Om Emil Jensen på tonårsmanér

Fotograf: Amanda Lindholm
Fotograf: Amanda Lindholm

OMG OMG OMG!!! Emil Jensen på Coop!

Ja, jag måste inleda detta inlägg PRECIS så tonårsaktigt. För som en tonåring betedde jag mig inombords, även om det kanske inte syntes utombords.

”Ska jag säga det till honom?” ”Men han har faktiskt privattid nu!” ”Men han kanske blir glad?” ”Fast nä GUD vad töntigt” ”Och jag är ju så tjock nu!” Ungefär så löd den inre dialogen när jag svettig efter måndagens klass med sonen i sjal spanade in Herr Jensen på Coop i mina kvarter.

Men hur pinsamt det på sätt och vis än är, bara MÅSTE jag nu skriva om denna händelse.

Därför att:

1) Jag har faktiskt redan skrivit ett inlägg om när jag stötte ihop med Emil Jensen – som jag raderade! (Jag veeet! Så B!!)  För att jag tyckte det var så pinsamt. När det här nu har hänt TVÅ GÅNGER då måste jag nog bara skriva om det. Så vill ödet, liksom.

2) För att förra gången jag stötte ihop med honom var idag för EXAKT sex månader sen (I KNOOOOW – CRAAAZY!!). Hur sjutton kan jag minnas det? Jo, det var nämligen dagen innan vi skrevs ut från sjukhuset och det datumet, den 14 september, minns jag ju typ för evigt. Så jo, sex månader sedan var det!

3) Jag har jobbat hela dagen på ett annat inlägg som ärligt talat blev helt värdelöst (det handlade om passiv aggressivitet  och kan sammanfattas: urjobbigt – eller hur? Ut med det, fram för lite aktiv aggressivitet! Eller.. Nja! Ni fattar!). Jag insåg hur värdo inlägget var, när jag arbetat på det alla de timmar lillen sov och det ändå inte var bra. Ett bra inlägg skriver sig självt!  Den är grundregeln. Så jag sa till mig själv – sluta krysta fram något och ser vad som bara kommer.

Och DÅ KOM EMIL!!!

Inlägget jag för ett halvår sen skrev om Emil, men sen strök, handlade om hur jag stötte ihop med honom utanför Skrapan när jag varit på babyaffären på Åsögatan för att som ett galet jehu handla babysaker inför vår hemfärd efter vår tid på Neonatalen. Även då reagerade jag nämligen precis som idag. ”Där är han – Emil! Åh! Ska jag säga det till honom?”

Alltså ärligt talat finns det nog en hög bland er som knappt vet vem Emil Jensen är. (Förlåt Emil, men så tror jag det är.) Han är ju liksom inte Carola-känd – och frågan är om han kommer bli det, vill bli det – eller ska bli det? Men tillräckligt känd är han för att ständigt göra fantastiska turnéer med sina underfundigt kloka och egna föreställningar land och rike runt – och vi är en stooor hög människor som tycker att det nästan inte finns någon som han med ord och tanke i ett.

Jag har faktiskt skrivit om honom förut här i bloggen eftersom han skrivit en av de bästa sånger jag vet – en sång än mer aktuell än någonsin. Upptäckte honom för ungefär 12 år sedan, då när jag bodde i Malmö (minns du Anna T när vi såg den lilla föreställningen med Gonza och Mikael Wiehe på Inkonst tror jag det var?) och sen såg jag honom där ett par gånger till på olika scener.

Ärligt talat har jag aldrig sett en av hans egna föreställningar från de senaste åren. Ändå kollar jag vad han gör då och då – för han inspirerar mig! Det var honom och Jonas Gardell jag hade som förebilder när jag knopade ihop min egen föreställning. Två artister som skapat en konstform – helt enkelt utifrån sig själva – och det är bara SÅ BRA. Så enkelt kan det vara.

Så det var väl det jag velat säga till honom. Ni vet, som jag är! Jag gillar att berömma!

Men inte vågade jag.

Idag var det riktigt illa. Jag hade liksom världens upplägg. Han till och med SÅG på mig (OMG OMG OMG!! tonårsmätaren går i taket!!) när jag sa ”ursäkta” för att han skulle flytta sig i gången så jag kunde gå förbi.

Men det är ju här den här (hög)känsligheten kommer in. En blir så RUSKIGT självmedveten och hinner tänka hundra tankar om allt som skulle kunna hända om en vågade visa den här uppskattningen.

”Alltså han kommer ju typ tro jag är KÄÄÄR i honom!” ” Han måste ju ha hundra som jämt hänger efter honom, urjobbigt, nä sån vill inte jag va!” ” Klockan halvnie på kvällen – låt karln va i fred!”

Men jag undrar liksom vad det är som jag är så himla rädd för? Det är ju knappast som att Emil skulle vända sig om och utbrista ”Vem är du som har fräckheten att störa MIG i mitt PRIVATLIV??” ”Tror du jag bryr mig om DIN åsikt??” ”Jaha, du gör också föreställningar, HAHAHAHAHA, dom har man ju hört talas om – inte”.

Ikväll såg han faktiskt väldigt snäll ut. Där utanför Skrapan fick jag för mig att han tittade på mig och tänkte ”Åh GUD VAD TJOCK!”  – för det var faktiskt så jag tänkte om mig själv första gången jag tog steget utanför sjukhuset efter de där sju veckorna där. Hur förståeligt som helst då att jag såg ut som en galning, på språng dessutom som jag var, för första gången två timmar borta från min nyfödde son. Men det kunde ju inte han veta – så tänk om han skulle säga nåt taskigt?

Nu har ni fått ett bra exempel på hur en (hög)känslig hjärna fungerar.

Och jag inser ju nu – att om Emil är det minsta egenkär (vilket han borde vara) så hittar han ju säkert den här texten när han googlar på sig själv nästa gång. Men då får det vara så! Nu får det liksom vara nog med fånerierna. Nästa gång bara säger jag det!

EMIL – FY FAN VAD BRA DU ÄR!

Jag har tänkt skriva till er i alla fall en gång i veckan nu framöver. Och vet ni vad? Fler För sensibelt begåvade till hösten är planen! Många har skrivit och hoppas att den ska spelas igen. Så klart den ska! För visst sjutton ska jag klara att vara både frilansande artist och ensamstående mor? Jo det ska jag! !

Pinsamhet – en medmänsklig gärning: Våga vara pinsam!

Foto: Sarah Nilsson

Var lite oplanerat pinsam i franska alperna där jag var på påsksemester nu i helgen. Gillar ju att gå på långturer själv i bergen och tänkte att ”här är ingen” medan jag leker ”the hills are alive” med utlösare och tumlar i gräset. Men så var icke fallet..

Alla ni med hårdare hud. Ni som på riktigt inte suger åt er så mycket av er det ni ser omkring er. Ni som nästan inte ens behöver borsta av er det ni tar emot, för det rinner liksom bara av er. Ni som tillhör de här 80 procenten, de som enligt evolutionsteorin snarare utgör krigaren på fältet än den vaksamma rådgivaren på sidolinjen. Ni som ändå är öppen för det känsliga – jag beundrar er så, ska ni veta. Ni som kan lyssna på det som avviker och med öppet hjärta ta till er verkligheten för en person av ett annat slag än er själva. Utan fördomar. Utan ett avvaktande skydd. För det är så det byggs broar. Det är så vi läker sår. Det är så vi skapar en värld rik på mångfald i stället för en värld fylld av trista kopior.

En föreställning är i sanning en levande organism. Precis som all live-konst som exempelvis en konsert – och det är liksom det som är själva finessen. Ska vi va helt ärliga så låter ju sällan live lika bra som på skiva. Men det är en annan upplevelse i nuet som ger scenkonsten en dimension som ett inspelat medium aldrig kan få. Föreställningen lever med sin publik för kvällen och kan bli nästan helt annorlunda från dag till dag.

Igår hade jag min näst sista föreställning på vurma under denna vår, som också, enligt de nu 8 olika erfarenheter jag har, blev en osedvanligt allvarlig kväll om än med några lite mer oväntade inslag från delar av publiken av så att säga mer aktiv karaktär. Salen var återigen fullsmockad och solens värme och närheten till löning lockade fram en feststämning vars kontrast på något sätt gav ämnet ett ännu större allvar än annars. Allvar – något som definitivt har sina poänger i samband med ett ämne som självklart i botten är allvarligt. Även om just jag snarare valt att se på det med glimten i ögat. Förra veckan var exempelvis en helt galen skrattfest kvällen igenom. Vilket så klart kan vara riktigt härligt.

För att. Humor är vårt bästa redskap här i livet. Ja. När tiden läkt såren då kan man gott få skratta åt sig själv. Det är härligt befriande. Livet är ju galet. Underbart.

Att våga skratta utan ironi åt det som också är svårt är dock inte något för alla. Man måste våga. Många tar sig själv många gånger på för stort allvar (inkluderat undertecknad) och att det här med att hålla uppe sin fasad verkligen är något de allra flesta lever med förstår jag eftersom den kommentar jag utan tvekan mest får höra efter föreställningen är att jag är MODIG.

Ett beröm som för mig är tveeggat. Det tror jag redan tidigare att jag har nämnt för er bloggläsare. Min känsliga paranoida sida säger ju nämligen direkt: ”Jaha, ni menar alltså modig som i det samma som galen som vågar ställa sig såhär inför allihopa och blotta mina svaga sidor.” Men. Det är ju faktiskt precis det jag medvetet gör.

Där har vi HELA POÄNGEN i föreställningen. VARFÖR är det så känsligt att blotta svagheter? När vi uppenbarligen alla besitter dom? När siffrorna för utbrändhet och andra psykiska utmaningar ständigt ökar. Hur ska vi komma tillrätta med detta och bli starkare om vi inte vågar se på oss själva i vitögat.

Foto: Sarah Nilsson

En av mina, erm, mindre graciösa hoppbilder. Jo, jag är alltså också dansträningsinstruktör. Hm.

Att jag vågar vet vi nu. Även om jag är livrädd inför varenda föreställning då jag ska göra det igen för en ny okänd samling människor. (Oftast är ju dessutom faktiskt de personer man känner de mest skrämmande, märkligt nog, men kanske inte så konstigt då relationerna man sinsemellan har också oundvikligt påverkar.) Men vågar, det gör jag, just för att jag tror det har en poäng. För att jag vet att tillsammans är vi starkare om vi vågar visa att det här är ok, naturligt och sammantaget jäkligt mänskligt. Dessutom är det värsta något som redan ligger i mitt förflutna. Det är ju därför jag kan göra detta. Jag har ju tagit fighterna för och med mig själv redan. De allra största i alla fall.

En publikmedlem och kollega sa igår: ”Det verkar jobbigt att vara du.” Eh. Jo men så klart. Ibland. Det är ju därför jag gör den här föreställningen, liksom.

Varför annars denna passion för att på ett väldigt personligt plan och genom ett ovanligt nära och intimt grepp lyfta ett ämne som i sanning inte vanligtvis lyfts på detta sätt?  Jag har mått otroligt dåligt tidigare i mitt liv. Men till stor del i onödan för att jag inte förstod mig på hur jag själv fungerar och försökte passa in i någon annans mall. Därför vill jag öka medvetenheten och vara ärlig med hur det kan vara.

Oftast låtsas vi ju bara trallandes att solen skiner ständigt och går därför omkring och mår ännu sämre ensamma bakom neddragna persienner.

För egen del är jag urbota trött på alla personer bakom självhjälpsböcker som åker runt och föreläser och som i efterhand verkar ha föga koppling till det som de gått igenom. De står där starka, publiktränade och pratar förnumstigt om hur vi andra ska ändra oss med föga verklig referens till sig själva. Sällan, mycket sällan känner jag att de förstår och verkligen har varit med om det som de talar om.

I min publik möter jag däremot varje kväll ett stort antal personer som lättade talar om att de kan andas ut för att de inser att de inte är ensamma och att det är skönt med någon som kan sätta ord även på allt det svåra och såriga.

Men icke att förglömma är det trots mitt personliga och intima tilltal en mycket medveten föreställning. Varje blottad vald sida är ytterst omsorgsfullt vald och arrangerad i en dynamisk, koncis bukett. En bukett av allt, ja nära nog allt, som känsligheten försatt just mig i, samlat i ett enda koncentrat och serverat i intensitet på ett fat.

”Härligt och pinsamt” skrev en person ur publiken. Just så. För det är ju ofta pinsamt. Och som så många av oss känsliga ursäktar oss. Känner skam. Detta är enormt väldokumenterat i skrifterna om högkänslighet och en verklighet som vi inte kan rygga för om vi vill våga ändra den.

Många av oss känsliga bryr ju oss något helt fantastiskt om vad omvärlden tycker, vare sig vi ville eller inte, som de högabsorberande svampar vi är. Så är det även för mig nu som privatperson. Och det är just då träningen kommer in i bilden. Att ta in andras tankar en stund är oundvikligt, processen sker vare sig jag vill eller inte. Men sedan kan man fråga sig: Vad betyder det jag just fick höra? Och vad säger det snarare om personen som sa så? Och var är JAG mitt ibland alla dessa intryck?

Foto: Sarah Nilsson

Så klart bryr även jag mig. Även om jag just här är lyckligt ovetande.

Det jag i detta stadium av föreställningen börjar fråga mig, när nu snart 500 personer fått se den är: Vem är föreställningen egentligen för?

Jag märker ju att det är de känsliga som lättast tar till sig den. Som ser det som en stor lättnad att våga lyfta dessa ämnen. För oss är det inte ens jobbigt. Detta är ju vår verklighet i livet där många av oss brottats för att komma till rätta med oss själva. Det är därför ofta en stor befrielse att få lätta på locket och hjälpa allt det som rör sig inombords att få sväva uppåt.

Lever man däremot med att förtränga dessa sidor hos sig själv, att vara i kontroll och försöka vara som alla andra, kan det däremot vara jobbigare att få detta serverat på ett fat. Då är det måhända lättare att beteckna detta som en egenskap som ”andra” lite märkligare människor besitter. Något som är lite jobbigt att lyssna på. Som man kanske helst undviker. ”Varför prata om det här?”

Reaktionerna blir då något av tankar i samklang med just den verklighet som många känsliga fått uppleva genom sitt liv och som faktiskt är den röda tråden i min föreställning: ”Du känner efter för mycket.” ”Men ta inte allt så allvarligt.”. ”Du överreagerar!” Med andra ord: ”Vem tror du att du är?” ”Du är inte ok – ÄNDRA DIG.”

Fast – det är vi som är helt naturliga med vår personlighet. Helt självklara. Helt fantastiskt nödvändiga – som den del av naturen utgör med allt det positiva som egenskapen också medför. Det får vi allt för sällan höra. I stället får vi höra hur andra tycker att vi ska vara. Andra, som faktiskt många gånger i stället skulle behöva ta en ordentligare titt på sig själva.

Så, vem tror jag att jag är? Jo. En människa som enligt forskning utgör i alla fall en femtedel av befolkningen. Men alla har vi fått lära oss att hantera vår känslighet olika. Och alla vågar vi inte tala om den ännu och bemöta den eller vara öppna med dess svagheter. Utom när vi måste.

Majoriteten känsliga har inte haft det så lätt enligt de studier omnämns i bland annat Elaine Arons Den högkänsliga människan. Så är det. Och personligen tror jag att om vi inte ser roten till allt så är det svårt att bli stolt och nöjd med sig själv.

Från början ville jag bara göra en berättelse om varför vi känsligare är så bra. Men allt sitter ju ihop, det har jag förstått nu – och inser är nödvändigt att lyfta.

Jag tror ju nämligen att livet blir lättare – och att vi gör livet lättare även för våra medmänniskor – om vi även kan va kompis med de så kallade svagare sidorna av oss. Detta gäller oss alla. För även människor med hårdare hud utstår med största sannolikhet händelser som kan dra undan marken under fötterna. Det har jag många erfarenheter av i mitt arbete som krisstöd. Det märkliga är att då kan plötsligt en känsligare person, som redan är van att brottas med sina demoner, enligt studier faktiskt vara mer motståndskraftig. Och det är just därför även du med hårdare hud kan må gott av att lyssna och bli nyfiken på din känslighet.

Att bara älska sig själv när man är perfekt. Vad är det liksom? Det är ju hur lätt som helst. Det är ju dom andra dagarna vi behöver det som mest. Vare sig vår hud är av ett hårdare eller mjukare slag.

Nu är det bara en föreställning kvar! Och den är faktiskt redan så gott som slutsåld – minus två biljetter. Misstänker starkt att nästa tisdag kommer bli en mycket varm kväll med mycket folk under samma tak. Men så får det bli – det får sluta med ståt och så många som kan få plats. Redan nu funderar jag på föreställningens fortsatta liv. Har fått många förslag. Och så klart kommer ni få veta allt här i bloggen som fortsätter. Hoppas faktiskt på mer tid att skriva nu, när saker börjar falla på plats. Men först gör vi oss redo för finalen!

(Och appropå att våga vara pinsam. Här har ni ett offenligt klipp från Facebook på en generöst tilltagen badbyxdansande man i fitnessgrupp på strand – som för många skulle betecknas som högst pinsamt.. Ärligt talat vet jag inte om den här mannen tycker han själv är pinsam. Förmodligen inte. Och det är det som är så härligt. Visst skrattar jag när jag tittar – det som säkert är tanken från den som har lagt upp klippet. Men själv skrattar jag med kärlek och värme för jag tycker det är fan underbart. För efter ett tag framstår snarare den fortsatt stenhårt coola balanserade instruktören nästan som mer pinsam som inte ens tar in den här helt ljuvliga deltagaren. Hur kan han låta bli liksom?)