Världen genom ett förstoringsglas

”Ta inte allt så hårt. Du överreagerar. Du känner efter för mycket.”

Det skulle du inte säga om du såg livet ur mitt perspektiv.

Beskrivningen av begreppet högkänslighet är att vi högkänsliga har en lägre tröskel för sinnesintryck. Vi ser, hör eller känner inte mer än någon annan. Men det är många fler detaljer och nyanser som släpps in. Ibland bombarderas våra sinnen till den grad att vi kan överväldigas. Ur denna definition kan därmed en reaktion sägas vara naturlig i förhållande till upplevelsen.

Jag släppte i förrgår trailern till min föreställning. En enkel video ackompanjerad av en sång jag skrev för faktiskt mer än tio år sedan under en period då jag hade det riktigt tufft. En sång om livet i den för mig värsta av alla känslor. Nej, den är inte frustrationen, ilskan eller ens sorgen. I min dagbok heter den mest objudna gästen Herr Ångest. Kryddad med en rejäl dos apati. I det läget så är allt ett enda virr-varr inombords och allt vi kan göra är att betrakta världen utanför. Som ändå kan vara nog så vacker. Alla dessa detaljer vi ser men inte nödvändigtvis kan göra nåt åt.

Hur förklarar man bäst begreppet högkänslighet så det lätt förstås? För det är ju det jag nånstans skulle vilja. Så att vi kommer ifrån en allmän uppfattning om betydelsen av ordet känslighet, som ofta baserar sig på upplevelsen av våra reaktioner snarare än själva fenomenet.

Jag skulle vilja att kunskapen om mekanismerna bakom en hög känslighet blir mer kända. Av flera orsaker. Först och främst för att fler högkänsliga ska lära känna sitt drag och därmed få möjlighet att kanske må bättre genom att ta hand om oss själva som sig bör. Men även för att omvärlden lättare ska veta förstå sig på hur vi fungerar.

Förstoringsglaset är min illustration. Därav närbilderna. I dina ögon överreagerar jag. I dina ögon förstorar jag. Men precis så kan världen se ut för mig. På gott. Och på ont.

En snabbguide till bloggens mest uppskattade texter om högkänslighet

Jag skulle vilja välkomna alla nya läsare med en snabbguide till de populäraste inläggen sedan bloggen för För sensibelt begåvade startade.

När jag i höstas fick veta att jag beviljats stöd från Kulturbryggan för förberedelserna inför föreställningen För sensibelt begåvade så inledde jag omedelbart projekteringen som bestod av en fördjupning i ämnet högkänslighet i samband med delaktighetsarbetet med er läsare. Sedan dess har en rad ämnen hunnit hanteras vid sida om utvecklingen av själva teaterproduktionen. Bloggen har liksom fått ett eget liv.

Så, för att göra det smidigt åt er här jag samlat ihop några av de statistiskt mest omtyckta texterna med betoning på de som specifikt rör ämnet högkänslighet.

Vi är fan mer än regnbågar, fjärilar och gråtskrattande känsloclowner

Vi som är olika utanpå men lika inuti

För visst är det onödigt att må dåligt av gammal (o)vana

Tänk inte gör

Varför kameleonten egentligen byter färg

Hur ska du ha det i resten av ditt liv

Styrkan i det subtila

Hellre ensam än med fel person

När dom vi älskar mest inte vet bäst.

Sluta spekulera

Sensation seekers – vi som är easily bored

Med önskan om en fin lördag!

Sensation seeker – vi som är easily bored

Ni får ursäkta Swenglishen. Men låt oss då säga det på ren svenska: Jag förstår inte lagom. Jag iakttar och jag fascineras. Men för mig blir det liksom alltid antingen eller.

Just nu är jag inne i en oerhört disciplinerad period med anledning av den här föreställningen vars premiär nu i sanning närmar sig. Målet är tydligt i sikte och all energi riktas mot det. Är så otroligt rolig för min omgivning. Not. Men så är det.

Disciplinerad innebär att jag också sköter om mig tipp-topp på alla plan utom det sociala. Jag sover mycket, jag äter som en hälsoguru och jag spenderar så gott som ingenting. Det är en klar motreaktion mot julens vidlyftigheter.

Min kropp mår galet bra. Den får mängder av kraft. Samtidigt börjar vildingen i mig ropa. Högt. Den kan va rätt farlig. Det är den som börjar kika på far out fest-resor till Ibiza. Det är den som får för sig att köpa en biljett var som helst typ IDAG bara för att det ska hända något. Allt som den får för sig ska jag inte skriva här. Ärligt talat.

Sensation-seeker. Guilty as charged.

Idag hade jag återigen möte med fantastiska Else Marie Bruhner, ordförande för Sveriges Förening för Högkänsliga och medlemmen Anders. Mer om allt roligt som bestämdes på det mötet kommer jag berätta om lite längre fram. Men självklart ramlade vi in i givande personliga jämförelser, där just Else Marie lyfte termen Sensation Seeker som jag väl känner till men som på något sätt fallit åt sidan.

Efter mötet idag läste jag därför Elaine Arons artikel om Sensation Seekers (Elaine Arons är den amerikanska forskaren bakom högkänslighetsbegreppet, kommentar till nya läsare). En text som för mig personligen nära nog blev som ett slag i magen.

Man tänker ju lätt att alla som har den här förmågan som högkänsliga har att ta emot subtila intryck och kunna förutse många alternativa konsekvenser är försiktiga och rädda för faror, att ta risker. Förutseende är sant. Men med den förmågan har man även en talang för att kunna ta risker under trygga förhållanden, vilket vissa av oss maxar till topp. Hänger ni med?

Sensation-seekers blir otroligt lätt uttråkade. De behöver variation.

Den skalan får jag utslag max på. Och det är inte ens förvånande att jag till och med flera år innan jag fick veta om det här med HSP just skrev en sång som heter Easily bored. Har aldrig riktigt blivit nöjd med någon inspelning av den, den funkar bäst live. Men den kommer ingå i föreställningen då den med största sannolikhet är en av de sånger som beskriver mig – och även en väsentlig del av många HSP – fantastiskt väl.

Det jobbigaste med att vara en Sensation Seeker och HSP är balansen i den drift man har mot den egenvård man behöver. Det är som ett konstant krig mellan två krafter och glipan för balans är inte stor.

Man kan inte hoppa på alla tåg man vill. Man orkar inte och det är när man ändå försöker göra detta som man bränner ut sig. Så hur gör man för att brinna lagom?

Under många år försökte jag bli lagom. Galet komiskt. Göra som andra. Ta två bitar choklad. Mmm. Men va fan! Hur gör man?

Det funkar inte för mig. Då låter jag hellre bli. Och så släpper jag i stället med jämna mellanrum loss vilden helt, skippar tyglarna när jag känner att det finns utrymme.

Vilden i mig är härlig, galen, nästan farlig. Men den balanseras upp av en mycket förnuftig balanserad gränssättare.

Är du en HSS och en HSP? Då är din utmaning att lära känna dina gränser och lyssna. Samtidigt kan du glädja dig åt att du faktiskt kan vara ovanligt bra på att ta beräknade risker. Lagom är förmodligen inte din grej heller. Men då går det faktiskt också bra med då och då.

En annan aspekt jag läste om i texten som både var sorglig och tröstande på samma gång var att jag med min väldigt dubbla personlighet tydligen inte är ensam om att ha svårt att hitta rätt partner. Behöver en rätt likadan klok-galning som jag, ju. Och även om man gör det så är det inte säkert det är lätt att leva ihop när man inte är i samma fas…

Tydligen är det också vanligt att man försöker göra som jag gjort under så många år – försökt dölja den ena eller den andra sidan beroende på sammanhang. Det går inte. Vissa av oss är både och. Take it or leave it.

Är du en Sensation Seeker? Elaine Arons har utformat ett test.

Fick själv skamligt höga poäng. Duh.

Ja, jag är hon som fnissar galet högt när någon kör ett skämt under bältet som får alla att skruva på sig. Är nog till och med hon som drar det. Yep.

När dom vi älskar mest inte vet bäst

Hur högkänsliga lätt och ibland till och med omedvetet anpassar sig till sin omgivning är något som jag tagit upp vid ett flertal tillfällen. Både för att den här förmågan att snabbt läsa av liksom automatiskt ger sig tillkänna. Men kanske också för att vi vill behålla någon slags ”god” stämning omkring oss.

Men det finns tillfällen i livet när vi gör viktiga val som kanske inte vår närmaste omgivning genast förstår. Val som oundvikligen kan ta fram reaktioner hos vår omgivning. Det kan handla om förändringar som även får en inverkan på dem närmast. Eller så kan det handla om ett val som våra närmaste inte själva skulle gjort utifrån dom personer de är.

De nära vill skydda. Hjälpa. Dig så klart. Men ibland, utan att de själv vet om eller vill medge det, även sig själva. Förändringar medför osäkerhet och det påverkar inte bara dig.

Det är då vi måste minnas att vi kan inte alltid förvänta oss applåder. Vi får stålsätta oss. Lyssna på den där rösten innerst inne och i stället för att följa bli dom som vägleder. Se det som vår uppgift att följa vår väg och lita på vår visshet om att det i längden kommer leda till något bättre för alla även om det inte går att bevisa just nu.

Även i andra situationer vet inte alltid våra närmaste bäst. När vi lider, när vi mår dåligt exempelvis. En del nära står inte ut med att se sådant, inte ens när det är en nödvändig del av en process. De vill helst att det går över genast och erbjuder snabblösningar. Även då måste vi stå upp för vår egen process. Kanske samtidigt lugna och förklara, leda vägen.

Det orkar man ju inte alltid. All kraft kanske går åt till förändringen man själv genom går. Naturligt och förståeligt. Då kan det bli sprickor. Ett tag.

Viktigast är ändå att även om man tar in andras åsikter fortsätta lyssna på det man innerst inne vet.

Svaren på frågorna i vårt eget liv har bara vi själva.

”Är inte det här med högkänslighet bara en ursäkt för jobbiga människor?”

”Men är inte livet upp och ner för alla?” ”Känner vi inte mycket alla?” ”Är inte det här med högkänslighet bara en ursäkt för jobbiga människor?”.

Jag har fått motta mängder av reaktioner på detta projekt om känslighet. Relevanta frågor som ställts. Frågor som tvingar mig till att tänka. Frågor som provocerar. En del som leder till nya insikter. En del som väcker ännu mer frågor.

Att känna är en icke förhandlingsdelbar del av att vara människa. Självklart känner vi alla!

Det här med att vissa är känsligare är väl heller ingen nyhet. Men hur definierar vi det?

Det finns de människor jag mött i mitt liv som insinuerat att känsligare bara betyder – rent krasst – gnälligare. Jag har själv ingått i den gruppen. För under lång, lång tid har jag hanterat min känslighet genom att försöka vara stark, starkare, starkast. För att skydda mig själv. Många gånger har jag blivit hård. Hårdare än jag vill. På ren reflex. Det är ju så vissa av oss går till väga.

De jag mött som vill mena att känsligare bara är gnälligare verkar vilja säga att känner, det gör vi ju alla. Det är bara det att vissa gnäller mer över det.

Säkerligen finns det människor som gnäller mer än andra. Säkerligen finns det individer som hellre hittar ursäkter än agerar. Men att avfärda alla med detta argument är för lättvindigt och det är bemötanden av det slaget som gör att att forskning om känslighet är så fantastiskt välkommen för oss som upplever oss som känsligare. Den erbjuder ett vittnesmål som omvärlden accepterar – det vetenskapliga – där det i studier med magnetröntgen kunnat bekräftas högre aktivitet i hjärnan hos gruppen högkänsliga i olika typer av tester av våra sinnen. Den gruppen beräknas vidare omfatta hela 20 procent av alla människor visar det sig.

Forskningen om högkänslighet har även öppnat ögonen för vidden av begreppet genom att klargöra hur det egentligen handlar om en ökad mottaglighet – något som ger helt nytt perspektiv. Ett begrepp som i vardagen påfallande ofta används nästan som ett skällsord – för att falla i gråt, inte orka med, reagera starkt – visar sig plötsligt snarare innebära så mycket mer och det som tidigare varit betydelsen visar sig istället vara symptom på överbelastning av en i övrigt rätt fantastisk egenskap.

”Men är då inte risken stor för feldiagnos” är en annan fråga som jag mött. För det första är ju inte högkänslighet en diagnos, men man syftar naturligtvis på om det kan vara så att människor som inte vetenskapligt skulle kunna bevisas vara medfött högkänsliga som tillskriver sig denna egenskap.

Självklart finns det säkert några som gör det. Även jag skulle ju kunna ingå i den kategorin eftersom inga tester utförs. Men vad är riskerna med det? Som jag ser det så kanske ett fåtal då använder det som ursäkt, som det lyftes här tidigare. Resten lär förmodligen känna sig själv bättre och börjar ta hand om sig mer noggrant och uppmärksamma sina tillgångar. Och det har jag väldigt svårt att se något negativt med. Tvärtom.

Vidare får vi inte glömma att det finns mängder av andra anledningar i uppväxt och livserfarenheter som kan leda till att en människa utvecklar en högre känslighet. Känsligheten är en del av alla människor om än i varierande grad. Och i vissa skeenden av livet finner vi oss alla känsligare än vi annars gör. För sensibelt begåvade är därför en föreställning inte bara om högkänslighet utan om känslan, känsligheten och de känsligare. För på ett eller annat sätt berörs vi alla.

Jag är övertygad om värdet för såväl individen som samhället att lära sig mer om vår känslighet och därmed vår mänsklighet. Vetenskapen bekräftar, förklarar och visar nya samband. Den kan även hjälpa oss så väl mekaniskt som medicinskt. Men ibland är det som om vi glömmer bort de möjligheter vi har att som människa att stärka de redskap vi fått naturligt. Genom ökad kunskap och medveten träning.

Känsligheten må ha sidor som kan betraktas som en svaghet i ett samhälle där effektivitet och handlingskraft är det som premieras. Men den har också styrkor av enormt värde för såväl oss själva som vår omgivning.

Att få lära sig mer om sambanden kring vår känslighet ökar därför möjligheten för oss alla att också få glädja oss åt dessa.

Jess i serien New Girl säger saker på sitt vis.

Dags att döda några älsklingar

Det här med att ifrågasätta, det är något som jag tror på å det starkaste. När det gäller såväl ens egna som andras tankar. Men under själva skapandeprocessen krävs det motsatta och all kritik måste läggas åt sidan.

Till efteråt. Då kan man börja skära.

Idag har jag presenterat mitt första manusutkast. Får erkänna att det sista tiden har känts smått ironiskt att skriva om känslighet och egenvård. De tre senaste dygnen har jag vaknat av mig själv mellan kl 3 och 5 på morgonen och börjat skriva. Jag hade mitt mål, den första presentationen skulle vara klar idag och hur svårt det än alltid är att knyta ihop säcken så måste det göras.

Med höstens projektering i bakfickan har det över jul och nyår skrivits så fingrarna värkt. Bokstavligen.

Manus presenterades så idag för mitt skarpa regiöga Tove som med pricksäkra kommentarer bekräftade, förkastade och förtydligade medan jag rödögd och medfaren antecknade och försökte hålla tand för tunga. Går alltid så där halvbra. För så klart man försöker skydda sina älsklingar till sista stund.

Under en lång tid i högstadiet och gymnasiet slutade jag under en tid helt upp med att skapa. För mig var den tiden och den miljö jag befann mig i så fylld av konstformer som snarade handlade om perfektion och förvaltande att jag omöjligt kunde se min egen plats i det hela.

Jag gick på konstskola och målade olja när jag var kring de tjugo. Berömdes för mitt hantverk men kritiserades för att jag var för traditionell. Det ledde till ett ängsligt måleri där jag mer försökte göra något utifrån vad jag uppfattade som andras förväntningar i stället för min egen lust. Det kändes jättejobbigt och till slut tröttnade jag.

På många sätt älskade jag Adolf Fredrik och Stockholms Musikklasser där jag gick. Men där handlade det om att upprätthålla traditioner och perfektion och snarare än att uppmuntra till eget skapande.

Att det till slut lossnade på nytt med text och musik tror jag berodde mycket på de låga förväntningar jag hade på mig själv med verktygen. Det var bara kul och knappast allvarligt, det här med pop. Och manuset var väl typ bara ett kåseri. Så jag bara gjorde.

Den allra första tiden visade jag ändå inte upp något för någon. Det var så skört. Någonstans insåg jag också instinktivt att kreativiteten först behövde fritt utrymme innan den utsattes för kritik. Så gör jag än idag.

Men sen, sen är det dags. Vi är framme vid det steget nu.

Det blir inte som du har tänkt dig – det kan bli bättre

Vi som försöker kontrollera. Håller så hårt i tömmarna på vårt liv att knogarna riktigt vitnar.

Visst finns det en styrka bakom detta förhållningssätt. En vilja av stål som kan försätta berg. En vilja som kan åstadkomma mirakel. Men det är också en kraft som kanske inte enbart skapades av goda skäl.

Kanske är det sällan vi kunnat lita på. Kanske har det varit allt för många gånger som vi upplevt att ska man göra nåt får man göra det själv. Att själv trots allt är bäste dräng.

Fast det kanske inte längre är så. Men det hände en gång för mycket och det har gjort att vi fortsätter att göra allt själv och hålla hårt i livet. Blir till slut fantastiskt bra på det. Samtidigt som vi upphör med att släppa in, ge utrymme och lita på.

Tillit är förutsättningen för att magi ska börja ske på riktigt. Det är när krafter möts som det händer något. Om jag försöker kontrollera dig så att du gör som jag har tänkt då sätts aldrig den kemiska reaktionen fri. För hur känsligt och genialt ditt sinne än är så är det inget mot vad det kan bli i symbios.

Detta kan vara en oerhörd utmaning för dig som är så fantastiskt bra på att föreställa dig potentiella skeenden i många, många led. För dig som är bra på att uppfatta nyanser. För dig som är känslig, mottaglig, reaktiv. Och ibland reagerar vi nästan på ren rutin innan vi på riktigt tagit in fakta.

Har i dagarna pratat mycket med en god vän om det här med hur vi försöker kontrollera processer. För att skydda oss. Istället för att se vad livet ger. För visst är det tråkigt när vi stoppar livet från att ge oss något så mycket bättre än vad vi själva kunde ha tänkt oss.

Vi har vårt bagage. Det som lett till att vi skyddar, förutser och förebyggar. Det kan vara bra. Men inte när det gäller att skapa. Då måste syre in. Frihet är en förutsättning för skaparprocessen när det gäller såväl konst som relationer.

Jo, jag peppar mig själv lika mycket som er när jag skriver. Så är det.

Skillnaden av ett år – Välkommen 2014!

Jag tänkte berätta om vad skillnaden av ett år kan göra.

På den här dagen för ett år sedan hade jag accepterat vad som jag trodde var mitt öde. Dom mest sorgliga händelser under hösten 2012 förde mig återigen tillbaka till näringslivet på en plats som på många sätt är så tacksam till för så mycket. Den gav mig helt fantastiska kunskaper och erfarenheter – men det var inte min väg. Innerst inne visste jag det. Men livets krumbukter hade återfört mig till den banan och jag tänkte att nu är det väl dags att acceptera faktum. Här tjänar jag riktigt bra. Det administrativa fixar jag i sömnen. Alla säger att jag passar för det. Men det fortsatte att gnaga.

En oväntad och vild natt på Grammis-galan slog bollen i rullning och efter ett hårt slag av hopplöshet i kombination av en kraftfull ögonöppnare befann jag mig i en position där det var dags att välja.

Elaine Arons skriver i sin bok Den högkänsliga människan om hur extra viktigt det ofta är för de flesta av oss högkänsliga med vår så kallade livsuppgift. Precis så har det alltid varit för mig. Jag minns hur jag redan som liten tänkte att om man nu ska spendera de flesta timmarna av sin vakna tid på ett jobb så ska man så klart arbeta med något man älskar.

Min gåva – och min utmaning – är att jag har rätt lätt att lära mig och bli bra på olika saker. Anledningen till det tror jag är en kombination av min medfödda nyfikenhet, envishet och höga energinivå. Jag blir lätt uttråkad och ser en stor glädje i att behärska något nytt. Ända sedan jag var liten har musiken och särskilt sången varit den röda tråden i livet. Men när man också är bra på annat blir det lätt att man lyssnar på förnuftet såväl innanför som utanför.

Ett år. Ett nytt liv. Idag har jag en lön som konstnär av mitt eget skapande. En blygsam en, men en jag kan leva av. Den har jag fått genom att arbeta med något jag själv upplever kan vara enormt viktigt inte bara för mig utanför många andra. Jag arbetar med att framställa en sjujäkla liten spännande sak till föreställning – samtidigt som jag inser att jag sprider information genom den här bloggen. Hade jag kunnat ana att det var så här det skulle gå? Nej. Jag hade andra planer. Det blev inte som jag tänkte. Det blev bättre.

Jag önskar er ett fantastiskt härligt 2014 där ni alla samlar er kraft för att vara det som jag graverade in på ringen som jag gav mig själv i fyrtioårspresent det här året:

MIHI FIDELIS – Mig sjäv trogen!

Nästa år ser jag fram emot nya steg och nya insikter. 2013 har medfört flera adjö. Men nu tror jag på HELLO! Särskilt den 14 mars då För sensibelt begåvade har premiär!

GOTT NYTT ÅR!

Note to self: Du kan inte få alla att älska dig

-Men man kanske ändå kan försöka?

Klassisk tankevurpa högkänslig-style.

Behagsjuka heter det i sin extrema negativa form. Smidig, anpassningsbar och öppen, när folk tycker det är bra och lagom.

Jag vet inte vad jag ska säga mer än att det här banne mig inte lätt när man är en person som är otroligt känslig för andras reaktioner. Jag har tidigare skrivit om den kameleontförmåga som många högkänsliga med fördel lätt kan anamma för att fungera i en ny miljö. När vi är osäkra kan vi dock tendera att använda den på bekostnad av oss själva.

Varför är det så viktigt att bli accepterad? Vem är alla dom andra? Hur mycket av viljan till anpassning handlar om en uppriktig önskan om att tillhöra? Hur mycket handlar om personlig osäkerhet? Och hur mycket handlar om att av gammal vana rent frankt rätta till något som helt enkelt stör ett för övrigt harmoniskt sinnesintryck?

Låt mig ge ett konkret exempel från min funktion som Zumbainstruktör: Jag har glädjen över att nu ha en ganska väl inarbetad kundkrets som vid det här laget känner mig väl och jag rent ut sagt njuter av alla de timmar jag får tillbringa med dessa glada, leende öppna individer som strålar mot mig på dansgolvet. Ibland kommer det dock några helt nya och varje gång jag vikarierar så möter jag en helt ny grupp.

Det är en stor utmaning som jag gillar, för den tvingar mig att vässa mina redskap och jag upplever att det är i dessa situationer jag i sanning får testa min kompetens som instruktör – och utveckla den. Vid dessa tillfällen är mina sinnen absolut högalerta. Jag ser direkt om någon aldrig ler. Om någon med flit utelämnar rörelser trots att de har hög koordination. När en tonåring himlar med ögonen – det går ju bara inte att ignorera.

Det isar till i maggropen och plötsligt noterar jag hur mitt fokus upprepat går till just den eller dessa individer. Jag tonar ner, eller jag tonar upp mitt angrepp, liksom justerar för att se om jag kan vinna över dem. Ibland går det, ibland inte alls. De lämnar klassrummet och trots att jag framför mig har tjugo lyckliga individer är det svårt att släppa personen som går.

En stund. Sen gör jag det. För rent intellektuellt så tycker jag det är självklart att alla inte kan gilla just min stil och det är ok.

Men det kan vara så mycket svårare i det privata. Extra mycket med personer som sällan tydligt talar om var de står. Gäller det någon man dessutom ser upp till som visar tendenser på att inte gilla en så blir den spontana reaktionen lätt att man börja anpassa sig. Kroppen blir på helspänn och du vill lösa gåtan med de dubbla signalerna. Du börjar med något litet, men sen utan att du knappt märkte hur det gick till har du börjat bete dig som en person du knappt känner igen.

Hur sjutton gick det här till? Igen? Och varför då? Det gjorde ju inget bättre.

Då är det bara att hålla andan. Och hoppa. Dra i snöret och återställa sig själv till sitt original. Rusta sig för protester. Rusta sig för sura miner. Rusta sig för en annan väg och en annan omgivning. För alltid. En stund. Eller rätt ofta – kanske inte alls.

För konstigt nog har jag lärt mig att de som gillar mig mest är dom jag anpassat mig minst för. Folk vill ju du ska va som DU är. Jag lovar.

PS Har du nån i din omgivning som på gott och ont är väldigt bra på att prioritera sina egna behov? Sluta stör dig. Titta i stället och lär. Just du kanske behöver lite mer av den varan. DS

Om att äta sig lycklig

Foto: Lisa Lindkvist

Det finns minst tre sätt att äta sig lycklig på. Det första sättet ger dig ljuv njutning i stunden. Det andra dämpar obehag. Det tredje är inte nödvändigtvis lika kul i stunden som i det långa loppet. Tycker jag.

Jag kan inte fatta hur jag i en blogg inför en föreställning om oss med sinnen känsliga utöver det vanliga än så länge har skrivit så pass lite om njutning. En helt fantastiskt övergrym förmåga till njutning är ju en av gåvorna till oss högkänsliga. Jag menar inte alls att du som inte kallar dig känslig inte njuter. Men jag tror – och forskningen kring högkänslighet stöder detta – att vi känsligare behöver mindre stimuli för att kunna njuta. Vi kan alltså njuta rejält av rätt lite. Jag hoppas verkligen du som känslig upptäckt detta och njuter som bara sjutton så mycket du kan.

Mat är för mig höjden av njutning. Njuter gör även mitt sinne när Historieätarna firar jul och berättar om bakgrunden till många av de rätter jag älskar mest. Jag äter inte kött på land längre – vilket jag nästan aldrig sörjer. Utom när det är dags för Dopp i grytan.

Man skulle kunna skriva hur mycket som helst om mat. Ett gemensamt intresse för nästan alla jag känner. Kolla antalet matprogram på tv, antalet matbloggar som den här helt fantastiska av min vän Louise. Nästan alla gillar mat. Utom ett fåtal som hellre skulle ta ett piller och sen får det va bra. Men dessa individer är trots allt försvinnande få.

I det traditionella Frankrike är mat en religion. Det är aldrig någon diskussion om man har tid eller inte för att sitta ner vid bordet och njuta. Kommer aldrig glömma om hur jag under förberedelserna för bröllopet för dottern i den franska familj jag har glädjen att ha i mitt liv uppmanades att komma i god tid till lunchen och komma ihåg att äta lite snabbt. Döm om min förvåning när första frågan ändå var: ”Vad ska du ha till aperitif?”

Maten vi njuter av mår vi inte alltid bra av i stora mängder. Det bara är så. Jag blev för länge sedan medveten om hur maten påverkar mig och idag ser jag på vissa livsmedel som en drog i viss mån. Jag äter den när jag vet att jag har tid och utrymme för baksmälla. Som nu i jul. Jag har levt på ljuvlig kola från Desserter utan gränser och vin. Och när jag fyllde år. Då levde jag på champagne och kladdkaka med tryffellager i en vecka. Och så lite till så klart.

Men efter ett par dagar blir jag lite deppig. Jag känner mig själv nu så pass bra att jag vet att, ja det har med maten att göra. Det som är märkligt är ju att när vi är ledsna helst vill äta maten full av socker. Den som bara får oss att må bra en kort, kort stund. Emotionell ätare heter det och där ingår även jag. Så det jag vill ha när jag mår som sämst, det mår jag inte bra av.

Då är det dags att ta till tråkmaten som jag krasst kallar den. Fast det finns ju hur god tråkmat som helst. Mat som du som inte är sockergalen med all säkerhet alltid tycker är kul. (Eller det är så jag föreställer mig dig som naturligt gillar bra mat. ”Potatis, hurra! Men åh så läckert med lite paprika!”)

För att vända en period av utsvävningar kör jag intialt mycket lax. Lax, lax, lax och så broccoli och avocado på det. Sötpotatis och råris. Hemgjord aioli. Färska kryddor. Många färger på tallriken och mat i små portioner och ofta. Ett dygn senare är skillnaden markant.

Jag har intresserat mig för den indiska livsfilosifin ayurveda främst av en orsak. Den bygger på att mat är vår främsta medicin. Janesh Vaidya heter en man som representerar Ayurveda och som skrivit flera böcker och nu senast en kokbok. Allra senast i morse fann jag dessa visdomsord från hans sida:

”We don’t usually forget to fill high-grade petrol to our cars, but we seldom remember to avoid junk food for our stomach”
/Janesh Vaidya

Något att tänka på.

För även om bergochdalbanor i allt är jäkligt kul gör det en också trött. Dags för lite skön, jämn harmoni i kroppen igen. Heja.

Förresten. Låt er inte luras av frisk och käckheten på den fina bilden här ovan från några år sen som fantastiska Lisa Lindkvist har tagit. Kola och vin som sagt i dagarna tre. Men det känns som den här bilden är en smula mer pepp, liksom.