”Så mycket liv i varje maska. Så många tårar i varje stygn.”

Så brukar alltid min mamma säga när hon tittar på fint utfört handarbete.

Jag kommer från två led av handarbetande kvinnor. Både mormor, farmor och mamma själv var fenor på det mesta som kunde utföras med händerna: Vävning, makramé, stickning, virkning, makramé, broderi, sömnad, näverslöjd, tennslöjd, möbelomklädnad – ja allt.

Och det handlade nog inte bara om en trevlig hobby. Det är ett sätt att processa har jag med åren insett.

Jag minns hur min mormor, när morfar dog, stickade omkring tjugo tröjor på något år. Utöver det fick vi varje år ett par raggsockor, lite för tajta, lite för omoderna, i ett alltid likadant format paket.

Vi skrattade lite sinsemellan vi syskon: ”jaha, mormors raggsockor”. Nu är det några av de finaste minnena vi har av henne. Både sockorna – men mest minnet.

Själv är jag numer lite lat vad gäller ambitionerna i handarbetet. Det är ett skapande område där jag tillåter mig att strunta i att prestera.

Därför har jag snöat in lite på det här med sockor över åren. Ett mönster från slöjden som jag idag kan uttantill och har gjort massvis av varianter på. Det kändes stort när jag för ett och ett halvår sedan gav mormor ett par sockar från mina händer. Då var liksom cirkeln sluten.

Visst har jag gjort en del hyfsat avancerat också. Särskilt just på högstadiet när jag ville imponera visa mitt jag i egen design.

Men nu stickar jag och virkar jag mest för att jag gillar att umgås genom att göra något, för att jag gillar att låta mina händer fara och för att det hjälper mig att få ro och att tänka.

OJ vad många människor vi är som måste ta svåra beslut. Så klart helt säkert ALLA i hela mänskligheten då och då. Det vittnar bloggens statistik om, som totalt gått i TAKET sedan gårdagens inlägg. Åtta gånger så många fler läsare dessa två dagar än någonsin annars.

För sensibelt begåvade är ju till stor del ett projekt om det psykologiska begreppet högkänslighet. Men inte bara. Jag ville från början lyfta det här med egenskapen känslighet i allmänhet. Lyfta funktionen i egenskapen för ALLA människor – på ett sätt som jag anser sällan görs i vår västerländska kultur. För vår känslighet kan inte intellektualiseras bort. Den är något som vi alla – högkänslig eller ej – märker av i svårare tider. Exempelvis som när vi ska ta stora beslut eller hantera livsomvälvande förändringar.

Under sådana tider fungerar vi olika.

Själv är jag en sån som liksom de berömda mars-männen som enligt Grey går in i den omtalade grottan.

Jag har liksom ingen energi kvar till andra just då när det är som allra, allra värst. Försöker jag ignorera detta faktum visar sig snabbt den korta stubinen. Dumheter jag annars filtrerar bort har jag absolut noll tolerans för och jag skriker stopp högt och tydligt. Kan va precis hur osensibelt begåvad som helst.

Det gillar jag inte.

Därför låser jag till slut hellre in mig ett tag. Eller tar mig ut i den gröna blåa tystnaden.

Uttrycket minskar –  för att intrycken överväldigar.

Men händerna arbetar på.

Och är sinnet svart blir färger vitamin. Som synes.

Karamellsockar till någon. Vem?

Vi får se!