Dags att döda några älsklingar

Det här med att ifrågasätta, det är något som jag tror på å det starkaste. När det gäller såväl ens egna som andras tankar. Men under själva skapandeprocessen krävs det motsatta och all kritik måste läggas åt sidan.

Till efteråt. Då kan man börja skära.

Idag har jag presenterat mitt första manusutkast. Får erkänna att det sista tiden har känts smått ironiskt att skriva om känslighet och egenvård. De tre senaste dygnen har jag vaknat av mig själv mellan kl 3 och 5 på morgonen och börjat skriva. Jag hade mitt mål, den första presentationen skulle vara klar idag och hur svårt det än alltid är att knyta ihop säcken så måste det göras.

Med höstens projektering i bakfickan har det över jul och nyår skrivits så fingrarna värkt. Bokstavligen.

Manus presenterades så idag för mitt  skarpa regiöga Tove som med pricksäkra kommentarer bekräftade, förkastade och förtydligade medan jag rödögd och medfaren antecknade och försökte hålla tand för tunga. Går alltid så där halvbra. För så klart man försöker skydda sina älsklingar till sista stund.

Under en lång tid i högstadiet och gymnasiet slutade jag under en tid helt upp med att skapa. För mig var den tiden och den miljö jag befann mig i så fylld av konstformer som snarade handlade om perfektion och förvaltande att jag omöjligt kunde se min egen plats i det hela.

Jag gick på konstskola och målade olja när jag var kring de tjugo. Berömdes för mitt hantverk men kritiserades för att jag var för traditionell. Det ledde till ett ängsligt måleri där jag mer försökte göra något utifrån vad jag uppfattade som andras förväntningar i stället för min egen lust. Det kändes jättejobbigt och till slut tröttnade jag.

På många sätt älskade jag Adolf Fredrik och Stockholms Musikklasser där jag gick. Men där handlade det om att upprätthålla traditioner och perfektion och snarare än att uppmuntra till eget skapande.

Att det till slut lossnade på nytt med text och musik tror jag berodde mycket på de låga förväntningar jag hade på mig själv med verktygen. Det var bara kul och knappast allvarligt, det här med pop. Och manuset var väl typ bara ett kåseri. Så jag bara gjorde.

Den allra första tiden visade jag ändå inte upp något för någon. Det var så skört. Någonstans insåg jag också instinktivt att kreativiteten först behövde fritt utrymme innan den utsattes för kritik. Så gör jag än idag.

Men sen, sen är det dags. Vi är framme vid det steget nu.

Döda älsklingar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s