Samma och ändå helt ny – när vi förändras

Foto: Jenny Berlin

Kära bloggen,

Nu var det länge sen!

Ja, kan man börja på något annat sätt efter exakt tre månader minus en dags uppehåll? Enormt lång tid i bloggvärlden där man minst ska uppdatera varenda dag för att följa den viktigaste av just den konstens alla regler. Men så oerhört kort tid i relation till den förändring jag genomgått.

Jag har blivit mamma. Förälder. Till den underbaraste lille gosse.

Jo. Så är det.

Rent konkret gick det i ett slag. Han var ute – och jag var mamma. Men visst fick jag några månader att förbereda mig – om än två och en halv månader mindre än de flesta andra.

När jag skrev senaste inlägget kände jag redan på mig att något inte var som det skulle i graviditeten – även om ”alla andra” som vanligt försökte intala mig att det bara var jag som oroade mig i onödan. Så var det ju inte. Tyvärr – och som tur var – på samma gång.

Tyvärr – eftersom det så klart är en påfrestning och utmaning för varje barn som föds för tidigt. Som tur var – för att det var bra att jag kände på mig det jag kände och envisades med att söka hjälp – och fick den! Så att allt fick denna lyckliga utgång.

Jag råkade nämligen få en oerhört ovanlig graviditetskomplikation som till och med få läkare känner till. En kärlansamling på moderkakan, en onödig tillväxt som gjorde att mitt barns hjärta fick pumpa massor mer med blod. Tack och lov är hans hjärta starkt och han orkade ganska länge med den mycket hårdare ansträngningen än vad andra bebisar får utstå – men i vecka 30 började det bli trött och jag förlöstes akut med några timmars varsel.

Jag skulle kunna – och kanske kommer att – skriva hur mycket som helst om min komplikation, att bli förlöst akut och främst erfarenheten av att vara förälder till en prematur och bo på ”Neo” – som vi invigda säger – i två månader. Jag skulle också kunna skriva spaltmeter om hur underbart det är att ha den här instinkten för att något är på tok – som vi högkänsliga enligt studier har – trots all oro det tråkigt nog också medför.

Men det jag tänkte skriva om idag är om när vi förändras.

Du vet aldrig vilket virke du är av förrän du prövas. Så är det.

Men det är inte förrän du känner av nya yttre omständigheter i relation till gamla som du verkligen blir medveten om vem du var då och vem du är nu.

Dagarna sedan den 26:e juli har för mig varit de mest intensiva jag levt i hela mitt liv. Aldrig har jag varit så målinriktad som dessa dagar. Så målinriktad att jag knappt haft tid att gråta, fundera över att jag inte har försörjning ordnad, över att det inte fanns så mycket som minsta babyplagg hemma i lägenheten vi en dag fick åka hem till.

Nu ljuger jag. Rejält. Gråtit av stark oro har jag gjort i stor omfattning – men det har liksom varit samtidigt, mitt i allt som har hänt. Herregud, vad de fått lyssna på rädslor och frågor klädda i tårar den fantastiska personalen på avd 71 och 61 på Södersjukhuset. Men aldrig så att jag hunnit förlora mig i sorgen – om ni förstår? Ligga och gråta en natt. Det går inte. När man måste lösa något, när man måste orka, finns inte den lyxen – och märkligt nog inte då heller behovet. Kanske kommer det sen? Men hittills har det inte funnits.

Därför, nu efter två veckor hemma, när en känsla som vagt börjar påminna om normalitet börjar infinna sig – DÅ slår förändringen mig – och på samma gång insikten om att jag är ju samtidigt en och samma.

NÄR jag märker att jag bäst hanterar nattamningarna (attans vad aktiv han är just på natten) genom att kika på Netflix för att inte somna. Alltid älskat film – älskar alltid film. Får lite dåligt samvete av nån anledning över att så snabbt börja älska det igen efter att veckovis suttit utan noll stimulering på Neo med hjärtat i famn. Herregud, här sitter jag nu hemma med världens vackraste lilla pojke (jo, han är det, jag lovar) och jag borde väl timme efter timme drömskt försjunka i hans fantastiska uppenbarelse? Inte kolla på film!! Men det är just då, när jag böjer mig över skatten min så att han måste sträcka sig lite för att nå mitt bröst som plötsligt far i väg från honom i rörelsen, för att jag så febrilt ska klicka igång filmen som stannat av – det är då jag känner att jag är ju samma – och en helt ny person ändå.

NÄR jag märker att det roligaste som finns är att ju fortfarande att få fota – men nu honom. Så klart. Stackars mina Insta- och Facebookvänner. Som jag gottar mig i mitt mödraskap! Väl medveten om hur det kan kännas om man själv tycker barn inte alls är kul – eller som jag kanske innan – längtar efter dem. ÄNDÅ känner jag att jag SÅ vill njuta min skatt – för jag har i sanning både arbetat och kämpat hårt för den lycka jag får idag. Så fotar och dokumenterar gör jag. Och kan till och med kosta på mig att justera honom lite IRL för att få bästa bilden. Återigen – dåligt samvete för min fåfänga – men nog finns det sämre föräldrafel.

NÄR jag märker att mitt främsta fokus är att se till att jag har massor av mjölk till honom och hans tillväxt. Det ordnar jag så klart genom att vila, dricka massor och främst äta VAD SJUTTON JAG VILL. Ett tag till! Varje kväll tänker jag att ”nu är jag nog trött på choklad för evigt”, men konstigt nog är det där ändrat igen morgonen därpå! För jag älskar ju mat nu som förut – men just nu är det viktigare att lägga övrig energi på att sköta mitt barn än trimma min kropp. I alla fall ett tag till. Inser jag måste bli starkare nu också – för jag lyckas ju med min strävan – han växer! (Vi fick beröm på BVC idag. Stolt.)

NÄR jag märker hur mycket jag ÄLSKAR barnvagnen för det är ju precis som vanligt att jag får gå, gå och gå. Det har jag ju alltid gillat. Vilken frihet den ger oss. Nog för att vi inte kan gå hem till folk och till offentliga ställen på grund av infektionsrisken (ännu så mycket större för en prematur, spelar ingen roll att de blivit större, har med bla lungutvecklingen att göra) men vi kan i alla fall gå utanför allas hus – hehe!

FullSizeRender-2

NÄR jag märker att jag i sanning får kämpa rejält med att komma i tid – mer än innan (aldrig varit lätt för min personlighet) – till alla dessa läkarbesök som våra dagar nu präglas av. Som alla erfarna föräldrar vet så kan inte barn styras och marginal är ett absolut måste. Så är det. Så jag är likadan som innan, för att det ÄR svårt, men helt ny för jag fattar och accepterar, och sakta lär jag mig.

NÄR jag märker hur mallig jag blir över vårt fina lilla hem på Söder. Fatta så charmigt, prickigt och rött, jämfört med sterila sjukhuslokaler!! Första natten trodde jag någon måste ha överraskat mig och köpt ett nytt täcke till mig –  så skönt var det – för jag hade glömt hur härligt tjocka duntäcken är – efter yllefilten på sjukhuset. JA det är litet. JA, jag hade väl inte gråtit över en tvätt och diskmaskin i lägenheten. Men för övrigt så funkar det hur bra som helst faktiskt. Mindre yta, mindre städa. Och han skatten, det är som om han alltid bott här!

Vi har ju som sagt precis kommit hem. Jag har ju alldeles nyss blivit mamma. Det nya har bara börjat.

Men det finurliga är just att allt känns så nytt och ändå är jag precis jag ändå.

Det är prioriteringarna som har förändrats. När det gäller, så är det alltid han, han som får komma först. Helt naturligt. Som det ska va.

Så det blev ändå som jag trodde. Jo, jag tycker det här med sömnbristen är tufft – jag är ju HELT själv. Men ändå inte fullt så jobbig som jag trodde. Och nog är pojken ett rätt harmoniskt barn som ger mig mina små pauser (eller får jag säga att det är jag som är en grym mamma?) för jag märker redan nu att jag är rätt grym med logistiken. Kanske är det bara det att om man har levt under de otroligt tuffa omständigheterna på Neo så känns allt annat förhållandevis så mycket lättare? Så länge lill-hjärtat mår bra – är allt bra. Ungefär så.

Den största förändringen i mitt liv är nog att de sociala kontakterna i enormt hög omfattning fått minska. De få jag har träffat har jagat mig hårt med kärlek och skrivna meddelanden och helt utan anklagelser – och inte tvärtom. För jag orkar inte – och får ännu inte ihop det. Det är en sak jag längtar efter att den får öka. Men just nu är det ok som det är. De vänner som verkligen förstår – det visar sig. Det har varit ännu viktigare att skriva av sig – än att prata av sig. Så kan det va.

Det talas mycket om oss känsliga som sköra varelser. Men glöm inte, att vi är båda bra på att förutse kris och ta oss genom den – eftersom livet generellt för oss är en utmaning om vi inte väljer det vi mår bäst av.

Glöm heller att vi alla förändras ständigt. Ibland ändrar vi oss själva. Ibland ändrar livet oss. Ibland är vi med på tåget. Ibland lite mer motsträviga. Oavsett -inget är konstant och det är för det mesta himla bra.

Just nu tycker jag det mest är underbart. Jo, jag funderar mycket på hur jag ska få ihop allt. Praktiskt och socialt. Men emotionellt är jag just nu väldigt väldigt rik. Det snusar en gosse mot mitt bröst. Och han verkar gilla att hans mamma både är pratig, går för fort med vagnen, pussas hela tiden och gör tusen saker samtidigt – som att skriva det här medan han får sin tupplur hud-mot-hud.

Så bara så ni vet – jo saker är förändrade – men jag är på något märkligt sätt precis samma ändå.

Vi syns nog lite mer nu framöver!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s