För ingen vill ju vara en soptunna

trashcan

Jag vet inte vad jag hade gjort i livet utan vännerna som finns där och lyssnar. Som stöder. Som kollar upp en lite då och då när de vet att det kan behövas.

När jag var yngre så pratade jag alltid om mina utmaningar och det jag inte förstod. Analyserade. Skruvade itu. Vred och vände på mina känslor i ett fåfängt försök att förstå dem och omständigheterna där de uppstod.

Förstå sina känslor intellektuellt tror jag inte längre man alltid kan. Eller bör. Idag betraktar jag till och med vissa känslor snarare som ett symptom som kommer när jag inte tagit tillräckligt väl hand om mig och undviker att gå in i för mycket analyserande innan jag är i balans igen.

På den tiden hade jag däremot vänner som lyssnade, lyssnade, lyssnade, lyssnade och lyssnade. Och lyssnade, lyssnade, lyssnade och lyssnade igen. Ni minns, det var på den tiden man talade timmar i telefon.  Jag lyssnade också, så klart. Men poängen var att jag verkligen hade mycket oregerligt inom mig och det enda sättet jag då kände till för att hantera mina utmaningar var just att prata om dem.

Vänner som lyssnar har jag fortfarande – i sanning – dock på ett helt annat sätt. Idag kör jag snarare mer intensiva fakta-updates med de närmaste då och då och eller när det är extra klur, något jag verkligen behöver hjälp med att ”lösa”.  Idag försöker jag dessutom mer medvetet att variera personerna. Och när jag mår bättre försöker jag (även om jag inte alltid lyckas) uppdatera de som funnits där och lyssnat under det jobbiga, så de också får ta del av den goda vändningen.

För ingen vill ju bara vara en soptunna.

En person där det onda lastas av. Lättad blir den som hivat av sig, men tyngd blir den andra. Den lättade kan kanske till och med fortsätta med ett liv, ett liv med val som kanske inte är så bra, för att ångesten ju lättas när vi får prata.

Det är så klart bra med lättad ångest. Men det kan också göra att vi ej känner ett tillräckligt starkt behov av att tvingas ta itu med det vi måste.

Jag lärde mig tidigt den hårda vägen att det inte alls alltid är bäst att lyssna på människor och låta dem gråta ut. Jag förstår att det är kontroversiellt att skriva så här, för detta är självklart ett avvägande. Men jag har flera gånger i livet fått se hur personer som mår dåligt om och om ältar sin situation för sina närmaste men undlåter att ta tag i den. De som lyssnar blir här medberoende, i sina välvilliga försök att hjälpa, eftersom personen får sin tillfälliga ångest dämpad och därmed kraft att ”stå ut” ett tag till utan att ändra något.

För det är läskigt att ändra sin situation. Det är skrämmande att möta rädslorna som en nödvändigt förändring innebär. Och vi gör det tyvärr oftast inte förrän vi absolut måste. När vi inte längre står ut. Därför kan det ibland faktiskt finnas anledning att strypa ventilen..

Hursomhelst är det ju naturligt att ha olika funktion för olika människor i sitt liv.

För väldigt många är jag den som är mottagaren och tröstaren. Likaså i jobbet som krisstöd. Kanske inte en tyst sådan, men personen som fokuserar på den andre och peppar ur ett lösningsorienterat perspektiv. Jag tycker om det – för jag gillar att hjälpa och jag är bra på att se potential.

Men sen har jag ju då andra i mitt liv som helt klart lyssnar mycket, mycket mer på mig (ni vet vilka ni är) än jag på dom. Min barndomsvän Ellie till exempel är den absolut bästa lyssnerskan jag vet och jag har ärligt talat alltid lite dåligt samvete när jag lämnar henne för att hon är så fantastiskt bra på att ge råd utan att döma.

Summa summarum – man får inte alltid tillbaka av samma personer som man ger till. Och så är det nog bara.

Men jag tror det i alla fall kan vara bra att ibland titta på sig själv utifrån och fundera över hur man dryftar sina utmaningar med sina närmaste:

1) Luftar jag upprepat samma sak – ältar – fast problemet egentligen redan är konstaterat?
2) Är det alltid jag som pratar om mina problem? Eller är det alltid jag som lyssnar? Och vill jag ha det så?
3) Tänker jag på att även bidra med annan sorts energi i relationen så att den kan fortsätta frodas?

och viktigast

4) Arbetar jag på att förändra min situation? Istället för att bara prata om den..?

Vi högkänsliga är högriskare såväl som soptunnare och som iskyfflare. Bara att fundera på vilken kategori du eventuellt lättast hamnar i? Kanske i båda? Känner du dig för mycket som en soptunna i en relation är det dags att sätta en gräns. Är det tvärtom du som märker att folk tar avstånd på grund av att det blir för mycket prat om ditt bagage så är det också dags att fundera. Självklart kan man tycka att folk ska stödja en. Men det kan man göra på olika sätt och oftast bäst bara genom att vara. Till syvende och sist behöver vi våra relationer och lika mycket som vi behöver vårda oss själva behöver vi värna om de som finns där för oss.

OM JAG nu ändå ska va en soptunna då och då så vill jag i alla fall gärna vara en sån som komposterar avfallet så blommor kan växa ur det. Blir det i lagom mängd så ska det nog gå bra.

Massa kärlek till er denna vackra septembermorgon!

EXAKT TRE VECKOR TILL NYPREMIÄR  AV FÖR SENSIBELT BEGÅVADE! Nu har biljettförsäljningen börjat rusa! Häng på och skaffa biljett på Ticnet precis till den dagen du vill! Föreställningen spelas den 1, 7, 15 & 21:a oktober. Jag har haft hela försäkringsbolag, skådespelare, känsliga, okänsliga, roliga, oroliga, ja alla sorter i publiken. Väldigt många kommer tillbaka. Så ja, detta är en föreställning som liksom berör något som är så allmänmänskligt och som i sanning förtjänar en helt egen afton! Härliga vurma på Birger Jarlsgatan erbjuder fantastisk mat och dryck – charmigaste afterworken i stan helt enkelt. Planerad så att allt är klart kl 21 så att du till och med hinner hem och natta barn. Bra va? Välkommen!

Skräddarsy livet som du vill ha det

Idag är det en solig söndag för väldigt många. En härlig dag att ta igen sig, träffa vänner, vara ute i naturen och helt enkelt bara va. För mig är det dock en solig måndag. En vacker start på veckan som inleds med två grupper barn som vill dansa med mig medan deras föräldrar kanske tar en kopp kaffe på ett folkstinnt Medborgarplatsen.

Fredag är min lördag och lördag är min söndag. På torsdagkvällen tänker jag: ”Bra jobbat Sarah, heja, nu ska du vila.” I alla fall så ofta det bara går.

När man arbetar med träning, så som jag gör nästan en fjärdedels heltid, då arbetar man när andra är lediga.  Så är det bara. I början tänkte jag inte så mycket på det. Jag älskade mitt nya uppdrag och till slut jobbade jag mest varje dag. Det är hur lätt som helst om man är en hyfsat omtyckt instruktör. SMS:en virvlar in löpande: ”Kan du ta 12-passet på Sturebadet idag?” ”Kan du köra 10 i morgon på Högdalen?”. Sjukt smickrande och roligt när man älskar jobbet. Men vi behöver ju också vila. Därför bestämde jag mig till slut för att även jag måste ju ha en tydlig helg – så ofta det i alla fall går. Det är ok att jobba andra tider än andra, för träningsjobbet får mig verkligen att må bra. Men en helg vill jag också ha.

I samhället skapas strukturer. För att få det att fungera. Det är lättare att välja en väg för många. Arbeta 9-17, äta lunch 13-14 och vara ledig lördag och söndag. Men detta gäller inte bara arbetstider. Det gäller maten vi hittar på hyllorna i våra livsmedelsbutiker. Kläderna som finns att handla. Fordornen vi väljer att köra. Det lättaste är att tacka ja till det som erbjuds.

Men det är inte alltid nödvändigtvis vad som är bäst för just dig.

Det kan vara värt att ta sig en tankeställare då och då och fråga dig själv om ditt liv ser ut som det gör för att du vill det eller om det bara blev så? Mår du bra och trivs behöver du egentligen inte fundera alls. Men om du inte gör det, desto mer.

Mår du bra av att arbeta heltid? Eller mår du kanske bättre av att jobba ännu mer än heltid i perioder och i stället vara mer ledig andra? Eller kanske skulle du må bäst att alltid arbeta deltid – och hur kan du då anpassa din levnadssituation så att du har råd?

Mår du bra av maten du äter och är det säkert den maten du gillar bäst? Eller tror du det bara att det är den bästa maten för dig och att inget annat skulle vara godare bara för att det är den du alltid fått dig serverad?

Mår du bra av att ha så många bekanta som du har? Eller får det kanske bli så att vissa vänner till slut får lov att ”falla av” så att du hinner spendera mer tid med de allra närmaste?

Mår du bra av att bo i ett villaområde med dina barn? Eller skulle det faktiskt kunna fungera att bo mycket, mycket mindre inne i staden för att slippa lägga så mycket tid på pendling.

Detta är bara några exempel. Frågorna kan ställas på precis vilket område som helst. Poängen är att minnas, att i långt mycket större utsträckning än vad vi tror kan vi skapa vårt eget liv så som vi vill ha det – innanför eller utanför mallarna. 

Ett sätt att bli lyckligare i sitt liv med känsligheten som en ständig kompanjon är nämligen just att använda den för att komma fram till vad som fungerar och vad som inte fungerar. Svaren kommer inte omedelbart och det mesta måste man undersöka över tid. Men med åren kan jag pricka av faktorer som verkligen fungerar och fortsätta justera andra. Ett ständigt ”work in progress” som di så snitsigt säger på engelska.

Om idag är din måndag precis som för mig, så kan du ju klura lite på det här. 

Men är det – som för de allra flesta – en enkel härlig söndag – tycker jag nu du bara ska fortsätta va!

Sol på er!

Nypremiär av den stora lilla succéföreställningen FÖR SENSIBELT BEGÅVADE på vurma Birger Jarl i Stockholm den 1 Oktober! Endast fyra exklusiva föreställningar! Läs mer om föreställningen på denna hemsida! Köp biljetter på Ticnet här. Bjud in dina vänner på Facebook med hjälp av detta evenemang.

Ibland behöver man bara ligga på rygg

mys

Hallå där! Är du på väg upp? Ut på morgonpromenaden innan frukost? Ut på brunchen med vännen? Hepp, hepp, hepp!

Stopp.

Alltså du måste inte. Du får ligga kvar. Jag lovar.

Det är så undervärderat att bara spendera en dag i sängen.
Men så välgörande.

För oss känsligare individer är det här med återhämtning absolut nummer ett för att hålla oss i balans. 
Mycket. Ofta. Regelbundet.

Bara släpp. Lägg dig. Vila. 

Om du känner dig som jag just nu, härligt slapp och tillbakalutad orkar du väl inte tänka på detta ens. Men för dig som nästan inte vågar tillåta dig att vila kan jag berätta en hemlighet: Du kommer vara dubbelt så effektiv imorrn. Jo. Så är det. 

Finns så mycket knäppgökar som vill uppmuntra oss till att ständigt göra: ”No excuses!” ”Det är bara att bestämma sig!” ”Gör!”. Men vi som lyssnar för mycket på detta är vi som EGENTLIGEN borde lyssna på en annan röst. Den kommer här:

SLÄPP. BARA VA. NJUT. DET LÖSER SIG. ALLT BLIR BRA. FRID.

Så massa kärlek här från huvudkudden. Själv ligger jag här med en flaska ren blåbärsjuice (!) och en hög böcker. (Visst har jag berättat om min fantastiska granne ungerska Melinda som utsett sig till min välgörare och som med jämna mellanrum kommer med mat som hon tror jag behöver? Det var hon som just nu kom med blåbärsjuicen. Gudasänd. Så är det.) Häng gärna med mig här idag. Gör dig bara gott!

Tre sorters mat som gör dig glad!

Foto: Sarah Nilsson

Pröva tre nya saker! Mat som gör dig glad! Länge!

Är du som jag en eftersläntrare som ännu inte provat följande saker så vill jag därför bara varmt, varmt rekommendera dig att prova nu, ögonabums! Gör! Nedan följer mina senaste upptäckter som hädanefter nu ingår i manualen till mig själv.

Chia-frön

Massvis med Omega-3, järn och kalcium. Jag vet, dom här påsarna med Raw-mat ser dyra ut. Men vet du hur lite frön man behöver för att få i sig lika mycket välgörande gladfett som i en laxbit? Omega-3 har visat sig i många mindre studier att minska depressioner och är även en av de mest naturliga botemedlen för PMS. Det här har jag – och säkert även ni vetat länge. Men hur många av er ökar verkligen medvetet mängden Omega-3 i er kost under tuffare perioder eller veckan innan mens? Pröva! Så värt!

Många blandar chiafrön i gröten, en del i smoothien. För att få sin fulla effekt ska de blötläggas i alla fall 15 minuter. Förbered gärna genom att alltid ha blötlagda chia i en burk i kylen. Blöter du länge vinner du på om du vill utnyttja frönas gelé-aktiga effekt och göra en pudding! Blanda då 3 msk med 2 dl mandel- eller annan nötmjölk, lite vaniljpulver och låt det stå över natten. Bombardera med färska bär!

Det här med chiafrön var långt mycket godare än jag trodde (jag ska vara ärlig, jag provade för hälsans skull och inte för smakens eftersom jag har pinsamt svårt för just gelékonsistens..). Men det bästa är den behagliga mättnadskänslan och energin fröna ger länge. Inte att undra på att Tarahumaraindianerna som det går att läsa om i Born to run kunde springa så långt och länge med denna kost (tack Stefan för tipset!). Utöver detta ger drycken ett långsammare blodsockerpåslag vilket i längden smickrar även midjan.

Havregrynsgröt

Ännu ett livsmedel som ger ett långsammare blocksockerpåslag – förutsatt att du äter den som den är och inte med massa raffinerat socker. Själv väljer jag en variant med sesamfrön, solrosfrön och mandlar som jag hittat i Janesh Vaidyas bok Maten är min medicin. Tillsammans tar jag ett skivat äpple och mandelmjölk som jag precis upptäckt och älskar.

Är otroligt lycklig över just det receptet eftersom jag dessförinnan aldrig kunde äta havregrynsgröt, eller de flesta andra gröter heller för den delen. (Känslig för gelé och slemkonsitens som sagt..) Men, med lite frön som tuggmotstånd blir det en hel annan sak. Sedan jag började välja gröten som frukost har jag en helt annan ork som räcker hela vägen till mina pass. Sötsuget försvinner och jag blir så himla glad.

Du som är väldigt känslig för gluten eller absolut aldrig vill äta gluten kanske inte hugger direkt på detta tips eftersom det trots Havre i sig är glutenfritt kan finnas spårämnen från produktionen av annat. Själv håller jag också på att minska mitt glutenintag. Men. Med anledning av hur bra jag mår av havre samt att jag inte är glutenintolerant så satsar jag definitivt ändå på gröt framöver trots spårämnena!

geni

Den här uppfinningen är bara genialisk!

Grön Smoothie med Havtorn

Är du superkreativ så kan du ju blanda vad helst som låter bra. Men jag tycker raw-foodkocken Josefine Jägers Hello Green Smoothie är heelt suverän med tanke på vad den innehåller för nyttigheter, hur enkel den är att göra och hur otroligt gott den smakar! Om du enbart börjar dricka denna smoothie som tillägg i din kost så ökar du automatiskt ditt intag av många viktiga vitaminer. Ingredienserna må se många ut, men när du väl börjat ha dem hemma allting – så är det ju ingen sak!

En viktig ingrediens i Josefins dryck är Havtornsbär. Även Havtorn har massa Omega 3 i sig och dessutom Omega 6 och dessutom massa vitaminer. C-vitaminhalten i ett enda havtornsbär motsvarar halten i en hel apelsin! Ibland blandar jag i lite chia-frön och toppar antingen med kokos eller Hampafrön som är supergoda.

havtorn

Du kanske tycker att du har lite tid och det finns så mycket annat att göra än att pilla med kosten. Men den har ENORMT stor betydelse för hur du mår. Som högkänslig – ännu mer.

Så introducera minst en ny sak en vecka. Sedan en till. Och en till. (Kanske har du förresten redan prövat min fantastiska mungbönsoppa? Om inte – gör! Perfekt i höstrusket!)

Jag börjar mer och mer bli medveten om att det sätt jag ätit på tidigare i livet är mer ett resultat av kultur än vad jag verkligen tycker är godast. Därför krävs det lite nyintroduktion för att få uppleva och lära sig vad man också tycker om och mår bra av.

Om du någon skulle invända – är det bara glädje som är den mest åtråvärda känslan? Nej då, enligt mig har alla känslor sin plats. Men det är ju en rätt trevlig en får man väl säga, därav rubriken. Både glad och känslosam hoppas jag att du blir av För sensibelt begåvade som har nypremiär den 1 oktober. På självaste nypremiärskvällen skulle det kännas superbra att ha massa peppiga människor i publiken. Så är du peppig och sugen – jamen kom gärna då! Biljetterna hittar du på Ticnet!

Facebook – kan du hantera det?

Facebook-User

Har du någon gång blivit ledsen av något du sett på Facebook? Har du någon gång ändrat din uppfattning om en vän utifrån vad du sett på Facebook? Har du någon gång blivit osams med någon via Facebook? Eller andra sociala medier för den delen.

I så fall är du långt ifrån ensam.

Det föreligger många diskussioner om sociala mediers vara och inte vara. De allra flesta av mina allra närmsta vänner har faktiskt valt att helt avstå med hänvisningar till diskussioner om integritet.

Själv är jag en person som absolut är FÖR sociala medier som funktion. Jag är en person som tror på transparens – jag tror på ett öppet förhållningssätt som livsfilosofi. Vidare uppskattar jag enormt de möjligheter till kontaktskapande och upprätthållande som Facebook ger mig. Jag hade aldrig kunnat behålla kontakten med alla de fantastiska människor jag arbetat med i olika projekt eller träffat på resor utomlands utan Facebook.

Dock slår det mig regelbundet att många människor inte är särskilt medvetna i sitt Facebookanvändande – varken som användare eller som mottagare av information. Många värnar om integritetet, men få är medvetna om hur Facebook främst påverkar oss psykologiskt.

Det som är viktigast att minnas tänker jag ofta, det är att alla använder Facebook olika.

Låt oss ta några exempel:

När det gäller vänskapskretsen på Facebook vill en del bara godkänna och behålla vänner de umgås med regelbundet privat med och kan bli generade om de får en förfrågan från ny kontakt på en fest. Denna sort rensar dessutom regelbundet sin Facebooklista. En del, som jag, tackar däremot ja till i princip alla de träffat i verkliga livet – jag vill behålla en viss integritet men lämna alla vägar öppna för nätverkande. Andra godkänner alla som vill bli vänner. Och en fjärde grupp använder Facebook till att även medvetet söka nya vänskaper med människor de aldrig träffat utanför nätet.

När det gäller användandet är vi också helt olika. En del använder Facebook enbart som en brevlåda för inkommande mejl och kikar nästan aldrig ens in. En del ”fluktar” gärna på andra men vill inte ge särskilt mycket av sig själva. Medan andra verkligen redogör för exakt varje liten vardagshändelse. Så finns det de som använder mediet för att väcka opinion, inspirera eller samla information. De flesta växlar dock förmodligen mellan olika användningsområden.

För många i mediebranschen – inklusive mig själv – är Facebook först och främst ett verktyg i yrket, ett i allra högsta grad mycket medvetet medel för att marknadsföra sig själv och skapa intresse för sin person och det som är knutet till den. På mitt privata konto skapar jag därför rätt medvetet en logg där jag inte bara återger min verklighet utan försöker skapa ett flöde som jag vill ska vara hyfsat varierat och intressant för mina Facebookvänner. Därför postar jag inte tio selfies i rad, rapar incheckningar på ren rutin, utan jag försöker hyfsat blanda info om mina projekt med intressanta ämnen som skapar debatt. Jag väljer bilder som kan vara vackra för vem som helst – och inte enbart för bekräftelse (även om det definitivt utgör en väsentlig del 🙂 ). Jag väljer även att vara ärlig med allvarliga händelser – de som jag är öppen med.

Däremot blottar jag rätt sällan mitt för stunden dåliga humör, när mitt hjärta fått sig en törn eller saker som inkräktar på andra människors integritet. Detta bland annat eftersom jag inte tror på att upprepa negativitet i onödan men även för att jag har en inre mentalt rättsnöre som går ut på att allt jag publicerar ska jag i efterhand kunna stå ut med att se på Aftonbladets framsida.

På det stora hela vill jag att loggen ska ge energi – inte bara till andra – utan till mig själv när jag tittar tillbaka.

Facebook har ju blivit, inte att förglömma, även en slags dagbok för många av oss. Därför prioriterar jag härliga, roliga, annorlunda saker och intressanta observationer – som jag vill minnas – utan att för den sakens skull blunda för mitt allvar.

Förra veckan hade jag ett oerhört intressant samtal med en ny fantastisk vän om hur vi påverkas av andras Facebookloggar och hur vi kan provoceras av av vad vi ser dyka upp.

För en person som av exempelvis praktiska eller ekonomiska skäl inte har möjlighet att göra så mycket olika saker eller förflytta sig kan det exempelvis kännas otroligt jobbigt att titta på en person som jag, som i sommar visat hur jag flygit och flängt och under perioder går på roliga fester. För inte lägger jag upp mycket bilder från mina ensamma hemmakvällar med indiskt framför seriemaraton? Eller när jag suttit i sjukhuskorridorerna? Eller gråtit med familjen av tråkiga saker som hänt.

För mig, å andra sidan, tar det ibland i hjärtat alla bilderna på lyckliga familjer och underbara små barn, något som jag själv drömmer om, men som ännu inte blivit verklighet för mig. Jag älskar barn och jag tycker, hör och häpna, faktiskt det är kul att se söta bilder och höra roliga historier. Dock påminner det ju mig självfallet också om det jag inte har. Så är det.

Vi människor är så enkla, så förutsägbara – och att vi inte oftare mer medvetet tänker på hur våra hjärnor fungerar och hur de påverkar oss förvånar mig ibland. Vi fungerar ju nämligen så att vi så lätt, så lätt bara ser det vi inte har. Och vår lycka upplever vi lättast relativt; Hälsan när vi varit sjuka. Glädjen i något så enkelt som en toalett, när vi levt en vecka i naturen. Kärleken till en partner, precis när vi får den efter att länge varit utan den.

Därför är det så lätt att avundas (fast man inte vill) vännen som verkar genomföra, eller vara med om, hur mycket kul som helst –  eller slå på sig själv för att man inte lyckas med den där megasvarvade kroppen som coola kollegan visar upp.

Det viktiga att minnas är dock det som Facebook INTE visar upp.

Den coola singelns ensamtid, den lyckliga mammans vaknätter, coola kollegans timmar efter timmar på gymmet och stenstrikta kost.

Och att jag – du –  vi alla –  till stor del har det liv vi har därför att vi väljer det är också viktigt att minnas.

Därför.

Är personen för dig en riktig vän, då är alltid det allra bästa att lämna det virtuella och regelbundet bekanta sig med verkligheten. Ring upp. Samtala. Fråga hur livet är – på riktigt.

För Facebook, det är ju bara verkligheten som vi VILL visa den. Högst förståeligt.

Om du trots god insikt under perioder tycker Facebook är för jobbigt så är det faktiskt hur bra som helst att checka ut under en tid. Den här bloggen kan du ju följa ändå! Nu är bloggen igång igen på allvar. Härliga höst! Använd gärna sociala medier för att berätta mer om För sensibelt för alla du tror kan vara intresserade – både här och på Facebook. Biljetter till föreställningarna i oktober hittar du på Ticnet!

 

Tio observationer om känslighet

Foto: Anders J Larsson

Nu har det gått mer än ett år sedan jag skickade in min ansökan till Kulturbryggan om stöd för projektet För sensibelt begåvade. Mer än tolv månader av läsning av studier kring känslighet, presentation av föreställningen För sensibelt begåvade med publikreaktioner och inte minst alla människor som öppnat sig för mig med anledning av detta projekt. Nedan följer ett antal personliga observationer som under året gjorts eller ytterligare befästs:

1. Känslighet syns inte utanpå
Med anledning av För sensibelt begåvade har många människor som tilltalats av det jag skriver om ämnet känslighet närmat sig och tagit kontakt med mig. Inte sällan har det dock förvånat mig vilka dessa människor är. Vad en människa genomlever behöver i sanning inte alltid yttra sig utåt. Många bär sina utmaningar i tysthet. Och tvärtom är det många som till synes lever ut stora känslor som enligt egen utsago inte är känsliga alls. Därför kan också en extrovert känslig person i många fall uppleva sig ha mycket mer gemensamt med en introvert som också är känslig än en ”normalkänslig” extrovert – fast det för omvärlden kanske inte alls verkar så. Med andra ord: Döm inte alltid hunden efter håren.

2. Attityden till din känslighet påverkar välmåendet
Den inre upplevelsen av att vara känslig verkar vara liknande för de flesta personer. Att uppleva att det ”blir för mycket” av någon typ av sinnesintryck. Att läsa av förändringar som kanske inte alla lägger märke till. Att bli starkt påverkad känslomässigt av olika skeenden. Dock spelar det stor roll för ditt allmänna välmående i livet hur du betraktar denna förmåga. Om du ser dig själv som just ett finkalibrerat, fantastiskt instrument som självklart behöver sin rätta skötsel – eller ett klent tillhygge som aldrig räcker till.  Det spelar även stor roll huruvida du har fått träning i att ifrågasätta dina reaktioner och tankar i stället för att välja att agera på impuls på dina intryck.

3. Synen på begreppet känslighet behöver fortfarande ifrågasättas
Av ett antal personer har jag i samband med föreställningen fått reaktionen att jag ”kan ju inte vara en känslig person. För att jag talar med kraftig röst, ställer mig upp offentligt och är till synes ”stark”. För att jag utmanar mina rädslor.” Det föreligger fortfarande en missuppfattning kring att känslig skulle vara synonymt med att vara svag, med låg självkänsla och utan impulskontroll. Jag upprepar därför: Att vara känslig är att vara mottaglig, är att ha en lägre tröskel för sinnesintryck. Om du har insett det och även vilka konkreta konsekvenser det har för dig som person, kan du i hög utsträckning lära dig hur du ska ta hand om dig själv och därför se till att välja ett liv som passar dig och även i större utsträckning välja hur du hanterar dina eventuella reaktioner. När du börjar använda ditt instrument och stöder de behov du har kan egenskapen i själva verket bli din styrka. Vidare är vi många känsliga som fått lära oss att maskera vår egenskap och lärt oss att anfall är bästa försvar. Därför kanske vi måhända har ett starkt yttre uttryck. Det behöver dock inte vara en garanti för ett stabilt inre.

4. Studier av begreppet känslighet är egentligen inget nytt
Det är bra att begreppet högkänslighet och hsp sprids. Men känsligheten har omskrivits av många andra vilket Elaine Arons även skriver om själv i Den högkänsliga människan. Carl Jung skrev exempelvis om ”en särskild medfödd känslighet skapar en speciell historia- ett särskilt sätt att uppleva barndomen”. En medvetenhet om att vissa människor är känsligare än andra har med andra ord länge funnits – det som är avgörande är hur vår kultur väljer att se på begreppet.

5. Känslighet betraktas enormt olika i olika kulturer
I vissa, exempelvis flera asiatiska, kulturer är det högstatus att vara känslig. I andra, i synnerhet den västerländska, betraktas det på rutin oftare som en black om foten. I exempelvis Frankrike däremot, som jag vistats en hel del i, har dock knappt kunskapen om högkänslighet knappt fått något intresse. Informellt har jag fått förklaringen att man ser det som så självklart att vissa människor behöver vara känsligare att informationen om hsp lite får funktionen av att slå in redan öppna dörrar.

6. Känsliga människor kan ibland bete sig oerhört okänsligt
Paradoxalt nog – så kan det vara. I alla fall när vi inte mår bra. Detta gäller så klart för alla människor som inte mår bra. När man inte mår bra vill man gärna att andra ska förstå en. Men ofta har man föga förståelse för att man själv kanske inte samtidigt är så öppen för andras aspekt på det hela. Det krävs balans och styrka för förmåga till helikopterperspektiv.

7. Utmaningar gör en känslig stark – men det behövs också styrka för att klara utmaningar
Många av de högkänsliga jag mött som mår bra med sig själva och som berättat om hur de trivs mer med sin egenskap senare i livet vittnar om hur de medvetet sökt och hittat metoder för att hantera sin personlighet. Samtidigt har jag inte mött någon som lyckats nå nya höjder i akut kris. Ibland handlar livet bara om att släcka bränder. Så är det. Bestigning av nya berg får man vänta med till de starka perioderna. Men då kan det vara väl värt att passa på.

8. Alla fattar inte hur det är att vara känslig – och de behöver de inte heller
Bara för att man själv äntligen lärt sig hur viktigt det är för en att exempelvis äta, sova, träna – helt enkelt återhämta sig ordentligt – så behöver man ju inte frälsa hela världen för det. Ofta kan andra nämligen inte alls förstå vilken helt vansinnigt genial insikt det är det här med egenvården (även om fler i sanning skulle må bra av det.) När jag exempelvis säger till folk att jag kan bli sjukt trött sent på kvällen, till och med på en fest, kan jag få kommentaren ”ja, så är det när man blir äldre”. Snälla nån, så har jag alltid varit. Tvärtom har jag däremot mer energi än de flesta på dagtid – även de som är hälften så gamla. Det viktiga är att jag ser till att ge mig själv det jag behöver – sen spelar det inte så stor roll om andra förstår eller inte.

9. Få är medvetna om hur bra det kan vara med en känslig vän/anställd/partner
Det kan vara läge att jubla om du hör att din nya tjej är en (medveten) känslig. Det kan nämligen innebära en ökad mottaglighet även för exempelvis beröring och njutning. Det kan också vara läge att jubla om din anställde är känslig. Det kan nämligen innebära en noggrannhet och ansvarsplikt högre än snittet. En känslig vän vet ofta vad man ska säga och inte säga, kan verkligen trösta – i alla fall när hen är i balans.

10. Många glömmer att vi alla är känsliga
Vi är alla känsliga. Alla människor, i någon mån. Olika mängd stimuli kan krävas. Olika sorters substans. Men känsliga är vi allihopa. Det ingår i att vara människa. Många som dock sällan utmanas på detta plan kan däremot verkligen överrumplas när de kanske för första gången i livet upplever att mattan dras undan under fötterna. Då kan vi som ständigt lever med en högre känslighet bli starkare efter livets gång, för vi har tvingats lära oss hantera pucklarna. Det vi har lärt oss kan därför hjälpa andra, på många sätt. Alla behövs.

EN MÅNAD TILL NYPREMIÄR AV FÖR SENSIBELT BEGÅVADE. Köp din biljett nu på Ticnet, endast fyra exklusiva föreställningar! Där kan du även läsa helt fantastiska recensioner som föreställningen fått i våras av sina besökare.

 

En text om att vara samvetsgrann

För sensibelt begåvade

Ett ord som i hög utsträckning omnämns i texter och litteratur om högkänsliga är ordet samvetsgrann. Letar man efter synonymer dyker följande ord upp: Noggrann, plikttrogen, ansvarsmedveten, ansvarskännande, skötsam, ambitiös, omsorgsfull, noga minutiös.

När jag var i tonåren och själv fick börja hantera mitt barnbidrag så minns jag mycket väl hur det gick till när jag skulle köpa ett par nya jeans. Jo, jag hittade dom där fantastiska; dom coola gröna på Gul & Blå (då cool affär för er som är mycket yngre) och de satt som en smäck! Men var det verkligen SÄKERT att detta var dom ULTIMATA jeansen? Det kunde ju finnas några bättre..? Innan jag vågade slå till på mina gröna favoriter var jag därför bara tvungen att gå en runda i alla affärer i city för att försäkra mig om att det inte finns några bättre.

Detta var ett exempel under rubriken klädinköp. (En mycket begränsad plånbok som gjorde det bästa valet så otroligt mycket viktigare spelade så klart här sin roll. Riktigt så noggrann är jag inte med jeans idag.  Jag lovar. När väl jeansen sitter som en smäck ska man slå till, jo det har jag lärt mig.)

Men det kan så klart handla om precis vad som helst, beroende på vad man värderar och tycker är viktigt. Nästan alltid när jag tar mig an ett projekt så tar det här draget över. För visst kan jag vara slarvig annars, med nåt som inte är i fokus. Men sällan med ett jobb eller ett medvetet projekt.

Just nu, när jag exempelvis vill lära mig mer om kost blir det rent ut sagt löjligt. Här får ni hela turen: Det började med att jag ville öka intaget av mat som sägs stärka kroppen och specifikt huden. Därefter tänkte jag att det är lika bra att ta tag i det där med sockerberoendet på en gång och undvika allt som ger korta, snabba sockerruscher. Men då kom jag ju på att jag även nu vill bli bättre på att äta så att min energi är jämnare med tanke på mitt yrke som instruktör i en form med mycket hög konditionsträning. Då lärde jag mig mer om kolhydrater och fick plötsligt höra om hur många som slutat helt med gluten. Och inte bara det, nej, med mejeriprodukter också. Dessutom visade det sig att det finns läror som menar att man ska ta hänsyn till huruvida livsmedel är sura eller basiska eftersom det påverkar kroppens hälsa. Utöver det har jag ju redan för tre år sedan slutat med allt kött på land men äter fortfarande fisk och skaldjur. Fast då kommer ju så klart miljöaspekten in, Naturskyddsföreningen publicerade sin senaste utgåva av vad man ska äta och inte äta ur ett miljöperspektiv och där var det inte mycket fisk kvar kan jag säga. Och lax är visst lyx. Va? Lax som alltid varit min vardag.

Ja, ni fattar. När jag tagit in all information från alla olika teorier och verkligen försökt ”göra rätt” så fanns det inte mycket kvar och äta och till slut ville jag bara lipa.

Varför gör man så här? Tar allt till sin spets? Jo, för man har en personlighet som är bra på att uppmärksamma detaljer och tänka flera led i förväg och som gör att man tänker ”ska det ändå göras, ska det göras rejält!” När det då inte går kan det dock tyvärr lätt sluta helt tvärtom – med att jag då ger upp helt. Då blir ju verkligen allt meningslöst. Men när jag var yngre tänkte jag ofta att: ”Kan jag inte göra saken perfekt då får det va.” ”Kan jag inte vinna, då vill jag inte vara med och tävla.” Klassiska högkänslighetsdrag om man ska tro Elaine Arons som har skrivit ”Den högkänsliga människan” och som är den som myntade uttrycket Highly Sensitive Person.

Vid ett tidigare tillfälle i bloggen tror jag att jag nämnt för er hur min mamma en gång köpte boken ”Good enough” och lade fram den lite lagom så där hoppsan-hejsan-nonchalant på bordet när jag var på besök. En liten fin vink så där. Jag har dock fortfarande inte läst den för jag vet ju precis vad det handlar om.

Nämligen att lära sig att det lönar sig visst att göra saker även om man inte kan utföra dem perfekt. Att det visst är bättre att göra något litet än inte alls. Att allt ansvar inte hänger på mitt val, mitt utförande i den sekunden. Ge sig själv lite lina.

Själv är jag bättre på det helt klart när jag är i balans. När jag är överstimulerad, stressad – är jag helt värdelös. Fråga alla som har arbetat med mig. (Eller gör inte det, förresten.. )

Det kan verkligen vara värt att fundera på hur det här draget påverkar dig. För det finns nog inget drag som i så hög grad kan leda till utbrändhet som en överdriven samvetsgrannhet. Arbetsgivare ÄLSKAR oss för denna egenskap – vem vill inte ha en ambitiös noggrann människa? Men så klart gillar inte ens de denna sida när de ser att det går överstyr. Det är upp till oss att lära oss känna våra gränser.

Det handlar om att lära sig välja var man ska lägga sin energi och bli bättre på att avgöra vad som verkligen är viktigt – och särskilt vad som inte är det. Och att lära sig – att när man fastnar för mycket i detaljer och har svårt att göra denna urskiljning så har man förmodligen redan för mycket på sin tallrik. Då är det nödvändigt att backa lite innan man betraktar verkligheten igen för att göra sina prioriteringar.

Samvetsgrann. Att göra saker utifrån sitt samvete måste det ju nånstans ändå betyda. Att om jag ser att det ärligt talat inte är perfekt, så är det liksom svårt att låtsas som något annat eftersom mitt samvete talar med så hög röst.

Ok. Men, nä. Du behöver inte låtsas. Man kan faktiskt också välja att tänka; Tja, perfekt är det kanske inte – men det ÄR i alla fall!

Föreställningen För sensibelt begåvade som jag spelade hela våren och som nu får nypremiär den 1 oktober ville jag så klart skulle vara den ULTIMATA föreställningen. Så klart är den inte det. Den har verkligen sina skavanker, precis som allt har som är gjort av mänsklig röst och hjärta. Och tur är väl det. Nu får jag dock chans smeka min samvetsgrannhet och finslipa lite till inför nypremiären. Kanske händer det lite nytt? Vi får se. Repen med mitt regiöga Tove börjar på söndag. Se till att skaffa dina biljetter medan de fortfarande finns! Fyra exklusiva föreställningar – och biljetterna hittar du på Ticnet!

 

 

 

Live long and prosper

Ut genom porten på Bjurholmsplan denna måndagmorgon rullar en frejdig skön snubbe med cigarr i mungipan och fortfarande många promille i kroppen. Han ser så otroligt lycklig och lite smått bortkommen ut i det skarpa solskenet. Men samtidigt helt tillfreds i det läge av efterrus han helt klart och betydligt befinner sig i.

Själv plöjer jag med spänstiga steg, fyllda av idag-börjar-mitt-nya-liv-energi, fram från det för dagen helt nyöppnade Coop med två matkassar fyllda av ekologiska grönsaker, bovetekex, mandelsmör, havtornsbär och havregryn.

Jag kan inte låta bli att börja skratta. Som jag älskar livets kontraster – för jag är inte blind. Jag ser hur fullkomligt jäkla nöjd den här snubben är. Vet hur fullkomligt nöjd jag själv varit några av mina bästa helnätter i fullständig dekadens.

Hur ska vi egentligen leva – vad är balansen mellan hälsa och glädjen i livets kultur och händelser som vi bara låter oss rulla i? Märk väl, jag talar inte här om missbruk av alkohol och droger. Jag talar om att tillåta oss njuta av såväl mat, dryck och umgängesstil som helt klart är en del av vår kultur. Jag talar inte nödvändigtvis om rena ”fyllor”, utan bara om det enkla umgänget med min franska familj där inte mycket på bordet skulle slinka genom den riktigt hälsomedvetnes fina filter.

För mig är det nästan minst lika sorgligt med människor som till punkt och pricka ska leva så rätt och hälsosamt att de glömmer att.. leva. Det spelar väl ingen roll om man lever länge då om livet bara är tråkigt? Nära på lika sorgligt är det som människor som fastnar i allvarliga beroenden och de såväl psykiska som fysiska konsekvenser det kan få. (Även om det första exemplet helt klart innebär långt mindre allvarliga konsekvenser för omgivningen, vill jag betona.) Balans är alltid den gyllene vägen, enligt min uppfattning.

Som känslig blir jag dock för varje år mer och mer smärtsamt medveten om vilken otrolig baksmälla det blir för mig när jag inte tar hand om mig själv som jag bör. När man börjat lära sig tricken och känt av hur det är att vara på topp – då vill man ju alltid vara det. Det blir en drog i sig. Själv är jag ju inte så otroligt svag för alkohol och skippar droger totalt. Men lördagens mys blev ju såklart även sockermys och hela dagen igår betalade jag riktigt hårt med ett humör långt nere på botten.

Jo, så är det. Som högkänslig och känslig kan du bli så låg av fel kost och för mycket socker. Så har du inte börjat undersöka dessa delar i din jakt på ett jämnare humör så har du en stor och viktig del att börja ta tag i.

Största anledningen för mig i mitt nyvunna kostintresse är dock hälsan med anledning av de personliga utmaningar jag haft. Kosten är då ett redskap för mig att påverka bildandet av nya celler. För även om det finns få studier som visar exakt hur detta kan uppnås, så är det en möjlighet som gör att jag får uppleva att jag hanterar situationen – bara det i sig är en vinst.

Dock tycker jag alltid det för gemene man är viktigt att fundera på vad som är viktigt för dig och varför? Varför ska du lägga om din kost? Vi ska trots allt inte glömma att det redan nu finns en hel generation där trots allt majoriteten lever till 70 trots att de blivit uppfödda på Skogaholmslimpa och fabrikssötad jordgubbskräm. Själv äter jag inte kött med hänsyn till liv, men den där vinsten om 5 år i livslängd kanske inte ter sig så himla stor för just dig i slutändan, vad vet jag? Själv älskar jag mannen som blev utfrågad i en tidning om huruvida han levde ohälsosamt eller ej och han svarade: ”Ja, det gör jag. Det säger alla. Men alla dom är döda nu.”

Lev, för sjutton. Lev, varje dag. Det är alltid viktigast.

Men känner du som jag att det är ruskigt, ruskigt tråkigt när en del av din kropp allt för tidigt visar tecken på felhantering eller när du klart och tydligt märker att du blir ledsen och deprimerad av sockerfesten då kanske det är värt att prova nåt annat. Lära dig mer om hur vi med vår kost inte bara ger oss själva energi – utan faktiskt även löpande bygger upp och bygger om den! (Tack bästa Linda för den påminnelsen!)

Särskilt värt att prova när det också kan vara så himla gott, bara man lär sig!

Mitt höstprojekt är därför, den livsglade cigarrrökande mannen till trots, att börja räkna näringsämnen framför kalorier. Det kommer vara min hobby att göra mina egna läckra vitaminspäckade ”traininggbars” och utforska spännande hälsosmoothies. Att kasta ut vitaminburkarna till förmån för ett brett varierat intag av frukt och grönt. Själv inspireras jag just nu av kokböckerna Hello green och Maten är min medicin.

Jag kommer inte alltid vara hon den överkäcka med matkassarna. Nån gång är jag också den vilda lössläppta drummeln.

Men alltid, så mycket jag kan, vill jag hursomhelst göra det jag kan för att va den levnadsglada. Det är ju för sjutton roligast så.

Att välja kost med hänsyn till miljö och kommande generationer är naturligtvis ytterligare en otroligt viktigt vinkel att hantera som jag dock tänkte spara till en annan dag. Nypremiären av För sensibelt begåvade närmar sig och nu börjar biljetterna gå åt. Premiär är det den 1 oktober och sedan spelas föreställningen varannan tisdag och onsdag. Välkommen hög-, normal- eller underkänslig på en mysig föreställning  i perfekt tid efter jobbet som intas med vurmas goda mat och en ständig klubb för inbördes beundran. Biljetterna införskaffas på Ticnet!

Jag älskar att mysa

 

Foto: Lisa LindkvistFoto: Lisa Lindkvist

”Du är verkligen en mystjej” minns jag att en före detta pojkvän alltid sa till mig. ”Sarah, ska vi mysa?” ”Ska vi myyysa?” Förslag som alltid funkade. För jo, det stämmer.

Många ser mig som en väldigt aktiv och energisk tjej. Det är ju så jag är när jag syns ute. Men jag är ju väldigt mycket ensam också. Och vad gör jag alla de där timmarna jag är ensam? De där timmarna som jag vaktar och värnar om och som jag får lätt panik om jag inte får tillgång till.

Jo: jag myser.

Mysa för mig innebär en soffa eller kanske en säng. En skön filt. Lite kuddar. Böcker, tidningar eller en skärm. Det är varmt och skönt för kroppen. Intressant och spännande för skallen. Kroppen har det ledigt bra och sinnet far på upptäcksfärd.

Nu vet jag inte, alla kanske är så här. Men jag tror nog ändå jag myser lite mer än de flesta. Det är något jag är uppvuxen med. Det ingår liksom i förutsättningen för den här stora energin som hela familjen har i sig men som också har ett onegligerbart skötselråd: Mys. Omvärlden ser ju liksom inte hur energin byggs upp. Men sanningen är att det sker faktiskt till stor del  – i soffan. Här laddar jag och bara är. 

Nej, mat behöver verkligen inte vara involverat även om det självklart höjer mysfaktorn. Den här pojkvännen jag talade om älskade exempelvis stora långsamma frukostar – vilket jag själv inte gjorde alls. Jag var van att hugga min banan – medan han ville gå och köpa spännande salamis och göra härligt kolestorlstinna smörgåsar i våffeljärnet att njuta med läcker juice. Om vi säger som så, med allt det här myset och frukostälskandet blev det trots det vanliga älskandet en hel del hull i detta förhållande. Men det hölls rimligt i kontroll ändå.

Jag tycker mycket om att vara med människor som förstår värdet av mys utan en massa prat. Tro’t eller ej. Människor som det känns naturligt att vara tyst med. Därför jublar jag högt inombords när dejten nämner att han gillar serier (uppenbart tecken på mysare) eller att läsa. En av mina favoritvänner att resa med är jag väldigt olik på många plan men även hon är en excellent mysare och därför fungerar det bara utmärkt. För att kunna leva med mig måste man nog antingen själv vara en mysare alternativt förstå att ge utrymme för den delen.

Mys är liksom förutsättningen för sprudel i mig.

Skrivs från myssoffan en mysoptimal lördag i augusti.

Kram på er!

Det är faktiskt riktigt, riktigt mysigt på vurma där jag spelar föreställningen För sensibelt begåvade. Nu är det snart bara fem veckor till nypremiär! Endast fyra föreställningar så se till att boka din plats på ticnet. En riktigt perfekt liten föreställning att njuta med mat och dryck i höstmörkret. På bilden ovan är jag väl sådär lagom mysig i posen – uppstilad som jag är för några år sen för att marknadsföra min musik. Men soffan är min äkta myssoffa som jag sitter på precis här och nu.

Vad håller din fackla brinnande?

Foto: Linda Rehlin

Foto: Linda Rehlin

För några år sedan blev jag medveten om att jag i väldigt hög grad tänkte att mitt liv skulle bli lyckligt ”om bara…”

OM BARA jag träffade den stora kärleken.
OM BARA jag fick en egen familj.
OM BARA jag kunde gå i skinny jeans för jämnan utan magvolang som bylsade över.
OM BARA jag fick den och den rollen.

Livet händer. Tråkiga saker händer. Riktigt tråkiga saker. Och plötsligt insåg jag hur bra livet  egentligen redan varit, som det var, utan uppfyllda OM BARA-mål. Fast jag hade inte haft vett nog att uppskatta allt det. Det är ju tyvärr ofta inte förrän man mister något bra som man inser dess värde. Det har ni hört förr. Men att det verkligen ÄR så, påminns man om smärtsamt hårt oftast bara vid några få tillfällen i livet.

Egentligen är det en LYX att ha mentalt utrymme för att vara frusterad över OM BARA-målen. För när vi är riktigt utsatta, kämpar för överlevnad, då är vi helt plötsligt glada för så mycket mindre.

Varför den mänskliga hjärnan fungerar så här, att vi bara har förmåga att se saker relativt – det vet jag inte. Men jag har lärt mig själv att så fungerar det och det är något jag numer medvetet använder mig av för att hjälpa mig må bra när jag fastnar i fruktlösa tankemönster.

Igår natt pratade jag länge med en vän som har det riktigt svårt just nu. I det läget när allt känns hopplöst. Vi talade om hur fruktlöst det kan kännas när man tycker att man ”gör allt” och ändå får man inte någon utdelning. När det jobbiga upprepas igen och igen. När man verkligen anstränger sig och ändå verkar det inte ske någon som helst utveckling. Vad ska man då leva för? När har jag fått nog av min beskärda del? När ska just jag bara få må bra?

För OM BARA det och det händer så kommer jag ju må bra. Eller?

Jag kan vara en ganska jobbig vän att ha i ett sånt läge. För jag är inte så bra på att bara säga ”jag förstår”. ”Ja visst är det pest.” Min toleransnivå för martyrskap är osedvanligt låg och till slut blev jag därför tvungen att formulera vad jag egentligen menade – för att enbart inte låta kritisk inför en vän som egentligen bara behövde en axel att luta sig mot:

”OM BARA”- tänkandet är ett tänkande som skjuter upp ett välmående som vi faktiskt kan unna oss redan nu. ”OM BARA”-tänkandet är ett tankesätt som lurar oss att livet kommer bli bättre just för att vi presterar och att vi därför kommer bli belönade.

Jag vill mena att vi blir inte så fantastiskt mycket lyckligare bara för att vi får vår stora kärlek, får jobbet, uppnår målen. Vi vänjer oss snabbt vid det nya läget – och oväntade händelser som inte stod inskrivna i vår plan kommer fortsätta att hända i livet. För de allra flesta.

Livet är liksom inte ett excelark där vi kan sätta upp punkter och bara pricka av. Det kommer alltid komma utmaningar utanför våra planer, de tar aldrig slut. Överraskning på gott och på ont är liksom livets väsen. Också dess charm, tycker jag själv. För mig har det banne mig sällan varit tråkigt.

Det betyder dock inte att det är lätt. Och, av denna anledning kan det vara bra att lära sig, verkligen medvetandegöra vad det är som håller oss brinnande genom det mesta.

Var hittar du energi? Var känns det alltid bra? Vad får dig att brinna även när syret är en bristvara?

Bilden ovan togs igår av Fotograf Linda Rehlin som var med och skildrade mitt arbete som dansträningsinstruktör. Som jag nämnt så upptäckte jag för omkring fyra år sedan hur stor påverkan regelbunden träning har även för mitt psykiska välmående. Det är som en god cirkel: Jag mår bra av att få leka till musik, därför är jag glad och passen verkar bli rätt bra, jag fortsätter tycka det är kul, deltagarna verkar tycka det är kul, därför blir det ännu mer roligt att träna rejält regelbundet och jag får därmed en jämn stark ström av endorfiner som ger mig kraft till fler pass och mer liv.

Utöver det hämtar jag min energi hos familjen. De som är lika högljudda som jag när de diskuterar, har sjuk humor och häver ur sig popcorn som hade de grävmaskiner till nävar. Miljön där jag kan känna mig trygg. Naturen, att vara i den, att fotografera den, stärker mig också.

Andra jag känner gräver i trädgården. Boxas ett pass. Hänger med vänner. Tröstätning och en rejäl fylla är heller inte att förakta vid sina tillfällen. Ibland kan det vara precis vad man behöver. 

I tider när allt blir fel får man helt enkelt strama åt sin värld och ägna sig åt det som man vet får en att brinna oavsett hur syrefattigt övrigt kan te sig. 

Fokusera på allt det där som bara stärker tills man igen är redo att titta ut och ta sig an resten.

Kom noga ihåg vad som håller din fackla brinnande. Oavsett.