Maxa hösten

Sigrid - Johanne Hildebrandt

Det finns sätt att få ut det mer av varje dag.  Jo, så är det. Här får ni mina tre bästa metoder:

1) Ta vara på de förutsättningar du har just nu
Svär inte över solen som gömt sig. Passa på att gör det som passar vädret som är nu. Svär inte över den tomma plånboken. Se vilka utmaningar som döljer sig i det hindret – förmodligen aktiviteter du annars inte skulle tänkt dig att prova på. Sluta snegla på lyckliga par – njut av att du som singel kan dra vart du vill, göra precis vad vill, närsomhelst och varsomhelst!

2) Variation förnöjer
Det spelar ingen roll hur mycket du älskar att göra en sak. Det är med hjälp av omväxling du uppskattar allt mer! Så om du tycker bäst om att läsa och se på film. Då kan det faktiskt vara så att du då och behöver kasta dig ut i det sociala för att återigen riktigt få känna hur fantastiskt härligt det är att få umgås bara med dig själv och din inre drömvärld – och vice versa!

3) Aktivera dig
Har man ett jobb som sliter hårt är det lätt att bara falla ihop när helgen väl kommer och drunkna i lättjans facebooksurfning, serietittande eller annat som kräver absolut noll av dig. Det är bra till en viss del. Men stimulans kan i många fall också stressa av. Därför kan ett miljöombyte eller en enkel annorlunda syssla ge dig energi trots att du först tänkte att det var en syssla du inte ens hade ork för.

Nu är det ju höst – inte alls en av mina favoritårstider. Det har jag knappast kunnat dölja. Men nu är den ju liksom här! Då är det liksom lika bra att passa på att ge oss det bästa hösten har att ge. Enligt mig är det just detta:

-Promenader i färgrika landskap – föreviga skönheten, eller bara insup den
-Regnpromenader i färgglada gummistövlar och hemtrevligt paraply – ännu härligare när man får värma sig efteråt
-Njutningen av en skön mössa och ett par härliga vantar när de bara känns sköna – och inte absolut tvungna
-Polotröjor, underställ och raggisar – jo jag är en sån knas som tycker det är skönt att vara riktigt varm
-Varm vetekudde i sängen – jo, jag älskar verkligen värme
-Varma duschar och varma bad – när är det härligare än om hösten och vintern?
-Sticka och virka – det kan man göra hur enkelt som helst och det finns ingen bättre meditation
-Goda soppor – googla eller köp en ny rolig receptbok och börja utforska
-Matpajer och efterrättspajer – praktiskt och sjukt gott, man kan även göra dem med rårisbotten för dig skippar mjöl
-Bra böcker – så himla passande tid att verkligen gå in i dem
-Bra filmer och serier – skippa det dåliga samvetet över att du bör vara ute, kura ihop dig och mys
-Träna – det må va kallt ute, men i träningssalen blir det varmt
-Hemmahäng – billigt och trevligt så väl i middag på tuman hand som i form av hemmafest
-Njut av eld – inte på pyromansätt, så klart :). Men brasa om det går, vedeldad bastu om du vet var det finns eller varför inte bara grilla i naturen – fast följ regler och släck ordentligt så klart! Men värme är mysigt i kontrast till kyla – och det luktar gott!

Vad har jag glömt fyll på?

Själv har jag i helgen börjat läsa min vän och mentor Johanne Hildebrandts nya bok Sigrid i Sagan om Valhalla. Läs! Underbar verklighetsflykt av bästa slag med både massor av natur och sensibel sensualitet helt i min smak. Jo, jag har behövt variera min egen hjärna för att gagna min egen energi! Ändå märker jag efter helgen att biljetterna till höstens föreställningar nu börjar ta slut! Särskilt de till de två sista föreställningarna! Flest är det alltså kvar nu på tisdag den 7 oktober så passa på att få din biljett! Du hittar dem på Ticnet!

Egenmäktigt förfarande – ett läsmåste för alla i kärlek självbedrägliga

Egenmäktigt förfarande

Hjärnans förmåga till självbedrägeri är enorm. Med fantasins kraft kan vi med hoppet som bränsle mildra verklighetens plåga. Men lindringen är bara temporär och många gånger skjuter vi upp den smärta vi förr eller senare alltid måste möta, även om vi intalar oss något annat.

”Med förödande exakthet förnam hon verkligheten inifrån sitt medvetande och levde enligt ambitionen att världen var såsom hon upplevde den. Eller rättare sagt att människorna var gjorda sådana att de erfor världen såsom den var om de bara var uppmärksamma och inte ljög för sig själva. Det subjektiva var det objektiva och det objektiva det subjektiva. Så såg i alla fall hennes strävan ut.

Hon visste att sökandet efter samma exakthet i språket var en inlåsning, men sökte den ändå, eftersom varje annat ideal gjorde det för lätt för intellektets fuskare och smitare; sådana som inte var nogräknade med hur fenomenen förhöll sig till varandra och representerades av språket.

Ändå tvingades hon inse gång på gång att orden förblev ett närmevärde. Likaså tanken, som fastän byggd av systematiserade förnimmelser och språk inte var så pålitlig som den utgav sig för.

De fruktansvärda glappen mellan tanke och ord, vilja och uttryck, verklighet och overklighet, samt det som växer i dessa glapp, är vad den här berättelsen handlar om.”

Ur inledningen av Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

Jag är inte typen som brukar följa konst- film- och litteraturkritikers dömande på rutin. Tvärtom. De väcker snarare revolutionären i mig: ”Varför ska man tycka så bara för att en person tycker så?”  brukar jag tänka varje gång jag läser en recension. Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson heter boken som vann Augustpriset 2013. Men det visste inte jag. Det hade jag totalt missat. Och tur är väl det, för med självinsikt måste jag erkänna att det annars fanns risk att jag på min personlighets revolutionsrutin lätt tänkt: Ja, ja ännu en kritikerhaussad bok.

Egenmäktigt förfarande är ett verkligt delikat stycke bok. En bok man vill njuta varje stavelse av. Detta säger jag, som annars lätt hoppar långa beskrivningar där jag upplever att författaren slösar adjektiv bara för att den i skolan lärt sig att ”det är så man gör texten levande”, utan att finna väsentlig funktion för dessa broderier. Men inte hos Lena Andersson. Varje ord är vägt på guldvåg och jag finner mig stryka under fras efter fras efter fras.

Egenmäktigt förfarande handlar rent krasst om en kvinna som blir kär i en man som inte blir lika kär tillbaka men som inte har förmåga/empati/moral nog att tala om det. Samtidigt som hon inte har förmåga/insikt/styrka nog att vilja inse faktum. Kärlekens boja, ni vet. Kraften av förälskelsens illusion.

Boken skildras ur den försmådda kvinnans perspektiv. Eller snarare – ur hennes brist på perspektiv. Lena Andersson är däri genial. Hon har inget behov av att förminska läsaren genom att övertydligt tala om att huvudpersonen går för långt, att signalera att hon är medveten om att karaktären bör se sanningen i vitögat. Nej, i stället får vi följa hennes tankespår hela vägen till slut ur hennes synvinkel. Se hur hon för sig själv motiverar sin fortsatta oförmåga att släppa mannen som inte ger henne annat än småsmulor. En man som heller inte helt kan släppa taget, utan som när så sig passar, ger ett litet livstecken, kanske för tristessens och bekräftelsens skull.

Det behövs ingen kommentar till hur destruktivt den här sortens beteende är. Många är vi som har levt det. Det smärtar att läsa det ur en annan människas ögon. Men det är oerhört effektivt. Långt mer effektivt än lektyr av kommersiellpsykologisk karaktär i stilen ”He’s not that into you”.

I För sensibelt begåvade ger jag flera exempel på fantasiernas bedövande kraft. Detta eftersom beteendet att fly verkligheten med fantasier är ett väldigt typiskt högkänsligt beteende. Själv tycker jag ju det är vansinnigt roligt så här i efterhand när man vågar sätta ord på det. Samtidigt som det naturligtvis kan vara otroligt smärtsamt just i det ögonblick då man till fullo inser vidden av sitt eget självbedrägeri.

För mig var det märkligt att få läsa den här boken nu, i princip samtidigt som jag på allvar börjat förändra mitt eget beteende med hjälp av en lista med enkla påminnelser som stärker mig när hjärnan far iväg på äventyr.

-Relationer ska vara ömsesidiga
-Om han inte agerar med verklig handling, då vill han inte
-Kärlek är inte något man ska behöva lista ut
-Kärlek vill gott, allt annat är inte kärlek utan något annat

Nu låter ju detta som en otroligt sorglig bok. Men för mig är den det inte. Snarare bitterljuv igenkänning gestaltat i ett språk för gudar. Det är en bok som med genialitet och även med humor, för den med förmåga att skratta åt livets absurda, skapar insikt på det bästa av sätt. Den talar inte om hur. Den visar via exempel som det är omöjligt att blunda för. Den visar även med gott perspektiv på hur ytterst okänsligt vi själva kan bete oss, vi som lätt anklagar den andre som inte älskar tillbaka, när vi befinner oss i motsatt position för en tredje person.

I sin bok visar vidare Lena Andersson prov på de mest utarbetade filosofiska utlägg om moral och etik som smeker min hjärna på det allra mest njutningsfulla sätt.

Men främst är det hennes sätt att sätta ord på kärlekens olika stadiers alla vedermödor som förstummar. Så till den grad att till och med en kulturelit, som vanligtvis på rutin vill kalla frågor om kärleken för ”banala”, gett sitt bifall. Provsmaka några rader här:

”Att härma normalitet är det svåraste. Överdrifterna syns och blir till fånigheter. Men försöken att skyla känslor har den fördelen att betraktaren inte vet säkert.”

”Hjärnan känner inga tempus. Det den har längtat efter har den redan haft. Språnget sker när vi inte vill förlora den framtid vi redan känt.”

”När hon kom hem kastade hon sig över telefonen innan hon hunnit ta av sig skorna. Ingenting där. Han hade varken ringt eller sms:at. Om lidandet inte ska bli akut måste kärleksvätskorna fyllas på hela tiden. Hennes känsloliv var nu föremål för de stigande förväntningarnas missnöje. Den enda fördelen med det är att besvikelsen efter en tid kan slå över i en annan naturlag, det sjunkande förväntningarnas glädje inför minsta lilla.”

”Det finns ett motstånd hos den som vill bort, en rädsla för det okända, för krånglet och för att ångra sig. Den som inte vill bli lämnad ska utnyttja det motståndet. Men då måste den lägga band på behovet av klarhet och uppriktighet. Saken måste förbli oformulerad. Den som inte vill bli lämnad ska överlåta på den som vill bort att uttala förändringen. Endast så går det att behålla en människa som inte vill vara hos en. Därav världens vidsträckta relationella tystnad.”

Läs, njut och bli klokare. Om det nu går i dessa frågor.

 

Lyckopiller eller ragata

Allt
Jag har i sanning fått höra både och.

Har gjort en helt ny fantastisk bekantskap via Twitter. En tjej som kallar sig @sent70-tal. Hon är alltså yngre än jag förmodar jag, men icke desto mindre galet skärpt. Skämt åsido. Den här tjejen har fått fart på mina hjärncellor och samtidigt vid ett flertal tillfällen fått mig att jubla: Men jaaaa! Precis sååå! I sin Twitter skriver den här härliga människan mycket om sina tankar om att vara högkänslig. Och det jag tycker om är att hon breddar bilden på ett sätt som starkt tilltalar mig.

Ni som hängt med från början vet hur jag i ett av de allra första inlägget skrev att Vi är fan mer än regnbågar, fjärilar och gråtskrattande clowner.   Med det syftade jag på den något stereotypa mediebilden som särskilt kunnat skådas i dampressen.

Med all respekt, jag är otroligt glad för att ämnet omskrivs och jag förstår att det lätt blir samma punkter som initialt lyfts fram.Men det har varit en otrolig betoning på sårbarheten och utsattheten som högkänslig. Som om vi är en grupp som behöver skyddas och nästan särbehandlas. Det är en inställning som jag inte tror gagnar oss särskilt mycket.

Det är dock viktigt att komma ihåg att det finns många olika sätt att se på det här med att en femtedel av alla människor är känsligare än andra. Elaine Arons skriver exempelvis själv i Den högkänsliga människan om läkare hon mött som tycker det vore bra om man kunde medicinera högkänsliga i mycket högre grad. Själv delar jag i stället Elaine Arons uppfattning om att ifall vi lär oss anpassa våra liv – i stället för oss själva – så har vi stora möjligheter att må mycket bra. Den senaste forskningen har ju till och med visat att högkänsliga som lärt sig hantera sin egenskap faktiskt kan vara mer motståndskraftiga i svårare tider. Studier har visat att högkänsliga som fått växa upp under goda förutsättningar eller som alternativt lärt sig hantera sin egenskap behöver nämligen inte alls må sämre än någon annan.

När det gäller medicinering innebär det nästan också alltid också att vi på ett eller annat sätt tvingas dämpa allt positivt känsligheten för med sig. Missförstå mig inte. Jag är inte mot medicin när så är nödvändigt. Men jag betraktar min känslighet som en tillgång och inte en defekt. Därför vill jag självklart värna om den.

Mottagligheten för sinnesintryck är den gemensamma nämnare vi högkänsliga har och som allt för sällan lyfts fram till förmån för reaktionerna vid så kallad överstimulering.

Icke desto mindre är självklart överstimulering något som många av oss ändå tänker mycket på och vill lära oss undvika då detta är det som oftast ställer till livet för oss. Hur vissa av oss då kan reagera är ju inte alltid så kul. Som min Twitter-kontakt uttryckte sig: ”Kan inte relatera till de #hsp som ser sig som ömtåliga varelser som bör skyddas. Jisses min omgivning kan verkligen behöva skydd ibland!”. En formulering som nästan är som ett utdrag ur mitt eget manus och fick mig att vika mig dubbel.

Så kan det va. Jag har tyvärr reagerat starkt vid ett antal tillfällen när det blivit för mycket. Så kan det även bli fortfarande, även om jag blir bättre och bättre på att inte låta det gå så långt.

Ja, det kan vara lustigt att fundera på hur olika människor i ens liv ser på en. Ofta säger det ju också lika mycket om dom själva. Mina danskursdeltagare kallar mig exempelvis dagligen för ”lyckopiller”. Ja, så fina är de mot mig.  Jag vet dock både en och två som genom tiderna hellre kallat mig ragata.

Sanningen är ju att vi kan vara alltihop. En del av vår personlighet beror säkert på vår högkänslighet. Men det mesta beror trots allt på vilka vi är för övrigt och hur vi väljer att hantera vår egenskap.

Triggers

Trigger

Vi har alla våra triggers. Dom medvetna och dom omedvetna.

Dom som vi medvetet på grund av erfarenheter sagt till oss själva att ”det där vill jag inte vara med om igen”. Det där accepterar jag inte.

Sedan dom som vi inte alltid vet med oss att vi bär med oss. Dom som på grund av tidigare upplevelser sätter igång en automatisk reaktion som om vi vore programmerade. Och det är ju det vi är.

När vi inte är medvetna om våra triggers är vi som ett enda minfält av potentiella explosioner för den som vill komma oss nära. Ett felsteg och det smäller.

Såväl våra medvetna som omedvetna triggers har någon gång fyllt sin funktion. Det är som en slutsats vår kropp gjort för att slippa uppleva en obehaglig situation igen. Men alltid är vi inte så smarta som vi tror. Ibland drar vi slutsatser som faktiskt inte längre har tillräcklig grund i verkligheten. Det kan vara tråkigt. Om det från förr i onödan får förstöra för det som är nu.

Det här med våra triggers är ett otroligt känsligt område. Och inte ett helt lätt att bli medveten om. Det kan göra ont att få insikt om varför man beter sig som man gör och det kan vara oerhört skrämmande och utmanande att försöka lära om. För det är det vi måste när vi märker att våra triggers inte längre tjänar sitt syfte. Ofta behöver vi träna och göra tvärtemot vad vi naturligt vill.

Det kan vara värt att fråga sig själv när man reagerar starkt, eller snarare efteråt; varför är detta så känsligt för mig? Vad grundar sig mitt antagande i? Är min slutsats verkligen riktig?

För i många fall, när det just handlar om något av en automatisk reaktion, snarare än ett rationellt beslut, då ligger det mer bakom än vad som just skedde.

Det kräver mod att börja nysta i det. Det kan det vara väl värt, för alla.

För hjälp att arbeta med triggers har jag själv goda erfarenheter av Kognitiv Beteendeterapi. För den som vill läsa om triggers och beteenden i anslutning till relationer rekommenderas varmt Hemligheten  och Den mörka hemligheten av Egil Linge och Dan Josefsson. Låt er inte förledas av ett cheesy omslag. Det är grymt bra och mycket handgripliga böcker.

Ge dig själv en klapp i ryggen

Heja mig!Dagens bästa i dubbel bemärkelse. Jag skrev i somras till författarna Doris Dahlin och Maggan Häggström och berättade om min planerna för min föreställning. För att informera och för att tacka. För att deras bok Drunkna inte i dina känslor har betytt så mycket för mig.

Drunkna inte i dina känslor är boken som särskilt väl lyfter kombinationen av att vara en person som utåt sett uppfattas som väldigt stark och kraftfull men som samtidigt kan vara så skör. En starksköring som de kallar det.

Idag skrev jag igen och fick ett härligt varmt svar som gjorde mig varm i hela kroppen. Och, skrev Maggan: ”Ge dig själv en klapp i ryggen”. ”Hurra, hurra!” skrev Doris. Hur fina kan två personer va?

Och i rättan tid kom den påminnelsen. Banne mig att jag ska ha en klapp i ryggen. En rejäl dunk.

Och det ska du med. Fattar du hur bra du är? På riktigt? Tänker du på alla dom där små sakerna som du gör hela tiden som ingen märker. Visst, vi drar alla vårt strå till stacken. Men vi behöver också alla vår klapp i ryggen.

Så nu för jag det vidare: Klappa dig själv i ryggen!

Tack igen och igen bästa Maggan och Doris! Tänk vad några få valda ord kan göra!

Heja mig!! Och heja dig!!

Om konsten att vara snäll

Konsten att vara snäll heter en bok av Stefan Einhorn. Den har inte jag läst. För jag tycker inte att jag behöver den. Faktiskt. Efter att ha läst på baksidan av Herr Einhorns bok ser jag att han är inne på samma spår som jag. Snäll är inte alls dumt utan tvärtom klokt och bra. Det innebär att vara omtänksam, kärleksfull och att medvetet vilja göra livet bättre för sin omgivning – och därmed även för sig själv.

Min favoritblåslampa i det här projektet är min vän författaren Johanne Hildebrandt. Hon är en av de som allra först fick höra om idén till För sensibelt begåvade och har uppmuntrat mig sen första stund. Trots att hon just nu själv befinner sig i sin egen skrivarbubbla i arbetet med nästa bok i bronsålderserien Sagan om Valhalla, så ringer hon mig regelbundet och kollar att jag jobbar på.

Vi brukar diskutera känsla kontra logik Johanne och jag. För Johanne hävdar att hon främst är en ytterst logisk människa och inte alls känslig på det sättet jag är. Jag vill säga emot, för  trots att jag vet att Johanne är en mycket tuff och rak person med hårda erfarenheter som korrespondent i flera av världens krigszoner så tänker jag på alla sätt hon varit snäll och hjälpt mig.  Så visst är du känslig, brukar jag säga. Du är också snäll. ”Men Sarah. Det är logiskt att vara snäll.”

Och precis så är det. Det är logiskt att vara snäll. Det du ger ut det får du tillbaka. I alla fall av alla människor som fattat grejen.

Men vi är nog inte alla helt överens om vad det innebär att vara snäll. För mig innebär det exempelvis sannerligen inte att hålla tyst och hålla god min bara för den goda stämningens skull.

Om det är någon som läst på förstasidan av denna hemsida så skriver jag om personer som inte alls tycker jag är särskilt sensibelt begåvad. Det beror nog delvis på två saker. Det ena är tillfällen då det bara blivit för mycket för mig på grund av olika former av stress (överstimulerad som det heter på högkänslighetsspråk) och jag brustit och sagt ifrån betydligt mer kraftfullt och emotionellt än vad jag i efterhand skulle ha önskat. Det andra är tillfällen då jag helt enkelt sagt ifrån. Punkt.

Jag är bra på att säga ifrån. Inte alltid. Men väldigt ofta. Väldigt många tycker om det och uppskattar att de vet var de har mig. En del avskyr det.

Människor är inte tankeläsare. Trots datorer och telefoner med appar har vi ännu inte lyckats tillämpa airplay på våra hjärnor. Därför anser jag att det är snällt att säga ifrån när det kan leda till att en situation mellan människor förbättras. 

Åt andra hållet är det inte snällt att hålla tyst om förhållanden som en person skulle ha behövt veta om.

Här tycker vi olika. Endel verkar snarare intala sig själva att vara snäll är att undvika en upprörd reaktion. Fast man i mina ögon egentligen är mest snäll mot sig själv. Vidare är det ofta en kortsiktig lösning även mot sig själv eftersom personen, när sanningen kommer fram, med all sannolikhet kommer att reagera dubbelt så starkt. Jag tror på att rakt ta itu med svåra samtal för att undvika onödigt lidande. Att riva av ett plåster snabbt gör ont – men en kortare stund.

Alla är ju dock inte som jag uppvuxna i en väldigt rak miljö. Därför arbetar jag på att undvika att tala i affekt och vänta tills jag hunnit fundera. 

För det finns tyvärr en hel del svarta dagar i kalendern på det området. En är ju inget helgon bara för att man tror.

Finns mycket mer att säga om snällhet. Så kanske ska en läsa Einhorns bok ändå.

Fast nu ska jag baka pepparkakor.

Appropå att säga ifrån. Precis när jag skrivit klart detta blev jag medveten om att jag faktiskt sov över demonstrationen i Kärrtorp. Skäms lite. Alla ni som var där idag och visade med er närvaro att de allra flesta av oss inte accepterar rasism gjorde något riktigt snällt. Tack.

Tala

 

Vi som är olika utanpå men lika inuti

Introvert - Extrovert

Du som fastnat för det här projektet om högkänslighet upptäcker kanske en hel del sidor i mig som du verkligen inte alls känner igen dig i. Jag är ju en extrovert person. Extremt extrovert till och med fick jag veta när jag i våras fick göra ett Myer-Briggs test.

För min del var det en av anledningarna till att det tog lång tid för mig att lära känna mig själv. Vad jag utstrålar är uppenbarligen många gånger inte alls vad jag upplever. Vi speglar oss i vår omvärld och många gånger försöker vi dessutom omedvetet uppfylla dess förväntningar på oss. Så klart man då måste gå undan ofta när man känner att man inte alls kan leva upp till dessa.

Jag vill dock påminna om att du som är mer introvert dock tillhör majoriteten av de högkänsliga och väljer du att läsa Elaine Arons bok Den högkänsliga människan kommer du att hitta enormt mycket värdefull information om den aspekten som Elaine själv väl känner till.

Personligen har jag alltid känt stark samhörighet med mer introverta personer och jag har flera vänner som utåt sett är raka motsatsen, men som jag själv upplever är mer lika mig än många andra. Det är ni som precis som jag gillar att i stor omfattning analysera, fundera, försöker se er del i det stora hela, ifrågasätter, tycker om att värna om gruppen, gillar egen-tid och som också känner att det yttre ibland kan bli för mycket. Dessutom känner jag mig själv ofta väldigt, väldigt blyg – fast det blivit uppenbart att det för det mesta inte alls går fram. Det förändrar dock inte min upplevelse.

Har varit med om personer utifrån som inte förstått varför jag och mina yttre olika men inre gelikar valt varandra i våra liv. Vi har ju dock alltid vetat. Nu i texterna om högkänslighet förstår jag ännu mer.

Så här skriver Elaine Aron om vänskaper i sina texter för högkänsliga ungdomar: 

”Om du är en högkänslig extrovert tar du kanske ledningen i grupper och får många nya vänner men det kan också bidra till att du blir sårad. Andra kan tycka att dina idéer är ”för” annorlunda, säga att du tar saker ”för” personligt eller tycka att du är ”för” känslig. Hur som helst, om du är utåtriktad är du den typen som letar upp en annan grupp som accepterar dig bättre och dit du kan komma igen.

Vad händer när en introvert och en extrovert vill bli vänner? Det kan fungera mycket bra. Extroverta tycker att introverta är bättre på att lyssna och att samtal med dem är djupare, intressantare och till större hjälp. Extroverta personer vänder sig allra helst till känsliga introverta vänner när de får bekymmer. Extroverta gillar att ”upptäcka” introverta och presentera dem för andra, vilket kan vara bra också för de introverta. En introvert kan uppskatta utåtriktade personer för att de är hjälpsamma och pratsamma och får den introverta att känna sig välkommen och omtyckt.”

Stark-Sköra kallar Maggan Hägglund och Doris Dahlin oss extroverta högkänsliga i sin fantastiskt handgripliga bok ”Drunkna inte i dina känslor”. Och kanske är det naturligt att det blivit flera utåtriktade högkänsliga som nu väljer att föra egenskapens talan. Det må så vara. Men det är den inre processen som förenar oss.

Det är bara kärlek i rummet

Det är bara kärlek i rummet

Så sa min vän Jenny till mig igår. Så sa hon även inför min allra första solospelning. Alla skulle ha en Jenny i sitt liv.

Imorgon ska jag ha min andra pyttesolospelning och det är åter snurr på hjärtat. I mindre omfattning denna gång, men ändock.

Jo, jag vet. Jag har valt det här yrket. Och ändå, just ett par dagar innan en ny scenupplevelse är det inte sällan jag frågar mig: Varför? Sarah, oh VARFÖR ska du dra in dig själv i det här?

Att förbereda sig inför en föreställning kan innebära allt från ren skräck till gränslös passion. En hat-kärlek som heter duga.

Detta är jag inte ensam om bland scenkonstnärer i allmänhet – men å andra sidan är med stor sannolikhet en betydande andel scenkonstnärer högkänsliga. Det handlar inte bara om extroverta personligheter. Ni vet, det finns många skådespelare som är hur öppna som helst på scenen men mycket privata utanför. Själv har jag alltid varit sorten som älskar att hålla låda och vara i centrum i miljöer där jag känner mig bekväm, men kan vara otroligt blyg och observerande i nya sammanhang.

Finns så klart massor av anledningar till varför just jag väljer konst som är publik, varav momentan exhibitionism och ett bekräftelsebehov utan tvekan är beståndsdelar. Men i Elaine Arons bok Den högkänsliga människan läser jag också orden som gör att jag känner mig förstådd:

”Det finns ett annat skäl till att högkänsliga driver på sina kroppar för mycket och det är deras intuition. Intuitionen ger en del av dem en ständig ström av kreativa idéer och de vill gärna uttrycka dem alla. Det kan du inte. Du måste välja.”

Med åren har jag börjat förstå. Alla dom här idéerna som gör att jag vill skapa något som ska visas upp är mina vänner. Skräcken i nya utmaningar på scenen kommer dock aldrig sluta att upphöra. Inte så länge jag fortsätter att utmana mig själv med nya slags uppgifter. Och det kan jag ju inte låta bli att göra. Nyfikenhet och utveckling driver mig. Dock är god tid min allra bästa vän – i allt.

Det visste en av mina absolut bästa lärare om mig långt, långt innan jag förstod det själv. Ingen har hjälpt mig att hantera scenen så väl som hon. Elisabet Sevholt, jag är dig evigt tacksam. Hon sa ungefär så här: ”Sarah, du behöver gott om förberedelse. Ditt huvud är för snabbt för ditt eget bästa, för du som helhet, du behöver förberedelse.” Det är nämligen en sak att intellektuellt förstå i ögonblicket och något helt annat att processa konsekvenserna av den insikten. Som yngre var otålighet mitt andranamn (nu är det bara mitt typ… femte namn, eller så) så jag fattade liksom inte riktigt vad hon menade. Åh, alla dessa kloka personer i ens liv som slog huvudet på spiken men som man inte riktigt lyssnade på. För att man inte riktigt förstod.

Jag började dock smått fatta grejen för ungefär en 7 år sedan då jag under ett år beslöt mig för att öva mig specifikt på auditions och till slut lyckades bli rätt van med situationen. Åh, den här bloggen skulle kunna bestå av inte annat än vansinniga auditionsagor från tiden innan dess. Eller skräckhistorier kanske vi ska säga? Ändlösa exempel på hur jag saboterade för mig själv med allt från en megafylla kvällen innan med Bonnie Tyler-röst som resultat till vansinniga repertoarval för att ha en ursäkt till varför det inte gick. Mina annars så stödjande pedagoger, som ibland ackompanjerade mig i sådana situationer förstod ingenting. Sarah, du som har så mycket att ge – vad gör du framför juryn? Jag kunde inte svara – för det visste jag inte själv.

Tack och lov har jag alltid tyckt om publiken. Det kanske har med det där ansvaret att göra. Här är det folk som jag själv som faktiskt har tagit av sin tid och ofta pengar för att komma och lyssna på mig, då är det bara att skärpa till sig. Men att bli bedömd av en jury, en grupp utsedda personer på en piedestal, det var under lång tid något jag trodde jag inte skulle kunna hantera.

Poletten trillade ner på allvar när jag för tre år sedan började arbeta som dansträningsinstruktör från fem till tio timmar i veckan. Äntligen fick jag öva rejält på att ensam hantera en grupp och bli van, och till slut få tillgång till allt det spontana, kvicka och personliga som egentligen alltid funnits där. Nyckelorden var alltså rutin – och – förberedelse. Tråååkiga ord för den unga Sarah, men så värt! Belöningen när man kommer där med sin noggrant packade ryggsäck och kan koncentrera sig på att vara i nuet i den magiska interaktion som uppgiften som scenkonstnär innebär.

I För sensibelt begåvade ska jag alltså stå där helt själv. Utan musiker. Utan kollegor som kan rädda en. Då är det i sanning skönt att ha en Jenny vars ord plötsligt fyller rummet med kärlek.

För suverän pepp, för högkänsliga och alla, läs klassikern Feel the fear and do it anyway av Susan Jeffers.

I vilken omfattning är begreppet högkänslighet känt?

Jag har gjort ett litet formulär via Facebook där jag bett människor svara på om de hört talas eller läst om begreppet högkänslighet innan. Så enkel var min fråga.

Den visade sig dock självklart väcka många fler. Men i skapandet av För sensibelt begåvade är det först och främst av stor vikt att få ett hum om ifall detta begrepp är något som börjar bli allmänt känt?
Den högkänsliga människan
Här är en länk till Frågeformuläret. Uppskattar varmt om alla som ser detta vill delta. Det går även utmärkt att sprida formuläret exempelvis i sin egen logg.

Du kan om du hellre vill även skriva kommentarer här eller på För sensibelt begåvades sida på Facebook!

Stort tack för din delaktighet!

Det finns numer mycket litteratur om högkänslighet, även på svenska. I första hand vill jag dock rekommendera boken om Elaine Arons forskning, Den högkänsliga människan. Rekommenderas varmt för alla er som vill veta mer.