Värdet av ditt ord

För mig är mitt ord heligt. Säger hellre nej och gör ja. Undviker i den mån spontaniteten tillåter uttalanden som målar in mig i ett hörn. Är jag det minsta osäker väntar jag med att sätta ord på saker. Jag vill att folk ska veta att säger jag något så menar jag det.

Självklart blir det även för mig ibland fel. Men överlag är detta väldigt viktigt för mig som person. Jag tänker helt enkelt mycket på vilken makt som ligger i mitt ord och vilken effekt det har på de jag kommunicerar med. Den vill jag försöka använda till gott.

Vi har en otrolig möjlighet till positiv påverkan på vår omgivning när vi väljer att verbalisera, sätta ord på positivt vi iakttar. När vi bekräftar varandra. När vi visar att vi ser.

En del människor med dålig självkänsla – ibland även jag själv – kan ha oerhört svårt att ta emot beröm och fina ord. De är för hårda mot sig själva och lever med för starka självkritiska inre monologer. Det kan göra att de har svårt att uppskatta människor som generöst delar med sig. Men som jag ser det handlar det ju mer om deras egen utveckling. Det betyder ju inte att DU ska sluta sätta ord på din beundran och uppskattning.

Vi tar så lätt för givet att folk vet. Hon som alltid klär sig så snyggt på jobbet och ser så snitsig ut. Klart hon vet redan! Han som är så otroligt välformulerad och klokt samlad, det behöver man väl inte påpeka?

Men, jo. Det behöver man. Människor mår bättre. Det kostar INGENTING att ge den här sortens dagliga gåvor. Och mår man bra och är trygg i sig själv och den man är då har man RÅD att ge oändligt på detta sätt.

Jag tycker otroligt mycket om att ge. Och jag tycker otroligt mycket om att få. (Haha. Finns ingen som blir surare än jag när man pratar om att skippa julklappar.) Men det häftiga med såväl ord som energi det är att vi själva bidrar till att sätta en kultur bland de vi omger oss med! Du bidrar till att färga nivån av generositet i din omgivning genom hur just du är! Kom ihåg det!

Under en lång tid i min tonår och tidiga tjugo begränsade jag den här jublande personen jag är. För det fanns dom som sa till mig att det var för mycket. Och jag valde att tro på dom. Det gör jag inte om. Det var den tråkigaste tiden i mitt liv.

Idag är jag den jag är och ger av ord och energi precis när jag vill och har lust. För det är sån jag föddes och det får både mig och andra att må bra! Har aldrig förr haft så mycket härliga, liknande människor omkring mig. Det smittar, liksom! Och eftersom de flesta som kommit i min närhet vet att jag sannerligen inte tvekar att också säga ifrån när så krävs. Att jag vet mitt värde. Att jag kan säga stopp. Att jag kan säga nej. Att jag kan säga att jag blev ledsen. Att jag sannerligen kan bli arg. Att jag verkligen månar om att leva upp till det jag säger. Just därför vet de att jag verkligen menar de komplimanger jag ger. Visste de inte det från början, så lär de sig det med tiden.

Jag älskar också komplimanger. Efter varje föreställning blir jag dock oerhört generad. Jag tycker applådtacket – som borde vara min belöning – är genant. Skruvar på mig och avslutar det till slut med ett sista uttalande för att ni inte ska behöva känna att ni ska behöva applådera längre än ni vill. (Det där vill jag nog jobba på.. Så klart är jag värd mina applåder!)

Men något jag verkligen ÄLSKAR och NJUTER av fullt ut och kan få uppleva om och om igen är när ni skriver till mig! Om ni VISSTE vilka brev jag får efter varje föreställning! Jag ryser och nyper mig i armen. Är det här till mig? Och jag skriver ALLTID tillbaka (har jag glömt någon får ni slå mig!) och tackar för att just du har valt att ta dig tid att bekräfta mig för din upplevelse. Det är så otroligt fint av er!

Därför skulle jag nu i samband med säsongsavslut vänligast och ödmjukast vilja be er alla snälla, några som kanske redan skrivit till mig, som kan tänka sig en ytterligare liten ansträngning, att gå in på Ticnet och skriva om er upplevelse. Dela gärna med er till ny potentiell publik inför nästa år! För era recensioner hjälper nyfikna på För sensibelt begåvades framtida genom att på tusen sätt, och miljoner gånger bättre än vad jag själv kan, beskriva vad det är som de ska få uppleva.

Senast idag upptäckte jag en recension som bara fick mina ögon att tåras. Jag vet inte vad jag ska säga när ni skriver sådana fantastiska saker som trots allt får mig att känna mig så glad över den jag är. Dessa recensioner kan ni gå in och läsa själva. Gör gärna det! Men här kommer ett litet brev som jag fick tillåtelse att publicera från en helt underbart givande ordrik publikvän Susanne Lindgren. Extra mycket vill jag dela detta brev för att hon dessutom så fint sammanfattar budskapet i föreställningen till oss alla:

”TACK Sarah, så berörd, så hög igenkänningsfaktor Underbart att just du e du, att vi e vi precis så livfulla känslorika mångfacetterade som vi e! Skål för passionen lyhördheten nyfikenheten känslorna leken färgerna kullerbyttorna gunget musiken teatern å livets alla helande krafter! Alla spektakel & mirakel!! Och för allt mänskligt & heligt vi e! Önskar dej all värdighet å kärlek genom alla små å stora helveten å alla små å stora himlar å även genom d där gråa vardagliga som ibland kan va ganska bra för oss färgsprakande vackra varelser även om d lätt blir aptrist.. Å va e vardag egentligen, om vi delar på ordet blir d Var Dag å behöver inte alls bli nåt slentrianmässigt, så mycket e upp till oss, låt oss inte anpassa oss utan låt oss anpassa våra liv så de passar oss!! Nu ska jag unna mej en fortsatt kväll som passar mej. Lät på dej som att d kan bli fler föreställningar nästa år, hoppas d Peace Flower Freedom Rock N Pop N Roll Dance & Happiness!!!”

FATTA! Så härligt att få läsa detta! Tack Susanne! Och alla ni andra – igen och igen och igen!

Så dela GÄRNA era ord om föreställningen med andra på Ticnet.

Och dela gärna era ord till människorna i er närhet.

Fast låt dem ha ett värde. Var en person vars ord tas på allvar om du så berömmer, lovar eller sätter stopp.

Ditt ord kan bli bland det värdefullaste du kan ge och det är med din konsekvens du laddar det.

Med näsa för möjligheter

Jag har näsa för möjligheter. Jag har känsla för potential. Detta gäller såväl skeenden som människor. Något som säkert många högkänsliga känner igen sig i. Det låter så kaxigt att säga så. Men. Vi vi vet. En av de stora fördelarna med att vara mottaglig för mängder av små detaljer.

Så. Min instinkt säger: ”WOW! Här finns något”. Den praktiska sidan säger snabbt ”SÅ KLART! Så kan vi göra”. Min lustfyllda sida säger ”ÅH! Vad spännande!”.

Jag fristajlar lättjefullt nynnandes framåt på ren känsla och saker går liksom bara vägen. För jag ser ju den så klart framför mig – vägen alltså. Måhända är den lite krokig, men ljuset där i fjärran är ändå omöjligt att ignorera, bara att följa.

Men sen. När det verkligen börjar rulla på. När det verkligen börjar hända saker. När det jag föreställt mig som just möjligt plötsligt börjar bli verkligt och här och nu. DÅ kommer plötsligt den här andra rösten:

DA-RA-DA-DAAAAAAAAA…

Den är som ett dovt åskmuller i fjärran. Långt ifrån genomträngande och ändå så närvarande. Så olycksbådande.

Mörka dockan gör entré. Med sin stolta hållning och snärt i klacken vänder hon i ett slag visionen och ringar knivskarpt in ALLT i processen som KAN gå fel. Allt som jag inte tänkt på. Alla svagheter i min plan. Allt som kan göra ont. Bli besvärligt. Eller bara dumt. Hon är superjobbig. Smärtsamt knivskarp med sitt ofelbara öga för hinder.

Med sin skoningslösa förnuftiga röst säger hon: ”Ja, nu blir det säkert pannkaka av alltihopa!” Hon är så otroligt hård. Skrämmer verkligen upp mig. Gör sitt allra bästa för att få mig att bara strunta i alltihopa. Hon lyckas nästan också. Ett tag känns den innan så roliga idéen plötsligt inte det minsta lockande.

Ändå är det ju samtidigt på grund av att hon alltid bor på min ena axel som det ju nästan aldrig blir.. pannkaka. Inte ens en liten plätt.

Ibland tänker jag ändå att hon kan väl ge sig av? Men, dra nu! Jag klarar mig ju! Har jag inte bevisat det vid det här laget?

Samtidigt är det ju hon som gjort att jag blivit så bra på massa saker jag innan inte kunde – för att jag tänkte att det är bäst att vara noggrann ”för säkerhets skull”. Det är hon som hjälpt mig i massor av vänskaper och relationer – för det är hon som informerar om saker bara för säkerhets skull till folk. En del tycker jag är onödligt tydlig. Ibland ÄR jag onödigt tydlig. För saker måste ju också ha sin process. Men många, många tycker det är skönt och omtänksamt med nån som tänker steget före. (Utom när det gäller det här med att komma i tid i privat häng. Där funkar hon av nån anledning bara så där halvbra…)

Ibland hindrar hon, dock, den mörka donnan. Stoppar utveckling. Skjuter upp. När det gällde det jag längtade allra mest med att få arbeta med hindrade hon mig länge, länge. Tills jag till slut bara exploderade.

Fast på nåt sätt kanske det var nödvändigt. Hon ville skydda mig. Förbereda mig. För allt det där okända. Allt det där jag inte visste lösningen på. Fast till slut blev det ändå så att nånting helt otänkbart hände som var så mycket läskigare än allt jag kunde fantisera ihop och till slut verkade då allt det där övervägandet jag hållit på med så himla futtigt.

HUR ska det bli? tänker hon i alla fall ofta, hon, brunetten. Hon vill VETA. Ha färdiga slut. Det är därför hon älskar sagor.

Hon visste inte det jag vet nu. Nämligen. Att man ibland först måste bestämma sig för VAD man vill. Vilket håll man vill gå åt. Vad man behöver. HUR:et kommer sen på köpet. Det gör det.

Vi får inte veta allt från början. På något sätt måste vi gå på känsla.

Fast. Vad är då skillnaden mellan rädslan i samband med självbevarelsedrift och intuitionen som varnar om verklig fara? Hur ska man kunna skilja dessa så lika röster åt? Den ena har funktionen av att skärpa sinnena för att förbereda och skydda även om vägen är rätt. Den andra är däremot en sann varningsklocka som man inte ska vifta bort. Vilken som är vilken, det är inte alltid lätt att avgöra.

Jag såg helt spontant en sjukt bra möjlighet häromveckan. En rolig lösning för en av mina uppdragsgivare. Ett suveränt uppdrag för mig själv som dessutom kommer rädda årsstarten. Och den här jädrans truten, påeldad av hon som ser möjligheter, lyckades ju så klart sälja in idéen! Men va? Gick det vägen? Jaha.. Oj.

Så. Nu har jag lite höjdskräck. Mörka dockan/HSP-tjejen i mig håller nu på att planera och lära mig ALLT om det här området utöver det jag redan kan. Och skrämma upp mig. Jämföra mig med andra. Slå ner på allt som den blonda/HSS-donnan lyft som kul och möjligt. Men det ska inte få stoppa mig.

För jag har lärt mig att de här obehagliga känslorna som kommer NÄR saker börjar gå vägen som först var kul – de är till för att hjälpa mig orientera. Låter jag dem däremot stoppa mig helt – då får de gå för långt.

Det är nämligen en HELT annan sak om jag får ont i magen redan från början. Ja, då får jag ju inte ens upp känslan för möjlighet, då blir det sällan nåt alls. Men som nu, när det kommer när allt flyter på lite för bra, ja då är det ju mest för att hjälpa mig, dra ner på takten, öka noggrannheten och något som jag bara får stå ut med som en del i processen.

På föreställningsplanet är det nu dags för ett årsavslut nu på onsdag. Kanske ska just du vara med? Känns högtidligt. 16:e föreställningen på vurma. Över 1000 besökare! Ska sätta mig ikväll och mysöva och sjunga och förbereda mig för att vara så guld jag bara kan inför ännu en höjdarkväll i underbart sällskap.

Fast först ska jag alltså skrämmas lite av mörka dockan för att slipas ännu ett par varv..

Hé blir nog bra…

Några få biljetter finns kvar till NU PÅ ONSDAG DEN 3 DECEMBER av årets sista föreställning av FÖR SENSIBELT BEGÅVADE. Reservera din egen biljett på Ticnet! Och du som redan har en – kom ihåg att boka ditt bord på vurma 08-6110045. Viktigt för att du ska få en bra plats i rummet!

Välkommen till årets sista föreställning av För sensibelt begåvade – onsdag 3 december

”En har ju en del bagage. Och jag tänkte att jag skulle dela med mig. Av lite av det som gör att jag har mage att ställa mig här och påstå att jag är sensibelt begåvad.”

Dina biljetter hittar du på Ticnet.
Läs mer om föreställningen på dess hemsida www.forsensibeltbegavade.com
Kolla gärna in föreställningens trailer och föreställningstrailer.
Du kan även följa För sensibelt begåvade på Facebook.

För sensibelt begåvad är en liten föreställning om högkänslighet och känslighet i allmänhet. Det är föreställningen för dig som upplever dig själv som känsligare än de flesta, för dig som är nyfiken på begreppet högkänslighet eller för dig som vill veta mer om hur en sensibelt begåvad person kan vara funtad. Men kanske mest för alla som vill underhållas, förfäras, inspireras och lämna föreställningen med ett leende på läpparna och något tänkvärt att grunna på.

För sensibelt är ett Stockholms lilla stora succé. Med nära inpå helt utsålda hus trots minimala marknadsföringsresurser har föreställningen spelats på vurma Birger Jarls övervåning 15 gånger. På grund av den stora efterfrågan har det under hösten blivit flera extraföreställningar och NU ONSDAGEN DEN 3 DECEMBER är det dags för den sista för året.

Välkommen till höstens charmigaste och varmaste lilla föreställning i ett föreställningsrum utöver det vanliga. För sensibelt begåvade spelas nämligen mitt bland en ätande och drickande publik i hela det charmigt inredda rummet på vurma Birger Jarl.

Obs. Biljetterna är få och just din plats exklusiv. Så det är nu hög tid att boka din biljett för att kunna få komma i det sällskap du önskar! Eller helt enkelt för bara exklusiva du! För sensibelt begåvade har många singelbesökare!

Varmt välkomna in i värmen!

Med vänlig hälsning Sarah Nilsson och Bonjour Amour

Foto: Linda Rehlin

Skaka av dig

Det kommer nog alltid bo en tonårstjej i mig. Det är hon som fortfarande streamar kitschiga high school-filmer. Det är hon som fortfarande köper fina roliga anteckningsblock i härliga kulörer. Det är hon som jublar när hon med anledning av sitt jobb måste göra en koreografi till Taylor Swifts ”Shake it off” för att barnen bad om det.

Jag sätter jublande igång med min uppgift. Kollar in videon, ser andras koreografier. Övar, svettas, prövar. Föreställer mig hur de rara rosenkindade ska studsa omkring till mina steg på sina kalvben på rasterna, efter att de har gjort läxorna, på roliga timmen och bara ha så där himla härligt rosa och kul som man har det i tonåren.

Eller inte.

För det är ju tonårstjejen i mig som också minns hur det var att känna så himla mycket och ständigt försöka täcka upp för det. Se obesvärad ut. Nonchalant. Så pass att man i stället blev hård, arg och sur. Överhuvudtaget en helt annan person än den man innerst inne egentligen var.

Tonåren och ett par år innan, det är ju då vi rent utvecklingsmässigt ska lära oss det här med att förhålla oss till kollektivet. Jättebra på många sätt. Men förjävligt också, som jag ser det.

Huvudmålet i en sån övning är ju att följa flödet. Med andra ord: inte sticka ut, inte avvika.

Har sällan varit med om en tid när så mycket gjorde så ont. Allt från första gången det tog slut med någon man tyckte om till känslan av att bli utskrattad och att inte vara rätt. Det spelade ingen roll att ”vara ihop” inte betydde mer än att hänga på rasterna och att på kvällarna slå numret till den andra med hjälp av den hackiga nummerskivan på bakelittelefonen. Det gjorde ändå så ont att jag var tvungen att lyssna på Maria Magdalena med Sandra hundra gånger om medan jag försökte dansa ur mig det hemska med en ständigt löpande ”jag-bryr-mig -ändå-inte”-ramsa i huvudet.

Det märkliga är ju att så gott som alla har vi ju upplevt detta. Brustna hjärtan och spydiga tilltal. Tonåringar kan vara skoningslösa. Du behöver inte ens ha varit utsatt för vad vuxna skulle betrakta som reguljär mobbing för att veta känslan.

Själv gick jag i en högstadieklass med ett hårt klimat. Det var mycket ”anteckna, anteckna” -kommentarer i ironisk ton om någon uttryckte den minsta sortens ren pur entusiasm – något som visst skulle ha dött ut när man passerade 11. Många som snabbt lärde sig bli roliga på andras bekostnad för att själva slippa behöva bli offer för jargongen.

Jag har i några års tid fått köra Zumba med barn mellan 7 och 12 år på Söndagarna. Det är då jag ibland får uppfylla den här roliga delen av tonårsnostalgin med de äldre barnen. Älskar att vara den roliga (vill jag själv gärna tro.. fast det ibland uppenbarligen är högst tveksamt) fröken som väljer låtar som både föräldrarna kan skriva under på och som de faktiskt själva gillar.

Är dock numer försiktig med musikvalet. Lärde mig den hårda vägen vad som händer om man tar med sig Justin Bieber ett halvår för sent. Men nu var det alltså de själva som bad om Swift – och fröken jublade. Låten har ju också ett så bra BUUUDSKAP.

Jo, jag vet. Alla ”haters” världen över tjatar redan om ”another empty empowerment tune”. Men det gör det bara mer patetiskt i mina ögon och får mig bara att ifrågasätta om de själva har fastnat där i högskolekorridoren. Bland allt annat strunt som ungar av idag ständigt får intryckt i öronen vare sig de vill eller inte är det så klart grymt med en bra konstruktiv uppmaning.

Skaka av sig.

För både tonåringar och vuxna – känsliga eller normalkänsliga – är det ett exemplariskt råd.

Så mycket bättre än att trycka ner, hålla masken och låtsas vara som (du tror) dom andra är.

Frågan är så klart om det ändå hjälper att som tonåring få detta råd? Kanske inte det hjälper i meningen att få slippa gå igenom denna tid och dess prövningar. Vi måste ju liksom igenom den här anpassa-sig-till-kollektivet-perioden vare sig vi vill eller inte. Men en viss mental rustning tror jag ändå ord av detta slag kan få funktionen av.

Mer sorgligt är det att iaktta liknande beteenden hos människor i vuxen ålder. Lilla vän, brukar jag tänka. Du. Vi behöver inte skämmas mer. Vi får göra som vi vill.

Men återfall till osäkerhet och självmedvetenhet är förståeligt. Det finns elaka människor. Överallt. De flesta är inte elaka innerst inne, vill jag tro. De kanske blir så när det själva mår dåligt. Men det spelar ingen roll. Det gör ont i alla fall.

Jag är inte alls så bra på att skaka av mig. (HSP – duh!) Jag kan i huvudet älta en fånig detalj i timmar. Även fast jag idag lärt mig att jag ska låta bli att ge det mer utrymme än jag absolut måste. Genom att distrahera mig, skriva en låt eller ringa någon som jag vet säger nåt kompenserande snällt.

Men det ÄR ett bra råd.

Bättre än att hålla på och lägga ned massa tid på att fundera på varför personen sa si eller så och om den ändå kanske har lite rätt.

För varför ska du gå omkring och bära på något taskigt som någon kastade på dig som du inte vill ha, som du inte mår bättre av, som du inte behöver och som förmodligen inte ens har med dig att göra.

Identifierade de ett problem? Kom de med ett konkret önskemål? Försökte de bygga en bro med sina ord? Helt enkelt – var beteendet konstruktivt?

Om inte.

Skaka av dig.

Och varför inte tillsammans med Taylor Swift? 🙂 Det går HUR bra som helst även om man är 41..

Det blir inte så mycket tonårspop på fredag. Sorry. Bara låtar med undertecknad. Det brukar gå bra ändå! Endast TIO biljetter kvar till nu på fredag den 14e november sist jag tittade! Sista föreställningen är slutsåld minus två ynka biljetter. Så det är nu du har din chans. Biljetterna hittar du på Ticnet.

Skygglappar på

Det talas oftast om skygglappar som något dåligt. Som något som personerna lever med som lever i en lögn. De som är så rädda för en obekväm sanning att de gör allt de kan för att blunda för den. Tills det inte längre går och sanningen smyger på dem bakifrån och slår dem i huvudet.

Men för en högkänslig behöver inte alltid skygglappar vara något dåligt. Att skaffa sig mentala sådana och på så sätt lära sig att i viss mån ”screena” värdet av sina intryck kan göra livet så mycket lättare för en högmottaglig.

För. Du behöver inte springa på alla bollar.

Jag vill ju gärna göra det. Springa som en tok, kors och tvärs tills jag till slut lipar för att jag inte hinner med. Så blir inget väl utfört.

En replik ur föreställningen För sensibelt begåvade lyder så här:
”En högmottaglig hjärna kan vara din absolut bästa vän och din absolut värsta fiende. Jag kan vara så skön, så inkännande, ja, helt suverän på att omvandla intryck – till uttryck. Fast jag är också jäkligt bra på att lägga mig i sånt jag egentligen inte har med att göra, fastna i detaljer och måla fan på väggen.”

Låt oss ta det här med Facebook som ett tydligt exempel. Ta bara det här med nyhetsflödet – som en utmaning OCH en övning.

Innan du reflexmässigt börjar argumentera i en tråd, fråga dig själv varför du gör det?
Rör ämnet verkligen dig? Har du verkligen något att tillföra? Finns det verkligen ingen annan som kanske kan hjälpa bättre? Är den här debatten verkligen livsnödvändig med personen som du redan konstaterat tycker diametralt olika än du?

Varför ska du fråga dig detta? Jo. För att att i nästa led fråga dig själv: Har jag tid? Är detta verkligen mitt fokus?

Personer med högkänslig personlighet är enligt studier faktiskt väldigt bra på det här med fokus – så länge vi inte blir distraherade. Det är där vi enligt litteraturen skiljer oss åt från dem som har ADHD. Sätt en högkänslig person i ett rum med en tydlig uppgift och den kommer arbeta noggrant till den är klar. Fokus och samvetsgrannhet är två av våra styrkor. OM det inte finns annat som distraherar.

När det nu är så att vårt nervsystem fungerar så att vi har en lägre tröskel för sinnesintryck och vi därmed tar emot fler signaler – så kan vi ju inte hindra det som kommer in. Men det vi däremot kan göra är just att observera det vi bemöter mer kritiskt.

Jag är helt klart bättre på det här när jag är i balans och inte personligen så engagerad. I motsatta lägen ramlar jag lätt in i gamla mönster och upptäcker att jag börjar bete mig medberoende i en relation – eller genom att lägga tid på saker jag egentligen inte vill lägga tid på.

Så skaffa dig mentala skygglappar i form av några enkla frågor:
Var det det här som jag skulle göra nu?
Är det verkligen jag som äger detta problem?
Är detta mitt ansvar?
Vill jag verkligen göra detta?
Måste detta verkligen göras just nu?
Är jag mentalt rustad för att ta konsekvenserna av min inblandning? (Tack Fred för detta tillägg!)

Skygglappar är för övrigt skönare än sand i ögonen som man får när man stoppar huvet i gropen totalt. De är dessutom lätta att ta bort när så krävs.

Prova.

Idag har jag repat föreställningen för alla mina vägglöss (skojar bara, har inga så klart) och min nallebjörn. Det är ju föreställning igen nästa vecka och då vill jag återigen vara i toppform. Det är helt galet hur bra biljetterna säljer. Bara enstaka kvar till den sista föreställningen av För sensibelt begåvade den 21 november nu! Till den 14e november finns dock ett tiotal biljetter fortfarande kvar. Passa på att hugg dem med tid är! Biljetterna hittar du på Ticnet!

Kittla vardagen

Har inte råd. Har inte tid. Kan lika gärna jobba på. Jag klarar det nog till jul.

Nej. Så här skulle det ju inte få bli – igen!

När jag för några år sedan lämnade ett tryggt arbete i säkerhetsbranschen för att återgå till att frilansa som artist och konstnär så tog jag några viktiga beslut: Jag skulle börja göra budget och notera utgifter – för att klara av att leva på mindre kassa. Jag skulle spara ihop till en buffert så jag slapp att alltid gå omkring och vara orolig ekonomiskt. Men jag skulle också bli mycket noggrannare med mina lediga tid -för att inte bränna ut mig igen – vilket alltid är utmaningen när man är sin egen chef. Därför gjorde jag ett tydligt schema med två helt lediga dagar i veckan.

Två helt lediga dagar. Tja. Det går det si så där med. Särskilt när man är mitt uppe i ett projekt. Gränserna blir lätt flytande.

Därför är det för mig viktigt att ibland få byta miljö från hemarbetsplatsen för att kunna släppa in ny energi. Eftersom jag alltid tyckt hösten och vintern är så himla jobbig så hade jag i somras därför beslutat mig för förekomma den tyngsta perioden genom att ge mig själv en resa till höstlovet. Men först sålde inte biljetterna till föreställningarna så bra, så jag vågade inte planera. Det slutade med att jag jobbade ändå.

Samma gamla visa.

Den här gången skrek dock något i mig – STOPP. Man KAN inte hålla på och upprepa samma gamla misstag och sen bli förvånad över att ingenting förändras.

Så jag köpslog med den gamla rösten som tycker att ”jag kan nog bita ihop” och lovade mig själv att om jag bara såg till att klara högen med bokföring som lade sordin över mitt samvete så skulle jag få googla fram billiga flygbiljetter för ett miljöombyte över i alla fall en långhelg.

Vart var det billigast? Madrid visade det sig! Där har jag aldrig varit. Och där bor ju Juano, min vän som jag sedan ett år planerar ett dansprojekt med. Vi behöver ju ses. Livet vill detta.

Huruvida man nog mest kan beteckna den sista frasen som så kallat ”magiskt tänkande” låter jag vara osagt. Men faktum var att allt föll på plats: Jag skulle få lite miljöombyte, lite vila och samtidigt kunna arbeta lite tidigare än planerat vidare på detta långsiktiga projekt. Madrid blev det. Och hur glad är jag inte för det? Omväxling i form av en mer välkomnande prisvärd njutarstad kan knappast en frilansade sensibelt begåvad artist önska sig!

För nästan ett år sedan skrev jag ett blogginlägg under rubriken ”Kicka hjärnan ur sin bana”. Ni som sett föreställningen – eller kanske gått i kognitiv terapi – är säkert bekanta med frasen ”En tanke är bara en tanke”. För egen del tog det dock rätt lång tid innan jag verkligen lärde mig att mina tankar inte på något sätt är sanningen. Att de tvärtom ofta är frukten av hur jag mår för övrigt. Och att det faktiskt går att ändra!

Vi kan bli deprimerade av att vara olyckliga. Men vi kan också bli deprimerade av bristen på stimulans. Helt enkelt av att ha för tråkigt.

Vad det innebär att inte ha tråkigt – det vill säga att ha roligt – är otroligt olika från person till person. Många jag känner har tråkigt så fort de är ensamma. Det gäller sällan för en högkänslig. Vi har ofta fullt party i vår egen hjärna.

Men även där kan vi snöa in. Antingen för att det hänt någon som fått oss att köra in på ett negativt spår. Eller för att vi inte är tillräckligt stimulerade.

Att bryta mönster genom att kittla vardagen – i smått och stort – är för mig svaret på detta mentala dike.

Att ordna en festkväll en vanlig tisdag. Att ta på sig röda högklackade pumps till kontorsjobbet. Att äta lyxfrukost med en god vän. Att gå upp tidigt för att promenera till jobbet i färgglada gummistövlar och härligt lurvig halsduk. Att bjuda in några grannar som verkar trevliga på hemgjord gryta. Eller att resa.

Jag förstår att en resa kan vara en lyx för många som lever på livets marginaler. Och det har jag full respekt för. För egen del är jag dock arbetsför, har inga barn, har valt att leva mycket sparsamt, köper inte märkeskläder, prylar och bor för låg hyra på 29 kvadrat. Mina pengar sparar jag för att då och då kunna lägga på just att kunna ge mig själv en upplevelse. Vidare har jag haft turen att få vänner i många länder som ofta välkomnar mig i sina hem. Resa är något jag i perioder därför prioriterar. Det handlar ju om att prioritera.

Hur kan just du kittla din vardag? Hur kan du bryta dina fasta rutiner så att du minns att livet inte bara är en väntan på fredagkväll?

Fundera lite på det. Pröva något nytt och se distraktionens kraft.

Ombyten förnöjer.

Ja. Ibland kan det faktiskt vara så enkelt.

Bilderna ni ser är tagna från resans sista kväll då min vän och kollega Juano tog mig till en fantastisk utomhusbar med utsikt över hela Madrid. Även om resan i längden kommer löna sig med tanke på det arbete som blev gjort så är det ju ändå en utgift just nu. Därför är jag även av denna anledning – förutom den vanliga att jag är så glad över att ni gillar det jag har gjort – så oerhört tacksam för att ni är så många som vill komma och se föreställningarna den 14e och 21a november. Den sista är nästan slutsåld!! 🙂 Fler finns till den första! Så har du inte sett till att skaffa din biljett ännu så är det hög tid nu! Biljetterna till För sensibelt begåvade hittar du som vanligt på Ticnet.

Vad säger du – egentligen?

Det finns en t-shirt med texten: ”I’m responsible for what I say. Not for what you understand.”

Superkaxigt och cool kan man tycka. Eller. Rätt improduktivt. Om man vill kommunicera.

”Man måste kommuniceeeeeera.” Ett av de första påståenden jag fick lära mig angående det här med relationer. Men vad är det att kommunicera? Hur kommunicerar man väl? Och vem bestämmer egentligen vilken sorts kommunikation som är den rätta?

Jag är just nu deltidsanställd några timmar i veckan under titeln Kommunikatör. Det låter ju som om det är något jag ska vara bra på. Ju mer jag lär mig om det här med kommunikation, desto mer inser jag dock att det är inte någon lätt fråga.

Vi kommunicerar helt enkelt olika. Kanske är det så att vi passar mer eller mindre bra ihop med olika personer inte bara utifrån vad vi har gemensamt utan även utifrån hur vi just kommunicerar.

Det är jättelätt att sätta sig till doms över andras sätt att kommunicera. Men vad uppnår man med det? Inte så himla mycket om målet främst är att nå fram.

Men målet för kommunikation är inte detsamma för alla. Frågan är, vad vill olika människor med sin kommunikation? Vill de nå fram? Eller stöta bort? Bryr de sig om mottagaren? Eller inte? Vågar de stå för det de säger? Eller lindar helst in det så att de kan undslippa eventuella oönskade reaktioner.

Själv gillar jag att kommunicera rakt. Superrakt. Och uppskattar det motsatta tillbaka. Främst för att det minskar risken för onödiga missförstånd.

En annan anledning är dock även att jag avskyr när processer tar längre tid än de måste. Jag växte upp i ett grälklimat som inte var det bästa, där många diskussioner gick i cirkel. Detta påverkade mig starkt. Så mycket tid som gick åt till detta som inte ledde någon vart.

En annan anledning till att jag uppskattar rak kommunikation är att jag som många högkänsliga har så lätt att uppfattas skiftningar i folks kroppsspråk, läsa av stämningar. Ibland dock så till den grad att jag över- eller feltolkar.

Slutligen tycker jag att rak kommunikation ofta är empatisk, för den ger den andre personen en ärlig chans till att förhålla sig till relevant information.

Därför säger jag tydligt vad jag vill. Och frågar vad du vill om jag känner att jag blir förvirrad. Ibland säger jag ”jag vet inte”. Då menar jag det också. Men jag använder väldigt sällan omskrivningar som jag hoppas att folk ”ska förstå” mellan raderna. Därför att de gör oftast inte det.

Alla kommunicerar dock inte så här. Antingen för att de medvetet tror på andra vägar. Eller kanske för att de helt enkelt bara vuxit upp i ett annat kommunikationsklimat?

En ny kär god vän till mig och jag fick en minifnurra på tråden tidigare i höstas i samband med att vi skulle ses. Lite olyckligt tyckte vi båda för vi är verkligen så där nyvänkärsförtjust i varandra. Jag skrev nåt i denna stil: ”Du, bara så du vet, inför ikväll, jag är så himla trött och utarbetad så det kommer nog inte bli nån sen kväll för mig.” Då svarade hon: ”Åh, jag fattar, jag orkar egentligen inte heller ses ikväll, vi tar det senare.” När jag fick det meddelandet så bara satt jag där och gapade snopet. Vadå, vill hon inte ses? Jag skrev ju bara att jag ville ta en lugn kväll. Men hon uppfattade det på sin sida som ett diskret sätt från mig att säga att jag egentligen inte orkade ses. Med andra ord fattade hon vinken. Som inte var någon vink.

Ett annat exempel är de som kommunicerar vad de vill göra genom att försöka väcka intresse hos den andra. ”Åh, vilken rolig affär” säger de när de passerar. ”Jaså är den?”, kan jag då säga och fortsätta gå. Jag ska vara ärlig, numer har jag lärt mig vilka personer som kommunicerar så här och kan då snällt hjälpa dem på traven: ”Ska vi gå in?” De svarar: ”Ja, om du vill?” Men i sanningens namn stör jag mig på att de inte bara kan säga: ”Åh vilken rolig affär, följ med mig in!” för det är ju vad de egentligen menar.

Ett annat exempel är de tillfällen när man en har äran att bli kontaktad på Facebook av en manlig kontakt av mer eller mindre okänd karaktär med ett: ”Tjena. Läget?” Det här är för mig verkligen otydligt. Men vad jag förstått, rätt vanligt. Det handlar ofta om en person som vill söka romantisk kontakt. På ett sätt som måste beskrivas som att ”känna på temperaturen” men utan att varken behöva anstränga sig så mycket eller behöva stå till svars för sitt intresse. Hur bemöter man det? Vad vill personen?

Sen detta med folk som blir arga på dig men inte vill förlora ansiktet. ”Äh, jag bryr mig ändå inte.” ”Gör vad du vill, jag bestämmer inte över dig.” Fast det är helt uppenbart att de bryr sig otroligt mycket.

Vi är olika – vi gillar olika – och så ska det ju så klart va.

En del vill dock mena att det skulle vara finkänsligt att ”lämna vinkar”. Finkänsligt för vem undrar jag? För personen som gör det möjligtvis – för att den ska slippa vad den tror kan bli en obehaglig reaktion. För att den ska slippa stå för sitt beslut. Men för den andre oftast bara förvirrande och energikrävande. För vem vill dra förhastade slutsatser från vaga uttalanden och tvetydigt beteende? Jo, det kan man göra. Men det kan också bli fel.

En annan ny vän sa till mig i somras att det var lite överraskande och skrämmande när jag så tydligt hörde av mig och ifrågasatte när hon inte meddelande mig när hon inte kunde komma till vårt möte. ”Varför var det det?”frågade jag. ”Alla undrar väl om man står och väntar och ingen kommer?” ”Ja men alla säger det inte så rakt” meddelade hon.

Kanske gör inte alla det. Men det är dags för ett förtydligande.

Jag tror inte alls på att vara dumrak, det vill säga vara ärlig för ärlighetens skull. Har du gått till frisören och klippt dig på ett vis som du älskar men inte jag, kommer jag ändå säga att det är härligt spännande med din nya stil! Har du verkligen ansträngt dig och med ett stort leende för första gången lagat mat men det inte blev så himla gott, kommer jag ändå med stor sannolikhet försöka äta med så god aptit jag kan.

För jag vill att du ska må bra.

Men. Inte bara nu. Utan även i längden.

Därför är jag även rak med det tråkiga du behöver veta om jag tror det finns risk att du missuppfattar mig och det därför påverkar ditt liv.

Med kommunikation bygger vi relationer. Och allt handlar väl om vilken sorts relationer vi vill ha.

Därför spelar det för mig egentligen inte så stor roll vad jag tror att jag har sagt om det är uppenbart att du inte förstår.

Säg till i så fall, så provar vi igen.

För alla som är intresserade av en helt suverän kommunikationsmodell i konflikt vill jag varmt rekommendera Imagokommunikation. En metod som går ut på att den andre personen alltid speglar vad den fått höra och får bekräftat att den uppfattat rätt innan kommunikationen fortsätter.

JA! VI SÅLDE JU SLUT PÅ DE URSPRUNGLIGA FÖRESTÄLLNINGARNA TILL FÖR SENSIBELT BEGÅVADE! SÅ NU ÄR BILJETTER TILL TVÅ NYA FÖRESTÄLLNINGAR SLÄPPTA! Fredagarna 14 och 21 november är det dags! Hitta din biljett på Ticnet.

Kravlös beröring i konstform – The NON-MASSAGE DANCE

Det är ganska fascinerande att för många av oss analytiskt lagda personer, med en ständigt pågående mental process, så är det endast något så konkret och handgripligt som fysisk beröring som kan försätta oss i ett närmast meditativt sinnestillstånd.

Jag har inte vad de flesta skulle kalla helt vanliga arbetsdagar. Så otroligt ovanliga är de väl heller inte. Men en dag på mitt mer vanliga arbete fick jag häromveckan ett mejl av helt klart något mer ovanlig karraktär. Det var en inbjudan:

THE NON-MASSAGE DANCE – A Performative treatment by Cecilia Lisa Eliceche and Manon Santkin

Några timmar varje vecka arbetar jag denna termin som kommunikatör på Stockholms Konstnärliga högskola, närmare bestämt DOCH, Dans och Cirkushögskolan. Jag har ju ett förflutet som marknadsansvarig, något som det ibland är både bra och roligt att få dra nytta av. Särskilt i en så härligt kreativ miljö som DOCH bland de mest innovativa, talangfulla studenter. Det var ju från en sådan inbjudan kom:

”In this Edition, The Non-Massage Dance will take the form of an individual performative treatment , performed by the two artists onto one person at the time: you. As the word ”non-massage” may suggest it, the proposal will involve touch and physical manipulation of your body, performed with care and attention for the singularity of each guest. The ”Non-” and the ”Dance” part of it is what you can discover by reserving your own session.”

Sensibelt begåvad OCH sensationslysten – detta kunde jag bara inte motstå och bokade min tid.

Jag möttes upp av Cecilia och Manon, både moderna dansare med bas i Bryssel – även om Manon just nu studerar masterprogrammet i nya performativa praktiker på DOCH. Väl framme i studion, där en stor fyrkant var markerad i ena delen av rummet, frågade man om jag hade några fysiska utmaningar som det behövdes tas hänsyn till. Jag informerades om att jag skulle komma att bli berörd och fysiskt flyttad från liggande till stående under ett förlopp av 40 minuter. De båda dansarnas kroppsvikter skulle möta min, jag skulle berörd men också buren, till och med upp ocn ned stundtals. Hela tiden ombads jag att hålla ögonen öppna. Allt var enormt väl förberett och även om jag ett ögonblick funderade på vad jag gett mig in på kände jag mig verkligen trygg.

Sedan började den här upplevelsen som jag nu ska försöka sätta ord på. Om man nu ens kan eller ska det? Det här med beröring är ju en helt annan dimension som varken kan eller egentligen behöver jämföras.

Att vara känslig för sinnesintryck handlar för mig i högsta grad om beröring. Inget kan lugna mig så som en kram från någon jag tycker om. Inget kan försätta mig i trance som en öm hand genom mitt hår.

Men närhet som vuxen – eller man och kvinna – handlar väldigt ofta om det sexuella. Så behöver det inte vara. Men jag blev medveten om hur sällan jag upplevt beröring av detta slag som jag nu fick uppleva under detta koncentrerade ögonblick.

Min kropp passiv och två andra som flyttar på den, värmer den, trycker på den. Inte som när en massör ska massera och utföra en uppgift. Ändå minst lika dedikerat, om inte mer. Här upplevde jag starkast den konstnärliga aspekten i upplevelsen. En artists närvaro är en stark kraft och att som ensam individ få den riktad mot sig gånger två var i sanning en helt unik upplevelse.

Vad kändes det som? Kanske som när jag var en liten flicka och somnade med mina syskon. Lekte med mina lekiskompisar i kuddrummet. Eller, kanske, om man nu kan minnas det, hur man som människa en gång blev buren av sin mor.

Kravlöst och omsorgsfullt och allt i en meditativ vakenhet.

Det här var en fantastisk upplevelse. Intimt och nära. Ändå professionellt och med tydliga ramar.

Det KAN kanske vara så att det är det lättare för mig som tränad skådespelare att släppa in någon så nära, lätta på det som för många är ett naturligt personligt revir, minns jag att jag tänkte efter processen. Kanske något lättare för alla oss med mer vana att träna att möta andras kroppar på annat än det nära-relationsmässiga planet. Kanske lättare för mig personligen för att jag vet hur mycket jag tycker om att bara vara fysisk – och mötas utanför det verbala – fast det så sällan görs möjligt i en situation som är så totalt befriad från allt romantiskt. Tanken slog mig – att detta är nog väldigt nära för en del personer.

Balsam för både kropp och själ var det dock för mig. ”Vi ska ta hand om dig” sa Cecilia och Manon. ”Du ska också ta väl hand om dig själv.”

Precis så är det ju.

Jag tycker THE NON MASSAGE DANCE TREATMENT borde kunna ges på ordination.

Håll ögonen öppna. För vem vet?

I tisdags genomfördes höstens femte föreställning som egentligen var planerad som den sista. En helt makalös afton! Stående ovationer igen som jag ännu inte hunnit smälta. Så rörd. Föreställningarna såldes ju ut på ett kick. NI bad om fler. Så därför är vi så otroligt glada att kunna erbjuda två nya tillfällen fredagarna den 14 och 21 november. Biljetterna hittar du nu på Ticnet och det är nog klokt att passa på genast. Tillhör du någon av de som redan sett höstens föreställningar så får du gärna gå in på Ticnet och berätta om din upplevelse! Vi är så tacksamma för de ord ni sprider!

Ikväll är För sensibelt begåvade en födelsedagsfest!

Du kan boka För sensibelt begåvade till ditt evenemang. Så är det!

Det har en helt fantastisk kvinna gjort som såg föreställningen i våras och bestämde sig för att den ville hon bjuda sina vänner på för att fira sin 60-årsdag. Sagt och gjort – hon köpte en hel föreställning.

En helt fantastiskt komplimang och en stor, stor ära som jag kommer göra det allra bästa för att förvalta.

En festkväll med För sensibelt begåvade blir ju inte särskilt mycket UNTZ, UNTZ, UNTZ. (Vilket ju också definitivt har en plats i livet för oss som ibland gillar det.) Däremot är det en möjlighet att bjuda på en helt unik upplevelse med både skratt och allvar som kan öppna upp för fortsatta samtal och tankar av ett annat slag än det vanliga.

Som det ser ut just nu i skrivande stund finns det en biljett kvar till höstens planerade föreställningar. EN biljett. Självklart får det oss att fundera.

Men först vill vi berätta för dig om möjligheten att skapa din egen För sensibelt begåvade afton. Föreställningen står precis som vanligt i centrum, men i övrigt bistår dig vurma med ett menyupplägg som passar dina önskemål. Ikväll kommer det bli trerättersmiddag och fördrink. Bara en sån sak.

Så är ni omkring en 60 personer så går det hur bra som helst att höra av sig till info(at)bonjouramour.se för ett sammanhang som i princip står färdigt och väntar just nu.

För sensibelt begåvade kan ju självklart även komma till dig. Hittills har vi fått förfrågningar från orter både i Sverige och i grannlandet Finland som vi undersöker hur vi kan lösa.

Men redan nu har vi på vurma detta färdiga upplägg för dig som är nyfiken.

Det ska bli oerhört spännande att ikväll spela föreställningen för en publik varav en stor del kanske inte ens känner till vad det är de kommer till. Oerhört spännande.

Jo. Så ni får GÄRNA hålla tummarna för mig.

Stor kram och trevlig helg från Sarah

Den där ynka ensamma biljetten jag nämnde till den 21 oktober. Den hittar ni här på Ticnet. Och är det någon som förtvivlat gärna vill ha ytterligare än så kanske det inte är heelt omöjligt. Mejla mig i så fall på samma adress som ovan.

Rörd och berörd efter omtumlande nypremiär!

Plötsligt står man där igen. Inför en full publik. Lyfter ett ämne om det som för många handlar om det allra, allra mest intima. Blottar sina egna egna tillkortakommanden. Skruvar åt dem. Vrider till dem. Förstärker dom.

Så inser man att det historien handlar om, faktiskt blir det som också händer just där och då.

Kärnan i sensibelt begåvade handlar om att du är ok precis som du är. Att vi faktiskt alla behövs med våra olikheter. Att det må finnas de som himlar åt ögonen åt dig, inte förstår dig, tycker du är för mycket, för litet – ja allt.

Första akten inleds därför med att vrida till det extrema i hur just jag ibland kritiserats för att vara och inte vara. Det jag mot bättre medvetande försökt ändra genom att anpassa mig, som den ständigt avläsande person jag är med de känsligaste tentakler. Här tar vi i rejält i föreställningen. För att komma till kärnan av alltihop i andra akten, nämligen: Vad det egentligen rör sig om inombords för alla oss känsligare, oavsett om vi är introverta eller extroverta. Och hur vi bättre kan bemöta oss själva.

Känslighet kan yttra sig på helt olika sätt hos olika personer. Men poängen är att den påverkar oss och många gånger utan att vi riktigt hinner värja oss.

Jag har ju fått helt vanvettigt mycket fint från min härliga publik. Gårdagen slutade med stående ovationer. Bara en sån sak. Men den började med den största nervositet som jag upplevt sen förra perioden.

Helt plötsligt var allt det jag skriver om och så gärna vill ha lämnat bakom mig på besök:

”Tycker dom om mig?” ”Kommer dom som är introverta förstå?” ”Varför ska egentligen just jag stå här?” ”Vem fan tror jag att jag är.”

Arg blir man på sig själv då. Arg för att man idag ju vet bättre, rent intellektuellt. Det står ju så i texten! ”Man kan inte bli älskad av alla”. Men det här är en så gott som en automatisk reaktion – en stund.

Men sen, blev jag arg för att jag tillät denna maniska avläsningsförmåga av rummet störa min härliga upplevelse. Det blev paus. Jag gick ut och laddade om, med en dockscen efter pausen som blev bättre en den någonsin varit och fick rungande applåder. (Ja, bästa Sissi Thorsell, du skulle ha varit så stolt över mig! Jag var attans nästa lika rolig som du!)

Bära pianon och högtalare fram och tillbaka är tungt. Men att spela en föreställning helt ensam i två timmar är ärligt talat ännu tyngre. Bara alla tankar som processas så här dagen efter.

Och just därför är det också så fantastiskt. Det ÄR en känslomässig resa det att spela detta för er! Jag påmindes. Och nu vet jag det, för alltid.

Så därför vilja tydligt härmed uttrycka:

Tack för all er uppskattning! Tack till er som delar med er av värmande ord! Tack till er som öppensinnat lyssnar och tar emot – även om ni själva kanske är helt annorlunda. Tack till er som har mod och distans att skratta åt er själva! Och tack till er som har insikt om att vad vi döms för i det yttre sällan säger tillräckligt mycket om det inre.

Vi må vara introverta eller extroverta. Vi må bli kallade det ena eller det andra. Men inuti är vi alla människor med känslor. Ena jäkligt sensibelt begåvade ena!

Ett särskilt stort tack vill jag återigen så här efter nypremiären ge till de människor som gör den här föreställningen möjlig tillsammans med mig! Tack helt fantastiska Neta, Björn, Julia, Kim, Sophie, Eva och många många fler på fantastiska vurma! För varje föreställning så slipar de till sin egen del i det hela! Bara kolla in den här lilla fina exklusiva menyn som varje besökare möts av. Ni är helt otroliga! Ett stort, stort tack vill jag även ge till min otroliga publikvärdinna Ilona som sköter sin uppgift med sådan känslighet och professionalism! Och tack Tove för ditt löpande stöd som regiöga. Du rockar! Och ni som hjälpt mig under processen.. ni är alltid, alltid med mig i hjärtat! Tusen tack!! Passa på att boka din biljett till nästa föreställning nu på tisdag den 7 oktober! Finns på Ticnet!