Självförakt är granne med hybris

organizational-courageFörra veckan var jag helt hög.
Nya föreställningar! Ja, nya föreställningar! Det är dags! Och folk är på! Ja, nu är det tid! Jag är mogen! Mognare! Visare! Stärkt och härdad av de senaste årens upplevelser som ensam mamma till för tidigt fött barn. Vad spelar väl utsattheten på scen för roll när man ändå beundras gränslöst av världens finaste pojke på hemmaplan?

Denna veckan så plötsligt helt låg.
Nya föreställningar? Men varför? Hur tänkte jag? Massa vänner har ju sett den redan. 150 pers per föreställning för att få det att gå ihop utan kulturstöd. Hur ska det gå? Hur ska jag lyckas med det? Jag kommer säkert slita ihjäl mig och inte bara bli en olycklig mamma utan dessutom göra mitt älskade barn missnöjt.

Så träffas vi, hon regissören och jag för ett planerat rep. Båda lite låga. Ärligt talat – det är nog ingen slump att  förra veckans väder var som en vind av vårens rus och att vi just då kände oss oövervinnerliga. Denna vecka är det ju däremot februarigrått och kallt igen – det har till och med snöat – så vi har landat med all vår känslighet i en duns.

Men vi tar ändå upp det däringa manuset. För första gången på två och ett halvt år. Och jag börjar läsa.

Redan efter några stycken måste jag hejda mig själv:
”Alltså, fy fan vad bra det här är!”

Ja, det är det fanimig. Det är viktiga saker. Bra saker.

Hybris och självförakt har dragkamp – men tillsammans blir det nog lite balans av det hela.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s