Du är så kär!

gård

På skånska fick jag höra det allra raraste uttrycket. I Skåne fick jag de sötaste smeknamnen.

Är på besök i Skåne och Köpenhamn. Laddar batterier. Stärker själen.

Det var här jag liksom hittade tillbaka till mig själv. Hittade mitt folk. Hittade min lust.

Lärde mig mer om inte bara vem jag var utan lika mycket om vem jag ville vara.

Jag pratar värdelös Skånska. När jag sökte till musikalen Dåliga mänskor låg Mikael Wiehe dubbelvikt av skratt över bordet medan jag avlade mitt skånskaprov i form av Helan går på improviserad malmöitiska.

Var livrädd när jag flyttade till stan. Tänkte att de skulle tro jag var en annan dryg Stockholmare. Log konstant. Det funkade.

Hade noll förväntningar. De sa faktiskt då att Malmö var Sveriges tråkigaste stad ”men Köpenhamn är ju nära”. Så fel de kunde ha.

”Du är så kär, Sarah!” skrev en av mina bästa vänner, Anna från Lomma, som nu bor i Östersund, till mig bara härom dagen. Ett så otroligt fint uttryck. Du är så KÄR – inte av betydelsen att man är kär i någon – utan att det är du själv, du som får höra det, som  är så go, så fin, så härlig!

Jag älskade det och älskade skånskan som många andra envisas med att baktala.

Under mina tio år i Skåne hittade även den latinamerikanska kulturen mig och där fick jag heta Sarita – lilla Sarah. Min kärleksfulla underbara kloka lilla M från Lund kallade mig Saring.

Jag – som annars aldrig haft ett smeknamn. Ville verkligen ha ett när jag var yngre, som de som kallades Katta, Bella eller Ullis. Försökte tvinga alla i första klass att kalla mig Sassa. Fail.

Tills jag kom till Malmö och plötsligt fick en massa smeksamma ord av en hög kärleksfulla människor.

Är kärleksladdad och euforisk. Riktigt goda vänner har den inverkan.

Kram på er!

På precis på den platsen som ni ser på bilden, nedanför mitt fönster på min dåvarande bakgård på Mäster Eriks Plan i Malmö, satt jag en dag i april 2003 och skrev sången ”Bara ser på”.  Aldrig kunde jag då ha gissat att den 11 år senare skulle bli ledmotivet till en föreställning om något som kallas högkänslighet. ”Löven dansar i ring framför mina fötter. Småfåglarna kvittrar förnöjt i min berså. Blomsterlöken stretar sig upp genom jorden. Jag sitter här och bara ser på.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s