Idag var jag med om något verkligt häftigt. På en och samma gång fick jag träffa en hel hög människor av på så många sätt samma slag. Jo, men det var ju helt uppenbart.

Ni gissar rätt. Idag var det dags för årsmötet för Sveriges Förening för Högkänsliga där jag blivit inbjuden för att medverka med ett utdrag ur För sensibelt begåvade.

När Else Marie Bruhner, föreningens ordförande fram till idag, frågade mig kände jag mig otroligt ärad. Nästan lite patetiskt smickrad reagerade jag först spontant,  får man väl allt erkänna. På något märkligt sätt reagerade jag nästan som om jag vunnit nåt av en högkänslighets-Oscar – fast jag väldigt snabbt samtidigt insåg att det i så fall var utan att faktiskt ännu ha presterat nåt alls. De hade ju inte sett föreställningen ännu. Med denna insikt drabbades jag såklart av en rätt påtaglig panik.

Väl på plats blev jag nog ännu lite mer nervös när det visade sig kanske inte vara de allra enklaste ljudförhållandena med mera.

Men först var det ju ett möte, som i sig visade sig vara grymt intressant och tog fokus från min noja. Jag är verkligen imponerad av föreningens arbete med att sprida information om högkänslighet. Visst, den är alldeles nystartad, men i det arbete den redan utfört har den förhållit sig ytterst objektiv och väldigt informativ. Jag har haft stor glädje av den information föreningen förmedlat.

Nu finns det så klart en uppsjö av möjligheter för vad som kan uppnås via föreningen. Hur kan fler personer nås med informationen? Personer som skulle kunna hjälpas av denna kunskap? Personer som arbetar i exempelvis pedagogiska situationer? Med mera. I allt detta glömde jag för en stund helt bort mitt uppdrag och blev en medlem bland andra.

Men så var det dags, och en mer uppmärksam skara har jag sällan mött. Märkte själv hur orden fick ett annat värde när jag helt plötsligt talade inför en grupp där jag visste att alla mer eller mindre upplevt mycket av det jag gjort. Så var det över. Vackra applåder. Och sedan otrolig feedback.

Nej, jag är sannerligen inte ensam i detta. Träffade flera liksom jag extroverta högkänsliga som kände igen sig på pricken. Men även andra som kände igen sig i det övergripande. Mycket kärlek. Betyder galet mycket.

Och alla dessa olika generationer. Allt från människor i de sena sjuttioårsåldern som nyligen fått veta om detta och så starkt önskade de visste något tidigare. Till de yngsta där en viss insikt infunnit sig tidigt. Ja, tänk om fler kunde få veta redan när de var yngre.

Tänkte mycket på att när jag står där och presenterar mitt välinrepeterade manus så verkar jag förhållandevis säker och säkert professionell – bortsett från de röda strimmorna på halsen. Ändock känns det ju som sagt verkligen inte så inombords, så denna feedback betydde på många sätt allt.

Varför har vi inte hört om det här, frågade flera. Vi vill du ska komma ut i landet, sa andra. Vi kommer till vurma sa flera stycken. Reflektioner om texten som också fick mig att inse vilka delar av manus som slår an en ton starkt.

Ja, ni fattar. Det var verkligen så här från så många. Börjar känna mer och mer att denna föreställning har en verklig betydelse. Så himla glad.

Kram på er.

Tycker absolut ni ska gå med i Sveriges Förening för Högkänsliga. Särskilt om ni är engagerade i att sprida informationen. Det kan vara som stöd eller som aktiv medlem! Gör’t. Och har du ännu inte sett föreställningen, passa på att boka din biljett. Fullt nu på onsdag, men veckan därpå finns en hel del platser, den 2 april. Sen är det nästan fullt, pånär någon biljett igen. Passa på. Jo, detta är ändå exklusivt. Och du som redan sett och gillade, passa på att tipsa folk du känner medan tid är.