En stjärna på himlen till er!

Morgonens lilla tal går till alla ni människor som redan i detta projekts allra första tid deltagit i projektet genom att läsa, kommentera, gilla och på olika sätt dela med er! En del har även skrivit långa personliga brev vilket berör mig djupt.

Jag är blir så otroligt varm av era berömmande ord. Jag blir också väldigt lättad för att denna projektering redan i sanning är det delaktighetsprojekt jag planerat det skulle bli. Varenda ord ni skriver sätter igång en liten process i mig som direkt eller indirekt påverkar både bloggen och föreställningens utformning.

Sedan jag startade denna sida har jag fått brev från vänliga människor som erbjudit sig att hjälpa till. Ja. Världen är god. Också. Många av er har också skrivit längre texter där ni beskriver er egen situation som ytterligare förstärkt det jag hela tiden tvingas påminna mig om – hur lika och ändå olika vi alla är. Jag har även fått önskemål om ämnen jag ska ta upp vilket är otroligt värdefullt.

Andra skriver en kort (eller lång) kommentar på Facebook som sätter igång en längre dialog som får mig att fundera långt efter att den på sidan upphört.

Fortsätt skriv! Ni som känner att ni hellre gör det privat – mejla mig här eller via Facebook. Jag ska göra mitt bästa för att svara. Jag har även tänkt intervjua lite personer via mejl som vill delge här i bloggen hur de relaterar till begreppet högkänslighet. Är du en av dem, hör gärna av dig!

Skriv även gärna du som inte bedömer dig som känslig med allt från tankar som sätt att förhålla sig till exempelvis en anhörig som är känsligare. Poängen med projektet är att även lyfta egenskapen med relation till oss alla.

Nu ska jag iväg på ett möte med en annan morgonpigg som äger lokalen där föreställningens första föreställningar kommer äga rum..

Uppdaterar er såklart senare.

Ha en underbar dag!

PS Började skriva när det fortfarande var mörkt. En stjärna kändes som det finaste jag kunde ge just då. 🙂 DS

Det är bara kärlek i rummet

Så sa min vän Jenny till mig igår. Så sa hon även inför min allra första solospelning. Alla skulle ha en Jenny i sitt liv.

Imorgon ska jag ha min andra pyttesolospelning och det är åter snurr på hjärtat. I mindre omfattning denna gång, men ändock.

Jo, jag vet. Jag har valt det här yrket. Och ändå, just ett par dagar innan en ny scenupplevelse är det inte sällan jag frågar mig: Varför? Sarah, oh VARFÖR ska du dra in dig själv i det här?

Att förbereda sig inför en föreställning kan innebära allt från ren skräck till gränslös passion. En hat-kärlek som heter duga.

Detta är jag inte ensam om bland scenkonstnärer i allmänhet – men å andra sidan är med stor sannolikhet en betydande andel scenkonstnärer högkänsliga. Det handlar inte bara om extroverta personligheter. Ni vet, det finns många skådespelare som är hur öppna som helst på scenen men mycket privata utanför. Själv har jag alltid varit sorten som älskar att hålla låda och vara i centrum i miljöer där jag känner mig bekväm, men kan vara otroligt blyg och observerande i nya sammanhang.

Finns så klart massor av anledningar till varför just jag väljer konst som är publik, varav momentan exhibitionism och ett bekräftelsebehov utan tvekan är beståndsdelar. Men i Elaine Arons bok Den högkänsliga människan läser jag också orden som gör att jag känner mig förstådd:

”Det finns ett annat skäl till att högkänsliga driver på sina kroppar för mycket och det är deras intuition. Intuitionen ger en del av dem en ständig ström av kreativa idéer och de vill gärna uttrycka dem alla. Det kan du inte. Du måste välja.”

Med åren har jag börjat förstå. Alla dom här idéerna som gör att jag vill skapa något som ska visas upp är mina vänner. Skräcken i nya utmaningar på scenen kommer dock aldrig sluta att upphöra. Inte så länge jag fortsätter att utmana mig själv med nya slags uppgifter. Och det kan jag ju inte låta bli att göra. Nyfikenhet och utveckling driver mig. Dock är god tid min allra bästa vän – i allt.

Det visste en av mina absolut bästa lärare om mig långt, långt innan jag förstod det själv. Ingen har hjälpt mig att hantera scenen så väl som hon. Elisabet Sevholt, jag är dig evigt tacksam. Hon sa ungefär så här: ”Sarah, du behöver gott om förberedelse. Ditt huvud är för snabbt för ditt eget bästa, för du som helhet, du behöver förberedelse.” Det är nämligen en sak att intellektuellt förstå i ögonblicket och något helt annat att processa konsekvenserna av den insikten. Som yngre var otålighet mitt andranamn (nu är det bara mitt typ… femte namn, eller så) så jag fattade liksom inte riktigt vad hon menade. Åh, alla dessa kloka personer i ens liv som slog huvudet på spiken men som man inte riktigt lyssnade på. För att man inte riktigt förstod.

Jag började dock smått fatta grejen för ungefär en 7 år sedan då jag under ett år beslöt mig för att öva mig specifikt på auditions och till slut lyckades bli rätt van med situationen. Åh, den här bloggen skulle kunna bestå av inte annat än vansinniga auditionsagor från tiden innan dess. Eller skräckhistorier kanske vi ska säga? Ändlösa exempel på hur jag saboterade för mig själv med allt från en megafylla kvällen innan med Bonnie Tyler-röst som resultat till vansinniga repertoarval för att ha en ursäkt till varför det inte gick. Mina annars så stödjande pedagoger, som ibland ackompanjerade mig i sådana situationer förstod ingenting. Sarah, du som har så mycket att ge – vad gör du framför juryn? Jag kunde inte svara – för det visste jag inte själv.

Tack och lov har jag alltid tyckt om publiken. Det kanske har med det där ansvaret att göra. Här är det folk som jag själv som faktiskt har tagit av sin tid och ofta pengar för att komma och lyssna på mig, då är det bara att skärpa till sig. Men att bli bedömd av en jury, en grupp utsedda personer på en piedestal, det var under lång tid något jag trodde jag inte skulle kunna hantera.

Poletten trillade ner på allvar när jag för tre år sedan började arbeta som dansträningsinstruktör från fem till tio timmar i veckan. Äntligen fick jag öva rejält på att ensam hantera en grupp och bli van, och till slut få tillgång till allt det spontana, kvicka och personliga som egentligen alltid funnits där. Nyckelorden var alltså rutin – och – förberedelse. Tråååkiga ord för den unga Sarah, men så värt! Belöningen när man kommer där med sin noggrant packade ryggsäck och kan koncentrera sig på att vara i nuet i den magiska interaktion som uppgiften som scenkonstnär innebär.

I För sensibelt begåvade ska jag alltså stå där helt själv. Utan musiker. Utan kollegor som kan rädda en. Då är det i sanning skönt att ha en Jenny vars ord plötsligt fyller rummet med kärlek.

För suverän pepp, för högkänsliga och alla, läs klassikern Feel the fear and do it anyway av Susan Jeffers.

Möte med ordförande för Sveriges förening för högkänsliga

I början på hösten tog jag kontakt med Sveriges förening för högkänsliga. Idag fick jag för första gången träffa Else Marie Bruhner som är ordförande i föreningen. Otroligt spännande!

Mitt första mål med att kontakta föreningen är att i samband med en färdig föreställning kunna referera till en objektiv informationsinstans.

På det området har verkligen den ganska nystartade föreningen gjort ett suveränt jobb. Else Marie Bruhner berättar för mig om hur hon själv, när hon själv kom i kontakt med högkänslighet via en artikel i en tidning, kämpade för att hitta information på svenska om forskningen. Hon ville därför skapa ett forum för svenska högkänsliga. Idag är Else Marie i direkt kontakt med Elaine Arons som jag tidigare berättat om och som är en av de som forskat mest i ämnet. Else Marie har därför nu själv översatt flera av hennes texter till svenska. SFHs hemsida är är verkligen både informativ och saklig med gott om fakta för den som vill veta mera. Ett mycket värdefullt initiativ som redan hjälper många.

Så jag berättade för Else Marie om planen med min föreställning. Vad den ska bli och vad den inte ska bli: Den kommer inte bli någon vetenskaplig föreläsning – det gör andra så mycket bättre. Den är ingen objektiv faktarapport.

Vad den är, är ett personligt porträtt av en högkänslig – med referenser till fakta som är gemensam för många högkänsliga – ur ett högst subjektivt perspektiv. Det är underhållning, det är scenkonst som ska både roa och engagera. Mitt mål är att på ett nytt sätt berätta om ämnet för många fler och kanske kunna nå andra målgrupper än de vanliga. Ämnet rör trots allt 20% av befolkningen plus deras närstående. Lyckas jag väcka intresse och engagera så är det dock även av vikt att de som vill veta mer kan få fullständig och korrekt fakta från ett pålitligt informationsforum. Det är där SFH kommer in i bilden.

Vidare talade vi om möjligheten att medlemmar från föreningens styrelse ser och har synpunkter på föreställningen några veckor innan premiär. Detta för att få reaktioner från personer som är en mycket viktig del av målgruppen. Jag hoppas även på föreningens medverkan i den paneldialog som kommer att arrangeras i anslutning till någon av föreställningarna. Hur dessa möjligheter utvecklar sig kommer beslutas framöver.

Helt klart var det fantastiskt trevligt att möta och tala med Else Marie som är en härligt varm person och som besitter så mycket kunskap om detta ämne. Det är något speciellt att få prata med någon som är så insatt och dessutom kan känna igen sig i de upplevelser man själv har.

Else Marie betonade även det jag själv ofta påminner mig om: De högkänsliga är en minoritet, men en stor sedan med väldigt olika sorters människor med för övrigt skiftande personligheter och egenskaper. Else Marie påminde mig även på det faktum att många som är engagerade i högkänslighet är människor som kan ha väldigt svåra utmaningar och med väldigt olika behov.

Jag lämnade mötet med tanken att det var en väldigt viktig och värdefull påminnelse och känner mig ännu mer glad för det subjektiva perspektiv jag från början valt. Detta är min historia och mina erfarenheter och det kommer jag ödmjukt ha med i beräkningen i det jag skapar. Min förhoppning är dock att mitt angrepp kommer kunna väcka igenkännande och en önskan om att ta reda på mer – allra viktigast en ökad medvetenhet om oss sensibelt begåvade och den sensibla förmågans möjligheter.

Hur ska du ha det i resten av ditt liv?

Jag är en person som tror mycket på det egna ansvaret i livet. Detta beror säkert till stor del på min uppfostran. Som vuxen har dock tankesättet även blivit ett medvetet val som grundat sig på den styrka tanken ger mig, att jag själv har makten över mitt eget liv.

Det är därför jag både i min funktion som krisstöd och när det gäller ämnet högkänslighet i så hög grad vill lyfta möjligheterna med egenvård och det egna ansvaret. Det är därför jag vill göra ett projekt om högkänslighet som lyfter fördelarna med denna egenskap som vi fått, som rätt utnyttjad kan bli en sådan tillgång för såväl oss själva som vår omgivning.

Du föds. Du får en kropp. Du får en själ – eller en personlighet – vad du än vill kalla det. Du får en omgivning. Vissa saker kan vi inte styra över. Men betydligt mycket mer än vad vi ofta tänker.

När det gäller högkänslighet talar man mycket om att vi blir överstimulerade. I praktiken betyder det att vi blir trötta av mängden intryck. Hur vi i praktiken reagerar då beror i mångt och mycket på vår personlighet i övrigt. Själv blir jag då väldigt lättirriterad och får nära till tårarna. Det är egentligen inte så dramatiskt. Det är ett symptom som betyder att det är något jag måste reglera.

Överstimulering kommer jag återkomma till många gånger eftersom det är den utmaning vi högkänsliga har att leva med. Överstimulerade kan vi bli av både yttre och inre faktorer. Det handlar inte bara om sånt som man oftast läser om i tidningsartiklar som starka ljud, röriga omgivningar eller upprörande händelser. För mig som är extrovert högkänslig och som verkligen ÄLSKAR och medvetet söker mig till spänning så är det ofta roliga saker som överstimulerar mig. En rätt stor regelbunden mängd av dem behövs alltså för mig också för att jag ska må bra! Ni förstår själva – för mig handlar därför livet väldigt mycket om att konstant balansera mellan vad jag dras till och vad jag behöver. Det kan man sitta och tycka synd om sig för eller så kan man se vilka möjligheter det faktiskt ger.

För sanningen är, att ENDA sättet att påverka vår egenskaps utmaning är att lära känna oss själva riktigt väl och lära oss att i den mån det är möjligt reglera mängden stimuli – som det heter. Det betyder att vi behöver välja rätt miljöer i allt från arbete till relationer för att själva må bra. Detta har tagit lång tid för mig att lära mig och är fortfarande något som jag arbetar på – dagligen.

Poängen är dock – vi måste välja. Vi måste ta aktiva beslut dagligen för att forma vårt liv så att det optimerar fördelarna med vår gåva. För det är en gåva. Inte en gåva bättre än andra, men en gåva med sina speciella fördelar som rätt använd verkligen är unik och otroligt användbar.

De personer som föds in i en miljö med stor förståelse för att värna om den högkänsliga personligheten är lyckligt lottade. Men det gör de flesta av oss inte i västvärlden. Så är det bara. Många av oss kan ha levt ett helt liv där vi ständigt känt oss fel och missanpassade. Men.

Det är hittills det. Nu är du vuxen, nu vet du om din egenskap och nu bestämmer du.

Börja fundera på vilka möjligheter det ger.

Om du som läser detta just nu går igenom en hårdare tid eller kanske till och med aldrig mått riktigt bra, så kan det hända att du blir provocerad av det jag skriver. Jag vet ju inte hur du har det och vilka utmaningar du kämpar med? Nej, det gör jag inte. Men jag vet att det finns möjligheter. Och då kommer vi till en annan av de bra klichéer jag gärna använder mig av: Gräv där du står. Fråga dig själv hur du kan göra ditt liv bättre för dig själv redan idag. Fråga vad av det du väljer att göra som inte bara får dig att fly från det jobbiga i stunden utan även gör att du mår bättre i morgon, i övermorgon och resten av veckan. En god frukost och en promenad är en väldigt bra start.

Jag skulle så klart kunna tycka synd om dig också. Tro mig, jag tycker rätt ofta pinsamt mycket synd om mig själv också. Men det gör fan ingen nytta.

Poängen är: Du bestämmer.

Kicka hjärnan ur sin bana

Inget är så hälsosamt som gammal hederlig distraktion när det gäller att plantera in nya sköna tankar i hjärnan.

Klockan är 14 och jag har inte ätit ännu. Jag har fått hur mycket som helst gjort. Duktig robot. Men nu tänkte jag bli mänska också.

Distraktion är verkligen ett oslagbart verktyg för att kicka in hjärnan på nya banor. Detta gäller oavsett var dina tankar kört fast. Måhända måste distraktionsverktyget vara kraftigare om du processar ett brustet hjärta än behöver ta paus. Som helhet är det ändå den överlägset bästa bemästringsmetoden för att bryta tankar som ger onödigt otrevliga känslor.

Bjuder därför enligt länken nedan på en av dagens distraktioner:
Självdistans är bra. Humor är bra. Lady Gaga i Saturday Night Live besitter uppenbarligen båda:

”There are two kinds of applause. The ones you earn or cheap applause.”

Ska försöka tänka på det när jag skapar föreställningen. Men när det gäller kvällens Zumba-pass är det nog bara att glömma..

Drattar på röva och improviserar armbågsstyle

s34ed57rft68gyuboinpomkååXhvjlbkönäk

Precis så såg det ut i mitt worddokument efter att jag nyss med hjälpa av halkiga raggisar drattat på röva och drämt till brickbordet med datorn på.

Det bara är en sån dag. Är lätt frustrerad. Jag sitter och skriver ett pressmeddelande. Väger varje litet ord på en våg. Fast jag egentligen bara vill spela piano och skriva manus.

Ska det vara nödvändigt? Jo, det är liksom så marknadsföring funkar. Man måste göra den. I tid. Och det ska va kort, koncist och slagkraftigt.

Det är ju lite fult med ord som marknadsföring och reklam i konstens värld. Fortfarande. Iiiiih. Sälja. Ooooh.

Men vad är det för mening med en föreställning som ingen hittar till?

Att mitt i projekteringen, själva förberedelserna, då försöka beskriva en föreställning som jag ännu inte är klar med exakt vad den är, det har sina begränsningar. Men jag vet definitivt vad jag vill, det är vad jag fått kulturstöd för och det är välan det jag försöker formulera. Och det ska jag väl kunna klämma ihop nåt om till di däringa månadstidningarna som har typ en 4 månaders pressläggning..

Sen ska man hitta rätt personer att skicka till också. Alla tips och kontakter mottages tacksamt. 🙂

Ja, ja. När det här är klart kommer jag bli litta trevligare.

..apropå empati

Kommer just hem från att ha sett Anna Odells Återträffen. En rak höger i magen.

Ett av de ämnen jag som person alltid brunnit mest för är att ”alla ska få va med”. Låter politiskt korrekt och är mycket riktigt min mammas mantra till mig och mina syskon som små. På den tiden var hon dagmamma och konflikter av det slaget är enormt vanliga bland barn. Det är de vuxnas jobb att påminna och det gjorde hon med den äran.

Det andra ämnet som engagerar mig är civilkurage. Att säga ifrån även när ingen annan gör det. Särskilt när ingen annan gör det. Även där har jag mamma att tacka. (Mina syskon nickar säkerligen just nu och håller med.) Vi brukar skämta om mammas metoder, jag menar, vilka föräldrar berättar om utvecklingen i Tyskland under andra världskriget för en sexåring? Fast egentligen är vi väldigt stolta över hennes engagemang.

Därför har jag liksom alltid velat tro att jag är en person som vågar ställa mig upp mot gruppen. Och vågar, det kanske jag gör och har också många gånger gjort. Men som vuxen har jag även insett att jag inte alltid insett att jag var en del av problemet. I låg- och mellanstadiet tror jag exempelvis att jag ingick mer i toppen av hierarkin i den klass jag gick. Även om jag då – enligt mammas uppfostran – ibland sökte upp personer jag uppfattade som mer ensamma var jag med all säkerhet oftast helt uppe i mig själv.

Detta beskriver Anna Odell suveränt. Hur de som har hög status kanske nödvändigtvis inte mobbar, men kanske heller inte bemöter. Hon sätter även fingret på hur ansvarslöst det är att ha positionen och inte utnyttja den till gott.

I sexan kom jag till en helt ny klass där stämningen var en annan, mycket tuffare. Där fick jag prova att hitta en ny roll. Och i tredje klassen, som kanske bestod av den mest udda blandningen av ytterligheter, en tredje. Jag har som säkert många andra provat flera positioner i olika typer av gruppkonstellationer och det var nog inte förrän efter skoltiden jag medvetet började stå upp för den person jag vill va.

Vad händer då när någon säger det som aldrig brukar sägas. När någon vågar vara obekväm och säger ifrån. Vad händer med oss då? -Va? Komma där och förstöra!

Frågan är: för vem då? För personen som säger ifrån har ju stämningen varit förstörd hela tiden.

Vi behöver titta när vi väljer att blunda. Vi behöver påminnas. Hela tiden. För vi glömmer så lätt, vi mänskor.

Behöver väl knappast tillägga att jag verkligen tycker ni ska se filmen. Borde vara obligatorisk.

För en gångs skull är förresten både jag och kritikerna helt överens…

Du har väl hört om de fantastiska spegelneuronerna?

En spegelneuron är en nervcell som avger impulser både när en individ utför en handling och även när den iakttar en annan individ utföra samma handling. Spegelneuroner läser av omvärlden och ger oss information utan att vi ens själva är medvetna om det. Det är med hjälp av dessa nervceller som vi kommunicerar genom att spegla varandra och därigenom läser av varandras kroppspråk. Den allra senaste forskningen har även visat att vi med hjälp av en nyupptäckt form av spegelneuroner kan vi uppfatta det som händer i närheten av andra personer som om det händer kring oss själva.

Forskningen runt spegelneuroner är förhållandevis ung men löpande publiceras just nu ny fakta kring denna för psykologin enormt betydelsebärande beståndsdel. Redan som spädbarn kommunicerar vi genom att spegla de omkring oss och det är på detta sätt den ordlösa kommunikationen går till. För visst kan de flesta av oss avgöra om leendet vi får kommer från hjärtat eller är något ansträngt? Tacka spegelneuronerna.

Experiment specifikt gällande högkänslighet har utförts där försökspersonerna fått titta på bilder av glada och ledsna ansikten. Hjärnaktivitetet blev högre hos personer med höga värden på HSP-skalan. Dock var det inte känslocentrum så aktiverades, utan just den delen där spegelneuronerna finns. Ännu ett faktum som förklarar varför beteckningen Highly Responsive Person skulle kunna vara mer passande än Highly Sensitive Person.

Forskningen kring spegelneuroner är med andra ord enormt intressant för alla med intresse för högkänslighet. Men det är i själva verket av största intresse för hela mänskligheten. Det är enormt fascinerande att i vetenskaplig litteratur plötsligt finna en fysisk förklaring till det som vi kallar intution.

En sak som är tydligt klarlagd är att förmågan till intuitiv förståelse och att kunna se saker från andra människors perspektiv är högst olika utvecklat hos oss olika människor. Hos individer med höga värden på HSP-skalan är det dock alltså enligt vetenskapliga studier särskilt väl utvecklat. En egenskap som rätt utnyttjad kan ha stora påverkan på världen och vår omgivning.

Så var glad, du som, högkänslig eller ej, vet med dig att du har lite extra av den och använd den så mycket du bara kan. Det behövs.

Läs mer om spegelneuroner och den pågående forskningen i exempelvis dessa svenska artiklar:

Medkänsla börjar med att vi speglar varandra

Nyupptäckta spegelneuroner upplever rummet runt andra

Lycka är en ny sång

En sån som bara kommer. Jag vet. Det låter magiskt. Och det är magiskt.

Det är som om alla tankar som gått och bubblat inombords plötsligt manifesterar sig i något konkret.

För mig är pop-sånger den ultimata konsten. Det är kort, det är koncist. Vi utvecklar en tanke på tre minuter. Och sedan en annan.

Just dagens tanke var mitt i prick för föreställningen. En nyckelsång. Och fort gick det. Text, melodi, ackord och hyfsat komp på ett par timmar.

Så nu är jag så otroligt nöjd med sig själv och ska unna mig både promenad i ljuset och en portion Palak Paneer. Jag tror till och med jag ska slå till på ett vitlöks-naan. Alltså, banne mig, idag blir får det till och med bli lite Papadams!

Vi ska väl inte ta i. Meeeen.. det är nog bästa låten jag skrivit på länge.

Ni som älskar mig, påminn mig om den här dagen någon av de där andra.

Bubbel! Kvitter! Pirr!

Vi är fan mer än regnbågar, fjärilar och gråtskrattande känsloclowner

De flesta kan nog hålla med om att det vore bra om känsligheten betraktades med nya ögon. Men nästan överallt illustreras artiklar om högkänslighet av molnfria himlar, flygande fåglar och harmoniskt gitarrspel. Så även av mig, ibland. Och jag förstår varför. Alla dessa vackra naturmotiv och delikata estetiska yttringar läker en känslig själ, så klart även min.

En annan väldigt vanlig mediebeskrivning av oss högkänsliga är hur vi kan skratta ena sekunden och andra sekunden brista ut i gråt. Seriöst. Hur låter det? Och vem kan inte det? Det är ju inte precis som att tjugo procent av befolkningen går omkring och konstant gråtskrattar som en annan galen clown. Jag lovar – det skulle ha märkts.

Det är något som saknas i den mediebild som målats upp. Och jag märker hur begreppet både missförstås och övertolkas från de schablonbeskrivningar som sprids – även av respekterade läkare som citeras i dagspressen. Det är naturligt i samband med ett nytt begrepp. Men inte ok.

Det är bland annat därför jag vill göra min föreställning. Jag vill visa att vi är så mycket mer, finns i så många utgåvor och har så mycket mer potential än vad varken vi själva och vår omgivning vet om.

Den enda säkra gemensamma nämnarna för oss högkänsliga är egentligen att vi är mer mottagliga för sinnesintryck och processar den mycket mer noggrant än majoriteten av människor. Vilka effekter det för övrigt ger på vår personlighet är beroende av många faktorer, allt från vår uppväxt och vilka vi är för övrigt.

Låt oss därför ta några exempel på effekter som högkänsligheten kan ha på vår personlighet och som det pratas alldeles för lite om:

Många av oss är exempelvis personer som verkligen uppskattar sex. Yep. Låt oss gå rakt på och kasta oss utanför enhörningarna och de blommande ängarna. Vi har fått gåvan att njuta av minsta sinnestryck, så på ett område där andra kan famla, leker och trivs många av oss, som annars kan ha det besvärligt med annat i livet, ändå lätt. Vi kan vara väldigt tuffa – för jo. Man tvingas bli det. Hanterar man hinder, så som man måste med en personlighet en bra bit utanför snittet, då blir man både uppfinningsrik och uthållig. Många av oss är också väldigt starka och reagerar aktivt mot orättvisor som begås – för vi står verkligen inte ut med att se människor omkring som mår dåligt. Visst är det måhända få av oss som frontar på barrikaden, men vi uppmärksammar, inspirerar och ser.

Forskare som Elaine Arons diskuterar om termen Highly Responsive Person faktisk vore mer korrekt på egenskapen än Highly Sensitive Person och jag förstår varför. För hur mycket jag än vill arbeta för att vidga begreppet känslig så bär det med sig en mängd associationer som bara stärker dumma fördomar som att vi borde ”tuffa till oss” och ”gaska upp oss” när det handlar om helt andra faktorer för att stärka vår personlighet.

Vi behöver inte alls bli något annat än det vi är. Men däremot så kan vi få det himla mycket roligare i livet om vi lär oss att dra nytta av våra förmågor. Roligare blir det garanterat då också för vår omgivning, tro mig!

Vem du än är som högkänslig så hoppas jag hursomhelst att du håller med om att det vore skönt om alla olika sorter av oss fick plats under paraplyet. Då blir det liksom torrare för alla.