Du är vad du är – och det räcker gott

Spegla

Du kanske är en av de lyckliga som kände till hemligheten redan från början? För dig var det kanske alldeles sjävklart? Inte ens något du ifrågasatt? Men för många av oss, både högkänsliga och även normalkänsliga är det lätt att definiera oss själva utifrån vad vi åstadkommer och hur andra speglar våra prestationer i stället för vad vi är.

Mia Törnblom gjorde allt ett bra jobb när hon för några år sedan lyfte skillnaden på självkänsla och självförtroende. Att definiera sig själv utifrån vad man gör är nämligen en ständigt övergående lycka medan insikten om att vi bara är, är det som varar.

Det här skriver jag förnumstigt som om det är nåt jag alltid vetat. Tvärtom.

Du är aldrig bättre än din senaste prestation finns det ett uttryck som heter. Ett uttryck som må vara sant ur ett prestationsperspektiv. Arbetar du med något som bedöms offentligt så är det ditt senaste alster som bedöms och plötsligt är du i omvärldens ögon ett med din prestation. Eller är du verkligen det? Kan faktiskt vara särskilt viktigt att fundera på när det går bra. Vad är du?

Som skådespelare så talas det mycket om detta då det är lätt att förväxla ens arbetsmaterial – sig själv – med sig själv. Lättare att separera måhända om man i stället arbetar med ett separat objekt, låt säga, sälja blommor.

Många skådespelare behöver arbeta med andra saker tidvis för att få kassan att gå runt. Något som är helt självklart i många andra länder – man är inte mindre skådespelare för det. I exempelvis England, ett land med ett fantastiskt utbud av skådespelare så brukar uppföljningsfrågan om du svarat att du arbetar som skådespelare vara: ”Jaha, vilken bar arbetar du i?” Här i Sverige är det dock mindre väl sett, det är nästan finare att gå på a-kassa än att varva med andra sysslor – eftersom om du gör nåt annat – ja, då är du ju plötsligt inte längre bara skådespelare. Mycket tråkigt tycker jag – eftersom andra erfarenheter i det största berikar oss som faktiskt ska kunna gestalta alla sorters människor.

Jag fick för omkring tio år sedan insikt om att jag alltid definierat mig utifrån vad jag gör och att jag i allt för hög grad låtit det påverka hur jag mår. Är däremot född med ett makalöst självförtroende – en tilltro till min förmåga – som säkert delvis kommer från mina föräldrar som alltid också gått sina egna vägar om än inom olika områden. ”Hur svårt kan det va?” är lite familjeattityden. Synd var dock att det här med självkänslan och egenvärdet var så satt på efterkälken. Och självkänslan, det är ju den som får oss att må bra i det långa loppet, oavsett våra bedrifter.

Jo, jag vet det nu. Jag har varit på den absoluta botten i livet och ändå blivit älskad. Jag har nått framgångar men ändå inte mått så himla mycket bättre för det. Mycket vill ju oftast bara ha mer. Tricket är att må bra oavsett.

Trots de här insikterna så märker jag hur höjdrädd jag blir nu när saker går rätt bra med detta älskade projekt jag arbetat med så länge. Och hur lätt det är att ständigt flytta fram gränserna. I somras var målet att göra en föreställning. Med eller utan stöd. Sen fick jag plötsligt stöd. Då blev målet plötsligt ett annat – mål med konkreta försäljningssiffror, men påminde jag mig då, viktigast var kvaliteten på föreställningen. En lyckad premiär. Det fick jag – och då blir målet över en natt ännu större.

Jag hoppas ni följer med i mitt resonemang. Jag talar alltså inte bara om mitt eget projekt utan hur många av oss fungerar överhuvudtaget. Vi stirrar oss så lätt blinda på nästa steg i stället för att se vad vi redan åstadkommit. Ironiskt när man som jag gör en föreställning som handlar om att våga vara unik, ta hand om sig och älska sig själv som man är.

För jo, jag kommer på mig själv med att fastna i tankarna på de som inte skrattar riktigt så mycket som jag vill. De som verkar vara väldigt högkänsliga i publiken men som kanske inte känner igen sig för att jag är så himla extrovert gentemot majoriteten. För såna finns ju så klart! Hur jag stör mig på media som det i sanning är en utmaning att få göra sig hörd hos. Ja, allt som fortfarande återstår.

Detta trots att jag i det närmaste överrösts med uppskattning i alla former. Visst är det knas?

Så idag – med mängder av kärlek i bagaget från gårdagens föreställning, så påminner jag mig igen. Jag är inte vad jag gör. Jag är ju bara Sarah som är rätt skön även små-mullig, även när hon gör fel, även när hon gråter, även när hon tappar humöret. Just för att jag är jag. Inte för att jag gör massa saker.

Kom ihåg det du med. Som högkänslig är det så lätt att fokusera på bristerna för att vi är så rackarns bra på att vara vaksamma och förutseende. Men nu ber jag dig använda ditt berömda fokus – som faktiskt är väldigt bra när du inte blir distraherad – och fokusera på allt som gör dig till du. Låt oss göra det va?

Nästa vecka är helt slutsåld. Smockfullt! Fantastisk kul. Sen är det roligt, för att jag har försökt hitta en logik i varför olika dagar säljer som de gör. Har inte hittat någon. För onsdagen därpå finns en hel del platser – däremot inte många tisdagen därpå. Sista förställningen börjar redan fylla upp rejält, medan nästa sista har mest platser kvar. Jag kommer lite längre fram tala om vilka personer som vunnit mina tävlingen om biljetter! Du kan fortfarande delta! Skriv och motivera varför just du vill komma! Men du som säkert vet att du vill komma hittar biljetter här, mitt bland massa hjärtevärmande recensioner!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s