Dagarna jag än idag får skämmas

photo-1531964842367-53a352d7de97

Det är kanske lätt att ge sken av att ha stenkoll på sig själv och sitt intryckskänsliga psyke när man skriver en sån här blogg och till och med gör föreställning på hur sensibelt BEGÅVAD man är.

Dock fortfarande – inte alla dagar.

Idag var en sån dag.

Jag hade sovit för lite. Jag sover som ensam småbarnsmor sover numer alltid för lite. Men lite extra för lite just inatt för att jag bara inte kunde låta bli att vara upp lite längre och få se något kul som gav mig momentant nöje. Sånt är också viktigt. Jag behöver också roliga saker. Särskilt min sensationssökande sida som är grovt understimulerad för det mesta numer. (Se mer om i föreställningen!)

Så väcktes jag  som vanligt vid 05.00 – liksom varje dag – av mitt punktliga morgontidiga barn. Var ändå på hyfsat humör men lite seg. Vi drack färskpressad apelsinjuice, åt äggröra och fruktbröd till liten. Solkrämen gick hyfsat smidigt på barnet – vi är noggranna med sånt och det blev bara några protester innan vi stegade ut genom porten. Ett gosigt adjö och sedan ett möte.

Ett möte om något som var föga överraskande men som jag ändå i hjärtat hade hoppats redan var löst. För det verkat så. Nu var det kanske inte det.

Höll god min och svarade det rätta, kloka. Står fast vid det ännu.

Men uppenbarligen låg verkan av intrycken från detta möte ändå kvar där och grodde.

Min hjärna må ha sagt ”Det är ok, det blir bra!” Men mitt hjärta sa ”Hallå!! Är ni verkligen säkra?” och tog sig allt större ton minut för minut.

Rusade till jobbet där vi sedan gårdagen börjat använda stämpelklocka – min första stämpelklockarutin sedan jag var 17 och arbetade på Café Gateau vid Norrmalmstorg (det som nu är Zara, alla ni som är superunga). Stress inför detta, att komma i tid så att det inte blir något avdrag på lönen – som man är högst beroende av som ensamstående mor.

Datorn är utbytt! Där står i stället en jäkla Samsung-padda man ska logga in sig på. Jag vet inte ens hur man ÖPPNAR en sån, Mac-mänska som jag är.

Så då kommer det. Det rätt långt ifrån sensibelt begåvade:

En supersnäll vikarierande kollega står där och kämpar med samma sak. ”Vi kan nog leta fram adressen till inloggningsplatsen, vänta ska vi läsa här i beskrivningen.”

Så vänlig är inte jag. För igår funkade ju inte heller min inloggning. Och vem fn var tvungen att ändra inloggningsapparat redan andra dagen med nytt system: ”Alltså vad ÄR det här? Var de tvungen att byta grej just idag?? Jaha, så då får jag alltså sen inloggning, trots att man är här i tid!”

Börjar messa chefen febrilt – inte minst för att visa att jag ÄR där. ”Det funkar inte. Nån har ställt hit nån läsplatta! Fattar inte hur den funkar.”

En annan snäll kollega kommer som är himla vettig i stressiga situationer och som tyvärr även en gång tidigare fått uppleva den trista sidan av mitt känsliga jag. ”Här får du se, kryssa i att du tar komptid för förseningen i stället” uppmanar hon vänligt.

”Men jag VAR ju inte försen! Det är inte rättvist! Jag tänker inte skriva i att jag var sen när jag inte VAR det!”
”Nä, men det kanske är bra att du bara kryssar i så att det syns att du är hä…”
”JAG tänker inte skriva under på nåt som inte är sant! Varför var man tvungen att byta apparat just idag? Jag blir så himla trött! Jag har inte tid att tjafsa med detta! Det kanske är ok för andra att kryssa i det som inte är sant, men inte för mig!”Etc etc etc.

Några minuter senare har jag kryssat i komptiden. Och samlat mig. Och börjat skämmas.

Inget av det som hänt är ju mina kollegors fel. Och hur allvarligt är ens detta? Jag har en supervettig platschef som alla gånger hade trott på mig om jag bara berättat att jag inte lyckades med inloggningen.

Men i stället pös energin ut från min oro gällande mötet innan. Bägaren rann över.

Det finns de som hävdar att man inte ska skämmas för saker. Åh, jag vet att skam ofta är en jäkligt onödig känsla som vi känner onödigt mycket. Men jo, ibland tycker jag det är rätt nyttigt med lite skam – för självregleringens skull.

Och det här var en av de dagar då jag alltså gjorde det igen. Skämdes.

Tack alla justa kollegor och sorry igen för mina sunkiga och onödiga reaktioner. Jag ska jobba vidare på det där.

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2 – och premiären är redan SLUTSÅLD! Och den 16:e oktober nästan också – fast det är mer än en månad kvar till premiär!! Så hugg nu de väldigt få som finns kvar till den 16:e – samt de till den 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. 

 

 

En historia om äpplen, livsläxor och bussdramatik

Foto: Karin Egenaes

Jag växte upp bredvid en äppellund. Mitt emot Stockmos allmänning i Stenhamra ligger ett rött hus precis vid busshållplatsen där alla på Axvägen, Vetevägen och allt vad de hette, gick av efter att de kom hem från sina jobb inne i stan.

Fast först var huset gult och vägen hette Rapsvägen. En fyrkantig liten låda av 70-talsmodell, inte alls så idylliskt sött som man kan tro.

Men idyllisk var däremot äppellunden.

Äpplen är en frukt som haft ett flertal huvudroller genom historien. Äpplen kommer med symbolik i såväl sagan om Snövit som i självaste Bibeln.

Den förbjudna frukten?

Själv tycker jag väl att om nån frukt borde vara den förbjudan så borde det väl vara en mogen stolt banan – eller varför inte en syndigt, saftig mango? Eller den givna passionsfrukten?

Men ett enkelt hälsosamt äpple? Den käcka frukten som håller doktorn borta? Ja, ärligt talat har jag aldrig varit ett stort fan av färska äpplen – det vill säga innan jag insåg hur bra de kan vara för mig.

Men äppellundar älskar jag. Äppelblom, äppeljuice och såklart varm läcker äppelpaj med tjockt vispad vaniljsås. Inte minst är också äpplen så fantastiskt vackra. Krispiga, glänsande, färgrika – och de ju finns här hos oss i vår egen nordiska natur.

Fast sen råkar jag faktiskt ändå ha en helt egen äppelhistoria. En historia som medförde såväl skam som som förbud. Om än i det lilla formatet.

När jag var liten och bodde vid äppellundarna i Stockmos (kanske nån som druckit saften?) skickade mamma alltid ut mig för att plocka äpplen – och päron: ”Bra att du har i din ryggsäck för mellanmål i skolan.”

En dag på skolbussen i första klass drog plötsligt den alltid lika sura busschauffören Uffe i bromsen. Hela bussen stannade med ett ryck: ”Vad är det som lukar? Vad är det som luktar?” skrek han.

Alla barnen satt tysta och började förskräckta titta sig omkring. Till slut stannade uppmärksamheten på min ryggsäck – som mycket riktigt stank. Man uppmanade mig att öppna väskan – alla fack – och där längst ned i ena sidofacket fanns en hel hög av gammal frukt som en sjuårig flicka inte tänkt på att tömma.

Aldrig tidigare i livet hade jag känt mig så skamsen.

En oskyldig rätt söt historia idag. Ett helt tillintetgörande upplevelse då. Som faktiskt, inser jag i detta nu, då gav mig vanan att alltid tömma min väska och packa om den, precis varje dag.

Det stämmer. Jag är alltså inte en sån där tjej med en handväska med utrustning som inför ett tredje världskrig. Min väska är alltid fylld med precis det jag behöver för dagen och jag vet alltid precis vad den innehåller. En väska, som än idag faktiskt oftast är en ryggsäck. Ibland även med äpplen i. Även om det ärligt talat tog många år innan jag vågade fylla den med frukt utan tjockt skal igen.

Äpplen dagen till ära denna vackra sensommardag. Äpplen för hälsan, för känslor och för skönheten de ger.

Den här vackra bilden har en helt ny vän till mig fotograferat, Karin Egenaes, som har ett synnerligen trevligt och inspirerande Instagramkonto. Hon bor inte bara idylliskt med äpplen utan har nu utrustningen till ett eget litet hemmamusteri.

För att påminna om något av det härliga med hösten. Och hur glömska, oskuld, okunskap i kombination med hög känslighet kan leda till händelser som formar oss för resten av våra liv.

Vilket ju inte alltid behöver vara helt fel utan också många gånger också ganska bra.
Det är ju i sanning skönt att färdas med lätt bagage!

Med önskan om en riktigt härlig helg!

För sensibelt begåvade har nypremiär onsdagen den 1 oktober och spelas även den 7, 15 och 21 oktober. Biljetter hittar du på Ticnet.