Världen genom ett förstoringsglas

”Ta inte allt så hårt. Du överreagerar. Du känner efter för mycket.”

Det skulle du inte säga om du såg livet ur mitt perspektiv.

Beskrivningen av begreppet högkänslighet är att vi högkänsliga har en lägre tröskel för sinnesintryck. Vi ser, hör eller känner inte mer än någon annan. Men det är många fler detaljer och nyanser som släpps in. Ibland bombarderas våra sinnen till den grad att vi kan överväldigas. Ur denna definition kan därmed en reaktion sägas vara naturlig i förhållande till upplevelsen.

Jag släppte i förrgår trailern till min föreställning. En enkel video ackompanjerad av en sång jag skrev för faktiskt mer än tio år sedan under en period då jag hade det riktigt tufft. En sång om livet i den för mig värsta av alla känslor. Nej, den är inte frustrationen, ilskan eller ens sorgen. I min dagbok heter den mest objudna gästen Herr Ångest. Kryddad med en rejäl dos apati. I det läget så är allt ett enda virr-varr inombords och allt vi kan göra är att betrakta världen utanför. Som ändå kan vara nog så vacker. Alla dessa detaljer vi ser men inte nödvändigtvis kan göra nåt åt.

Hur förklarar man bäst begreppet högkänslighet så det lätt förstås? För det är ju det jag nånstans skulle vilja. Så att vi kommer ifrån en allmän uppfattning om betydelsen av ordet känslighet, som ofta baserar sig på upplevelsen av våra reaktioner snarare än själva fenomenet.

Jag skulle vilja att kunskapen om mekanismerna bakom en hög känslighet blir mer kända. Av flera orsaker. Först och främst för att fler högkänsliga ska lära känna sitt drag och därmed få möjlighet att kanske må bättre genom att ta hand om oss själva som sig bör. Men även för att omvärlden lättare ska veta förstå sig på hur vi fungerar.

Förstoringsglaset är min illustration. Därav närbilderna. I dina ögon överreagerar jag. I dina ögon förstorar jag. Men precis så kan världen se ut för mig. På gott. Och på ont.

En snabbguide till bloggens mest uppskattade texter om högkänslighet

Jag skulle vilja välkomna alla nya läsare med en snabbguide till de populäraste inläggen sedan bloggen för För sensibelt begåvade startade.

När jag i höstas fick veta att jag beviljats stöd från Kulturbryggan för förberedelserna inför föreställningen För sensibelt begåvade så inledde jag omedelbart projekteringen som bestod av en fördjupning i ämnet högkänslighet i samband med delaktighetsarbetet med er läsare. Sedan dess har en rad ämnen hunnit hanteras vid sida om utvecklingen av själva teaterproduktionen. Bloggen har liksom fått ett eget liv.

Så, för att göra det smidigt åt er här jag samlat ihop några av de statistiskt mest omtyckta texterna med betoning på de som specifikt rör ämnet högkänslighet.

Vi är fan mer än regnbågar, fjärilar och gråtskrattande känsloclowner

Vi som är olika utanpå men lika inuti

För visst är det onödigt att må dåligt av gammal (o)vana

Tänk inte gör

Varför kameleonten egentligen byter färg

Hur ska du ha det i resten av ditt liv

Styrkan i det subtila

Hellre ensam än med fel person

När dom vi älskar mest inte vet bäst.

Sluta spekulera

Sensation seekers – vi som är easily bored

Med önskan om en fin lördag!

Lyckopiller eller ragata

Allt
Jag har i sanning fått höra både och.

Har gjort en helt ny fantastisk bekantskap via Twitter. En tjej som kallar sig @sent70-tal. Hon är alltså yngre än jag förmodar jag, men icke desto mindre galet skärpt. Skämt åsido. Den här tjejen har fått fart på mina hjärncellor och samtidigt vid ett flertal tillfällen fått mig att jubla: Men jaaaa! Precis sååå! I sin Twitter skriver den här härliga människan mycket om sina tankar om att vara högkänslig. Och det jag tycker om är att hon breddar bilden på ett sätt som starkt tilltalar mig.

Ni som hängt med från början vet hur jag i ett av de allra första inlägget skrev att Vi är fan mer än regnbågar, fjärilar och gråtskrattande clowner.   Med det syftade jag på den något stereotypa mediebilden som särskilt kunnat skådas i dampressen.

Med all respekt, jag är otroligt glad för att ämnet omskrivs och jag förstår att det lätt blir samma punkter som initialt lyfts fram.Men det har varit en otrolig betoning på sårbarheten och utsattheten som högkänslig. Som om vi är en grupp som behöver skyddas och nästan särbehandlas. Det är en inställning som jag inte tror gagnar oss särskilt mycket.

Det är dock viktigt att komma ihåg att det finns många olika sätt att se på det här med att en femtedel av alla människor är känsligare än andra. Elaine Arons skriver exempelvis själv i Den högkänsliga människan om läkare hon mött som tycker det vore bra om man kunde medicinera högkänsliga i mycket högre grad. Själv delar jag i stället Elaine Arons uppfattning om att ifall vi lär oss anpassa våra liv – i stället för oss själva – så har vi stora möjligheter att må mycket bra. Den senaste forskningen har ju till och med visat att högkänsliga som lärt sig hantera sin egenskap faktiskt kan vara mer motståndskraftiga i svårare tider. Studier har visat att högkänsliga som fått växa upp under goda förutsättningar eller som alternativt lärt sig hantera sin egenskap behöver nämligen inte alls må sämre än någon annan.

När det gäller medicinering innebär det nästan också alltid också att vi på ett eller annat sätt tvingas dämpa allt positivt känsligheten för med sig. Missförstå mig inte. Jag är inte mot medicin när så är nödvändigt. Men jag betraktar min känslighet som en tillgång och inte en defekt. Därför vill jag självklart värna om den.

Mottagligheten för sinnesintryck är den gemensamma nämnare vi högkänsliga har och som allt för sällan lyfts fram till förmån för reaktionerna vid så kallad överstimulering.

Icke desto mindre är självklart överstimulering något som många av oss ändå tänker mycket på och vill lära oss undvika då detta är det som oftast ställer till livet för oss. Hur vissa av oss då kan reagera är ju inte alltid så kul. Som min Twitter-kontakt uttryckte sig: ”Kan inte relatera till de #hsp som ser sig som ömtåliga varelser som bör skyddas. Jisses min omgivning kan verkligen behöva skydd ibland!”. En formulering som nästan är som ett utdrag ur mitt eget manus och fick mig att vika mig dubbel.

Så kan det va. Jag har tyvärr reagerat starkt vid ett antal tillfällen när det blivit för mycket. Så kan det även bli fortfarande, även om jag blir bättre och bättre på att inte låta det gå så långt.

Ja, det kan vara lustigt att fundera på hur olika människor i ens liv ser på en. Ofta säger det ju också lika mycket om dom själva. Mina danskursdeltagare kallar mig exempelvis dagligen för ”lyckopiller”. Ja, så fina är de mot mig.  Jag vet dock både en och två som genom tiderna hellre kallat mig ragata.

Sanningen är ju att vi kan vara alltihop. En del av vår personlighet beror säkert på vår högkänslighet. Men det mesta beror trots allt på vilka vi är för övrigt och hur vi väljer att hantera vår egenskap.

Varför pratas det så lite om sex?

Närhet

Visst skrivs det om sex överallt. Vårt samhälle missbrukar sex för att sälja och väcka opinion. Det må så vara. Men i fråga om ämnet högkänslighet har det skrivit anmärkningsvärt lite. Märkligt med tanke på den mängd av sinnesintryck en sexuell akt faktiskt utgör.

Här har man en grupp människor med en egenskap som har många dolda gåvor och så undviker man den som kan vara den mest uppenbara.

Jag har funderat på om detta kan bero på någon slags missriktad hänsyn till högkänsliga som inte funnit sig tillrätta med sin egenskap. Att högkänsliga i obalans allmänt bedöms vara i ett så pass sårbart tillstånd och därför inte benägna att kunna glädjas åt en sån bonus i livet som sex i viss mån skulle kunna betraktas som? Eller tänker man att känslig, högkänslig är det samma som – pryd?

Märkliga antaganden allesamman med tanke på att vi sägs utgöra hela 20 procent av befolkningen och därför med absolut säkerhet en mycket blandad samling människor. Mottagligheten är vår likhet, men för övrigt finns vi av alla sorter. Det är viktigt att komma ihåg.

Själv tänker jag dock att är det något område jag är oerhört tacksam över att vara känslig på så är det just det intima. Halleluja. Det är en gåva. Under rätt hantering, med rätt person och rätt omständigheter. Självklart. Men likväl då, det allra bästa med att vara vuxen och känslig.

Jag har nu i alla fall letat fram  en studie av Elaine Arons vad gäller sex och den högkänsliga personen.

Tydligen är vi på de flesta plan rätt lika en person som inte är högkänslig. Vi är i allmänhet statistiskt sätt lika nöjda med våra samliv. Mycket positivt att läsa! Men det finns områden som personerna i studierna som fått högt utslag på hsp-skalan skiljer sig från den övriga gruppen.

De högkänsliga uppgav i högre grad bland annat att de upplever den sexuella akten som något mer än det fysiska. Som en nära nog andlig upplevelse. De kan ha svårt att snabbt övergå till annan typ av aktivitet efter sex, stannar liksom kvar i stämningen. Likaså blir de lättare distraherade av annat. De kan också uppleva sig nära nog för känsliga i vissa former av beröring och i vissa fall få avbryta lite för att det blir för intensivt.

Bland de högkänsliga kvinnorna var det dessutom fler som hade svårare att separera sex från kärlek och överhuvudtaget fler som hade svårare att se lätt på sex jämfört med icke högkänsliga kvinnorna. Där kan jag känna igen mig starkt personligen. Icke desto mindre gör ju njutningen att väntan kan upplevas som väl värd.

Här kan du läsa mer om studien som utfördes.

Det hade varit intressant att se tydligare siffror gällande de olika frågorna, för det är lätt att det blir allmängiltigt när det bara talas om ”mer” eller ”mindre”. Icke desto mindre intressant.

Medier har i sanning en benägenhet att lite generellt tassa på tå gällande ämnet högkänslighet. Det har jag varit inne på flera gånger förut. Nu har dock ämnet börjat blivit så pass välkänt att jag kan tycka att det kan vara dags för fler vinklar. Offerpositionen gör oss ingen tjänst.

Det finns många, många fördelar med att vara känslig och det skulle i alla fall jag gärna vilja läsa mer om. Här kom i alla fall ett litet bidrag.

Med önskan om en skön söndag! 😉

Självklart kommer jag inte kunna låta bli att prata sex och närhet i föreställningen För sensibelt begåvade med premiär den 14 mars på Vurma i Stockholm. Nu börjar det bli hög tid att köpa din biljett på Ticnet! Premiären är slutsåld och övriga biljetter fortsätter ticka iväg. Gilla oss på Facebook så får du följa projektets utveckling!

Sensation seeker – vi som är easily bored

Jag kan!
Ni får ursäkta Swenglishen. Men låt oss då säga det på ren svenska: Jag förstår inte lagom. Jag iakttar och jag fascineras. Men för mig blir det liksom alltid antingen eller.

Just nu är jag inne i en oerhört disciplinerad period med anledning av den här föreställningen vars premiär nu i sanning närmar sig. Målet är tydligt i sikte och all energi riktas mot det. Är så otroligt rolig för min omgivning. Not. Men så är det.

Disciplinerad innebär att jag också sköter om mig tipp-topp på alla plan utom det sociala. Jag sover mycket, jag äter som en hälsoguru och jag spenderar så gott som ingenting. Det är en klar motreaktion mot julens vidlyftigheter.

Min kropp mår galet bra. Den får mängder av kraft. Samtidigt börjar vildingen i mig ropa. Högt. Den kan va rätt farlig. Det är den som börjar kika på far out fest-resor till Ibiza. Det är den som får för sig att köpa en biljett var som helst typ IDAG bara för att det ska hända något. Allt som den får för sig ska jag inte skriva här. Ärligt talat.

Sensation-seeker. Guilty as charged.

Idag hade jag återigen möte med fantastiska Else Marie Bruhner, ordförande för Sveriges Förening för Högkänsliga och medlemmen Anders. Mer om allt roligt som bestämdes på det mötet kommer jag berätta om lite längre fram. Men självklart ramlade vi in i givande personliga jämförelser, där just Else Marie lyfte termen Sensation Seeker som jag väl känner till men som på något sätt fallit åt sidan.

Efter mötet idag läste jag därför Elaine Arons artikel om Sensation Seekers (Elaine Arons är den amerikanska forskaren bakom högkänslighetsbegreppet, kommentar till nya läsare). En text som för mig personligen nära nog blev som ett slag i magen.

Man tänker ju lätt att alla som har den här förmågan som högkänsliga har att ta emot subtila intryck och kunna förutse många alternativa konsekvenser är försiktiga och rädda för faror, att ta risker. Förutseende är sant. Men med den förmågan har man även en talang för att kunna ta risker under trygga förhållanden, vilket vissa av oss maxar till topp. Hänger ni med?

Sensation-seekers blir otroligt lätt uttråkade. De behöver variation.

Den skalan får jag utslag max på. Och det är inte ens förvånande att jag till och med flera år innan jag fick veta om det här med HSP just skrev en sång som heter Easily bored. Har aldrig riktigt blivit nöjd med någon inspelning av den, den funkar bäst live. Men den kommer ingå i föreställningen då den med största sannolikhet är en av de sånger som beskriver mig – och även en väsentlig del av många HSP – fantastiskt väl.

Det jobbigaste med att vara en Sensation Seeker och HSP är balansen i den drift man har mot den egenvård man behöver. Det är som ett konstant krig mellan två krafter och glipan för balans är inte stor.

Man kan inte hoppa på alla tåg man vill. Man orkar inte och det är när man ändå försöker göra detta som man bränner ut sig. Så hur gör man för att brinna lagom?

Under många år försökte jag bli lagom. Galet komiskt. Göra som andra. Ta två bitar choklad. Mmm. Men va fan! Hur gör man?

Det funkar inte för mig. Då låter jag hellre bli. Och så släpper jag i stället med jämna mellanrum loss vilden helt, skippar tyglarna när jag känner att det finns utrymme.

Vilden i mig är härlig, galen, nästan farlig. Men den balanseras upp av en mycket förnuftig balanserad gränssättare.

Är du en HSS och en HSP? Då är din utmaning att lära känna dina gränser och lyssna. Samtidigt kan du glädja dig åt att du faktiskt kan vara ovanligt bra på att ta beräknade risker. Lagom är förmodligen inte din grej heller. Men då går det faktiskt också bra med då och då.

En annan aspekt jag läste om i texten som både var sorglig och tröstande på samma gång var att jag med min väldigt dubbla personlighet tydligen inte är ensam om att ha svårt att hitta rätt partner. Behöver en rätt likadan klok-galning som jag, ju. Och även om man gör det så är det inte säkert det är lätt att leva ihop när man inte är i samma fas…

Tydligen är det också vanligt att man försöker göra som jag gjort under så många år – försökt dölja den ena eller den andra sidan beroende på sammanhang. Det går inte. Vissa av oss är både och. Take it or leave it.

Är du en Sensation Seeker? Elaine Arons har utformat ett test.

Fick själv skamligt höga poäng. Duh.

 Ja, jag är hon som fnissar galet högt när någon kör ett skämt under bältet som får alla att skruva på sig. Är nog till och med hon som drar det. Yep.

När dom vi älskar mest inte vet bäst

Led

Hur högkänsliga lätt och ibland till och med omedvetet anpassar sig till sin omgivning är något som jag tagit upp vid ett flertal tillfällen. Både för att den här förmågan att snabbt läsa av liksom automatiskt ger sig tillkänna. Men kanske också för att vi vill behålla någon slags ”god” stämning omkring oss.

Men det finns tillfällen i livet när vi gör viktiga val som kanske inte vår närmaste omgivning genast förstår. Val som oundvikligen kan ta fram reaktioner hos vår omgivning. Det kan handla om förändringar som även får en inverkan på dem närmast. Eller så kan det handla om ett val som våra närmaste inte själva skulle gjort utifrån dom personer de är.

De nära vill skydda. Hjälpa. Dig så klart. Men ibland, utan att de själv vet om eller vill medge det, även sig själva. Förändringar medför osäkerhet och det påverkar inte bara dig.

Det är då vi måste minnas att vi kan inte alltid förvänta oss applåder. Vi får stålsätta oss. Lyssna på den där rösten innerst inne och i stället för att följa bli dom som vägleder. Se det som vår uppgift att följa vår väg och lita på vår visshet om att det i längden kommer leda till något bättre för alla  även om det inte går att bevisa just nu.

Även i andra situationer vet inte alltid våra närmaste bäst. När vi lider, när vi mår dåligt exempelvis. En del nära står inte ut med att se sådant, inte ens när det är en nödvändig del av en process. De vill helst att det går över genast och erbjuder snabblösningar. Även då måste vi stå upp för vår egen process. Kanske samtidigt lugna och förklara, leda vägen.

Det orkar man ju inte alltid. All kraft kanske går åt till förändringen man själv genom går. Naturligt och förståeligt. Då kan det bli sprickor. Ett tag.

Viktigast är ändå att även om man tar in andras åsikter fortsätta lyssna på det man innerst inne vet.

Svaren på frågorna i vårt eget liv har bara vi själva.

”Är inte det här med högkänslighet bara en ursäkt för jobbiga människor?”

”Men är inte livet upp och ner för alla?” ”Känner vi inte mycket alla?” ”Är inte det här med högkänslighet bara en ursäkt för jobbiga människor?”.

Jag har fått motta mängder av reaktioner på detta projekt om känslighet. Relevanta frågor som ställts. Frågor som tvingar mig till att tänka. Frågor som provocerar. En del som leder till nya insikter. En del som väcker ännu mer frågor.

Att känna är en icke förhandlingsdelbar del av att vara människa. Självklart känner vi alla!

Det här med att vissa är känsligare är väl heller ingen nyhet. Men hur definierar vi det?

Det finns de människor jag mött i mitt liv som insinuerat att känsligare bara betyder – rent krasst – gnälligare. Jag har själv ingått i den gruppen. För under lång, lång tid har jag hanterat min känslighet genom att försöka vara stark, starkare, starkast. För att skydda mig själv. Många gånger har jag blivit hård. Hårdare än jag vill. På ren reflex. Det är ju så vissa av oss går till väga.

De jag mött som vill mena att känsligare bara är gnälligare verkar vilja säga att känner, det gör vi  ju alla. Det är bara det att vissa gnäller mer över det.

Säkerligen finns det människor som gnäller mer än andra. Säkerligen finns det individer som hellre hittar ursäkter än agerar. Men att avfärda alla med detta argument är för lättvindigt och det är bemötanden av det slaget som gör att att forskning om känslighet är så fantastiskt välkommen för oss som upplever oss som känsligare. Den erbjuder ett vittnesmål som omvärlden accepterar – det vetenskapliga – där det i studier med magnetröntgen kunnat bekräftas högre aktivitet i hjärnan hos gruppen högkänsliga i olika typer av tester av våra sinnen. Den gruppen beräknas vidare omfatta hela 20 procent av alla människor visar det sig.

Forskningen om högkänslighet har även öppnat ögonen för vidden av begreppet genom att klargöra hur det egentligen handlar om en ökad mottaglighet – något som ger helt nytt perspektiv. Ett begrepp som i vardagen påfallande ofta används nästan som ett skällsord – för  att falla i gråt, inte orka med, reagera starkt – visar sig plötsligt snarare innebära så mycket mer och det som tidigare varit betydelsen visar sig istället vara symptom på överbelastning av en i övrigt rätt fantastisk egenskap.

”Men är då inte risken stor för feldiagnos” är en annan fråga som jag mött. För det första är ju inte högkänslighet en diagnos, men man syftar naturligtvis på om det kan vara så att människor som inte vetenskapligt skulle kunna bevisas vara medfött högkänsliga som tillskriver sig denna egenskap.

Självklart finns det säkert några som gör det. Även jag skulle ju kunna ingå i den kategorin eftersom inga tester utförs. Men vad är riskerna med det? Som jag ser det så kanske ett fåtal då använder det som ursäkt, som det lyftes här tidigare. Resten lär förmodligen känna sig själv bättre och börjar ta hand om sig mer noggrant och uppmärksamma sina tillgångar. Och det har jag väldigt svårt att se något negativt med. Tvärtom.

Vidare får vi inte glömma att det finns mängder av andra anledningar i uppväxt och livserfarenheter som kan leda till att en människa utvecklar en högre känslighet.  Känsligheten är en del av alla människor om än i varierande grad. Och i vissa skeenden av livet finner vi oss alla känsligare än vi annars gör.  För sensibelt begåvade är därför en föreställning inte bara om högkänslighet utan om känslan, känsligheten och de känsligare. För på ett eller annat sätt berörs vi alla.

Jag är övertygad om värdet för såväl individen som samhället att lära sig mer om vår känslighet och därmed vår mänsklighet. Vetenskapen bekräftar, förklarar och visar nya samband. Den kan även hjälpa oss så väl mekaniskt som medicinskt. Men ibland är det som om vi glömmer bort de möjligheter vi har att som människa att stärka de redskap vi fått naturligt. Genom ökad kunskap och medveten träning.

Känsligheten må ha sidor som  kan betraktas som en svaghet i ett samhälle där effektivitet och handlingskraft är det som premieras. Men den har också styrkor av enormt värde för såväl oss själva som vår omgivning.

Att få lära sig mer om sambanden kring vår känslighet ökar därför möjligheten för oss alla att också få glädja oss åt dessa.

Jess i serien New Girl säger saker på sitt vis.

You-know-what-happens-to-people-who-keep-it-all-inside-They-get-old-and-they-get-sad-and-they-get-weird

Dags att döda några älsklingar

Det här med att ifrågasätta, det är något som jag tror på å det starkaste. När det gäller såväl ens egna som andras tankar. Men under själva skapandeprocessen krävs det motsatta och all kritik måste läggas åt sidan.

Till efteråt. Då kan man börja skära.

Idag har jag presenterat mitt första manusutkast. Får erkänna att det sista tiden har känts smått ironiskt att skriva om känslighet och egenvård. De tre senaste dygnen har jag vaknat av mig själv mellan kl 3 och 5 på morgonen och börjat skriva. Jag hade mitt mål, den första presentationen skulle vara klar idag och hur svårt det än alltid är att knyta ihop säcken så måste det göras.

Med höstens projektering i bakfickan har det över jul och nyår skrivits så fingrarna värkt. Bokstavligen.

Manus presenterades så idag för mitt  skarpa regiöga Tove som med pricksäkra kommentarer bekräftade, förkastade och förtydligade medan jag rödögd och medfaren antecknade och försökte hålla tand för tunga. Går alltid så där halvbra. För så klart man försöker skydda sina älsklingar till sista stund.

Under en lång tid i högstadiet och gymnasiet slutade jag under en tid helt upp med att skapa. För mig var den tiden och den miljö jag befann mig i så fylld av konstformer som snarade handlade om perfektion och förvaltande att jag omöjligt kunde se min egen plats i det hela.

Jag gick på konstskola och målade olja när jag var kring de tjugo. Berömdes för mitt hantverk men kritiserades för att jag var för traditionell. Det ledde till ett ängsligt måleri där jag mer försökte göra något utifrån vad jag uppfattade som andras förväntningar i stället för min egen lust. Det kändes jättejobbigt och till slut tröttnade jag.

På många sätt älskade jag Adolf Fredrik och Stockholms Musikklasser där jag gick. Men där handlade det om att upprätthålla traditioner och perfektion och snarare än att uppmuntra till eget skapande.

Att det till slut lossnade på nytt med text och musik tror jag berodde mycket på de låga förväntningar jag hade på mig själv med verktygen. Det var bara kul och knappast allvarligt, det här med pop. Och manuset var väl typ bara ett kåseri. Så jag bara gjorde.

Den allra första tiden visade jag ändå inte upp något för någon. Det var så skört. Någonstans insåg jag också instinktivt att kreativiteten först behövde fritt utrymme innan den utsattes för kritik. Så gör jag än idag.

Men sen, sen är det dags. Vi är framme vid det steget nu.

Döda älsklingar

Det blir inte som du har tänkt dig – det kan bli bättre

Bättre

Vi som försöker kontrollera. Håller så hårt i tömmarna på vårt liv att knogarna riktigt vitnar.

Visst finns det en styrka bakom detta förhållningssätt. En vilja av stål som kan försätta berg. En vilja som kan åstadkomma mirakel. Men det är också en kraft som kanske inte enbart skapades av goda skäl.

Kanske är det sällan vi kunnat lita på. Kanske har det varit allt för många gånger som vi upplevt att ska man göra nåt får man göra det själv. Att själv trots allt är bäste dräng.

Fast det kanske inte längre är så. Men det hände en gång för mycket och det har gjort att vi fortsätter att göra allt själv och hålla hårt i livet. Blir till slut fantastiskt bra på det. Samtidigt som vi upphör med att släppa in, ge utrymme och lita på.

Tillit är förutsättningen för att magi ska börja ske på riktigt. Det är när krafter möts som det händer något. Om jag försöker kontrollera dig så att du gör som jag har tänkt då sätts aldrig den kemiska reaktionen fri. För hur känsligt och genialt ditt sinne än är så är det inget mot vad det kan bli i symbios.

Detta kan vara en oerhörd utmaning för dig som är så fantastiskt bra på att föreställa dig potentiella skeenden i många, många led. För dig som är bra på att uppfatta nyanser. För dig som är känslig, mottaglig, reaktiv. Och ibland reagerar vi nästan på ren rutin innan vi på riktigt tagit in fakta.

Har i dagarna pratat mycket med en god vän om det här med hur vi försöker kontrollera processer. För att skydda oss. Istället för att se vad livet ger. För visst är det tråkigt när vi stoppar livet från att ge oss något så mycket bättre än vad vi själva kunde ha tänkt oss.

Vi har vårt bagage. Det som lett till att vi skyddar, förutser och förebyggar. Det kan vara bra. Men inte när det gäller att skapa. Då måste syre in. Frihet är en förutsättning för skaparprocessen när det gäller såväl konst som relationer.

Jo, jag peppar mig själv lika mycket som er när jag skriver. Så är det.

Skillnaden av ett år – Välkommen 2014!

Jag tänkte berätta om vad skillnaden av ett år kan göra.

På den här dagen för ett år sedan hade jag accepterat vad som jag trodde var mitt öde. Dom mest sorgliga händelser under hösten 2012 förde mig återigen tillbaka till näringslivet på en plats som på många sätt är så tacksam till för så mycket. Den gav mig helt fantastiska kunskaper och erfarenheter – men det var inte min väg. Innerst inne visste jag det. Men livets krumbukter hade återfört mig till den banan och jag tänkte att nu är det väl dags att acceptera faktum. Här tjänar jag riktigt bra. Det administrativa fixar jag i sömnen. Alla säger att jag passar för det. Men det fortsatte att gnaga.

En oväntad och vild natt på Grammis-galan slog bollen i rullning och efter ett hårt slag av hopplöshet i kombination av en kraftfull ögonöppnare befann jag mig i en position där det var dags att välja.

Elaine Arons skriver i sin bok Den högkänsliga människan om hur extra viktigt det  ofta är för de flesta av oss högkänsliga med vår så kallade livsuppgift. Precis så har det alltid varit för mig. Jag minns hur jag redan som liten tänkte att om man nu ska spendera de flesta timmarna av sin vakna tid på ett jobb så ska man så klart arbeta med något man älskar.

Min gåva – och min utmaning – är att jag har rätt lätt att lära mig och bli bra på olika saker. Anledningen till det tror jag är en kombination av min medfödda nyfikenhet, envishet och höga energinivå. Jag blir lätt uttråkad och ser en stor glädje i att behärska något nytt. Ända sedan jag var liten har musiken och särskilt sången varit den röda tråden i livet. Men när man också är bra på annat blir det lätt att man lyssnar på förnuftet såväl innanför som utanför.

Ett år. Ett nytt liv. Idag har jag en lön som konstnär av mitt eget skapande. En blygsam en, men en jag kan leva av. Den har jag fått genom att arbeta med något jag själv upplever kan vara enormt viktigt inte bara för mig utanför många andra. Jag arbetar med att framställa en sjujäkla liten spännande sak till föreställning – samtidigt som jag inser att jag sprider information genom den här bloggen. Hade jag kunnat ana att det var så här det skulle gå? Nej. Jag hade andra planer. Det blev inte som jag tänkte. Det blev bättre.

Jag önskar er ett fantastiskt härligt 2014 där ni alla samlar er kraft för att vara det som jag graverade in på ringen som jag gav mig själv i fyrtioårspresent det här året:

MIHI FIDELIS – Mig sjäv trogen!

Nästa år ser jag fram emot nya steg och nya insikter. 2013 har medfört flera adjö. Men nu tror jag på HELLO! Särskilt den 14 mars då För sensibelt begåvade har premiär!

GOTT NYTT ÅR!

Design: Sarah Nilsson