En historia om äpplen, livsläxor och bussdramatik

Foto: Karin Egenaes

Jag växte upp bredvid en äppellund. Mitt emot Stockmos allmänning i Stenhamra ligger ett rött hus precis vid busshållplatsen där alla på Axvägen, Vetevägen och allt vad de hette, gick av efter att de kom hem från sina jobb inne i stan.

Fast först var huset gult och vägen hette Rapsvägen. En fyrkantig liten låda av 70-talsmodell, inte alls så idylliskt sött som man kan tro.

Men idyllisk var däremot äppellunden.

Äpplen är en frukt som haft ett flertal huvudroller genom historien. Äpplen kommer med symbolik i såväl sagan om Snövit som i självaste Bibeln.

Den förbjudna frukten?

Själv tycker jag väl att om nån frukt borde vara den förbjudan så borde det väl vara en mogen stolt banan – eller varför inte en syndigt, saftig mango? Eller den givna passionsfrukten?

Men ett enkelt hälsosamt äpple? Den käcka frukten som håller doktorn borta? Ja, ärligt talat har jag aldrig varit ett stort fan av färska äpplen – det vill säga innan jag insåg hur bra de kan vara för mig.

Men äppellundar älskar jag. Äppelblom, äppeljuice och såklart varm läcker äppelpaj med tjockt vispad vaniljsås. Inte minst är också äpplen så fantastiskt vackra. Krispiga, glänsande, färgrika – och de ju finns här hos oss i vår egen nordiska natur.

Fast sen råkar jag faktiskt ändå ha en helt egen äppelhistoria. En historia som medförde såväl skam som som förbud. Om än i det lilla formatet.

När jag var liten och bodde vid äppellundarna i Stockmos (kanske nån som druckit saften?) skickade mamma alltid ut mig för att plocka äpplen – och päron: ”Bra att du har i din ryggsäck för mellanmål i skolan.”

En dag på skolbussen i första klass drog plötsligt den alltid lika sura busschauffören Uffe i bromsen. Hela bussen stannade med ett ryck: ”Vad är det som lukar? Vad är det som luktar?” skrek han.

Alla barnen satt tysta och började förskräckta titta sig omkring. Till slut stannade uppmärksamheten på min ryggsäck – som mycket riktigt stank. Man uppmanade mig att öppna väskan – alla fack – och där längst ned i ena sidofacket fanns en hel hög av gammal frukt som en sjuårig flicka inte tänkt på att tömma.

Aldrig tidigare i livet hade jag känt mig så skamsen.

En oskyldig rätt söt historia idag. Ett helt tillintetgörande upplevelse då. Som faktiskt, inser jag i detta nu, då gav mig vanan att alltid tömma min väska och packa om den, precis varje dag.

Det stämmer. Jag är alltså inte en sån där tjej med en handväska med utrustning som inför ett tredje världskrig. Min väska är alltid fylld med precis det jag behöver för dagen och jag vet alltid precis vad den innehåller. En väska, som än idag faktiskt oftast är en ryggsäck. Ibland även med äpplen i. Även om det ärligt talat tog många år innan jag vågade fylla den med frukt utan tjockt skal igen.

Äpplen dagen till ära denna vackra sensommardag. Äpplen för hälsan, för känslor och för skönheten de ger.

Den här vackra bilden har en helt ny vän till mig fotograferat, Karin Egenaes, som har ett synnerligen trevligt och inspirerande Instagramkonto. Hon bor inte bara idylliskt med äpplen utan har nu utrustningen till ett eget litet hemmamusteri.

För att påminna om något av det härliga med hösten. Och hur glömska, oskuld, okunskap i kombination med hög känslighet kan leda till händelser som formar oss för resten av våra liv.

Vilket ju inte alltid behöver vara helt fel utan också många gånger också ganska bra.
Det är ju i sanning skönt att färdas med lätt bagage!

Med önskan om en riktigt härlig helg!

För sensibelt begåvade har nypremiär onsdagen den 1 oktober och spelas även den 7, 15 och 21 oktober. Biljetter hittar du på Ticnet. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s