Dom känner det också. Vi går mot vår. Jo, det är sant. Visst är det långt kvar. Sakta, fast också säkert. Det gör vi.
Trots det västerbottniska blodet som flyter i mina ådror är jag gjord för sommaren och redan nu har jag börjat glädja mig åt att det nu bara blir ljusare för varje dag som går.
Njuter av att se fram emot och iaktta varje liten skillnad i naturen.
Återigen bara ben. Gröna träd. Ljusa nätter. Bada, bada, bada. Och en egen föreställning som får liv.
Det kommer bli ett bra år.
Foto: Lisa Lindkvist
Det finns minst tre sätt att äta sig lycklig på. Det första sättet ger dig ljuv njutning i stunden. Det andra dämpar obehag. Det tredje är inte nödvändigtvis lika kul i stunden som i det långa loppet. Tycker jag.
Jag kan inte fatta hur jag i en blogg inför en föreställning om oss med sinnen känsliga utöver det vanliga än så länge har skrivit så pass lite om njutning. En helt fantastiskt övergrym förmåga till njutning är ju en av gåvorna till oss högkänsliga. Jag menar inte alls att du som inte kallar dig känslig inte njuter. Men jag tror – och forskningen kring högkänslighet stöder detta – att vi känsligare behöver mindre stimuli för att kunna njuta. Vi kan alltså njuta rejält av rätt lite. Jag hoppas verkligen du som känslig upptäckt detta och njuter som bara sjutton så mycket du kan.
Mat är för mig höjden av njutning. Njuter gör även mitt sinne när Historieätarna firar jul och berättar om bakgrunden till många av de rätter jag älskar mest. Jag äter inte kött på land längre – vilket jag nästan aldrig sörjer. Utom när det är dags för Dopp i grytan.
Man skulle kunna skriva hur mycket som helst om mat. Ett gemensamt intresse för nästan alla jag känner. Kolla antalet matprogram på tv, antalet matbloggar som den här helt fantastiska av min vän Louise. Nästan alla gillar mat. Utom ett fåtal som hellre skulle ta ett piller och sen får det va bra. Men dessa individer är trots allt försvinnande få.
I det traditionella Frankrike är mat en religion. Det är aldrig någon diskussion om man har tid eller inte för att sitta ner vid bordet och njuta. Kommer aldrig glömma om hur jag under förberedelserna för bröllopet för dottern i den franska familj jag har glädjen att ha i mitt liv uppmanades att komma i god tid till lunchen och komma ihåg att äta lite snabbt. Döm om min förvåning när första frågan ändå var: ”Vad ska du ha till aperitif?”
Maten vi njuter av mår vi inte alltid bra av i stora mängder. Det bara är så. Jag blev för länge sedan medveten om hur maten påverkar mig och idag ser jag på vissa livsmedel som en drog i viss mån. Jag äter den när jag vet att jag har tid och utrymme för baksmälla. Som nu i jul. Jag har levt på ljuvlig kola från Desserter utan gränser och vin. Och när jag fyllde år. Då levde jag på champagne och kladdkaka med tryffellager i en vecka. Och så lite till så klart.
Men efter ett par dagar blir jag lite deppig. Jag känner mig själv nu så pass bra att jag vet att, ja det har med maten att göra. Det som är märkligt är ju att när vi är ledsna helst vill äta maten full av socker. Den som bara får oss att må bra en kort, kort stund. Emotionell ätare heter det och där ingår även jag. Så det jag vill ha när jag mår som sämst, det mår jag inte bra av.
Då är det dags att ta till tråkmaten som jag krasst kallar den. Fast det finns ju hur god tråkmat som helst. Mat som du som inte är sockergalen med all säkerhet alltid tycker är kul. (Eller det är så jag föreställer mig dig som naturligt gillar bra mat. ”Potatis, hurra! Men åh så läckert med lite paprika!”)
För att vända en period av utsvävningar kör jag intialt mycket lax. Lax, lax, lax och så broccoli och avocado på det. Sötpotatis och råris. Hemgjord aioli. Färska kryddor. Många färger på tallriken och mat i små portioner och ofta. Ett dygn senare är skillnaden markant.
Jag har intresserat mig för den indiska livsfilosifin ayurveda främst av en orsak. Den bygger på att mat är vår främsta medicin. Janesh Vaidya heter en man som representerar Ayurveda och som skrivit flera böcker och nu senast en kokbok. Allra senast i morse fann jag dessa visdomsord från hans sida:
”We don’t usually forget to fill high-grade petrol to our cars, but we seldom remember to avoid junk food for our stomach”
/Janesh Vaidya
Något att tänka på.
För även om bergochdalbanor i allt är jäkligt kul gör det en också trött. Dags för lite skön, jämn harmoni i kroppen igen. Heja.
Förresten. Låt er inte luras av frisk och käckheten på den fina bilden här ovan från några år sen som fantastiska Lisa Lindkvist har tagit. Kola och vin som sagt i dagarna tre. Men det känns som den här bilden är en smula mer pepp, liksom.
Idag har kropp och sinne fått marineras i det heta badets salighet. Jag har låtit värmen få omsluta mig och fylla varje por till dess att fingertopparna skrumpnat ihop till härliga små russin.
Det här badkaret befinner sig i Malmö i Kirseberg på andra våningen i ett tornhus i tegel där en av de allra härligaste familjerna jag vet bor. Att vara här är lite som att stiga in i ett bohem-chict Sound of Music, helt utan varken tillkämpad käckhet eller manisk perfektion. Hemma hos familjen Sääf-Sjölin möts färg, form, ljud och värme i en harmoniskt vacker röra som ger mig både hopp och lugn. Här får en vara sig själv som de säger i reklamen.
Under taknocken sitter en tonåring och spelar natten igenom. I köket bakar en annan marschmallowtårta. Åttaåringen har övernattningskalas med alla tjejerna i klassen som ömsom klättrar på varandra i en enda kram-hög, ömsom fajtas, ömsom skrattar så där som bara barn kan göra i åldern innan de börjat bry sig om vad andra tycker. Visst, mamma och pappa är något uttröttade – vem vore inte det med den gästfriheten? Men det är diskussioner, skratt och bara-vara på ett sätt som passar mig.
Jag är en social ensamvarg. Många vet inte det om mig och förstår sig inte på det. En del nya vänner blir besvikna när de kommer mig in på livet och inser att den här festliga tjejen de träffade på minglet förra veckan inte alls är så där dygnet runt. Fast det kändes som om de verkligen klickade vill hon inte hänga varje dag sedan dess och hon verkar till och med faktiskt gilla att vara själv. Konstigt. Det finns dom som känt sig förorättade. Som om jag inte vill umgås med dem. Och det kan stämma. För det vill jag inte i den omfattningen de vill. För jag kan inte. Jag orkar inte.
Men så finns det en viss sorts människor som förstår sig på de här båda sidorna i mig och dem känner jag mig bekväm med. Dem umgås jag gärna mer med. Det är dom som inte alls tycker det är konstigt att jag ena dagen är hon som dansar på bordet och babblar med frenesi om allt och inget – men som annars mycket gillar att bara vara tyst, fundera, läsa, sova, se på film och gå i skogen. Men dessa sistnämnda aktiviteter är faktiskt svårt att göra med många människor har jag känt – så därför är jag ofta ensam. Fast jag älskar människor.
Människor är helt enkelt olika socialt. En del vill verkligen vara tillsammans hela tiden aktivt. Jag upplever det som att de behöver något som stimulerar dem för annars blir de uttråkade. När det gäller mig själv så visst vill jag gärna ha sällskap. Men jag behöver också mycket tid för mitt eget huvud. Det pockar på uppmärksamhet. För att bearbeta. Eller skapa. Så därför gillar jag människor som ger mig detta utrymme – antingen i formen att man är tillsammans men kanske gör olika saker eller att vi helt enkelt kan umgås i former där vi bara flytande kan vara.
Helt enkelt. Så länge jag inte känner pressen av någon slags underhållningsplikt – så som jag direkt eller indirekt faktiskt kan göra med en del – ja då funkar det hur bra som helst att hänga. Och det är ljuvligt. Det stör inte mig ett dugg här att äldste sonen skypar till fem på morgonen i rummet intill. Familjeljud är jag van vid. Småtjejernas stoj inte heller. Inte så länge ingen ställer krav på min delaktighet. Och när ingen ställer krav.. ja, då kryper jag gärna fram.
Detta med ensamhetsbehovet är en av de egenskaperna hos mig själv som jag faktiskt haft svårast att acceptera och förstå mig på. Kanske för att jag är en sån otippad ensamvarg med mitt för övrigt utåtriktade sätt. När jag började läsa om högkänslighet så föll plötsligt den här biten på plats, det blev ett enda stort AHA och sedan dess är det en egenhet jag inte bara accepterar utan medvetet ger rum till. Högkänsliga behöver mycket ensamtid. Mycket tid till att smälta intryck, reflektera och ge plats åt allt som försiggår inombords. Är du som jag så vet du vad jag talar om.
Jo, jag är alltså i Malmö nu. Bland annat för att jobba med mannen här i huset med projekteringen. Ska berätta mer om honom senare och vad han har för betydelse för mitt arbete. När jag kommit in i arbets-mode igen. För i sanningens namn har jag mest badat och sovit sen jag kom. Druckit lite vin, sjungit en sväng. Så går det när man jobbat över alla gränser i 8 dagar.
Sakta glider jag tebaks i den sköna softa Sarah. Jo, hon finns också, serni.
I den där soffan har jag sovit många timmar idag. ”Ful-sovit” fick jag veta – med nacken bakåtlutad och munnen på vid gavel. Gött var det.
De flesta kan nog hålla med om att det vore bra om känsligheten betraktades med nya ögon. Men nästan överallt illustreras artiklar om högkänslighet av molnfria himlar, flygande fåglar och harmoniskt gitarrspel. Så även av mig, ibland. Och jag förstår varför. Alla dessa vackra naturmotiv och delikata estetiska yttringar läker en känslig själ, så klart även min.
En annan väldigt vanlig mediebeskrivning av oss högkänsliga är hur vi kan skratta ena sekunden och andra sekunden brista ut i gråt. Seriöst. Hur låter det? Och vem kan inte det? Det är ju inte precis som att tjugo procent av befolkningen går omkring och konstant gråtskrattar som en annan galen clown. Jag lovar – det skulle ha märkts.
Det är något som saknas i den mediebild som målats upp. Och jag märker hur begreppet både missförstås och övertolkas från de schablonbeskrivningar som sprids – även av respekterade läkare som citeras i dagspressen. Det är naturligt i samband med ett nytt begrepp. Men inte ok.
Det är bland annat därför jag vill göra min föreställning. Jag vill visa att vi är så mycket mer, finns i så många utgåvor och har så mycket mer potential än vad varken vi själva och vår omgivning vet om.
Den enda säkra gemensamma nämnarna för oss högkänsliga är egentligen att vi är mer mottagliga för sinnesintryck och processar den mycket mer noggrant än majoriteten av människor. Vilka effekter det för övrigt ger på vår personlighet är beroende av många faktorer, allt från vår uppväxt och vilka vi är för övrigt.
Låt oss därför ta några exempel på effekter som högkänsligheten kan ha på vår personlighet och som det pratas alldeles för lite om:
Många av oss är exempelvis personer som verkligen uppskattar sex. Yep. Låt oss gå rakt på och kasta oss utanför enhörningarna och de blommande ängarna. Vi har fått gåvan att njuta av minsta sinnestryck, så på ett område där andra kan famla, leker och trivs många av oss, som annars kan ha det besvärligt med annat i livet, ändå lätt. Vi kan vara väldigt tuffa – för jo. Man tvingas bli det. Hanterar man hinder, så som man måste med en personlighet en bra bit utanför snittet, då blir man både uppfinningsrik och uthållig. Många av oss är också väldigt starka och reagerar aktivt mot orättvisor som begås – för vi står verkligen inte ut med att se människor omkring som mår dåligt. Visst är det måhända få av oss som frontar på barrikaden, men vi uppmärksammar, inspirerar och ser.
Forskare som Elaine Arons diskuterar om termen Highly Responsive Person faktisk vore mer korrekt på egenskapen än Highly Sensitive Person och jag förstår varför. För hur mycket jag än vill arbeta för att vidga begreppet känslig så bär det med sig en mängd associationer som bara stärker dumma fördomar som att vi borde ”tuffa till oss” och ”gaska upp oss” när det handlar om helt andra faktorer för att stärka vår personlighet.
Vi behöver inte alls bli något annat än det vi är. Men däremot så kan vi få det himla mycket roligare i livet om vi lär oss att dra nytta av våra förmågor. Roligare blir det garanterat då också för vår omgivning, tro mig!
Vem du än är som högkänslig så hoppas jag hursomhelst att du håller med om att det vore skönt om alla olika sorter av oss fick plats under paraplyet. Då blir det liksom torrare för alla.
För sensibelt begåvade 