Så varför lyssnar vi då inte på vår inre kompass?

En av de finaste sakerna jag får uppleva sedan jag började arbeta med den här föreställningen för mer än sex år sedan är alla de förtroenden jag får från så väldigt många människor – kända och okända. Människor från alla de hörn och av alla de sorter har delat med sig av sin historia med mig. Oftast i syfte att få veta mer.

När jag tjatar på mina vänner att ”snälla dela mitt evenemang” och ”dela till alla, jag lovar du kan inte veta vem som är intresserad” så är det verkligen en uppmaning baserad på nu ganska lång erfarenhet. Det är verkligen inte alls alltid de jag har trott vars huvuden dyker upp i publiken. Inte för att alla som ser föreställningen nödvändigtvis är högkänsliga – sannerligen inte. Men i princip alla påverkas faktiskt på något sätt av ämnet och väldigt många ”otippade” intresserar sig för det.

Jag fascineras också av den skepsis som jag inledningsvis möttes av från så många när ämnet var nytt i Sverige – men gläds när jag stöter på allt fler psykologer som kunnigt säger ”ja men det är ju en normalvariation – som det dock självklart är bra att ha koll om man befinner sig längre ut på skalan så att man vet hur man ska ta hand om sig själv.” Det var aldrig något jag fick höra något om tio år tidigare.

Men det som också bekymrar mig och gör mig ledsen och frustrerad – är hur många människor som fortsatt hamnar i utbrändhetsfällan i vårt samhälle – fler och fler hela tiden –  och som verkligen alla blir så förvånade när de äntligen kommer till insikten om att de inte orkar allt. Att de inte kan klara allt. Att alla människor har olika gränser och att de måste lära känna sina egna – själva – och själva sätta dem!

Jag blir dock så glad när personer skriver och berättar att de har fått denna insikt. För det är den som ändrade livet för mig. Det spelar ingen roll om de är högkänsliga, mer känsliga – eller personer som hamnat under abnorm press under en begränsad tid. Jag blir helt enkelt bara glad för att de blivit medvetna om sin inre termostat, sin inre kompass. För det är det som jag upplever i vår samtid nånstans gått förlorat. Vi är så fokuserade på teknikens under att vi liksom glömmer bort vår inre ”teknik”.

Visst, argumenterar någon, ”förr i tiden kunde man banne mig inte begränsa. Då fick man banne mig arbeta 13 timmar om dan om nån sa så. Banne mig!” Jovisst – och säkert brann folk ut även då – även om det etiketterades annorlunda – om det ens etiketterades. Men då fanns ändå inte samma krav på snittpersonen att förutom att överleva se ut som en Hollywood-stjärna, vara en underhållande förälder, visa upp spännande semester på Insta och ha ett kul sexliv. Fånerier säger någon jordnära. Men sanningen är att i vårt samhälle idag lever vi numer under så många osynliga krav – och det är inte förrän vi börjar inse det som vi verkligen kan få makten över vårt eget välmående. Samtidens osynliga krav är verkligen inte hela svaret på varför vi mår som vi mår. Och det låter kanske som att jag trivialiserar när jag ibland talar om dem som ”påhittade”, dessa kraven och förväntningarna. Men personligen tror jag att just alla dessa möjligheter och influenser omkring oss som leder till omedveten jämförelse är en stor orsak till att vi avleds från det som verkligen är viktigt och till att sluta lyssna på oss själva och således glömma bort våra grundläggande behov.

Vad måste jag? Vad MÅSTE jag verkligen? Jag tycker inte man ska vara rädd för ordet måste. Måste är det vi måste göra för att vårda vår kropp. För att ha mat på borden. Först sedan kommer vad jag vill –  först då.

Anledningen till att vi slutar lyssna på vår inre kompass är nog inte sällan att vi är så fokuserade på allt vi ska uppnå – helt förståeligt många gånger – och glömmer bort själva verktyget vi måste vårda för att kunna uppnå det. Vi tenderar dessutom att glömma vem som leder våra liv. Det är inte vår chef, vår partner eller ens våra barn. Det är alltid vi själva. Och sedan är det ju jobbigt att vara besvärlig. Människor som sätter gräns ses lätt som besvärliga. Hur sätter man en gräns utan att anses som besvärlig? Går det?

Haha – nu fick jag idé till ett annat blogginlägg. Eller kanske en hel föreställning? Hur man sätter gränser. Eller hur man inte gör.. (Jag har en hel del varianter där att inte tipsa om kan jag lova er.. ) Men märkligt det där med att sätta gränser – när jag själv tror på att öppna dem i så många sammanhang. Märkligt – eller kanske inte alls – att såväl Yin som Yan alltid behövs.

Värt att fundera på i alla fall. Vad är det som gör att just jag ignorerar min kropps signaler?

Och om du råkar läsa detta som just nu går igenom en oväntad kris, där du av olika anledningar utsätts för något extremt som helt enkelt inte alls är normalt och vardag och där du helt saknar någon form av kontroll – vänligast kom ihåg att alla dina reaktioner är normala sådana på en onormal situation. Du som vill förändra och förbättra, försök gör det när det finns utrymme och var alltid väldigt, väldigt snäll mot dig själv!

10 och 11 april är det dags för vårens sista föreställningar i Stockholm. Kanske sista överhuvudtaget? Så passa på att få en biljett just du! Det gör du här! Onsdag eller torsdag? Än så länge leder torsdag! Men båda dagarna talar vi om vår inre termostat som är så gott som omöjlig att ignorera för vissa av oss, trots att så många försöker. 

Jo men visst försöker jag dejta

Med rätt uselt resultat.

Låt oss prata ärligt nu. Internetdejting. Denna plåga till sysselsättning. Orka!!

Men jo, jag försöker ändå orka – eller har i alla fall i ett par veckor försökt att kommunicera med folk via en app. En så kallad ”dejtingapp”. Hur ska annars en på heltid ensamstående mamma träffa folk? Särskilt när man inte är bra på att flirta i mataffären – ni som sett föreställningen vet vad jag menar..

Jag har hursomhelst verkligen inte bråttom – vill mest öppna en dörr på glänt. Ärligt talat har jag väldigt – VÄLDIGT – dubbla känslor kring att släppa in någon i min och mitt barns ljuva bubbla. ”Va – förväntar han sig att vi ska ses varje dag? Sova hos oss? Vilka krav!”

Men jag är ju fan bara mänska! Klart jag tänker på män nån gång då och då. Ibland. Lite grand. Eller ganska mycket. Mer än de förtjänar – nädå. Inte de braiga. Men definitivt just de jag råkat ut för de senaste tre dagarna.

Jag är ju snart 46 och har varit singel rätt länge så lite koll har jag ändå på internetdejtande. Jag har tex lärt mig hur jag fixar det bäst om jag träffar potentiella love interests på nätet relativt snabbt på en slags kort ”rekdejt” – så att inte min förjordade fantasi snabbt hinner bygga upp något slags gigantiskt romantiskt rosa drömslott som oundvikligt måste raseras av verkligheten. Jag har också lärt mig att det bästa faktiskt är att inte svara alls när man inte är intresserad – att det är så det går till – och det faktiskt är det som är det mest empatiska i just den världen. (Att tacka för uppmärksamheten och skriva att man inte är intresserad som kvinna leder aldrig till något gott – tro mig!) Men det tog ett tag att lära mig de läxorna, bara det, kan jag säga.

Trots det blir jag fortfarande ännu förbluffad.

Låt mig få ta tre exempel från bara den senaste veckan:

Nummer ett: Man som ser väldigt trevlig och städad ut, välutbildad med bra jobb, som uppger att han varannanvecka har vårdnad om sitt sjuåriga barn. Tredje meningen i vår konversation: ”Hur ser resten av din kropp ut.” Efter ett försök till modererat halvsvalt svar från mig – och ett ”ge-karln-en chans-tänk” kommer nästa höjdare. ”Har du titties, alltså?”

Nummer två: Superglad charmig norrlänning som lite grand liknar Glader i Snövit.  Arbetsam och positiv utan barn. Skriver massa härligt i sin profil, bland annat om hur han älskar hemlagad mat också, men det tänker jag inte så mycket på förrän senare. I sitt allra första mejl till mig skriver han jättelångt om sig och sin familj – och avslutar med: ”Tycker du om att laga mat?” Jag svarar ärligt: Sådär. Det kan vara kul när man har lust, men nja i vardagen. Radioskugga.

Nummer tre: Extremt högutbildad man med två tonåriga barn som skriver att han endast är intresserad av seriösa kontakter. Vill omedelbart att vi ska byta chattforum, vilket jag alltid tackar nej till innan jag lärt känna en person eftersom det privata mobilnumret ofta lämnas ut i den andra sortens chatmedium. (Också något jag lärt mig efter dålig erfarenhet.) Men vi börjar i alla fall chatta lite kort. Börjar bra med fråga om vad jag ser framför mig hos en framtida partner i fråga om egenskaper. Några frågor senare tar jag upp det här med att jag valt att leva lite enklare för att kunna arbeta med min passion och frågar hur personen ser på det.  Personen skriver då att den absolut inte heller är en medelsvensson och inte heller när det gäller sex. Ok – here we go again – hur kom vi in på det liksom? ”Hur menar du då?” frågar jag ungefär och får då några meningar in i vårt allra första ”möte” – om än digitalt – veta att personen har ”massa kinks – som de flesta – och lever ut dem till fullo”.

Alltså. Är det verkligen jag som har så himla udda preferenser när det gäller kontaktskapande jämfört med alla?

Eller – har män på nätet totalt tappat konceptet när det gäller hur man får en kvinna intresserad?

Detta var bara tre exempel – men jag kan ärligt säga att detta representerar 95% av de kontakter jag kommit i kontakt med på nätet.

Hur många kvinnor blir på allvar intresserade av en man som på en sekund börjar skicka signaler om nån slags ”spec-lista” som de är ute efter när det gäller sex? Är det verkligen bara jag som känner det som att själva min person då är helt irrelevant? Är det verkligen bara jag som inte vill prata sex med någon jag ännu inte ens vet om jag är attraherad av, eftersom jag inte ens träffat personen? Är det verkligen bara jag som tänker att – nej – om jag mirakulöst skulle lyckas få barn med den personen så är det INTE den historien jag vill berätta om hur vi träffades? Och HUR många kvinnor har lust att inleda något alls med en man som först vill kolla om man kan funka som husa – någonsin?

Nej, jag säger då det.

På nätet får man ha skinn på näsan –  och hålla en rejäl distans under tiden man sållar.

Jag vet ju att det finns många som har träffat sin partner så. Men jag undrar fanimig hur det går till.

Självklart är min situation lite speciell – med min ärliga profil där jag uppger att jag just är ensamstående mor på heltid så attraherar jag ju helt säkert en mindre mängd personer än annars. Men det är också just det. Nummer ett här på listan envisades till exempel med att få komma hem till mig första gången vi skulle träffas (om det nu varit på kartan). Alltså tror folk på allvar att en ensamstående mamma är SÅ desperat och uppfylld av undertryckt passion? Det är väl snarare varannan-vecka föräldrarna som har ”förmånen” att kunna leva så fritt varannan vecka – men jag är ju liksom vårdare jämt. Svårt att relatera till – kanske?

Sanningen är snarare att det enda jag oftast längtar efter är en redig kram av några gärna lite bredare axlar och nån som man kan prata med som man gör mellan vuxna. Det andra finns det liksom inte riktigt så mycket ork att längta efter så otroligt passionerat efter – ännu. Hur ska man liksom ens få in det praktiskt? Hallå – jag har en treåring – ensam!

En del skriver  ”jag vill ha lite mysigt gos och kel varje dag, hoppas du gillar det med”. Jag ba – paniiiik! De har antingen aldrig haft en treåring själv eller så har de då knappt tagit hand om barnen själva. (Dom syftar alltså inte på vanligt gos och kel om någon nu missförstod.) Och de som genast börjar fråga om man är sugen på lite spännande rollekar måste vara så långt från en sån situation som min att de inte ens fattar hur skrattretande tanken bara är. Fatta logistiken, liksom! För att inte tala om alla redan med sambo som lyfter hur vi ömsesidigt skulle kunna uppfylla varandras behov i lönndom.

Alltså, snälla – kan vi börja med en kram – liksom? Eller ens – att SES?

Nä, jag är ärligt talat grymt tveksam till att detta är rätt väg att gå för mig. Behöver jag nämna att jag inte kommit iväg på en enda dejt ännu..? Jag får sätta på mig en mental extra skyddande hud för att ens palla detta lite grand. Eller vara jäkligt uttråkad. Men ibland får man helt enkelt bara öppna upp sig lite ändå tänker jag – kanske?

Vad har ni för erfarenheter av internetdejting? Är det något andra känsligare ens ger sig in i?

Ja, det här skulle jag nog kunna skriva en hel föreställning om, så tragiskt roligt så det finns inte. Lite dejtinginslag finns ju dock redan i föreställningen som redan finns. För sensibelt begåvade 2.0 spelar ju ännu TVÅ FÖRESTÄLLNINGAR TILL DEN 10 OCH 11 APRIL! Det är de SISTA i Stockholm i alla fall helt säkert för i vår och kanske på länge, alltid? Så passa på att skaffa din biljett i tid här. VARMT VÄLKOMNA!

Tusen tack för premiären på För sensibelt begåvade 2.0!

Med gammalt smink under ögonen, en godispåse för att hålla mig vaken, flera fång blommor samt ett golv fullt med blandade grejer omvartannat från aftonens bravader sitter jag här och skriver till er.

Jag gör det nu – för att annars kommer det inte bli av, känns det som!

Det är ju det här med de speciella stunderna i livet. De infaller och drar sedan vidare – fortare än vi i stunden inser.

För mig är det nästintill omöjligt att de första timmarna efter en premiär verkligen besvara frågan ”hur gick det?”. Alla dessa intryck som slåss om utrymmet i ett redan belamrat huvud. Alla dessa små händelser som var för sig säger små olika saker och som ska sammanfogas till ett?

Men det gick bra! Ni var så många! Så vänliga! Och jag var först så himla nervös så att jag spelade massa fel. Men ni var så snälla – och sen var liksom det gjort! Some people feel too much, I guess I’m one of those and so are you..!

Spännande och väldigt annorlunda jämfört med förut att möta publiken i en mörk teater när vi förra gången sågs över bord och vinglas. Mer fokus på mig, vilket gör det lättare, men jag insåg hur mycket jag börjat tycka om den direkta kontakten med er. Det får jag hitta en väg för i denna modell!

Som förälder var detta ett stort steg – att lyckas genomföra kvällsföreställningar. Och jag gjorde det! Det blev lite diskussioner på hemmaplan: ”Var är vårt piano mamma? Jag vill ha det NU, vi åker till teatern!” Och alla dessa blommor i fönstret – de finaste ändå från mitt eget barn. 🙂

Stort tack till alla er som kom, alla ni som peppat, alla ni ännu fler som vill komma – det är ju helt SLUTSÅLT – så jag får klura på hur jag kan lösa det! Tack till mina barnvakter – ni är oumbärliga!! Tack till Teresia på Ö2 som fick mig att våga och gav mig chansen på deras coola teater! Och tack till bästa Tove Hellkvist min regissör – jag hade aldrig vågat så mycket utan dig!

Tack också för bilderna som ni i publiken tog. Jag har ju inte hunnit tänka på den biten med föreställningsbilder alls denna gång..! Måste jag lösa på något sätt!

Vi hörs snart igen – ska bara vila lite först..! 🙂

TACK!!

En vecka kvar till premiär och alla biljetter är slut!

IMG_3859

Alla biljetter är slutsålda – inklusive de till extraföreställningen!

Helt otroligt. Jag är så tacksam!

Egentligen ville jag idag skriva ett inlägg till er om högkänslighet och föräldraskap. Huvudrådet för att klara det så bra man kan är typ alltid att prioritera – som det i och för sig är för precis alla föräldrar – och det är helt enkelt vad jag måste göra nu.

Jag måste fokusera på själva föreställningen för att säkra att den blir så bra som det bara går – när nu så himla många fantastiska människor vill komma och se den! Wow!

Jag återkommer dock snart. En fördel med denna uppsättning är ju just att jag har fått mer tid att skriva i bloggen och hoppas kunna hålla det ett tag framöver.

Kom ihåg att jag gärna vill höra vad ni vill läsa mer om – bara att tipsa mig!

Men just nu – fokus på föreställningen  – för nu inleds det som i skådespelarkretsar brukar kallas helvetesveckan – premiärveckan. Iiiih. Spänning och förväntan i en enda högförstärkt blandning.

Jag har även insett att jag ju så klart kan och ska spela mer så funderar på när och hur det ska bli. Jag vill även komma ut i landet lite – det är ju det jag tänkt hela tiden. En kombinerad barnvakt/chaufför hade varit toppen då att ha. Eller flera olika. som vill på äventyr nån gång? 🙂 Turné i väldigt långsamt utspritt tempo haha. Jag får klura!

Snart ses vi!!

Ni som kommer på premiären – kom ihåg att det inte serveras mat på Ö2 – fokus är på teatern. Det finns däremot en rad härliga krogar i närheten. Ö2 ligger ju på Östgötagatan 2 – precis vid Mosebacke! Ni som känner ATTANS jag ville ju också se – håll ögonen öppna för vad som utannonseras framöver! Alltså – kan knappt tro bilden nedan. FATTA!!! 😀

Skärmavbild 2018-10-02 kl. 19.29.27

Välkommen till årets sista föreställning av För sensibelt begåvade – onsdag 3 december

 

 

Foto: Linda Rehlin

”En har ju en del bagage. Och jag tänkte att jag skulle dela med mig. Av lite av det som gör att jag har mage att ställa mig här och påstå att jag är sensibelt begåvad.”

Dina biljetter hittar du på Ticnet.
Läs mer om föreställningen på dess hemsida www.forsensibeltbegavade.com
Kolla gärna in föreställningens trailer och föreställningstrailer.
Du kan även följa För sensibelt begåvade på Facebook.

För sensibelt begåvad är en liten föreställning om högkänslighet och känslighet i allmänhet. Det är föreställningen för dig som upplever dig själv som känsligare än de flesta, för dig som är nyfiken på begreppet högkänslighet eller för dig som vill veta mer om hur en sensibelt begåvad person kan vara funtad. Men kanske mest för alla som vill underhållas, förfäras, inspireras och lämna föreställningen med ett leende på läpparna och något tänkvärt att grunna på.

För sensibelt är ett Stockholms lilla stora succé. Med nära inpå helt utsålda hus trots minimala marknadsföringsresurser har föreställningen spelats på vurma Birger Jarls övervåning 15 gånger. På grund av den stora efterfrågan har det under hösten blivit flera extraföreställningar och NU ONSDAGEN DEN 3 DECEMBER är det dags för den sista för året.

Välkommen till höstens charmigaste och varmaste lilla föreställning i ett föreställningsrum utöver det vanliga. För sensibelt begåvade spelas nämligen mitt bland en ätande och drickande publik i hela det charmigt inredda rummet på vurma Birger Jarl.

Obs. Biljetterna är få och just din plats exklusiv. Så det är nu hög tid att boka din biljett för att kunna få komma i det sällskap du önskar! Eller helt enkelt för bara exklusiva du! För sensibelt begåvade har många singelbesökare!

Varmt välkomna in i värmen!

Med vänlig hälsning Sarah Nilsson och Bonjour Amour

Foto: Linda Rehlin

Foto: Linda Rehlin