Live long and prosper

Ut genom porten på Bjurholmsplan denna måndagmorgon rullar en frejdig skön snubbe med cigarr i mungipan och fortfarande många promille i kroppen. Han ser så otroligt lycklig och lite smått bortkommen ut i det skarpa solskenet. Men samtidigt helt tillfreds i det läge av efterrus han helt klart och betydligt befinner sig i.

Själv plöjer jag med spänstiga steg, fyllda av idag-börjar-mitt-nya-liv-energi, fram från det för dagen helt nyöppnade Coop med två matkassar fyllda av ekologiska grönsaker, bovetekex, mandelsmör, havtornsbär och havregryn.

Jag kan inte låta bli att börja skratta. Som jag älskar livets kontraster – för jag är inte blind. Jag ser hur fullkomligt jäkla nöjd den här snubben är. Vet hur fullkomligt nöjd jag själv varit några av mina bästa helnätter i fullständig dekadens.

Hur ska vi egentligen leva – vad är balansen mellan hälsa och glädjen i livets kultur och händelser som vi bara låter oss rulla i? Märk väl, jag talar inte här om missbruk av alkohol och droger. Jag talar om att tillåta oss njuta av såväl mat, dryck och umgängesstil som helt klart är en del av vår kultur. Jag talar inte nödvändigtvis om rena ”fyllor”, utan bara om det enkla umgänget med min franska familj där inte mycket på bordet skulle slinka genom den riktigt hälsomedvetnes fina filter.

För mig är det nästan minst lika sorgligt med människor som till punkt och pricka ska leva så rätt och hälsosamt att de glömmer att.. leva. Det spelar väl ingen roll om man lever länge då om livet bara är tråkigt? Nära på lika sorgligt är det som människor som fastnar i allvarliga beroenden och de såväl psykiska som fysiska konsekvenser det kan få. (Även om det första exemplet helt klart innebär långt mindre allvarliga konsekvenser för omgivningen, vill jag betona.) Balans är alltid den gyllene vägen, enligt min uppfattning.

Som känslig blir jag dock för varje år mer och mer smärtsamt medveten om vilken otrolig baksmälla det blir för mig när jag inte tar hand om mig själv som jag bör. När man börjat lära sig tricken och känt av hur det är att vara på topp – då vill man ju alltid vara det. Det blir en drog i sig. Själv är jag ju inte så otroligt svag för alkohol och skippar droger totalt. Men lördagens mys blev ju såklart även sockermys och hela dagen igår betalade jag riktigt hårt med ett humör långt nere på botten.

Jo, så är det. Som högkänslig och känslig kan du bli så låg av fel kost och för mycket socker. Så har du inte börjat undersöka dessa delar i din jakt på ett jämnare humör så har du en stor och viktig del att börja ta tag i.

Största anledningen för mig i mitt nyvunna kostintresse är dock hälsan med anledning av de personliga utmaningar jag haft. Kosten är då ett redskap för mig att påverka bildandet av nya celler. För även om det finns få studier som visar exakt hur detta kan uppnås, så är det en möjlighet som gör att jag får uppleva att jag hanterar situationen – bara det i sig är en vinst.

Dock tycker jag alltid det för gemene man är viktigt att fundera på vad som är viktigt för dig och varför? Varför ska du lägga om din kost? Vi ska trots allt inte glömma att det redan nu finns en hel generation där trots allt majoriteten lever till 70 trots att de blivit uppfödda på Skogaholmslimpa och fabrikssötad jordgubbskräm. Själv äter jag inte kött med hänsyn till liv, men den där vinsten om 5 år i livslängd kanske inte ter sig så himla stor för just dig i slutändan, vad vet jag? Själv älskar jag mannen som blev utfrågad i en tidning om huruvida han levde ohälsosamt eller ej och han svarade: ”Ja, det gör jag. Det säger alla. Men alla dom är döda nu.”

Lev, för sjutton. Lev, varje dag. Det är alltid viktigast.

Men känner du som jag att det är ruskigt, ruskigt tråkigt när en del av din kropp allt för tidigt visar tecken på felhantering eller när du klart och tydligt märker att du blir ledsen och deprimerad av sockerfesten då kanske det är värt att prova nåt annat. Lära dig mer om hur vi med vår kost inte bara ger oss själva energi – utan faktiskt även löpande bygger upp och bygger om den! (Tack bästa Linda för den påminnelsen!)

Särskilt värt att prova när det också kan vara så himla gott, bara man lär sig!

Mitt höstprojekt är därför, den livsglade cigarrrökande mannen till trots, att börja räkna näringsämnen framför kalorier. Det kommer vara min hobby att göra mina egna läckra vitaminspäckade ”traininggbars” och utforska spännande hälsosmoothies. Att kasta ut vitaminburkarna till förmån för ett brett varierat intag av frukt och grönt. Själv inspireras jag just nu av kokböckerna Hello green och Maten är min medicin.

Jag kommer inte alltid vara hon den överkäcka med matkassarna. Nån gång är jag också den vilda lössläppta drummeln.

Men alltid, så mycket jag kan, vill jag hursomhelst göra det jag kan för att va den levnadsglada. Det är ju för sjutton roligast så.

Att välja kost med hänsyn till miljö och kommande generationer är naturligtvis ytterligare en otroligt viktigt vinkel att hantera som jag dock tänkte spara till en annan dag. Nypremiären av För sensibelt begåvade närmar sig och nu börjar biljetterna gå åt. Premiär är det den 1 oktober och sedan spelas föreställningen varannan tisdag och onsdag. Välkommen hög-, normal- eller underkänslig på en mysig föreställning  i perfekt tid efter jobbet som intas med vurmas goda mat och en ständig klubb för inbördes beundran. Biljetterna införskaffas på Ticnet!

Mer semester i vardagen

Foto: Sarah NilssonEn egenföretagare har nästan aldrig helt och hållet semester. Så är det. Men den här sommaren har jag haft fler dagar med lugn aktivitet än på många, många år. Välförtjänt och välbehövligt.

Just nu är jag i färd med att styra kosan mot en av mina absoluta favoritplatser här i världen: Frankrike. Där har jag kollegor jag samarbetat med flera gånger och även ska diskutera framtiden med nu. Efter tiden där börjar nästan genast det fulla arbetslivet med många träningsklasser i veckan, repetitioner och kommunikatörsarbete.

Jag har verkligen fått sinnesro dessa veckor på ett sätt jag alltid skulle vilja ha. Detta får mig nu att fundera: Hur får man in mer semester i vardagen? Eller, hur lever man ett liv så att semestern inte är en enda återhämtning? Även om jag förstått att för vissa känsliga kan semestern vara tyngre än vardagen om man ännu inte lärt sig att sätta sina egna gränser och främst följer andras krav.

Vi ska ju inte leva för fem veckors semester. Varje dag ska vara bra och skön – i den mån det går. Har du tid, kanske det kan vara en idé att fundera på hur just detta år kan bli mer rofyllt överlag?

Vet att det är i alla fall en av sakerna jag kommer grunna på bland cikador och vildsvin i Provence.

Biljetterna till För sensibelt begåvade säljs nu vidare för fullt. Passa på att få din biljett till höstens fyra exklusiva föreställningar på vurma Birger Jarl. Nypremiär: 1 oktober.

Tankar om ett liv där vi har tid att lyssna på vår kropp

Det är som magi. Vaknade idag och plötsligt kändes allt väldigt annorlunda. Kroppen sa. Nu vill jag ha grönsaker. Nu vill jag ha en liten promenad.

Helt plötsligt var dom där igen, signalerna. Som förmodligen varit helt dolda i stressen jag levt i den senaste tiden.

Jag förstår FULLKOMLIGT om detta inlägg nästan kan vara lite provocerande för dig som kanske just nu är inne i en oundvikligt hektisk period. Jag har ju själv varit där och håller nu på att landa. Men om det är så, kanske, kanske kan du då läsa detta, begrava det i bakhuvudet och lyfta fram det när du får din möjlighet till paus och tid att tänka ut nya strategier för framtiden.

Jag är en rätt fåfäng jävel. Eller vad ska man säga. Det är antingen eller. Antingen klär jag upp mig och fotar mig topp. Eller, om jag inte har tid – då kör jag en mer grungig, bekväm stil där det osminkade och vilda håret känns helt ok. Men visst är det så att jag stört mig på kilona som trillat på i och med allt godis och strunt jag ätit under en lång tid. Och det har varit svårare än vanligt att vända det har jag upplevt nu i vår. Förmodligen på grund av stressen.

Så helt magiskt då när jag vaknar och känner att kroppen av sig själv vill ha nåt annat. Och det känns bra och nog.

Det enda svaret jag kan se är att jag behöver ta det lugnt för att må riktigt bra och naturligt kunna känna det som får kroppen att må bra. Vi behöver nog alla ta det hyfsat lugnt för att kunna må bra.

Jo, jag vet att ni hört det förr. Men idag fick jag bara den här insikten igen, så starkt.

Negativ stress är i grunden vad som jag tror är vårt absolut största hälsoproblem, hög- eller normalkänslig. Och mycket av dom välfärdssjukdomar vi drar på oss beror på de kost- och sömnvanor som kommer med ett stressat liv där maten mest får en funktion av att trösta och belöna – snarare än att nära.

Hursomhelst. Jag är verkligen ingen asket. Jag vill bara må bra. Men jag bara älskar när kroppen hittar det här läget själv. Jag vill vara här så mycket jag bara kan.

Senast var förra sommaren när jag arbetade i trädgården på Öland och mest sov, promenerade och läste under flera veckor. Sådant får en att fundera.

Down-shifting, ni vet, arbeta färre timmar men då ta konsekvenserna av en mindre inkomst. Det kanske inte blir det där stora huset – i alla fall inte i Stockholm. Kanske ingen bil. Knappt någon utlandsresa. Men däremot ett välmående var dag.

Marknadsekonomins principer vill inte att vi gör så. För vi ska ju konsumera mer och öka tillväxten.  Men min kropp säger mig att den vill att vi gör så. Och jag tror ändå det även ur ett samhällsperspektiv blir lönsamt med många fler friska människor.

Och man får liksom börja med sig själv.
Hur många är på?

Ja, jag känner mig alltså för första dagen lite bättre från lunginflammationen. Har blivit röntgad också på förmiddagen och det känns tryggt att någon kollar en. Tänker att det blev ju rejält det här, men sen är jag nog frisk jättelänge sen.  Sen, appropå stress! Läste nyligen att tydligen är stress enligt nya rön bara negativ när vi tänker negativt om den. Så du som är inne i en fartfyll rond, stärk dig genom att fundera på varför du gör det du gör, det du är glad av att insatsen ger,  så säger vetenskapen att du mår bättre även i fart!

Den lyckliga luckan mellan stress och tristess

Balans

Två veckor och en dag innan första publikgenomdraget lägger jag märke till att ankomsten av måndagmorgonen fyller mig med lättnad. Äntligen får jag arbeta igen.

På min kylskåp har jag ett schema uppsatt som delar upp den egna företagarens liv i delar om arbete och vila. I och med mina övriga uppdrag som bland annat träningsinstruktör arbetar jag väldigt annorlunda tider än gemene man. Detta ledde i sin tur till att jag till slut arbetade i princip jämt och kände mig aldrig ledig. Därför blev schemat svaret.

När man själv är sin egen chef borde man ju kunna ha det hur förnuftigt som helst tänker man. En klok växling mellan aktivitet och vila så som det bäst passar en högkänslig. Men icke. Ett av mina mest tongivande personlighetsdrag har alltid varit den här samvetsgrannheten. Jag kan liksom inte göra något ”bara så där”. Jag vill göra saker ordentligt. Så att det känns bra i magen.

När det då gäller ett enmansprojekt med hur många olika aspekter som helst så tar då listan aldrig slut. Och ska jag vara ärlig, samma visa var det på jobbet i säkerhetsbranschen. Och jobbet innan dess. Och jobbet innan dess. Detta är helt enkelt min utmaning som person. Den insikten har sjunkit in. Alltid något.

Det kan fungera alldeles utmärkt för oss högkänsliga att jobba hårt i perioder – fast det kräver en rejäl sammanhängande vila efteråt. Det tar nämligen hårt på krafterna. Eftersom jag med åren fått sådan rutin på saker som träning och just sömn så kanske inte direkt kroppen tar slut. Men psyket – det är uppenbart. Försök tala med mig om något annat än detta projekt just nu. Det kommer inte mycket givande ur mig. Tyvärr.

Så frågan för mig, som ändå är en person starkt behöver stimulans lika mycket som vila: Hur brinner man lagom? Hur hittar man den lyckliga luckan mellan stress och tristess?

Huvudbudskapet i Elaine Arons bok Den högkänsliga människan uppfattar jag som att vi högkänsliga inte ska ändra oss själva. Vi ska däremot se till att välja livet som passar oss. För många av oss innebär det att välja ett yrke som ger möjlighet till den återhämtning vi behöver. Flera av oss kanske inte ens ska arbeta heltid? Då blir det en lägre inkomst att mätta munnen efter. Men det kan ha ett enormt värde och i sanning vara något att överväga med tanke på den livskvalitet det kan innebära. Lika viktigt är dock ett arbete som stimulerar eftersom vi har en tendens att gå in i allting med full energi. Då inte detta är möjligt så är det ännu viktigare med en fritid som kan kompensera.

För mig är balansen mellan aktivitet och vila mitt livs utmaning. Just nu tillåter jag mig dock vara i arbetsknarkarträsket. Det är mängder av saker kvar att göra och märkligt nog stressar nu alltså tanken på en dag av ingenting mer än en dag av arbete. Så är det bara.

Vilken tur då att jag har ett så fantastiskt roligt arbete. Och vilken tur att jag får så mycket pepp, heja och inspiration från er som följer mig. Det är helt ovärderligt i detta läge! Orden jag får betyder massor.

Med önskan om en riktigt fin måndag till er alla. Njut av era jobb. De betyder mycket mer för oss än vad vi vet. Och för er som är mellan jobb – passa på att dröm ihop lösningen just för er. Den finns.

Med önskan om en riktigt God Jul

God Jul!

Glitter- och glampepparkakstraktor med hus skapade av di raraste ongarna jag vet!

Jag ska vara ärlig. Projekteringen går mot sitt absoluta slut och just nu är jag ärligt talat skitskraj. Fått en rejäl släng av höjdskräck. Eller egentligen fram till alldeles nyss hade jag det i alla fall. För nu har jag tagit tag i mina flygande tankar och påtat ner dem genom att skapa deadlines på ett handgjort schema där jag kan överblicka tiden fram till premiär dag för dag. Då känns det lite bättre.

Tankar som befolkat hjärnan den senaste tiden: ”Men jag har ju inte ens manus klart”. ”Vilka låtar ska det va”. ”Men hur ska jag göra med up-tempo-grejen med backtrack?”. ”Nu måste det ju bara bli så himla bra nu när jag har fått stödet”. ”Och hur ska jag hinna marknadsföra för att sälja biljetter samtidigt?”. ”Och när ska jag klippa trailern?””Tänk om jag gör bort mig totalt”. ”Det här ska ju fan va kul!”. Och allt detta om och om igen, fram och tillbaka, medan jag hoppar mellan olika uppgifter, sociala medier och inte alls är särskilt effektiv.

Nog nu. Lär en sig aldrig? Fast det är en del av processen. The nature of the beast som det heter på det där engelska språket. Man kommer aldrig helt undan det. Sträcker man sig en bra bit utanför sin bekvämlighetszon då kommer paniken förr eller senare som ett brev på posten.

Men nu har jag bestämt mig. Efter att ha spenderat gårdagkvällen hysteriskt ineffektivt skrivandes samtidigt som di raraste ongarna jag vet drog i en för att man skulle va med och baka pepparkakor – ni vet, när man varken är här eller där – så ska jag nu bara ha en riktigt jäkla god jul.

Så jag drar ur kontakten nu ett tag. Och om det finns nån annan där ute som är så, på grund av något, eller kanske till och med just den däringa julen, så hoppas jag att ni gör detsamma.

Nu ska vi bara ha det gött och ha det bra. Vad säger ni? Tummis på det?

Åh, visst bubblar det därinne. Men det finns tid för det med. Sen.

Idag ska jag i stället slå in julklappar, lyxhandla lite mat med far min på Östermalmshallen och gå till min favvofrissa och bli extra galet snygg. 🙂

God Jul och massa kärlek på er allesamman!

För visst är det onödigt att må dåligt bara av gammal (o)vana?

Jag tänker mycket nu när jag skriver på hur jag själv måste framstå i mitt förhållande till både känslighet och andra frågor. Det är ju så när man visar sig själv på nätet i olika former att man inte bara visar vem man är utan snarare hur man vill framstå eller i mitt fall kanske vad man vill dela.

Ni som följt mig har säkert tänkt på att jag talat mycket om ansvar och vad man kan göra för att må bra. Undrar lite smått om det verkar som om jag själv går omkring som en ständig käck reklampelare med ett påklistrat leende. För det är självklart så långt ifrån sanningen man kan komma. Om det just nu sitter en ensam själ där ute och läser detta och som befinner sig i den svåraste av tider, antingen via depression eller mitt i stark beslutsångest, så kan vissa aspekter verka otroligt mycket lättare sagda än gjorda.

Det vet jag mycket väl.

Men jag skulle vilja berätta om bakgrunden till varför det här projektet är så viktigt för mig. Anledningen till det är det som jag kallar mina egna svarta hål i livet – perioderna i mitt liv då jag knappt orkat ta mig ur soffan och helst inte velat visa mig för någon. Tiderna då jag varit förlamad av ångest och tårarna varit den skönaste känslan på hela dan.

Under dessa tider kände jag mig enormt sårbar, fel och missanpassad. Men allra mest kände jag mig maktlös. Den känslan förlamar.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om denna känsla. Fast sanningen är att jag känner att jag inte har lust att förlora mig i den mer än jag redan tvingats göra. Det har funnits tider när jag suttit fast, inte kunnat och nästan inte velat ta mig upp. Eller i alla fall tider då jag blivit sjukt provocerad av folk som inte förstår. Jag tror vi skulle kunna hitta en stor grupp som skulle kunna sitta och klappa varandra på ryggen i den situationen. Men personligen är jag rädd att det snarare skulle hålla oss kvar.

Vi har alla olika skäl till varför vi hamnar i de svarta hålen. Och i ett visst skede kan man absolut säga att personen inte har förmåga att själv ta sig upp. En gest från omvärlden kan göra hela skillnaden.

Om du råkar ha det riktigt svårt just nu, så svårt att du upplever att du inte har förmåga att göra något åt dig själv vill jag uppmana dig att be om hjälp. Det är nummer ett. Tala om för en närstående utan att skräda orden. Gå till doktorn och gråt utan skyddsnät. Det är viktigt. Det kan vara ett enormt krafttag i sig, men sedan kan du med större sannolikhet få vila en stund och få stöd på vägen.

Men om du befinner dig på det minsta sätt på en plats där du faktiskt har en viss energi och du har börjat märka att dessa upp och ner perioder är ett mönster som du skulle vilja göra något åt – då handlar det nog till syvende och sist om hur vi vill se på livet och vår egen funktion i det som händer oss. Där kan man se saker olika.

Mitt mål med mina texter och min föreställning om högkänslighet syftar till att göra personer med hög nivå av känslighet och deras omgivning uppmärksamma på sin personlighet så att de kan ta hand om sig på det sätt som är bäst för just dem. Vi är alla olika och måste självklart pröva oss fram. Men jag har en enorm tilltro till vad medvetenhet kan göra och respekten för ens egna behov. För mig personligen var det när jag började ta mig själv på allvar precis som jag var som allt började bli bättre. När jag slutade se mig som ett problem som behövde åtgärdas.

Det innebär inte att jag fortfarande inte är känslig eller att jag konstant skuttar över de gröna ängarna. Men det innebär att jag i högre grad tar hand om mig själv som min egen bästa vän och på så sätt tar ansvar för att förebygga det svåraste så att jag själv får en jämn trivselkurva i livet. För det tror jag att vi kan. Det är också något som Elaine Aron tar upp gång på gång. Hon pekar på de gemensamma punkter vi har med hjälp av våra mottagliga sinnen. Men hon beskriver också hur många, många högkänsliga inte alls har mött särskilda problem på grund av sin egenskap utan snarare tvärtom tack vare att de antingen via en god omgivning eller personliga val lyckats skapa ett liv som passar just dem.

Högkänslighet är ju ingen diagnos. Du råkar bara vara extra mottaglig för sinnesintryck och det hjälper dig om du förvaltar det.

Mitt eget förhållningssätt för att göra det är dom metoder som jag går in på här i bloggen direkt och indirekt:
Jag försöker vara hyfsat noggrann med att sova, äta och träna och vila. Även om det sistnämnda just nu behövs en rejäl bättring på. Jag omger mig med människor som stärker mig och situationer där jag kan fungera som jag mår bäst. Vidare och kanske viktigast läser jag mycket och övar mycket på hur jag bemöter mina tankar. För jag har lärt mig att de kan förändras och att ofta tänker vi på ett visst sätt bara av gammal vana. Och visst är väl det onödigt, om vi mår dåligt bara på grund av gammal vana? Eller snarare ovana.

Jag uppskattar oerhört mycket dom brev och synpunkter jag får på det jag skriver för det hjälper mig att bli lyhörd för det arbete jag gör. Idag är jag oerhört tacksam över det nya stödet jag fick.. Det gör mig glad men det gör också att jag känner ett ännu större ansvar att göra en föreställning som verkligen kan påverka, öka medvetenheten och göra nytta.

Är oerhört tacksam för hur även ni redan nu bidrar till detta. Skriv gärna mer till mig om vad ni vill läsa om och vad ni undrar över. Jag svarar alltid utifrån personlig erfarenhet och mina åsikter. Men jag är oerhört tacksam för att få nya vinklar utifrån.

Önskar er en särskilt underbar lördag. För idag vänder det. Vintersolståndet.
Varde ljus!

Foto: Sarah Nilsson

Social ensamvarg i sällskap

bild (6)

Idag har kropp och sinne fått marineras i det heta badets salighet. Jag har låtit värmen få omsluta mig och fylla varje por till dess att fingertopparna skrumpnat ihop till härliga små russin.

Det här badkaret befinner sig i Malmö i Kirseberg på andra våningen i ett tornhus i tegel där en av de allra härligaste familjerna jag vet bor. Att vara här är lite som att stiga in i ett bohem-chict Sound of Music, helt utan varken tillkämpad käckhet eller manisk perfektion. Hemma hos familjen Sääf-Sjölin möts färg, form, ljud och värme i en harmoniskt vacker röra som ger mig både hopp och lugn. Här får en vara sig själv som de säger i reklamen.

Under taknocken sitter en tonåring och spelar natten igenom. I köket bakar en annan marschmallowtårta. Åttaåringen har övernattningskalas med alla tjejerna i klassen som ömsom klättrar på varandra i en enda kram-hög, ömsom fajtas, ömsom skrattar så där som bara barn kan göra i åldern innan de börjat bry sig om vad andra tycker. Visst, mamma och pappa är något uttröttade – vem vore inte det med den gästfriheten? Men det är diskussioner, skratt och bara-vara på ett sätt som passar mig.

Jag är en social ensamvarg. Många vet inte det om mig och förstår sig inte på det. En del nya vänner blir besvikna när de kommer mig in på livet och inser att den här festliga tjejen de träffade på minglet förra veckan inte alls är så där dygnet runt. Fast det kändes som om de verkligen klickade vill hon inte hänga varje dag sedan dess och hon verkar till och med faktiskt gilla att vara själv. Konstigt. Det finns dom som känt sig förorättade. Som om jag inte vill umgås med dem. Och det kan stämma. För det vill jag inte i den omfattningen de vill. För jag kan inte. Jag orkar inte.

Men så finns det en viss sorts människor som förstår sig på de här båda sidorna i mig och dem känner jag mig bekväm med. Dem umgås jag gärna mer med. Det är dom som inte alls tycker det är konstigt att jag ena dagen är hon som dansar på bordet och babblar med frenesi om allt och inget  – men som annars mycket gillar att bara vara tyst, fundera, läsa, sova, se på film och gå i skogen. Men dessa sistnämnda aktiviteter är faktiskt svårt att göra med många människor har jag känt – så därför är jag ofta ensam. Fast jag älskar människor.

Människor är helt enkelt olika socialt. En del vill verkligen vara tillsammans hela tiden aktivt. Jag upplever det som att de behöver något som stimulerar dem för annars blir de uttråkade. När det gäller mig själv så visst vill jag gärna ha sällskap. Men jag behöver också mycket tid för mitt eget huvud. Det pockar på uppmärksamhet. För att bearbeta. Eller skapa. Så därför gillar jag människor som ger mig detta utrymme – antingen i formen att man är tillsammans men kanske gör olika saker eller att vi helt enkelt kan umgås i former där vi bara flytande kan vara.

Helt enkelt. Så länge jag inte känner pressen av någon slags underhållningsplikt – så som jag direkt eller indirekt faktiskt kan göra med en del – ja då funkar det hur bra som helst att hänga. Och det är ljuvligt. Det stör inte mig ett dugg här att äldste sonen skypar till fem på morgonen i rummet intill. Familjeljud är jag van vid. Småtjejernas stoj inte heller. Inte så länge ingen ställer krav på min delaktighet. Och när ingen ställer krav.. ja, då kryper jag gärna fram.

Detta med ensamhetsbehovet är en av de egenskaperna hos mig själv som jag faktiskt haft svårast att acceptera och förstå mig på. Kanske för att jag är en sån otippad ensamvarg med mitt för övrigt utåtriktade sätt. När jag började läsa om högkänslighet så föll plötsligt den här biten på plats, det blev ett enda stort AHA och sedan dess är det en egenhet jag inte bara accepterar utan medvetet ger rum till. Högkänsliga behöver mycket ensamtid. Mycket tid till att smälta intryck, reflektera och ge plats åt allt som försiggår inombords. Är du som jag så vet du vad jag talar om.

Jo, jag är alltså i Malmö nu. Bland annat för att jobba med mannen här i huset med projekteringen. Ska berätta mer om honom senare och vad han har för betydelse för mitt arbete. När jag kommit in i arbets-mode igen. För i sanningens namn har jag mest badat och sovit sen jag kom. Druckit lite vin, sjungit en sväng. Så går det när man jobbat över alla gränser i 8 dagar.

Sakta glider jag tebaks i den sköna softa Sarah. Jo, hon finns också, serni.

I den där soffan har jag sovit många timmar idag. ”Ful-sovit” fick jag veta – med nacken bakåtlutad och munnen på vid gavel. Gött var det.

Mys

Hur ska du ha det i resten av ditt liv?

Jag är en person som tror mycket på det egna ansvaret i livet. Detta beror säkert till stor del på min uppfostran. Som vuxen har dock tankesättet även blivit ett medvetet val som grundat sig på den styrka tanken ger mig, att jag själv har makten över mitt eget liv.

Det är därför jag både i min funktion som krisstöd och när det gäller ämnet högkänslighet i så hög grad vill lyfta möjligheterna med egenvård och det egna ansvaret. Det är därför jag vill göra ett projekt om högkänslighet som lyfter fördelarna med denna egenskap som vi fått, som rätt utnyttjad kan bli en sådan tillgång för såväl oss själva som vår omgivning.

Du föds. Du får en kropp. Du får en själ – eller en personlighet – vad du än vill kalla det. Du får en omgivning. Vissa saker kan vi inte styra över. Men betydligt mycket mer än vad vi ofta tänker.

När det gäller högkänslighet talar man mycket om att vi blir överstimulerade. I praktiken betyder det att vi blir trötta av mängden intryck. Hur vi i praktiken reagerar då beror i mångt och mycket på vår personlighet i övrigt. Själv blir jag då väldigt lättirriterad och får nära till tårarna. Det är egentligen inte så dramatiskt. Det är ett symptom som betyder att det är något jag måste reglera.

Överstimulering kommer jag återkomma till många gånger eftersom det är den utmaning vi högkänsliga har att leva med. Överstimulerade kan vi bli av både yttre och inre faktorer. Det handlar inte bara om sånt som man oftast läser om i tidningsartiklar som starka ljud, röriga omgivningar eller upprörande händelser. För mig som är extrovert högkänslig och som verkligen ÄLSKAR och medvetet söker mig till spänning så är det ofta roliga saker som överstimulerar mig. En rätt stor regelbunden mängd av dem behövs alltså för mig också för att jag ska må bra! Ni förstår  själva – för mig handlar därför livet väldigt mycket om att konstant balansera mellan vad jag dras till och vad jag behöver. Det kan man sitta och tycka synd om sig för eller så kan man se vilka möjligheter det faktiskt ger.

För sanningen är, att ENDA sättet att påverka vår egenskaps utmaning  är att lära känna oss själva riktigt väl och lära oss att i den mån det är möjligt reglera mängden stimuli – som det heter. Det betyder att vi behöver välja rätt miljöer  i allt från arbete till relationer för att själva må bra. Detta har tagit lång tid för mig att lära mig och är fortfarande något som jag arbetar på – dagligen.

Poängen är dock – vi måste välja. Vi måste ta aktiva beslut dagligen för att forma vårt liv så att det optimerar fördelarna med vår gåva. För det är en gåva. Inte en gåva bättre än andra, men en gåva med sina speciella fördelar som rätt använd verkligen är unik och otroligt användbar.

De personer som föds in i en miljö med stor förståelse för att värna om den högkänsliga personligheten är lyckligt lottade. Men det gör de flesta av oss inte i västvärlden. Så är det bara. Många av oss kan ha levt ett helt liv där vi ständigt känt oss fel och missanpassade. Men.

Det är hittills det. Nu är du vuxen, nu vet du om din egenskap och nu bestämmer du.

Börja fundera på vilka möjligheter det ger.

Om du som läser detta just nu går igenom en hårdare tid eller kanske till och med aldrig mått riktigt bra, så kan det hända att du blir provocerad av det jag skriver. Jag vet ju inte hur du har det och vilka utmaningar du kämpar med? Nej, det gör jag inte. Men jag vet att det finns möjligheter. Och då kommer vi till en annan av de bra klichéer jag gärna använder mig av: Gräv där du står. Fråga dig själv hur du kan göra ditt liv bättre för dig själv redan idag. Fråga vad av det du väljer att göra som inte bara får dig att fly från det jobbiga i stunden utan även gör att du mår bättre i morgon, i övermorgon och resten av veckan. En god frukost och en promenad är en väldigt bra start.

Jag skulle så klart kunna tycka synd om dig också. Tro mig, jag tycker rätt ofta pinsamt mycket synd om mig själv också. Men det gör fan ingen nytta.

Poängen är: Du bestämmer.

Its up to you

Styrkan i det subtila

Styrkan i det subtila

Att känslighetens styrkor allt för sällan syns är inte något som bara jag tycker utifrån min personliga livserfarenhet. Detta är något som Elaine Arons lyfter  i sitt förord till den nya utgåvan av Den högkänsliga människan, som kom ut på svenska i år.

De högkänsligas styrka ligger i förmågan att uppfatta det subtila. Detta är något  som fastställts med hjälp av den moderna hjärnforskningen, vars konkreta teknik  jag kommer återkomma till i senare inlägg.

Denna förmåga att uppfatta det subtila kommer till enorm nytta i 
allt från hur vi relaterar till vår omgivning till hur vi själva har en förmåga att njuta av det enkla i livet. Dessa förmågor är dock inte av slaget som naturligt hamnar i strålkastarljuset och applåderas. De tas i stället ofta för självklara grundförutsättningar i vår person – av såväl oss själva som vår omgivning.

Så här skriver Elaine Arons:

”Vi gör det särskilt svårt för andra att observera detta drag eftersom vi är så mottagliga för vår omgivning att vi kan vara som kameleonter när vi är med andra, och gör vad som helst för att passa in.”

Med andra ord: När vi är i balans är vi ofta oerhört smidiga, effektiva och anpassningsbara att ha att göra med. Sånt syns inte. Sånt är bara otroligt skönt för ens omgivning. Syns gör vi däremot när vi överreagerar emotionellt. Så som det kan bli när vi inte tar hand om oss själva och får den återhämtning egenskapen kräver. Följden blir att vi  blir kända för baksidan av våra attribut i stället för de områden där vi excellerar.

Elaine Arons skriver därför om hur otroligt olika vi högkänsliga kan te sig i samhället: Vi  som lärt oss hantera och dra fördel av denna egenskap kan ofta uppfattas som enormt starka.  De som däremot av olika anledningar inte lärt sig samma sak kan däremot känna sig enormt plågade, utsatta och ha svårt att hitta rätt omgivning för sin personlighet.

Nu hade jag själv tänkt se till att jag fortsätter vara i balans. Så, därför: Det är fredag, vilket med mitt schema betyder min lördag. Dags för vila.

So long!

Hur man äter en elefant

Se bara till att balansera den där elefanten.
Allt börjar med en idé och väldigt mycket vilja. En vilja som kan försätta berg. Men ibland på bekostnad av ens eget välmående. Det har jag upplevt både en, två och tre gånger. Hur gör jag det annorlunda nu?

Bara tanken att  återigen ta mig an ett stort projekt efter förra gångens totala härdsmälta energimässigt har tett sig skrämmande. Det är härligt att brinna. Men inte att brinna ut.

Fast det är bara att inse. Det är skapandet och mina projekt som får mig att blomstra. Så det är bara att lära sig hantera sig själv. Nyckelordet är tid – som i förberedelse och en dag i sänder. En bit i taget äter vi elefanten ( i högst symbolisk mening, tillägger pescatorianen här på andra sidan tangentbordet.)

Allt det här vet vi och hör om i teorin. Men få av oss genomför det i praktiken. Väldigt få genomför stora projekt från scratch överhuvudtaget, faktiskt. Fast de mycket väl skulle kunna. Tanken på allt som kan gå fel och hur jobbigt det kommer vara kan skrämma livet hur vem som helst. Men observera, detta är en klassisk tankefälla! Det är självklart helt omöjligt att i detalj föreställa sig i huvudet hur ett flerdimensionellt projekt i praktiken exakt kommer att låta sig genomföras. Så då väljer man i stället att skrämma upp sig själv med ett abstrakt avfärdande grundat på – ingenting.

Det är då det är dags att bli konkret. Handling och konkreta mål är de bästa vapnen mot vilket tankespöke som helst. Sluta tänk. Gör – men med gott om tid!

Mina allra första projekt genomförde jag med tre månaders förberedelsetid. Tre månader! När jag tänker på det nu  i efterhand vill jag bara ta upp mig själv i famnen och säga: Snälla lilla du. Vad tänker du med? Och är du på allvar FÖRVÅNAD över att du nu ligger här som en annan våt filt och gråter?

Nu för tiden låter jag därför idéer först gro. Länge. När beslutet om ett genomförande är taget är det dags att sätta upp personliga mål. För även om du i dina kulturansökningar inte inleder ditt projekt förrän det datum du har rätt till så MÅSTE du ju självklart göra ett digert arbete av förberedelser för att kunna skapa de vetenskapliga uppsatser som kulturstödsansökningar i praktiken är.

Jag ska vara ärlig, visst är jag smärtsamt medveten om riskerna med att flippa ur, få ett återfall och knarka mig hög på detta ljuvliga projekt, så att jag återigen måste backa. Verktygen mot målet är därför disciplin, mycket ensamtid och en hel del tvångsvila. Tvångsvila. Yep, det ska vi återkomma till vid ett annat tillfälle.

En bit i taget. En bit i taget. Och snarare än att äta elefanten – eller att låta den äta dig – låt den balansera.

Så.