Jag vet inte vad jag hade gjort i livet utan vännerna som finns där och lyssnar. Som stöder. Som kollar upp en lite då och då när de vet att det kan behövas.

När jag var yngre så pratade jag alltid om mina utmaningar och det jag inte förstod. Analyserade. Skruvade itu. Vred och vände på mina känslor i ett fåfängt försök att förstå dem och omständigheterna där de uppstod.

Förstå sina känslor intellektuellt tror jag inte längre man alltid kan. Eller bör. Idag betraktar jag till och med vissa känslor snarare som ett symptom som kommer när jag inte tagit tillräckligt väl hand om mig och undviker att gå in i för mycket analyserande innan jag är i balans igen.

På den tiden hade jag däremot vänner som lyssnade, lyssnade, lyssnade, lyssnade och lyssnade. Och lyssnade, lyssnade, lyssnade och lyssnade igen. Ni minns, det var på den tiden man talade timmar i telefon.  Jag lyssnade också, så klart. Men poängen var att jag verkligen hade mycket oregerligt inom mig och det enda sättet jag då kände till för att hantera mina utmaningar var just att prata om dem.

Vänner som lyssnar har jag fortfarande – i sanning – dock på ett helt annat sätt. Idag kör jag snarare mer intensiva fakta-updates med de närmaste då och då och eller när det är extra klur, något jag verkligen behöver hjälp med att ”lösa”.  Idag försöker jag dessutom mer medvetet att variera personerna. Och när jag mår bättre försöker jag (även om jag inte alltid lyckas) uppdatera de som funnits där och lyssnat under det jobbiga, så de också får ta del av den goda vändningen.

För ingen vill ju bara vara en soptunna.

En person där det onda lastas av. Lättad blir den som hivat av sig, men tyngd blir den andra. Den lättade kan kanske till och med fortsätta med ett liv, ett liv med val som kanske inte är så bra, för att ångesten ju lättas när vi får prata.

Det är så klart bra med lättad ångest. Men det kan också göra att vi ej känner ett tillräckligt starkt behov av att tvingas ta itu med det vi måste.

Jag lärde mig tidigt den hårda vägen att det inte alls alltid är bäst att lyssna på människor och låta dem gråta ut. Jag förstår att det är kontroversiellt att skriva så här, för detta är självklart ett avvägande. Men jag har flera gånger i livet fått se hur personer som mår dåligt om och om ältar sin situation för sina närmaste men undlåter att ta tag i den. De som lyssnar blir här medberoende, i sina välvilliga försök att hjälpa, eftersom personen får sin tillfälliga ångest dämpad och därmed kraft att ”stå ut” ett tag till utan att ändra något.

För det är läskigt att ändra sin situation. Det är skrämmande att möta rädslorna som en nödvändigt förändring innebär. Och vi gör det tyvärr oftast inte förrän vi absolut måste. När vi inte längre står ut. Därför kan det ibland faktiskt finnas anledning att strypa ventilen..

Hursomhelst är det ju naturligt att ha olika funktion för olika människor i sitt liv.

För väldigt många är jag den som är mottagaren och tröstaren. Likaså i jobbet som krisstöd. Kanske inte en tyst sådan, men personen som fokuserar på den andre och peppar ur ett lösningsorienterat perspektiv. Jag tycker om det – för jag gillar att hjälpa och jag är bra på att se potential.

Men sen har jag ju då andra i mitt liv som helt klart lyssnar mycket, mycket mer på mig (ni vet vilka ni är) än jag på dom. Min barndomsvän Ellie till exempel är den absolut bästa lyssnerskan jag vet och jag har ärligt talat alltid lite dåligt samvete när jag lämnar henne för att hon är så fantastiskt bra på att ge råd utan att döma.

Summa summarum – man får inte alltid tillbaka av samma personer som man ger till. Och så är det nog bara.

Men jag tror det i alla fall kan vara bra att ibland titta på sig själv utifrån och fundera över hur man dryftar sina utmaningar med sina närmaste:

1) Luftar jag upprepat samma sak – ältar – fast problemet egentligen redan är konstaterat?
2) Är det alltid jag som pratar om mina problem? Eller är det alltid jag som lyssnar? Och vill jag ha det så?
3) Tänker jag på att även bidra med annan sorts energi i relationen så att den kan fortsätta frodas?

och viktigast

4) Arbetar jag på att förändra min situation? Istället för att bara prata om den..?

Vi högkänsliga är högriskare såväl som soptunnare och som iskyfflare. Bara att fundera på vilken kategori du eventuellt lättast hamnar i? Kanske i båda? Känner du dig för mycket som en soptunna i en relation är det dags att sätta en gräns. Är det tvärtom du som märker att folk tar avstånd på grund av att det blir för mycket prat om ditt bagage så är det också dags att fundera. Självklart kan man tycka att folk ska stödja en. Men det kan man göra på olika sätt och oftast bäst bara genom att vara. Till syvende och sist behöver vi våra relationer och lika mycket som vi behöver vårda oss själva behöver vi värna om de som finns där för oss.

OM JAG nu ändå ska va en soptunna då och då så vill jag i alla fall gärna vara en sån som komposterar avfallet så blommor kan växa ur det. Blir det i lagom mängd så ska det nog gå bra.

Massa kärlek till er denna vackra septembermorgon!

EXAKT TRE VECKOR TILL NYPREMIÄR  AV FÖR SENSIBELT BEGÅVADE! Nu har biljettförsäljningen börjat rusa! Häng på och skaffa biljett på Ticnet precis till den dagen du vill! Föreställningen spelas den 1, 7, 15 & 21:a oktober. Jag har haft hela försäkringsbolag, skådespelare, känsliga, okänsliga, roliga, oroliga, ja alla sorter i publiken. Väldigt många kommer tillbaka. Så ja, detta är en föreställning som liksom berör något som är så allmänmänskligt och som i sanning förtjänar en helt egen afton! Härliga vurma på Birger Jarlsgatan erbjuder fantastisk mat och dryck – charmigaste afterworken i stan helt enkelt. Planerad så att allt är klart kl 21 så att du till och med hinner hem och natta barn. Bra va? Välkommen!