Hur man går emot strömmen

Fäst blicken på en fast punkt långt borta. Gå framåt med bestämda steg. Notera hur massan öppnar sig som ett delat hav.

När du vet vart du vill gå, gör världen plats.

Jag arbetar just nu på ett uppdrag vid Tekniska Högskolans station. Om morgonen vid åttatiden går jag av för att ta rulltrapporna upp till Körsbärsvägens uppgång.

Det är jag rätt ensam om. Nittio procent ska åt andra hållet och jag finner mig möta en oresonlig massa som ska hinna till sitt tåg, sin klass, sitt jobb.

Samma känsla kan du få av att gå Drottninggatan fram en lördag. Eller på Gröna Lund när Laleh spelar. Fast oftast är det då ändå lite fler folk som går åt varje håll. Inte som morgnarna vid Tekniska högskolan då vi som ska upp vid uppgången mot Körsbärsvägen är i så solklar minoritet.

Det är mycket som jag inte tycker om med att bo i en storstad. Jag älskade verkligen att bo i Malmö just för att man med all säkerhet stötte på minst en god vän man spontant kunde gå och fika med när man vandrade Södra Förstadsgatan fram. Så lagom mycket folk var det. Man hade tid att titta på varandra.

Likadant känner jag i mina mor- och farföräldrars Umeå där jag fortfarande alltid helst handlar mina kläder i lugn och ro med öppna blickar och igenkännande nickar.

För Stockholm är mer anonymt. Här tittar man ofta inte på varandra. Just för att kunna ta sig genom massorna.

Jag är en person som alltid har gillat att gå emot strömmen när det gäller vissa saker. Jag är uppfostrad till att våga ta ställning och säga ifrån. Trots – eller kanske på grund av min känslighet – lärde jag mig tidigt att hantera en stålsköld för mitt mjuka inre skal. På gott och på ont. En till synes hård yta som kan bedra.

Samtidigt, när det har gällt vissa saker – faktiskt de allra viktigaste – har jag inte alls varit kapabel till detsamma. Jag har så hjärtans gärna velat vara en del av strömmen och många gånger mot min instinkt försökt följa den, med alltid samma bistra resultat.

De flesta högkänsliga gillar inte att gå emot strömmen. Varför skulle vi vilja det? Vi är anpassningens och konfliktundvikarnas mästare. Vi vill ha trygghet och säkerhet och hålla oss själva och vår omgivning utom fara.

Samtidigt är det just detta flyktbeteende och förnekande av vår innersta natur som många gånger gör att vi far illa. För vi mår inte bra när vi inte ger oss det vi själva behöver.

För det är klart man inte alltid kan följa med strömmen när man är annorlunda än majoriteten. Det är givet att man då gör våld på sig själv.

Så ibland är det nödvändigt. Att fästa blicken i fjärran. På målet, det vi behöver, det vi vet gör oss gott.

Även om det är något som är annorlunda än vad omvärlden behöver.

Men när vi väl har bestämt oss, när det inte längre finns någon tvekan i vår blick, när vem som helst kan se att vi inte kommer anpassa oss.

Då följer världen. Havet delar sig och vägen är fri. Du blir fri.

Fri att vara den du är.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s