klämkäckt gitarrspel i varma juninatten. Njut av svinkallt utomhus till förmån för varmt mys i soffan. Vi orkar inte ens duka ordentligt. Vi plockar en jordgubbe med fingrarna direkt från tårtan. Fotboll för det lata hängets skull stod till och med jag ut med.
För dom flesta var säkert årets midsommarväder mindre välkommet. Men själv tyckte jag det var ganska skönt. Har själv ett läkande sår som påminner mig lite för ofta om att jag inte än får träna och skutta runt som jag vill. Dessutom har min syster tyvärr inte alls varit så frisk, så familjemys opretto-style i soffan kändes så rätt. Gräddtårta – joväl. Gulliga barn – ja. Blommor i trädgårn – ja. Sill på tallriken – ja. Men för övrigt mös vi mest i soffan.
Idag skiner sola och både jag och livet känns lite piggare. Så kom jag ju att tänka på att nu har det ju tyvärr vänt. Det här med ljuset ni vet. Jo, det är det första som slår mig. Tiden när det bara blir ljusare är över för denna gång. Så är det.
Vemod är rätt vackert. Det har alltid varit en känsla som liksom är medfödd i mig.
Jag vet att det finns folk som tycker att jag är så otroligt glad, nästan käck. Men sanningen är att jag är en sann grubblare och en tänkare och känner liksom inte därför att jag behöver mer input av den varan utifrån – som en del som verkar älska att leva i mer surmulen noncho-pretto style. Jag kan väl också tycka det är lite coolt nån gång, om ni förstår vad jag menar. Vad vore välan liksom artister som Marcus Krunegård utan deppot. Ingen avskyr dessutom tillkämpad glädje mer än jag. Jag är aldrig krystad. Jag bara är. Men alltså också väldigt vemodig.
Som liten minns jag hur jag redan andra dagen på sommarlovet började tänka att nu började det ju faktiskt ta slut. Skratt. Missta inte detta för en halvtomt/halvfullt glas filosofilektion. Jag är grym på möjligheter och ta vara på det jag har. Men kanske just därför att livets allvar alltid ligger där i bakhuvudet.. Jag är realist och jag tror faktiskt att mina allestädes närvarande medvetenhet om alla tings slut är upphovet till min stora livsglädje.
Detta blev väldigt djupt nu känner jag.
Stort skratt.
Men det jag vill säga är, ta vara på juninätterna. Är det någon gång på året jag brukar tänka att det får va ok med sömnbrist (fast det gör mig till en jäkla bitch) så får det vara nu. Varje juninatt är ett mirakel. Så är det.
Och vemod och moll är sjukt vackert. Där är hon idag.
Glad fortsatt midsommar ändå vänner! Det ena utesluter nämligen väldigt sällan det andra.
För sensibelt begåvade 
