Som kanske någon läst mellan raderna så har det blivit ett väl högt tempo den senaste tiden. Har börjat känna igen mönster jag sett förut. Överdrivet kritiska tankar. Ifrågasättanden. Osäkerhet. Dom gamla vanliga skivorna går igång.

Skillnad idag mot igår: Vägrar följa upp tankarna. Fokar på ny energi. Bryta mönster.

Här i Köpenhamn finns Vilma 11 månader. Kryper som en illbatting. Så nära, nära upp på de två. Vill helst gå själv och man ska hålla i fingerkrokarna hela, hela tiden. Det blev väl lite sömn för Vilmas Mor och Far. Lilla fröken på barnvagnsutflykt skulle innebära några timmar extra. En tog sin chans.

Att gå, gå och gå. En tur i den mest hygge av alla städer. För mig finns inget bättre sätt utöver att sova för att komma på nya spår. När jag går processar jag. För varje steg smälter jag en ny tanke. Jag går, går och går tills tankarna är slut, lederna oljade och musklerna börjar kännas. Tre och en halv timmar till fots genom Köpenhamn blev det idag.

Vilma fick ta mig från Vesterbro över Ströget till Nyhavn. Vidare ut på Amager och in i Christiania. Fast då sov hon och lika väl var väl kanske det, tänker den präktiga svenskan. Nej, hon skaffade inget olovligt i Köpenhamns fria kvarter. Alldeles för känslig för att behöva sådant. Alldeles för livsglad ändå.

Så vaknar Vilma. Glad i bananen som jag ger henne bit för bit. Bara leenden och barnsligt flirtiga blickar har jag fått spegla mig i under nära nog tre timmar. Men nu börjar hon skruva på sig. Dra i selet. Hon vill ner på jorden igen. Gå på sina egna två. Och hon vill det nu. Jag ser det. Aj. Jag övervärderade min barnainstinkt en smula.

Gnyendena ökar och med dem längden på mina steg. Från Hovedbanegården övergår dem från att stolpa fram i trav till ren och skär galopp. Jag springer med svetten sipprandes ner för ryggen genom mina allvädersunderkläder. Gnyendena övergår till solklart jämmer och efter att banan utbytts till tandborste, spännande fingervantar så tar jag till slut fram hårdvalutan för Vilmas nyfikenhet: Mitt klarröda mobiltelefonsfodral , vackert men i sanning inte skapat för spädbarnssaliv. Fast just nu gör jag vad som helst.

Fascinationen över det efterlängtade varar i fem minuter och sen är den solklara gråten ett faktum. Enghavevej, bara fem kvarter upp lyfter jag upp tösapigen på höften och börjar sjunga en påhittad sång om mor og far som elsker Vilma. Hon lugnar sig och jag börjar fantisera om hur jag stolt kommer kunna överlämna flickan i toppform till sina nu förhoppningsvis utvilade föräldrar. Ringer på klockan och pappa Rasmus öppnar upp – i samma stund som unga frökens tårkanaler.

Så gick det med det skrytandet. Fast. Nå. Stressen – på nåt sätt – väck. Kraften – tillbaks.

Tips. Hyr en liten en. Eller hursom. Gå, gå, och gå.

Jo men visst spelade jag här igår. Genomförde min debut i Köpenhamn! På gaybaren Café Intime. Hade planerat att det skull vara väldigt lugnt en måndagkväll. Visade sig istället vara smockat av glada i hatten twenty-somethings och galande cabaretdamar i färgade peruker. Öppnade upp med matchande Oh no not again om män i stället för pojkar till jubel och höll sen myset kort. Jag gjord’et.