Krypandes, gåendes, löpandes genom Köpenhamn

StrögetSom kanske någon läst mellan raderna så har det blivit ett väl högt tempo den senaste tiden. Har börjat känna igen mönster jag sett förut. Överdrivet kritiska tankar. Ifrågasättanden. Osäkerhet. Dom gamla vanliga skivorna går igång.

Skillnad idag mot igår: Vägrar följa upp tankarna. Fokar på ny energi. Bryta mönster.

Här i Köpenhamn finns Vilma 11 månader. Kryper som en illbatting. Så nära, nära upp på de två. Vill helst gå själv och man ska hålla i fingerkrokarna hela, hela tiden. Det blev väl lite sömn för Vilmas Mor och Far. Lilla fröken på barnvagnsutflykt skulle innebära några timmar extra. En tog sin chans.

Att gå, gå och gå. En tur i den mest hygge av alla städer. För mig finns inget bättre sätt utöver att sova för att komma på nya spår. När jag går processar jag. För varje steg smälter jag en ny tanke. Jag går, går och går tills tankarna är slut, lederna oljade och musklerna börjar kännas. Tre och en halv timmar till fots genom Köpenhamn blev det idag.

Vilma fick ta mig från Vesterbro över Ströget till Nyhavn. Vidare ut på Amager och in i Christiania. Fast då sov hon och lika väl var väl kanske det, tänker den präktiga svenskan. Nej, hon skaffade inget olovligt i Köpenhamns fria kvarter. Alldeles för känslig för att behöva sådant. Alldeles för livsglad ändå.

Julmarknad

Så vaknar Vilma. Glad i bananen som jag ger henne bit för bit. Bara leenden och barnsligt flirtiga blickar har jag fått spegla mig i under nära nog tre timmar. Men nu börjar hon skruva på sig. Dra i selet. Hon vill ner på jorden igen. Gå på sina egna två. Och hon vill det nu. Jag ser det. Aj. Jag övervärderade min barnainstinkt en smula.

Gnyendena ökar och med dem längden på mina steg. Från Hovedbanegården övergår dem från att stolpa fram i trav till ren och skär galopp. Jag springer med svetten sipprandes ner för ryggen genom mina allvädersunderkläder. Gnyendena övergår till solklart jämmer och efter att banan utbytts till tandborste, spännande fingervantar så tar jag till slut fram hårdvalutan för Vilmas nyfikenhet: Mitt klarröda mobiltelefonsfodral , vackert men i sanning inte skapat för spädbarnssaliv. Fast just nu gör jag vad som helst.

Sarah Nilsson på Café IntimeFascinationen över det efterlängtade varar i fem minuter och sen är den solklara gråten ett faktum. Enghavevej, bara fem kvarter upp lyfter jag upp tösapigen på höften och börjar sjunga en påhittad sång om mor og far som elsker Vilma. Hon lugnar sig och jag börjar fantisera om hur jag stolt kommer kunna överlämna flickan i toppform till sina nu förhoppningsvis utvilade föräldrar. Ringer på klockan och pappa Rasmus öppnar upp – i samma stund som unga frökens tårkanaler.

Så gick det med det skrytandet. Fast. Nå. Stressen – på nåt sätt – väck. Kraften – tillbaks.

Tips. Hyr en liten en. Eller hursom. Gå, gå, och gå.

Jo men visst spelade jag här igår. Genomförde min debut i Köpenhamn! På gaybaren Café Intime. Hade planerat att det skull vara väldigt lugnt en måndagkväll. Visade sig istället vara smockat av glada i hatten twenty-somethings och galande cabaretdamar i färgade peruker. Öppnade upp med matchande Oh no not again om män i stället för pojkar till jubel och höll sen myset kort. Jag gjord’et.

”What do you say?”

Jan-Erik Sääf och Sarah Nilsson

Så stod det på en handskriven lapp ovanpå en bunt noter.

Bunten kom från kompositören Jan-Erik Sääf som jag precis mött genom ett live-musikalprojekt i samband med att bostadsområdet Bo01, ni vet det med Turning Torso invigdes i Malmö. Där hoppade jag, Sonja Aldén (ja, den skönsjungande melodifestivalartisten) och Magnus Wahlberg omkring i tennisoutfit och hockeymundering och improviserade musikaler och ABBA på temat sport. Varför detta tema vet jag ärligt talat inte riktigt än idag. Dessförinnan hade Jan-Erik sett mig som Barbarina i Figaros bröllop med Skånska Operan och nu fick jag denna rätt ovanliga introduktion till en relation som skulle visa sig ha enorm betydelse för min egen konstnärliga utveckling.

Jan-Erik är en av dessa män som verkligen älskar, beundrar, respekterar och fascineras av kvinnor på ett sätt som nog får betraktas som rätt sällsynt och oerhört fint. Han har själv sedan väldigt många år tillbaka en helt makalös kvinna i sitt liv, nämligen bildkonstnären Anna Sjölin. Hon är med all säkerhet förutsättningen för att Jan-Eriks och min vänskap kunnat växa till vad den är idag. Jan-Erik och jag började nämligen arbeta med den där bunten noter jag nämnde – som bestod av alla Jan-Eriks sånger om och för kvinnor. Ett betydande antal. Kvällar och nätter spenderade vi tillsammans och något av det första Anna generöst sa till mig var: ”Jag är så glad att ni två hittat varandra”.

Bunten blev grunden till mitt allra första manus Venus biktar sig, som mottog väldigt fina recensioner. Gav mersmak. Jaha. Kan jag göra det här? En erfarenhet som utvecklades ytterligare av att jag lärde känna en väl kaxig kille som skrev musik och fick mig att tänka. ”Men, hur svårt kan det va?” Till föreställningen Avklädd var det därför alltså inte längre Jan-Eriks musik utan min egen. Men Jan-Erik fortsatte finnas där som ett bollplank och stöd.

Det har nämligen liksom alltid varit som ett självklart själsligt syskonskap mellan oss som jag är så otroligt tacksam för. Vi gjorde flera föreställningar tillsammans med Jan-Eriks musik. De senaste åren, när jag varit ute på min kringelkrok i näringslivet, har jag dock mest fungerat som bollplank till det som Jan-Erik gjort, bland annat föreställningen Anima med Stockholms Musikteater. Jan-Erik är i nämligen enormt produktiv. Kanske har ni sett eller läst om hans geniala föreställningar Freuds cigarr och Jag, William med Stockholms Musikteater? Föreställningar som hyllats av både press och publik i Sverige, som med Jonas Nerbe vunnit priser i New York och som etablerat Jan-Erik till kanske Sveriges mest produktive musikalkompositör.

Så självklart ber jag honom vara bollplank i min arbetsgrupp även denna gång. Det finns ingen som han som har förmåga att sätta konkreta funktioner på mina mer abstrakta tankar. Han säger att jag tänker form, fast jag vet att jag har en intuitiv mening därunder. Den hittar han.

I två dagar har vi bollat fram och tillbaka och vi har redan kommit fram till var resan i föreställningen med stor sannolikhet ligger. Han har bollat mitt pianospel och dessutom öppnat ögonen för programmet Scrivener som kommer funka perfekt för den mind-mapping-skribent som jag är.

Nu har Jan-Erik farit iväg till projekteringsmöten i både Stockholm och Göteborg och jag i min tur ska förflytta mig över bron till nästa person i arbetsgruppen.

Och just det, jag ska ju spela lite i Köpenhamn ikväll också. Hm. Måhända därför jag sov så lite i natt..

Social ensamvarg i sällskap

bild (6)

Idag har kropp och sinne fått marineras i det heta badets salighet. Jag har låtit värmen få omsluta mig och fylla varje por till dess att fingertopparna skrumpnat ihop till härliga små russin.

Det här badkaret befinner sig i Malmö i Kirseberg på andra våningen i ett tornhus i tegel där en av de allra härligaste familjerna jag vet bor. Att vara här är lite som att stiga in i ett bohem-chict Sound of Music, helt utan varken tillkämpad käckhet eller manisk perfektion. Hemma hos familjen Sääf-Sjölin möts färg, form, ljud och värme i en harmoniskt vacker röra som ger mig både hopp och lugn. Här får en vara sig själv som de säger i reklamen.

Under taknocken sitter en tonåring och spelar natten igenom. I köket bakar en annan marschmallowtårta. Åttaåringen har övernattningskalas med alla tjejerna i klassen som ömsom klättrar på varandra i en enda kram-hög, ömsom fajtas, ömsom skrattar så där som bara barn kan göra i åldern innan de börjat bry sig om vad andra tycker. Visst, mamma och pappa är något uttröttade – vem vore inte det med den gästfriheten? Men det är diskussioner, skratt och bara-vara på ett sätt som passar mig.

Jag är en social ensamvarg. Många vet inte det om mig och förstår sig inte på det. En del nya vänner blir besvikna när de kommer mig in på livet och inser att den här festliga tjejen de träffade på minglet förra veckan inte alls är så där dygnet runt. Fast det kändes som om de verkligen klickade vill hon inte hänga varje dag sedan dess och hon verkar till och med faktiskt gilla att vara själv. Konstigt. Det finns dom som känt sig förorättade. Som om jag inte vill umgås med dem. Och det kan stämma. För det vill jag inte i den omfattningen de vill. För jag kan inte. Jag orkar inte.

Men så finns det en viss sorts människor som förstår sig på de här båda sidorna i mig och dem känner jag mig bekväm med. Dem umgås jag gärna mer med. Det är dom som inte alls tycker det är konstigt att jag ena dagen är hon som dansar på bordet och babblar med frenesi om allt och inget  – men som annars mycket gillar att bara vara tyst, fundera, läsa, sova, se på film och gå i skogen. Men dessa sistnämnda aktiviteter är faktiskt svårt att göra med många människor har jag känt – så därför är jag ofta ensam. Fast jag älskar människor.

Människor är helt enkelt olika socialt. En del vill verkligen vara tillsammans hela tiden aktivt. Jag upplever det som att de behöver något som stimulerar dem för annars blir de uttråkade. När det gäller mig själv så visst vill jag gärna ha sällskap. Men jag behöver också mycket tid för mitt eget huvud. Det pockar på uppmärksamhet. För att bearbeta. Eller skapa. Så därför gillar jag människor som ger mig detta utrymme – antingen i formen att man är tillsammans men kanske gör olika saker eller att vi helt enkelt kan umgås i former där vi bara flytande kan vara.

Helt enkelt. Så länge jag inte känner pressen av någon slags underhållningsplikt – så som jag direkt eller indirekt faktiskt kan göra med en del – ja då funkar det hur bra som helst att hänga. Och det är ljuvligt. Det stör inte mig ett dugg här att äldste sonen skypar till fem på morgonen i rummet intill. Familjeljud är jag van vid. Småtjejernas stoj inte heller. Inte så länge ingen ställer krav på min delaktighet. Och när ingen ställer krav.. ja, då kryper jag gärna fram.

Detta med ensamhetsbehovet är en av de egenskaperna hos mig själv som jag faktiskt haft svårast att acceptera och förstå mig på. Kanske för att jag är en sån otippad ensamvarg med mitt för övrigt utåtriktade sätt. När jag började läsa om högkänslighet så föll plötsligt den här biten på plats, det blev ett enda stort AHA och sedan dess är det en egenhet jag inte bara accepterar utan medvetet ger rum till. Högkänsliga behöver mycket ensamtid. Mycket tid till att smälta intryck, reflektera och ge plats åt allt som försiggår inombords. Är du som jag så vet du vad jag talar om.

Jo, jag är alltså i Malmö nu. Bland annat för att jobba med mannen här i huset med projekteringen. Ska berätta mer om honom senare och vad han har för betydelse för mitt arbete. När jag kommit in i arbets-mode igen. För i sanningens namn har jag mest badat och sovit sen jag kom. Druckit lite vin, sjungit en sväng. Så går det när man jobbat över alla gränser i 8 dagar.

Sakta glider jag tebaks i den sköna softa Sarah. Jo, hon finns också, serni.

I den där soffan har jag sovit många timmar idag. ”Ful-sovit” fick jag veta – med nacken bakåtlutad och munnen på vid gavel. Gött var det.

Mys

BILJETTERNA ÄR SLÄPPTA! VILKEN VECKA!

FOTO: Anders J  Larsson

Från och med IDAG kan du köpa biljetter på Ticnet till För sensibelt begåvade!  Passa på att redan nu säkra din plats för en härlig kväll i form av klok-underhållning i charmigt skön miljö. Ett perfekt häng för en grupp vänner eller varför inte den mest omtänksamma julklappen som varar långt efter bjällerklang!

Vet ni. Den här veckan har faktiskt tagit priset. Har sällan sovit så lite, utsatt mig för så många utmaningar och ändå lyckats behålla mig själv på hyfsat gott humör. För jag är glad. Nära nog speedad. Så många intryck, så mycket spännande utveckling. Otroligt roligt för en konstnär. Och samtidigt därför otroligt viktigt med lite återhämning nu. Snart.

Jag har i sanning fått hårdöva på att släppa taget och det har lett till saker jag inte kunde föreställa mig men som verkar bli så.. rätt.

Liiite rädd är jag nu att dra på för höga växlar. Känner mig trots allt efter allt som hänt som en uppskruvad Zombie och vill därför vänta till jag smält alla intryck något. Då ska jag igen titta på det skapade materialet ännu en gång.

Det har varit mycket experiment med teknisk media. Jag har spelat in mig själv med piano – något jag aldrig trott jag skulle göra. Jag har bestämt mig för att släppa taget och ge fria tyglar. Nästan aldrig hänt med en sån som mig. Fast jag vet att det är tid för det och jag litar därför på min intuition när det gäller de jag samarbetar med och ser vad som det leder till. Ärligt talat har jag sällan haft så kul..!

Filmexperimenterat har jag också gjort och utsatt mig både för spöklika närbilder och återigen pianot under dokumentation. Är lycklig för mitt fina röda piano börjar bli en del av mig som fortsätter där jag slutar. Känns fantastiskt fint. Märkligt – innan så tror man inte att det ska bli så – men skam den som ger sig.

Producent, konstnär och upphovsman. Allt i ett. Roligt och rätt intensivt. Är så galet glad för de jag samarbetar som ger mig ny energi och fräscha influenser. Imorgon reser jag till södern för att arbeta med resterande del av min konstnärliga arbetsgrupp.

Just nu känns det mest som om jag kommer sova där jag är. Det behövs. Men först blir det lite fira av.

Trevlig helg på er kära vänner!

This is my space. This is your space.

This is my spaceEn person i rummet är upprörd. Någon du jobbar med gillar inte dig. En på jobbet mår dåligt.

Andra kanske inte lägger märke till detta. Men för dig är det solklart. Ofta på en sekund.

Högkänsliga personer är ofta väldigt bra på att läsa av kroppsspråk och stämningar. Det betyder dock inte alltid att vi vet hur vi ska hantera dem.

Att det här är en av mitt livs största gåvor förstod jag faktiskt medvetet rätt sent. Att det också medför mindre goda konsekvenser för mig själv insåg jag ännu senare.

För det mesta är det jättebra att ha förmågan att läsa av andra människor. Men om man inte riktigt vet hur man ska hantera informationen kan det ställa till rätt mycket besvär för en själv.

Låt säga att du märker att en person har det svårt. En person skrev till mig hur det är lätt att känna att det då är ens ansvar att hjälpa den här människan. Så har det varit – och är delvis fortfarande för mig. Jag har ju för sjutton till och med valt att utbilda mig till licensierat krisstöd och har nu arbetat i den funktionen i flera år.

Det kan vara jättejobbigt att uppleva att en människa i ens närhet har det svårt och tanken är ofta att snabbaste sättet att förändra den energin är att hjälpa personen. Med det sagt menar jag faktiskt krasst att det faktiskt inte alltid är av ren godhet som vi vill förändra läget för personen i vår omgivning. Det vore helt enkelt skönast för oss själva. Och det tycker jag är rätt ok – det är liksom en win-win situation.

Men det som kan ställa till saker är när vi har övertro till vår förmåga att fixa saker. Eller inte har insikt om den andre personens process. Det kan medföra att vi både lägger för mycket av vår egen energi på något som måste ha sin gång – samt att vi faktiskt är inne och rör i saker som inte är våra saker att lägga sig i.

Så har det i ärlighetens namn varit för mig. Visst finns det mycket goda och förklarliga skäl till detta från min uppväxt. Icke desto mindre är jag nu vuxen och detta är något jag valt att medvetet arbeta med sedan jag insåg vad det också innebar. Kortfattat är jag som person en rådgivare och ett stöd i min bästa form – och när jag gått över gränsen har jag envisats med sånt som inte angår mig – egentligen. För mig var gränsen svår att se och jag har tvingats öva rätt rejält för att se skillnaden på att hjälpa och att lägga sig i. Och visst händer det fortfarande att jag glömmer mig i farten. Jodå.

När jag var kring de tjugo var jag väldigt orolig för personer i min närhet. Jag gick och samtalade med en terapeut och jag minns hur jag grät och sa till henne att ”jag måste ju göra något åt detta. Jag måste få dem att förstå. Det är inte bra för dem”. Den kloka Eva jag gick hos sa då att det var inte mitt ansvar. Att jag faktiskt inte hade med det att göra. Det var deras ansvar och att det bästa jag kunde göra var att inspirera och genom att själv vara en bra förebild lita till att jag gav kraft. Människor måste vilja själva. Många gånger trycker vi i motsatt riktning när vi försöker förklara med kraft. Eller så gör vi oss själva till medberoende i en dålig situation.

Vi måste vara ödmjuka. För fastän vi kan tro det, så ser vi aldrig hela bilden. Min bonusmamma gav mig i somras en fantastisk förklaring till varför vi ska tänka till två gånger innan vi ingriper i en annan människas liv genom en historia om det här med att hjälpa en snigel över vägen. Här har den i sin lugna takt makat sig fram. Vi flyttar den som vi tror är bra. Fast vi kanske inte alls vet exakt vart den skulle. Plötsligt har vi krånglat till allt ytterligare.

Missförstå mig inte. Jag är den sista som tror på att passivt iaktta. Ser jag att en person jag bryr mig om är inne på en rent skadlig väg så kommer jag garanterat inte kunna hålla tyst. Men jag har med åren fått en större ödmjukhet inför min funktion i en annan människas liv.

När man då iakttar en människa som inte mår bra och kanske själv blir berörd av detta. Vad ska man då göra? Jag tänker så här: Först ska man nog konstatera faktum. Ja, jag ser. Samma sak kan man konstatera mot personen: ”Hej, jag ser att du har det svårt. Behöver du nån som lyssnar eller en kram så finns jag här”.

OM man själv har kraft. För om man inte alls har det då är det nog bättre att låta bli. Ingen bär hela världen på sina axlar. Det är enormt viktigt att komma ihåg. Även om du som läser detta är en person som tror mycket på att hjälpa till så är det superviktigt att minnas att vi inte hjälper någon om vi själva inte först har tagit hand om oss själva. Det fina med att vara många människor på vår jorden är ju också att vi ska turas om med att finnas där för varandra, tänker jag.

I såna fall måste vi ändå exempelvis i en jobbsituation fortsätta vistas intill den här personen vars uppenbarelse mot dig signalerar detta läge. Då  tror jag på att ställa in hjärnan. Jo, man kan göra det. Jag arbetar på ett slags accepterande, konstaterande. Att säga till sig själv att personen har det tufft nu och så är det nu och det får vara ok. För livet är också så. Man kanske till och med måste hålla sig lite undan. Känner man att just detta är svårt för att man känner sig ”taskig” kan man faktiskt prova att vara ärlig – om man orkar. Man kan säga att ”du, jag ser att du precis som jag inte är på topp just nu. Håller jag mig för mig själv så vet du varför.” Många skulle tycka det vore helt onödigt – men själv tror jag kommunikation är det bästa för att undvika missförstånd. För nej, människor läser fortfarande inte tankar.

Att ställa in hjärnan på acceptans om andras behov att processa sorg och liknande är det något jag bara måste göra i rollen som krisstöd. Det skulle inte vara möjligt för mig att vara ett stöd i kris om jag inte kunde bygga upp en teknik kring detta och det har jag lyckats göra med syftet i fokus: Jag är nämligen inte till någon hjälp om jag förlorar mig i mina egna känslor.

Frågan är då, om det är så att man är bättre än andra på att lägga märke till saker, har man då också automatiskt ett ansvar då att hjälpa? Den frågans svar beror nog på ens egen personliga moral. Kan jag och har jag ork ja då vill jag personligen gärna i alla fall lyssna och finnas där. Det är medmänsklighet. Men lika värdefullt kan det vara att bara bekräfta någon, våga se och uppmuntra den att söka stöd från dem som finns nära. Det är faktiskt just det som är min viktigaste funktion i rollen som stöd i kris.

Ett annat personligt val för att se till att bli bättre på att se skillnaden på mitt och andras är att jag beslutat mig för att endast hjälpa folk som vill bli hjälpta. Det vill säga, inte ödsla energi på personer som beklagar sig men som gör föga åt sin situation. De vill uppenbarligen ha det så – och återigen – det är deras ansvar.

Det kan låta hårt. Men jag har den hårda vägen lärt mig att man hjälper inte alltid när man tror att man hjälper. Och att ibland löser sig saker på ett helt annat sätt än jag trott.

Viktigast är därför att ta ansvar för oss själva och att ifrågasätta de automatiska tankar som kommer av de signaler vi tar in. Är mina slutsatser riktiga från det jag iakttar? Kan jag tillföra något? Orkar jag finnas här? Och viktigast – är detta min sak?

This is my space. This is your space.

När omtanke hämmar

I bilen

Mitt bästa recept när hjärnan snöar in på fruktlösa tankar är böcker, film och serier. Så har det nästan alltid varit och kommer nog alltid vara. Men för två år sen slängde jag ändå ut tv:n. För att få mer tid till musik, tänkte jag.

Utan tv får man en massa tid men missar också vissa höjdpunkter. Jag har nyligen, långt efter alla andra, blivit förälskad i Saga Norén och hennes kollega Martin i serien Bron II Broen – som den så fint heter.

Verklighetsflykt säger dom, när man älskar historier så mycket som jag gör. Det stämmer. Det är precis vad det är. Men efter en sådan dos kommer jag ut ur min värld med helt nya tankar. Jag hittar alltid inspiration i allt jag ser.

I Bron har jag tänkt mycket på just den manlige huvudkaraktären Martins väg från allvarligt traumatiserad efter att ha upplevt hur hans son mördats till att sakta komma tillbaka till livet. I ett år skyddas han från världen av välmenta kollegor. Han får gå i terapi. Han skyddas av chefen och tilldelas skrivbordsuppgifter. Men han verkar inte gå framåt. Hans utveckling står still.

Så söker den svenska kollegan Saga, som också var med vid Martins sons död, upp Martin med anledning av nya brott som involverar både den svenska och den danska polisstyrkan. Saga har en personlighet som har starka drag av det som brukar beskrivas typiskt för en person med Aspergers syndrom. Hon har ett osedvanligt sinne för detaljer, är logisk och konkret men har ej förmåga till att uppfatta ironi och särskilt bristen på vad vi kallar social kompetens är iögonfallande.

Men just den här personligheten är det som hjälper Martin att hitta ut ur sitt skal. Osentimentalt tar hon med Martin in i jobbet igen. Hon tar honom med över bron där mordet skedde redan första dagen utan några som helst farhågor eller tankar på vad det skulle kunna göra. När han bryter ihop sätter hon på musik. Alla andra tassar på tå. Saga, tack vare egenskaper som annars kan betraktas som en brist, behandlar honom precis som vanligt, eftersom det aldrig faller henne in att något annat sätt skulle kunna vara lämpligt.

Många gånger när vi vill skydda människor från starka reaktioner har jag tänkt på att vi i själva verket vill skydda oss själva från att se dem gå igenom detta. Det är ju, vad ska man säga – jobbigt. För de flesta. För Saga är det inte det, därför gör hon på många sätt vad som visar sig vara rätt.

Vad har det här med högkänslighet undrar ni? Jo, jag tänker på det som särskilt har hjälpt mig att må bättre när jag har haft svårare tider. Det är just konfrontation med det som skrämmer – framför att sitta och väga för och emot. Att få vara precis som jag är. Vänner som inte särbehandlar men ändå är där. Jag har insett att det oftast är själva tankarna som ofta är mer begränsande än det jag är rädd för skulle kunna hända.

För er som känner till begreppen så tänker jag alltså på ett mer kognitivt förhållningssätt för att hjälpa sig själv över trösklar. Att agera för det vi vill uppnå istället för att analysera underorsaker hela tiden. För oss som redan är födda analytiker ger nämligen till slut inte analysen mer. Vi måste agera.

Så är det för mig och kanske också för fler.

Jag ska skriva om mina personliga tankar om terapi nån dag. Det här var en för-glimt.

Med fingrarna mot tangenterna

Foto: Anna SkjönsbergIdag var fingrarna och tangenterna typ ett. Så här såg jag ut då. Not.

Bilden är från en liten spelning tidigare i höstas då jag var stassad som sig bör. Dagens outfit var snarare lager på lager med ylle-olle on top, en krullig röra på hjässan och en blick febrilt fixerad på tangenterna. Fokus hard-core.

Den här veckan är högintensiv. Det är flera ämnen rörande högkänslighet som ligger i ”pipen” och väntar bakom det praktiska som just nu får företräde. Ämnen som ni skrivit till mig att ni skulle vilja läsa om. Ämnen som faktiskt alldeles särskilt intresserar mig personligen. De ligger där i bakhuvudet och kommer få sin plats när lite tid finns.

Just nu är det helt enkelt mycket praktiskt experimenterande – och det är så fantastiskt roligt att som konstnär få möjlighet att göra det. Går in i det. Helt.

Tittar fram här och säger  – det kommer mera!

Regiögat gör entré

Foto: Sarah Nilsson

Idag har jag flera timmar funnit mig i ren FLOW. Jag har varit i THE ZONE. Och jag var inte där ensam.

Det här läget när kreativiteten sprutar har av någon anledning fått engelska beteckningar som mitt kritiska naturvetar-jag diskret hostar ”F-LUM” åt. Men upplevelsen är allt annat än flummig  och diffus. Den är påtaglig, ljuvlig och alldeles, alldeles underbar. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att den är enda skälet till att helt normalt funtade människor väljer dessa jobb som kräver full insats med ofta så lite tillbaka. Utom då denna upplevelse, då. Den är ett berusande stoff, en ljuvlig tillåten drog som inte har några bieffekter alls – utöver möjligtvis de rent materiella.

När jag ansökte om stödet till För sensibelt begåvade berättade jag att jag har en Konstnärlig arbetsgrupp som jag kommer bolla mina idéer mot. Scenografen presenterade jag för er igår. Nu är det dags att presentera regiögat, det vill säga den person som jag bollar gestaltningen av mitt manus mot och som hjälper mig att se saker utifrån.

Tove Hellkvist är en av de absolut snyggaste och coolaste människorna jag känner. Vad är det för ände att börja i? VA? Ska en kvinna återigen presenteras via sitt utseende? Ja, för att det var via sin kreativa estetik trots små medel hon först fångade min uppmärksamhet. 2006 hade både Tove och jag lämnat våra hemorter sedan tio år tillbaka och blivit uttagna att presentera oss som skådespelare i projektet Showcase på Stadsteatern här i Stockholm. Jag hade lämnat Malmö och flyttat in i systers källare medan jag letade lägenhet. Tove hade allt som hon hade att röra sig med i en resväska medan övrigt fanns kvar i London. Trots det lyckades hon från sensommar till tidig vinter klä sig både personligt, vackert och roligt på ett sätt som fångade min uppmärksamhet. Utöver det visade hon sig vara övergrym på improvisation, fysisk teater, med en iakttagelse- och analysförmåga av högsta klass och därtill omtänksam och snäll. Det här är en finurlig tjej tänkte jag. En smart tjej! Henne vill jag va vän med!

Jag har alltid trott att vi kommer jobba ihop. Men vi visste inte riktigt hur och när det skulle bli. Vi vet nämligen båda väl med oss att vi båda är känsliga OCH drivande själar på samma gång. Då kan det krocka – om man inte är insiktsfull och påminner sig om att man faktiskt är i samma lag. Fast när vi nu har börjat jobba har det snarare visat sig att det fungerar så fantastiskt bra att där den ena av oss slutar tar den andra vid och allt mynnar ut i en enda ljuvlig kreativitetsflod..

Ni får fnissa. Är lite euforisk idag. Helt enkelt. Detta är bara början, men vi hann långt på dagens lördagshäng på Vurma.

Så himla kul vi ska ha. Fy fan vad vi är bra.

En fot på gasen och den andra på bromsen

Vaknar snortidigt på det som egentligen ska vara min andra lediga dag. Vaknar med huvudet fullt av tankar. Och ja, jag vaknade alltså redan för två timmar sedan, men sedan dess har jag legat och – ja – funderat lite helt enkelt. Ganska mycket, om vi ska vara ärliga.

Det fungerar så med mig. När det är många intryck. När det är upplevelser på gång som utmanar mig. Kroppen svarar med detsamma, fast mest för att hjärnan, som det känns, blir överfylld av tankar som jag behöver ta itu med. Det gör jag genom att fundera, skriva ned, sortera. Väga för och emot. Tänka worst case scenario. Best case scenario.

Vi högkänsliga är kända för att ta tid på oss när det gäller att ta beslut. Något som kan irritera omvärlden som inte förstår varför vi måste tänka så mycket. Å andra sidan är våra beslut ofta välgrundade och vi kan leva med konsekvenserna av de val vi gjorde eftersom vi är rätt förberedda på riskerna. Jo, på detta sätt passade jag mycket bra i säkerhetsindustrin.

Man skulle dock kunna se det paradoxalt med all denna tid för beslutsfattande via research med tanke på den goda intuition vi högkänsliga sägs besitta. Men det ena utesluter inte det andra. Jag känner mig som mest nöjd när jag tar ett intuitivt beslut – det gör jag ofta väldigt snabbt – som jag sedan får bekräfta grundligt med praktisk verifikation. Det låter präktigt va? Det är det. Och jag gillar det.

Fint sagt brukar man säga att högkänsliga är samvetsgranna. Noggranna. Ärligt talat – perfektionister. När jag var yngre brukade jag säga att jag ville göra ”det ultimata valet” – och mamma ger mig fortfarande böcker som heter saker i stil med ”Good enough”. Skratt. Det handlar inte bara om prestation där, vänner. Det handlar om en glädje i ett väl utfört arbete. Och. Att slippa dom där sakerna som så lätt sticker oss i ögonen, vi som har förmåga till att uppfatta subtiliteter (fast på olika områden beroende på person, vill jag här betona).

Fast ibland i livet så är det faktiskt helt ok och kanske till och med nödvändigt att gå lite på vinst och förlust även om det är skrämmande. Det är då man får fråga sig själv vad som är det värsta som kan hända och bara hoppa. Men i ett sånt läge är det bara att acceptera att hjärnan då också blir högalert.

Enligt Elaine Aron är visst en större andel bland högkänsliga personer morgonmänniskor, precis som jag – även om det finns många undantag. Så en tidig morgon är i sig för mig inte något konstigt. Mina vänner med barn brukar säga att mitt nära nog provocerande glada morgonhumör är bortkastat på en person utan barn – och det kan jag nog hålla med om. Skrattar alltid för mig själv när en sådan familjeperson ringer till mig vid nio-tiden och frågar om jag är vaken. Som om singelskap automatiskt innebär ständigt nattsudd och långa sovmorgnar à la tonåring. Vissa gillar kvällar, andra gillar morgnar. Jag gillar både och. Men vad jag älskar med morgonen är känslan av nystart och nya möjligheter. Dessutom är jag utvilad, det är ofta tyst och utomhus är det vackert.

Men jag, som är välsignad med en god förmåga till att sova (i världen finns ett betydande antal bilder av mig sovandes under de mest varierande omständigheter) brukar oftast naturligt sova mina åtta. Jag behöver knappt ställa en väckare. Jag vaknar när de timmarna har gått. Vaknar jag så här med huvudet fullt, fullt av tankar långt innan så vet jag att nu, nu är det många intryck.

Fast det får vara ok. Bästa sättet att förhålla sig till svajningar är att acceptera att dom är rätt normala utifrån omständigheterna. Bara den tanken i sig lugnar och stärker och hjälper oss att vara stabila. Läste häromdagen ett citat av Paolo Coelho som jag inte ordagrant minns men som i stilen gick ut på att alla vill vi ha något nytt samtidigt som vi vill saker ska vara som de alltid har varit. En dubbelsidighet som rimmar väl med min egen person.

Jag behöver stimulans, jag behöver utveckling. Samtidigt är behovet av trygghet och stabilitet för att processa livets alla intryck betydande. Det handlar om en fot på gasen och en på bromsen och att hitta den där balansen.

Sen finns det ju friläge också. Ibland får man bara låta det rulla en stund.

Med vinden i håret fotades jag en gång vid Ale stenar på Österlen av filmaren och fotografen Peter Wirén – som också gjort två av mina videos.

Foto: Peter Wirén

Djungelvrålsklubbor och scenografiidéer på Vurma

Vurma Birger Jarl

Idag var det dags att ta projektets scenografibollplank Lena Berglund till föreställningslokalen för att enligt projekteringens handlingsplan vidare diskutera För sensibelt begåvades eventuella behov av scenografiska inslag.

Lena är ju inte bara scenograf, utan även övergrym dekoratör för Mio Möbler – och min mamma. En slår så många flugor i en smäll en bara kan.

Att äntligen ta Lena till lokalen var ett troligt klokt beslut känner jag nu. Hon bekräftade nämligen min uppfattning av lokalens möjligheter och nu är jag ännu mer glad över mitt beslut än tidigare. Sånt känns ju bra! Innan har vi arbetat med idéer om scenografi utifrån vad som ska berättas. Nu blev det att specifikt applicera dessa idéer på Vurmas övervåning.

Lokalen i sig ropar inte efter mycket mer än den redan har att ge, det var vi båda överens om. Den bara är, så att säga. Fast det är inte så bara. Lite skarpa idéer fick vi dock som även kom till att bidra till mitt val i hur jag kommer berätta denna historia.

Jag är av uppfattningen att scenografi ska tillföra något, säga något eller alternativt – visst – dekorera, vara ögonfägnad om man är inne på den vägen. Men realistiska bakgrunder bara för sakens skulle är inte min bag.

Ett av de viktigaste målen för mig är att flytta ut scenkonst i lokaler där folk redan är. Vurma är i sanning ett sånt ställe.

Tack snälla Neta för ännu en Djungelvrålsklubba. Med såna med notan ökar frekvensen på mina besök i lokalen i avsevärd omfattning.