Dagarna jag än idag får skämmas

photo-1531964842367-53a352d7de97

Det är kanske lätt att ge sken av att ha stenkoll på sig själv och sitt intryckskänsliga psyke när man skriver en sån här blogg och till och med gör föreställning på hur sensibelt BEGÅVAD man är.

Dock fortfarande – inte alla dagar.

Idag var en sån dag.

Jag hade sovit för lite. Jag sover som ensam småbarnsmor sover numer alltid för lite. Men lite extra för lite just inatt för att jag bara inte kunde låta bli att vara upp lite längre och få se något kul som gav mig momentant nöje. Sånt är också viktigt. Jag behöver också roliga saker. Särskilt min sensationssökande sida som är grovt understimulerad för det mesta numer. (Se mer om i föreställningen!)

Så väcktes jag  som vanligt vid 05.00 – liksom varje dag – av mitt punktliga morgontidiga barn. Var ändå på hyfsat humör men lite seg. Vi drack färskpressad apelsinjuice, åt äggröra och fruktbröd till liten. Solkrämen gick hyfsat smidigt på barnet – vi är noggranna med sånt och det blev bara några protester innan vi stegade ut genom porten. Ett gosigt adjö och sedan ett möte.

Ett möte om något som var föga överraskande men som jag ändå i hjärtat hade hoppats redan var löst. För det verkat så. Nu var det kanske inte det.

Höll god min och svarade det rätta, kloka. Står fast vid det ännu.

Men uppenbarligen låg verkan av intrycken från detta möte ändå kvar där och grodde.

Min hjärna må ha sagt ”Det är ok, det blir bra!” Men mitt hjärta sa ”Hallå!! Är ni verkligen säkra?” och tog sig allt större ton minut för minut.

Rusade till jobbet där vi sedan gårdagen börjat använda stämpelklocka – min första stämpelklockarutin sedan jag var 17 och arbetade på Café Gateau vid Norrmalmstorg (det som nu är Zara, alla ni som är superunga). Stress inför detta, att komma i tid så att det inte blir något avdrag på lönen – som man är högst beroende av som ensamstående mor.

Datorn är utbytt! Där står i stället en jäkla Samsung-padda man ska logga in sig på. Jag vet inte ens hur man ÖPPNAR en sån, Mac-mänska som jag är.

Så då kommer det. Det rätt långt ifrån sensibelt begåvade:

En supersnäll vikarierande kollega står där och kämpar med samma sak. ”Vi kan nog leta fram adressen till inloggningsplatsen, vänta ska vi läsa här i beskrivningen.”

Så vänlig är inte jag. För igår funkade ju inte heller min inloggning. Och vem fn var tvungen att ändra inloggningsapparat redan andra dagen med nytt system: ”Alltså vad ÄR det här? Var de tvungen att byta grej just idag?? Jaha, så då får jag alltså sen inloggning, trots att man är här i tid!”

Börjar messa chefen febrilt – inte minst för att visa att jag ÄR där. ”Det funkar inte. Nån har ställt hit nån läsplatta! Fattar inte hur den funkar.”

En annan snäll kollega kommer som är himla vettig i stressiga situationer och som tyvärr även en gång tidigare fått uppleva den trista sidan av mitt känsliga jag. ”Här får du se, kryssa i att du tar komptid för förseningen i stället” uppmanar hon vänligt.

”Men jag VAR ju inte försen! Det är inte rättvist! Jag tänker inte skriva i att jag var sen när jag inte VAR det!”
”Nä, men det kanske är bra att du bara kryssar i så att det syns att du är hä…”
”JAG tänker inte skriva under på nåt som inte är sant! Varför var man tvungen att byta apparat just idag? Jag blir så himla trött! Jag har inte tid att tjafsa med detta! Det kanske är ok för andra att kryssa i det som inte är sant, men inte för mig!”Etc etc etc.

Några minuter senare har jag kryssat i komptiden. Och samlat mig. Och börjat skämmas.

Inget av det som hänt är ju mina kollegors fel. Och hur allvarligt är ens detta? Jag har en supervettig platschef som alla gånger hade trott på mig om jag bara berättat att jag inte lyckades med inloggningen.

Men i stället pös energin ut från min oro gällande mötet innan. Bägaren rann över.

Det finns de som hävdar att man inte ska skämmas för saker. Åh, jag vet att skam ofta är en jäkligt onödig känsla som vi känner onödigt mycket. Men jo, ibland tycker jag det är rätt nyttigt med lite skam – för självregleringens skull.

Och det här var en av de dagar då jag alltså gjorde det igen. Skämdes.

Tack alla justa kollegor och sorry igen för mina sunkiga och onödiga reaktioner. Jag ska jobba vidare på det där.

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2 – och premiären är redan SLUTSÅLD! Och den 16:e oktober nästan också – fast det är mer än en månad kvar till premiär!! Så hugg nu de väldigt få som finns kvar till den 16:e – samt de till den 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. 

 

 

Vi kan inte lägga vårt välmående i andras händer

pexels-photo-128647

Att ta ansvar för sitt mående – eller kräva att samhället tar sitt?

Sedan jag startade den här bloggen har jag blivit medveten om hur olika vi förhåller oss till tal om att ta ett eget ansvar för sitt välmående. Personer har upplyst mig om hur det kan upplevas tyngande –  i en situation som redan är tuff. Och orättvist – när man själv inte är orsaken till det som skapat ett lidande.

Som om jag själv inte vore högst medveten om detta.

I HSP-sammanhang, forum på internet samt ställen där engagerade högkänsliga kan stråla samman, så går det att i grova drag iaktta två linjer: De som talar mycket om att informera skolor, vården och vår omgivning så att samhället kan behandla högkänsliga bättre – och de som främst ser kunskapen om högkänslighet som ett stöd för att kunna förstå sig själv och därmed behandla sig själv bättre.

Men stopp. Det ena utesluter ju inte det andra. Eller hur?

Nej, självklart inte!

Men ska du prioritera, gå då inte och vänta på andras hjälp, utan ta i stället makten själv över ditt eget mående idag.

I den mån det är möjligt.

Det finns många sätt att argumentera detta ämne – om det nu är något man ska alls ska göra. Men Mark Levengood summerar det så fantastiskt i sitt helt geniala sommarprat från i år:

”Vi KAN inte lägga vårt välmående i andras händer”.

Nej, det kan vi inte. Inte om vi vill vara säkra på att få må bättre.

Det är jättebra att vi arbetar med att berätta om högkänslighet som förklaringsmodell för att normalisera en personlighetstyp i minoritet. Främsta vinsten med det, vill jag dock bestämt mena, är ändå att vi medvetandegör personligheten för andra högkänsliga så att de kan lära sig ta sig och sina reaktioner på allvar och sluta upp med att försöka ”vara som alla andra”.

Vi är ju nämligen väldigt bra på det där, att försöka vara som alla andra. Men priset blir allt som oftast för högt.

Så ”hur curlar man sig själv – så att andra slipper” är därför en av de vikigaste punkterna i min föreställning.

Jättefint om exempelvis skolor får kunskap om en högkänslig personlighet och vilka symptom ett överstimulerat barn kan uppvisa.

Men högkänslighet är ändå en variation inom det normala.

Tar vi hand om oss som vi borde kan vi må väldigt bra – för det mesta. Gör vi aldrig det, trots kraftigt förändrade beteenden och anpassad omgivning då kan det vara idé att söka fler svar.

Med allt detta sagt.

Visst är det inte konstigt att många känsliga och högkänsliga mår dåligt i vårt samhälle idag. Samhället som det är uppbyggt är liksom inte riktigt gjort för oss.

Vi lider inte av vår högkänslighet.
Vi lider av symptomen på överstimulans från att leva i en miljö som inte gagnar oss.

Och inte är det lätt att ändra på det hela – tro mig, jag vet.

Men likväl kan vi inte lägga vårt välmående i andras händer.

Lyssna nu på Mark och bli väldigt pepp!

Och varmt välkommen till föreställningen För sensibelt 2.0 för mer pepp! Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2 – och premiären är redan SLUTSÅLD! Även biljetterna till den 16:e oktober håller på att gå åt farligt snabbt!  Så hugg nu de som finns kvar till den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. 

 

En sån med alla känslorna utanpå

girl-850117_1280

”Varför, universum, varför? Varför var just jag tvungen att födas med ytliga blodkärl? Visst är det härligt att vara känslosam. Men måste det verkligen alltid utannonseras i direktsändning till hela världen?”

Ljushylt och askblond med blåa ögon och ofärgade ögonbryn – plus känslosam. Där försvann liksom redan vid födseln alla förutsättningar till ett pokerface.

Blir jag röd, så blir jag RÖD. Det börjar lite gulligt med rosor på kinderna, men växer snart till stora blaffor på halsen som till slut färgar hela överkroppen röd-röd, nästan lila faktiskt.

Rätt fascinerande när man tänker efter.

Men vad ska man nu göra om man inte vill att hela kroppen ska skrika SÅRBAR precis när man inte vill?

Polotröjor är mitt svar. Polotröjor är nog banne mig mitt enda svar, när jag tänker efter. På riktigt. Vet många som tycker detta fantastiska plagg är klaustrofobiskt. Men jag ÄLSKAR dem. Med en polotröja kan jag se rätt cool ut – det vill säga, i alla fall så länge inte känslan blir så överväldigande att den även invaderar fejset.

Men det gör den ju ibland ändå – oundvikligen.

”Varför är du så röd?” brukar minst ett barn fråga mig efter varje dansklass jag hållit. ”För att det är min älsklingsfärg” ska jag nog börja svara. Och det är ju faktiskt sant.

Varsågoda. Ett färgprov! #nofilter

thumbnail_Snapseed-2

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2 – och premiären är ju redan SLUTSÅLD! Även biljetterna till den 16:e oktober håller på att gå åt farligt snabbt!  Så hugg nu de som finns kvar till den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. På bilden ser ni förresten min fina barndomsvän och kollega Maria efter ett pass då vi dansat tillsammans här i sommar. Hon är ett sjukt bra Zumbainstruktör, dessutom med cool look efteråt – det ni!

Vi visselblåsare

silhouette-woman-whistle-blow-red-silhouette-shot-of-a-woman-blowing-into-a-whistle-red-background_britapcr_thumbnail-full02

En whistleblower är en person som höjer röster och varnar när de flesta hellre behåller husfriden.

Jag har varit visselblåsare i hela mitt liv och är mer bekant än de flesta med hur otacksam rollen är. Får vi ett tack eller ett erkännande så är det oftast långt i efterhand.

På sätt och vis förstår jag omgivningen. Visselblåsare är ena jobbiga jävlar. De är inte de mysiga till-varje-pris-bekräftarna. För de måste ju verkligen märkas för att någon ens ska lyssna. Det är ju just därför de skriker – eller går ut starkt i massmedia – för att folk i allmänhet ofta låter saker bero, eller helt enkelt inte ser dem.

Jag har varit jobbig i min familj. På skolan. I vänskapskretsen. Och på arbetsplatser. Och när jag var gravid. Tack universum för att jag var en visselblåsare när jag var gravid. Annars hade jag inte haft mitt barn idag.

Ibland har jag gjort det på ett smart och taktiskt sätt. Många gånger på ett väldigt klumpigt – och till och med på sätt som jag i efterhand ångrar.

En visselblåsare är helt enkelt ofta lika med dålig stämning.

Kul typ.

Men syftet är alltid gott. Och åtgärden många gånger bevisligen nödvändig.

Som äldre lämnar jag numer hellre sammanhang än stångar pannan blodig. Men det finns sammanhang som det inte går att bara lämna.

Det finns de som lyft för mig hur fint och trevligt det är med folk som kan uttrycka sin åsikt mjukt, behagligt och trivsamt. Ja, det tycker jag också.

Men det finns många omständigheter då det inte räcker. Det finns många sammanhang där de vänligt uttryckta uppmärksammandena endast bemötts med en nickning utan åtgärd.

Tro mig – alla behövs.

Det är inte alls konstigt om även du som fellow (hög)känslig har sett dig själv i denna roll i delar av livet. Tvärtom stämmer det precis överens med teorin om de högkänsligas funktion som den som suger åt sig och tolkar information för andra för att kunna varna flocken i förväg.

Det är nämligen väldigt svårt att blunda för verkligheten när man är den sortens person som suger åt sig av allt som en svamp.

Men visst händer det att visselblåsare har fel.
Drar en felaktig slutsats.

Åh vad jag hoppas det är så i många frågor just nu.

Men som en nära familjemedlem sa till mig: ”Om det är det värsta som nu kan hända, att du uppfattas som litet jobbig, då är  väl ändå det ett väldigt lågt pris”.

Ja det är det.

Vissla på när ni vet att ni måste.

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2 – PREMIÄREN ÄR SLUTSÅLD! Och även den 16:e, 23:e och 30:e oktober säljer på bra – så hugg dina biljetter nu! Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang.

I stället sitter jag här och är högkänslig

Så här precis efter löning var min plan att skriva ett strategiskt uppskattat inlägg om högkänslighet som skulle boosta biljettförsäljningen. I stället sitter jag här och är – högkänslig.

Jag har just sett filmen om Ted Gärdestad. Berättelsen om en person som slogs mot mer än någon ska behöva göra. Kände en annan som tvingades fly rösterna. Det gör ont.

Därefter läste jag en artikel i Veckans affärer om klimatet och skummade valnyheterna:

Alla som hävdar att vårt land går åt helvete – trots att fakta sannerligen inte understöder det påståendet.

Vår miljö däremot, där 98% av alla forskare på området skriver under på att det GÅR åt helvete  –  den faktan rationaliserar de flesta bort.

Detta val splittrar människor. Detta val splittrar familjer – det har splittrat min.

Orka vidare. För våra barns skull.

Men gråta klart först.

Jag tänker inte tala om vilket parti någon ska rösta på. Det viktigaste är att du röstar – och röstar med både hjärta och hjärna. Rösta inte bara för oss som lever nu. Rösta för de som komma skall. Rösta inte bara för dig. Rösta för alla. Rösta inte bara för de starka. Rösta även för de svaga. Rösta inte i protest. Rösta och vet att du ger makt – till  specifika individer, med en specifik agenda. Du röstar för att vi lever i en demokrati. Så rösta för demokratins fortsatta levnad. I ett demokratiskt land får människor vara olika och respekteras. Den är inte lätt, demokratin. Men allt annat är värre. Rösta.

Jag har vuxit ur den lilla svarta

Foto: Anna Sjölin/Annapenna

Det är genant att erkänna, men en av anledningarna till att jag inte fått ihop en ny uppsättning av För sensibelt begåvade tidigare, är att jag haft så svårt att helt omfamna mig själv som mullig, tjock, kurvig.

Verkligen tragiskt. Men så är det.

Min regissör och jag har pratat mycket om det. Hon menade hela tiden när jag gjorde föreställningen första gången i snitsiga små kroppsnära dräkter att jag var alldeles för mån om att ”se perfekt ut”. Hur matchar det en föreställning som också handlar om att kämpa med sin psykiska hälsa?

Visst har hon rätt.

Men pröva själv att ställ er på scen med ett budskap som oundvikligen blottar ert innersta. Då är det rätt skönt med nån form av rustning, kan jag lova. Ett yttre enligt normen är en ypperlig sådan – en sak mindre att kritisera.

Men JAG tycker ju egentligen inte alls så här. Att man skulle vara snyggare eller på nåt sätt – bättre? – som smal. Verkligen inte. Jag blir så ARG för att jag trots min uppskattning av alla andras underbarhet i alla storlekar helt uppenbarligen är så mån om att se ut enligt normen. Jag är så ledsen för att andras (förmodade) tankar om mitt utseende trots min önskan ännu kan vara en sådan trigger för min osäkerhet.

Jag har som yngre även varit väldigt osäker gällande min näsa – och precis som en annan med remarkabel profil, Barbra Streisand – länge varit mån om att främst fotas framifrån. Detta tills jag såg en kollega med ännu ståtligare snok än jag, som ståtade med den i profil på en affisch. Så dum jag varit, insåg jag! Min näsa är ju vacker! Den är unik! (Och utrotningshotad – som en beundrande plastikkirurg faktiskt upplyste mig om efter en föreställning!) Och inte minst ser alla andra den hela tiden precis som den är – oavsett om jag vägrar bilder i profil eller inte..

Vi behöver inte alla bli Stina Wollter som flashar våra valkar och gör konst av dem. Vi behöver inte alla bestämma oss för att låta rultet leva – även om jag banne mig tycker vi borde det i långt större utsträckning. Men åh vad Stina är viktig! Och cool! Hon är fantastiskt betydelsefull i hur hon hjälper oss kvinnor att bli medvetna om hur vi behandlar oss själva och våra kroppar!

Om jag själv vore en sann kroppsaktivist – vilket jag alltså uppenbarligen inte är – så skulle jag inte ens ha kommenterat mina känslor kring att ställa mig på scen igen i min mer fylliga uppenbarelse. Jag skulle bara ha ställt mig på scenen igen helt självklart – okommenterat. Och om det mot förmodan kom någon kommentar gällande min kropps förändring  – eller skillnaden på den nu jämfört med den som ståtas med på marknadsföringsmaterialet – så skulle jag ha tittat på den som uttalat den med stor förvåning och svarat: ”- Och?”

För det spelar verkligen ingen roll vilken storlek nån har. På scenen eller någon annanstans. Så jäkla ointressant. Och inte minst är det irrelevant för alla utom möjligtvis för personen själv.

I mitt privata liv har det dock så klart spelat en roll. Så klart finns det ett skäl till min kropps rejäla förändring. (Hint bild nedan för den som undrar.)

Så. Nu är det sagt. Jag ser alltså inte alls ut som bilderna här på hemsidan. Och lär inte göra på ännu ett tag. Om nån inte redan visste. De borde verkligen bytas ut. När jag orkar.

Jag är som jag är. Min kropp är en del av mitt bagage och är fantastisk och vacker i alla former.

Och den kan spela föreställning!

Mer att älska, sa nån fin.

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2 – premiären är närmast SLUTSÅLD! Så hugg dina biljetter nu om det är just den dagen du är sugen på! Föreställningen spelas sedan även den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Ikväll kan man dessutom också dansa Zumba gratis med mig i Skytteholmsparken 18:00. Låt det dallra! Välkomna!!

 

Lita på att du har blivit laddad

Känner du precis som jag? Att snart är semestern slut och du har banne mig inte fått ett jäkla dugg gjort!

Jag hade en vision om hur mycket jag skulle sitta och påta med För sensibelt begåvade 2.0 som har premiär den 9:e oktober. För det behöver jag. Hur jag skulle blogga minst två gånger i veckan. Göra en massa snajdiga marknadsföringsinlägg i förbifarten. Live-sända bara lite sådär.

Jo tjena!

Jag vet inte om jag nu kanske kan få dra högkänslighetskortet? Eller om jag får lov att dra det andra kortet, det om att jag ju alltid måste ha kläder på mig på grund av att min hud inte alls ska ha sol och att det är rätt jobbigt på massa sätt när det är supervarmt? Men för mig har i alla fall denna värme varit helt paralyserande.

Vad sjutton orkar man förutom att stiga upp, äta och lägga sig? (Och tvätta, tvätta massor, för min del.) Och bada. Bada så klart. Att bada har varit räddningen.

Jag var i Köpenhamn hos min bästa vän en av de allra värsta dagarna då det var så hett att luften dallrade. Klockan elva på kvällen satt vi äntligen pigga och glada igen och intog lite snacks. Jag pigg och glad 23! Jag är en morgonmänniska liksom. Men för första gången i mitt liv fattade jag precis varför typ helt vanligt folk i Madrid äter middag hur sent som helst och att varför de som vill gå ut går ut vid midnatt. Man orkar ju liksom inget annat innan! Och den gamla sortens fördomar om att folk söderut skulle vara ”latare”. Alltså, jag hatar fördomar, men jag hade i alla fall varit ASLAT eller närmare bestämt utslut om jag alltid tvingades bo i ett sånt här klimat.

Men oavsett skälet till mångas vår ineffektivitet under semestern. Ni andra kanske egentligen blir supereffektiva av värme, vad vet jag, men har slöat utöver det vanliga av helt vanliga semesterskäl? Det vet jag ju ej.

Men.

Kan vi inte bara enas om att göra ingenting har varit superklokt. För jag och säkert många av er vet ju av erfarenhet att när man gör som minst, laddar man som mest. Efter en sån period kan det bli bara KA-BOOM liksom!

Så. Lita på mig. Du är LADDAD!

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2 – och premiären börjar nu faktiskt närma sig SLUTSÅLD! Så hugg dina biljetter nu om det är just den dagen du är sugen på! Föreställningen spelas sedan även den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Välkomna!

Ge dig själv en sportslig chans – förändra i rätt ordning

c3b3c07f8af08799b3f5d81d8324f5786e3783f3-2

Det klassiska: Man slår på sig själv i dagar, veckor, månader – och sen ändrar man allt i ett slag och tänker ”nu jävlar nu ska de bli ändring – nu!”

Det är ju ofta så. Inte sällan är vi väl medvetna om vad vi gör mot oss själva som inte hjälper oss i längden. Men ändå fortsätter vi – för det finns ju alltid någon vinst med att undvika förändringen. En vinst man kanske inte vill erkänna – men den finns där, jag lovar – om så i det enkla faktum att vi slipper genomgå en förändring.

Men nu har du kommit dit – du vill verkligen ändra på saker. ”En bit i taget” har du säkert hört (även om du lätt tenderar göra motsatsen). Men hur ofta tänker du ”i rätt ordning”?

Jag känner lite som att jag stått och stampat den här våren, särskilt när det gäller min egen hälsa. Jag lyckades i höstas släppa en rejäl dos av de kilon jag inte släpar runt på för skojs skull om vi säger så. De kilon som tynger mina knän och tär på min rygg. Den här våren skulle jag bli klar.

Men inte. Våren har varit tuff med många utmaningar och lite sömn. Gång på gång har jag börjat om – och fallit tillbaka.

Så sitter jag då här och filar på höstens manus till För sensibelt begåvade 2.0 (jo, det ska ju bli en uppdatering – mycket ni känner igen, men mer slipat och en del nytt) och kommer till delen om MANUALEN som varit lite av min grej att sprida när det gäller mina hälsotips för högkänsliga. Läser igenom de vanliga råden om egenvård  – och inser att jag ju börjat i helt fel ordning.

Hur sjutton kan jag ens drömma om att gå ned i vikt när jag fortfarande inte sover på nätterna? Inte nog med att jag är en person som verkligen behöver min sömn – att då dessutom förväntas vara en småbarnsförälder med allt vad det innebär OCH gå ned massa i vikt – utan sömn. Vad fan förväntar jag mig av mig själv?

Så de senaste dagarna har jag med mitt vett återfunnet fortsatt äta mina onödiga kalorier, för att inte tulla på krafter när jag gör den goda planeringen. Och jag har i stället fokuserat på att återinföra sömnen så gott det går. En bra matkasse anländer sedan imorgon – och först då kör vi igen.

Detta var ett konkret exempel ur mitt liv just nu. Men vare sig det handlar att ta tag i studier som hamnat på platå, mer träning, genomföra ett projekt som kräver god logistik – eller annat: se till att du ger dig själv en sportslig chans. Gör en god planering, och starta med att lägga in de resurser krävs för att frigöra den extra kraft som kommer behövas i processen.

Hjälp dig själv att lyckas! Vad är det annars för mening?

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Föreställningen spelas även den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Välkomna!

Säg inte ja, säg inte nej, säg ”kan jag få återkomma?”

 

kaboompics_Young Man Using His Phone on beach

Jag kan bli väldigt ställd när jag oväntat får ett erbjudande. Inte sällan blir det kortslutning. I huvudet börjar konsekvenserna av mitt svar att snurra och utspela sig som små filmer jag ska ta ställning på en kort sekund.

Tror jag.

Det är ju så det känns. Där står en person med en möjlighet – och det är ju jättefint att bli erbjuden en sådan. Eller ett önskemål om att ses. Eller ett förslag på ett jobb. Eller förfrågan om hjälp. Och den vill ju ha svar jättesnabbt.

Eller?

Ibland är det så klart solklart vad svaret ska bli. Men många gånger är det inte det.

Vi fungerar olika när vi tror oss vara tvungna att svara snabbt.

Som yngre sa jag själv alltid JA genast. Jag ville tillmötesgå allt för att det var ju så trevligt att bli tillfrågad – och tyckte jag det var trevligt, då var det väl så klart något positivt? I vilket fall som helst ville jag inte göra andra besvikna om jag kunde slippa.

Sedan brann jag ut mig några gånger, lärde mig mer om mig själv och insåg att jag måste börja begränsa. Så då började jag i stället svara NEJ på reflex. NEJ. Jag måste sätta gränser! Febrilt lät jag mitt NEJ ljuda. Som om hela världen var ute efter att invadera mig.

Senast för någon vecka sedan fick jag uppleva den här situationen igen gällande ett uppdrag där jag skulle kunna ha varit till hjälp men där jag själv innerst inne inte upplevde mig riktigt ha tillräcklig kompetens. Så stressande. Jag sa ja – och mådde sedan dåligt resten av kvällen..  tills jag dagen efter ringde och klargjorde mina farhågor. Det löste sig bra till slut.

Men vad jag önskar att jag hade gjort – och som jag egentligen borde ha inpräntat i ryggmärgen vid det här laget – är att helt enkelt svara ”Jag återkommer”.

”Jag återkommer”. Så enkelt och så effektfullt.

Man kan ofta återkomma om redan en kvart bara. Jag lovar. Det är ofta så lite som kan räcka. Bara möjligheten att få tänka utan att någon står och tittar på en samtidigt eller väntar i luren.

Men är det mer, kanske ett par dagar eller ännu fler som behövs,  går det ofta hur bra som helst det med. Det är vi själva som oftast bygger upp förväntningar på oss själva som den andra personen i verkligheten inte alls har.

Alla ni som lätt vet att ni överrumplas i såna här situationer och som därför lätt kan svara annat än vad som vore bäst – köp er tid! Bara gör det. Det är så lätt!

Jag återkommer!

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Föreställningen spelas även den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Välkomna!

Före och efter kunskapen om högkänslighet

kaboompics_Young couple with sunflower

Jag överdriver verkligen inte när jag påstår att boken ”Drunkna inte i dina känslor” av Maggan Hägglund och Doris Dahlin ändrade mitt liv. Det var nämligen via den jag först fick lära mig om begreppet högkänslighet.

Just detta med insikten om att så mycket som jag inte gillade med mig själv faktiskt hörde samman med det jag också gillar allra mest med mig själv blev poletten som trillade ned. Att jag inte kan välja – men däremot påverka i hög omfattning genom kunskap om hur jag fungerar, vilket hjälper mig att hantera mig själv förebyggande. Insikten att jag inte kan hålla på och försöka trycka ned mina känslor, utan att jag tvärtom alltid måste våga lyssna på den inre termostaten var också helt avgörande.

Därför har verkligen livet förändrats.  Inte så att jag svävar på små rosa moln varje dag. Men ändå. Jag mår radikalt mycket bättre. För det mesta bra! Det är därför jag gjorde min föreställning som jag hoppas ska upplysa många fler.

Före: Jag trodde seriöst jag var väldigt ensam att fungera som jag gör.
Efter: Jag vet att jag inte utgör majoriteten, men att rätt många är som jag, en hel femtedel – och det är helt normalt!

Före: När jag mådde dåligt lyssnade jag på mina negativa tankar och mådde ännu sämre
Efter: Nu vet jag att de negativa tankarna ofta är ett symptom på att jag är överstimulerad – och inget att lyssna på förrän jag mår bättre. Om de finns kvar efter att jag skärpt egenvården – då behöver jag nog lyssna på dem och försöka åtgärda det som de lyfter.

Före: Jag begravde mig i godis och serier för att bedöva mig tills smärtan gick över – och sen fortsatte jag leva igen precis som innan – tills jag ramlade i samma hål igen.
Efter: Begraver mig i godis och serier för att bedöva mig om jag råkar ta på mig för mycket tillfälligt eller om något som jag upplever som svårt inträffar. Men sen tar jag tag i min handlingsplan med egenvård eftersom jag vet att det är det enda som kan vända det hela.

Före: Oroade jag mig mycket för att jag ibland inte mådde bra.
Efter: Nu har jag accepterat faktum och tycker det inte behöver vara så big deal. Jaha. Livet är liksom inte alltid hurra. So what? Mitt mantra är: ”Allting går över”.

Före: Ju sämre jag mådde desto mindre tränade jag.
Efter: I en riktig dipp är jag inte så sugen på att träna nu heller. Men jag har ju skaffat mig ett jobb som träningsinstruktör som gör att jag alltid måste gå till jobbet, vilket gör att jag aldrig mer gör avkall på rörelsen som hjälper mig så mycket.

Före: Jag hade ett otroligt behov av att älta en händelse som gjort starkt intryck tills den klingat av. Det hände att det kunde tära mycket på enskilda individer bland familj och vänner.
Efter: Jag har tyvärr fortfarande precis samma behov av att älta när det gäller vissa särskilt jobbiga händelser. Numer försöker jag dock att variera vem jag talar med så att det inte blir så mycket belastning på enskilda personer. Jag tvekar inte heller inför att söka mig till professionella lyssnare vid uppenbart eventuellt behov. Dessutom försöker jag medvetet att i högre grad avleda negativa tankemönster genom aktiviteter som tvingar mig att tänka på annat.

Före: Kunde det hända att jag mådde så dåligt av något jobbigt som hänt att jag stannade hemma från jobbet.
Efter: Försöker jag att hålla kvar i dagliga rutiner hur jag än mår eftersom jag av erfarenhet och kunskap från mitt jobb som krisstöd vet att de kommer hjälpa mig att återhämta mig, fast det inte känns så initialt.

Före: Jag slog mycket på mig själv för att jag inte var som alla andra, som inte orkade lika mycket och som ibland reagerade mycket starkare
Efter: Nu köper jag ”baksidan av myntet” av att vara mottaglig för såväl gott som ont. Jag vill ju knappast bli av med fördelarna!

Före: Jag försökte hålla samma tempo som alla andra och brände ut mig med jämna mellanrum.
Efter: Jag har alltid tomma luckor i kalendern och kommer aldrig vilja ändra det någonsin. Jag laddar ofta med lugn – även förebyggande!

Före: Jag tog alla jobb som jag gillade och jag fick.
Efter: Jag tar de jobb som jag vet kommer passa min personlighet och hjälpa mig må psykiskt bra – inte bara vad gäller mängden av belastning – utan även vad gäller arbetsuppgifter och arbetets syfte. Jag vet att det är helt avgörande för mig med meningsfullhet för att jag ska trivas.

Före: Jag trodde att alla som var känsliga och behövde värna om sig själva var mer tysta, introverta personligheter.
Efter: Jag vet att vi känsliga finns av alla de slag. Och det kluriga för oss extroverta är att omgivningen lätt förväntar sig en person som vill och kan umgås jämt. Så är det inte för alla, och det måste man tala om ifall folk ska förstå.

Före: Kände jag mig väldigt stressad över att det finns väldigt många härliga människor att lära känna och umgås med – som jag uppenbarligen inte räcker till för.
Efter: Har jag accepterat faktum. De som finns kvar och anstränger sig för att finnas kvar, de är ens nära. Det blir som det ska bli.

Före: Jag anpassade mig ofta för att bli omtyckt och älskad på bekostnad av mig själv
Efter: Jag anpassar mig när det hjälper mig tillfälligt. Under tex en arbetsintervju eller när jag av något skäl behöver skapa en relation med någon som fungerar annorlunda än jag. Men i mitt privatliv försöker jag påminna mig om att vara den jag är i så hög grad jag kan – så att de människor som verkligen gillar mig på riktigt blir de jag attraherar.

Före: Jag försökte göra allt.
Efter: Jag vet att jag kan göra allt – men inte samtidigt. Jag måste välja.

Före: Jag skämdes ifall någon sa till mig för att jag pratade för högt eller reagerade för starkt.
Efter: Tyvärr skäms jag rejält än idag – en stund. Men sedan, när den omedelbara reaktionen gått över kan jag oftare tänka att det mest är synd om den andra som inte kan låta människor få vara olika och uppskatta det. Jag står upp för mig själv.

Före: Jag trodde att jag var dömd att alltid må dåligt regelbundet på grund av min personlighet.
Efter: Jag vet att en av de stora fördelarna med att vara högkänslig är att vi enligt studier i högre grad än de flesta tar till oss strategier för psykisk återhämtning och att vi faktiskt blir bättre och bättre på det för varje gång. Det finns många högkänsliga som lever liv de mår bra av och som för det mesta mår alldeles utmärkt!

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Föreställningen spelas även den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Välkomna!