Annars är man bara en liten lort

Våga

Så sa Jonatan till Skorpan i Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren. Då handlade det om att samla mod för att bekämpa en ondskefull makt. En mycket stor och viktig anledning för att ta sig ur sin bekvämlighetszon. Men det är ändå en fras jag brukar använda på mig själv för att peppa mig genom nästan vilka rädslor som helst.

Jag har ofta blivit kallad modig. När jag gjort ovanliga val och som det heter ”följt mitt hjärta”. Märkligt nog har jag själv svårt att ta det som en komplimang. Min mer paranoida, snarare än vaksamma högkänslighetssida tänker nämligen genast: ”Jaha, dom tycker alltså att jag är en komplett idiot som bara gör det ingen annan nånsin skulle få för sig att göra”.

Skämt åsida. Det här med rädsla är ett ämne som fascinerat mig ända sedan jag var liten. Jag har många minnen av hur rädd jag var som liten. Men på just den punkten var mina föräldrar många gånger fantastiska. De lugnande nämligen inte bara ner mig utan gav mig även redskap att själv hantera min rädslor. Sällan fick jag slippa undan för att jag var rädd. Jag fick i stället hjälp att våga – och vinna. Bara en sån sak som när jag under en tid var vanvettigt rädd för Riddar Kato i Mio min Mio och min pappa kom in till mig med en kavel. ”Slå honom i huvet om han kommer!”.

Under en väldigt lång tid i livet levde jag dock ändå för att undvika rädslor. Ett beteende som ledde till den värsta av alla känslor enligt mig. Ångest. Det är märkligt. Här gör man allt för att låta bli att få vara rädd och så kommer det då en ÄNNU värre känsla!

Det finns inget så plågsamt som ett liv i undvikande av rädslor enligt mig. Därför gör jag idag, så mycket jag i alla fall bara kan, tvärtom. Det vill säga. Jag gör det jag längtar efter även när det skrämmer skiten ur mig. Som den här föreställningen. Idag fem veckor innan premiär får jag stunder där jag tänker: ”Men vad är jag för en jävla idiot egentligen? Vem fan tror jag att jag är?”. Men den här idéen har ju levt i mig så länge och den ger sig inte. Då är det bara att fortsätta.

Samma sak var det den gången jag ville bryta mig ur ett förhållande. Den gången jag ville lämna ett tryggt jobb. Omständigheter som på pappret var bra men som mitt inte var tillfredställt med. På den tiden tog det flera år för mig att lyssna, en gång till den grad att jag under en två-årsperiod totalt fastnade i min ångest i ett stadium av handlingsförlamning och 20 kilos övervikt som resultat. Den värsta tiden i mitt liv.

När det sen inte går längre. När man äntligen agerar. Det är ju då man märker att själva rädslan är så otroligt mycket mer skrämmande än vad verkligheten någonsin är.

Med andra ord. Det finns rädsla som är bra och nödvändig. Men det finns också en rädsla för förändring och det okända som gör oss mindre gott. Den som kommer som en kritisk tanke efter att vi fått en en rolig lustfylld idé. Den sortens drakar behöver motstånd.

Så det är därför jag idag lever som jag gör.

Pratar med mig själv liksom så här:
”Jaha. Vad vill jag?
Jaha, det! Det låter kul!
Men åh, vad läskigt, vad ska alla tänka? Det spelar ingen roll. Kör!
Du vet ju nu att det är långt värre det du går och tänker när du inte gör.
Så GÖR. Annars är du bara en liten lort.”

Och vänner. Att vara en liten lort är helt ok också. Det är vi alla till mans. Men om det gör oss mer illa än väl. Då kan det vara dags att prova nåt nytt. Bara så. Ok?

This too shall pass

Överstimulering. Live broadcast.

Termen som används i litteraturen om oss som är känsligare än snittet när vi får en stark känsloreaktion på grund av starka intryck låter hur klinisk som helst. Så långt ifrån den verkliga upplevelsen man kan komma.

Nog visste jag att det inte var osannolikt att jag skulle uppleva en riktig känsloöversvämning, en riktig Tsunami, någon gång sedan jag startat min blogg. Mitt under tiden som jag skriver till er. Sånt är ju livet. Det är upp. Och det är ner.

En röst sa till mig mitt i det onda. Skriv nu. Så det gjorde jag.

Fast inte här. Det ömmaste är ömt. Det mest personliga personligt.

Det är med distans jag kan betrakta det och dela läxan. Tills dess säger jag till mig själv:

This too shall pass.

Tänk inte – gör

Gör

Jag vet. Du har förmodligen fått höra det motsatta. Tänk efter före.

Men är det något vi högkänsliga gör till förbannelse så är det just att tänka. Finns säkert också fler som känner igen sig i samma beskrivning.

Tänka, vrida, vända, analysera. Själv har en ju till och med varit anställd under titeln analytiker under flera år. Så ja. Jag har det på papper. Jag kan analysera.

Att kunna analysera, förutse och vara öppen för olika möjligheter är en fantastisk tillgång för det allra mesta. Men det finns tillfällen då tänkeriet och känneriet förlamar. Sätter käppar i hjulet genom att bli ett självändamål. Det är inte meningen.

Jag menar nu inte att du ska låta dig stressas av din omgivning. För visst finns det många omkring oss som helt enkelt inte har tålamod och som allmänt anklagar oss för att ta för god tid på oss, göra saker för noggrant och ta för lång tid på oss när vi fattar beslut. Men fler än en gång har vi visat dem att det är mödan värt, eller hur?

Men du vet själv. Jag talar om andra tillfällen. De där gångerna då du känner att du sitter fast. Du har en besvärande känsla i maggropen och tankarna slåss men du kommer inte riktigt någon vart. Det är då det är dags att byta strategi.

Gör något. Nästan vad som helst. Det viktiga är att välta den första domino-brickan och du ska se att det börjar hända saker.

Varför inte göra något du aldrig gjort? Vi är ju roliga vi människor i det hur vi fortsätter göra saker på samma vis år efter år och ändå har mage att bli förvånade när resultatet inte blir annorlunda.

Fast det räcker faktiskt med något otroligt litet för att bryta förlamningen. Gärna något enkelt. Till och med tråkigt. Rensa ut garderoben. Gå igenom kvittohögen. Skura toaletten. Det finns ingen bättre medicin mot tankar som fastnat än en konkret uppgift med början och slut.

Sen är det bra härligt de där dagarna när man av någon outgrundlig anledning befinner sig i ett läge som gör att man bara säger ja till sånt man annars säger nej till. Det är nästan alltid de dagarna som fört mitt liv i en helt ny, spännande riktning. Löv dom dagarna.

Just do it.

Med önskan om en riktigt God Jul

God Jul!

Glitter- och glampepparkakstraktor med hus skapade av di raraste ongarna jag vet!

Jag ska vara ärlig. Projekteringen går mot sitt absoluta slut och just nu är jag ärligt talat skitskraj. Fått en rejäl släng av höjdskräck. Eller egentligen fram till alldeles nyss hade jag det i alla fall. För nu har jag tagit tag i mina flygande tankar och påtat ner dem genom att skapa deadlines på ett handgjort schema där jag kan överblicka tiden fram till premiär dag för dag. Då känns det lite bättre.

Tankar som befolkat hjärnan den senaste tiden: ”Men jag har ju inte ens manus klart”. ”Vilka låtar ska det va”. ”Men hur ska jag göra med up-tempo-grejen med backtrack?”. ”Nu måste det ju bara bli så himla bra nu när jag har fått stödet”. ”Och hur ska jag hinna marknadsföra för att sälja biljetter samtidigt?”. ”Och när ska jag klippa trailern?””Tänk om jag gör bort mig totalt”. ”Det här ska ju fan va kul!”. Och allt detta om och om igen, fram och tillbaka, medan jag hoppar mellan olika uppgifter, sociala medier och inte alls är särskilt effektiv.

Nog nu. Lär en sig aldrig? Fast det är en del av processen. The nature of the beast som det heter på det där engelska språket. Man kommer aldrig helt undan det. Sträcker man sig en bra bit utanför sin bekvämlighetszon då kommer paniken förr eller senare som ett brev på posten.

Men nu har jag bestämt mig. Efter att ha spenderat gårdagkvällen hysteriskt ineffektivt skrivandes samtidigt som di raraste ongarna jag vet drog i en för att man skulle va med och baka pepparkakor – ni vet, när man varken är här eller där – så ska jag nu bara ha en riktigt jäkla god jul.

Så jag drar ur kontakten nu ett tag. Och om det finns nån annan där ute som är så, på grund av något, eller kanske till och med just den däringa julen, så hoppas jag att ni gör detsamma.

Nu ska vi bara ha det gött och ha det bra. Vad säger ni? Tummis på det?

Åh, visst bubblar det därinne. Men det finns tid för det med. Sen.

Idag ska jag i stället slå in julklappar, lyxhandla lite mat med far min på Östermalmshallen och gå till min favvofrissa och bli extra galet snygg. 🙂

God Jul och massa kärlek på er allesamman!

För visst är det onödigt att må dåligt bara av gammal (o)vana?

Jag tänker mycket nu när jag skriver på hur jag själv måste framstå i mitt förhållande till både känslighet och andra frågor. Det är ju så när man visar sig själv på nätet i olika former att man inte bara visar vem man är utan snarare hur man vill framstå eller i mitt fall kanske vad man vill dela.

Ni som följt mig har säkert tänkt på att jag talat mycket om ansvar och vad man kan göra för att må bra. Undrar lite smått om det verkar som om jag själv går omkring som en ständig käck reklampelare med ett påklistrat leende. För det är självklart så långt ifrån sanningen man kan komma. Om det just nu sitter en ensam själ där ute och läser detta och som befinner sig i den svåraste av tider, antingen via depression eller mitt i stark beslutsångest, så kan vissa aspekter verka otroligt mycket lättare sagda än gjorda.

Det vet jag mycket väl.

Men jag skulle vilja berätta om bakgrunden till varför det här projektet är så viktigt för mig. Anledningen till det är det som jag kallar mina egna svarta hål i livet – perioderna i mitt liv då jag knappt orkat ta mig ur soffan och helst inte velat visa mig för någon. Tiderna då jag varit förlamad av ångest och tårarna varit den skönaste känslan på hela dan.

Under dessa tider kände jag mig enormt sårbar, fel och missanpassad. Men allra mest kände jag mig maktlös. Den känslan förlamar.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om denna känsla. Fast sanningen är att jag känner att jag inte har lust att förlora mig i den mer än jag redan tvingats göra. Det har funnits tider när jag suttit fast, inte kunnat och nästan inte velat ta mig upp. Eller i alla fall tider då jag blivit sjukt provocerad av folk som inte förstår. Jag tror vi skulle kunna hitta en stor grupp som skulle kunna sitta och klappa varandra på ryggen i den situationen. Men personligen är jag rädd att det snarare skulle hålla oss kvar.

Vi har alla olika skäl till varför vi hamnar i de svarta hålen. Och i ett visst skede kan man absolut säga att personen inte har förmåga att själv ta sig upp. En gest från omvärlden kan göra hela skillnaden.

Om du råkar ha det riktigt svårt just nu, så svårt att du upplever att du inte har förmåga att göra något åt dig själv vill jag uppmana dig att be om hjälp. Det är nummer ett. Tala om för en närstående utan att skräda orden. Gå till doktorn och gråt utan skyddsnät. Det är viktigt. Det kan vara ett enormt krafttag i sig, men sedan kan du med större sannolikhet få vila en stund och få stöd på vägen.

Men om du befinner dig på det minsta sätt på en plats där du faktiskt har en viss energi och du har börjat märka att dessa upp och ner perioder är ett mönster som du skulle vilja göra något åt – då handlar det nog till syvende och sist om hur vi vill se på livet och vår egen funktion i det som händer oss. Där kan man se saker olika.

Mitt mål med mina texter och min föreställning om högkänslighet syftar till att göra personer med hög nivå av känslighet och deras omgivning uppmärksamma på sin personlighet så att de kan ta hand om sig på det sätt som är bäst för just dem. Vi är alla olika och måste självklart pröva oss fram. Men jag har en enorm tilltro till vad medvetenhet kan göra och respekten för ens egna behov. För mig personligen var det när jag började ta mig själv på allvar precis som jag var som allt började bli bättre. När jag slutade se mig som ett problem som behövde åtgärdas.

Det innebär inte att jag fortfarande inte är känslig eller att jag konstant skuttar över de gröna ängarna. Men det innebär att jag i högre grad tar hand om mig själv som min egen bästa vän och på så sätt tar ansvar för att förebygga det svåraste så att jag själv får en jämn trivselkurva i livet. För det tror jag att vi kan. Det är också något som Elaine Aron tar upp gång på gång. Hon pekar på de gemensamma punkter vi har med hjälp av våra mottagliga sinnen. Men hon beskriver också hur många, många högkänsliga inte alls har mött särskilda problem på grund av sin egenskap utan snarare tvärtom tack vare att de antingen via en god omgivning eller personliga val lyckats skapa ett liv som passar just dem.

Högkänslighet är ju ingen diagnos. Du råkar bara vara extra mottaglig för sinnesintryck och det hjälper dig om du förvaltar det.

Mitt eget förhållningssätt för att göra det är dom metoder som jag går in på här i bloggen direkt och indirekt:
Jag försöker vara hyfsat noggrann med att sova, äta och träna och vila. Även om det sistnämnda just nu behövs en rejäl bättring på. Jag omger mig med människor som stärker mig och situationer där jag kan fungera som jag mår bäst. Vidare och kanske viktigast läser jag mycket och övar mycket på hur jag bemöter mina tankar. För jag har lärt mig att de kan förändras och att ofta tänker vi på ett visst sätt bara av gammal vana. Och visst är väl det onödigt, om vi mår dåligt bara på grund av gammal vana? Eller snarare ovana.

Jag uppskattar oerhört mycket dom brev och synpunkter jag får på det jag skriver för det hjälper mig att bli lyhörd för det arbete jag gör. Idag är jag oerhört tacksam över det nya stödet jag fick.. Det gör mig glad men det gör också att jag känner ett ännu större ansvar att göra en föreställning som verkligen kan påverka, öka medvetenheten och göra nytta.

Är oerhört tacksam för hur även ni redan nu bidrar till detta. Skriv gärna mer till mig om vad ni vill läsa om och vad ni undrar över. Jag svarar alltid utifrån personlig erfarenhet och mina åsikter. Men jag är oerhört tacksam för att få nya vinklar utifrån.

Önskar er en särskilt underbar lördag. För idag vänder det. Vintersolståndet.
Varde ljus!

Foto: Sarah Nilsson

Sätt mig på ett tåg utan internet…

Foto: Sarah Nilsson

..och vips är flera nya scener klara.

Att bli lite uttråkad är rätt bra. Kreativitetens moder skulle jag vilja säga. Man har inte roligare än man gör sig.

Om högkänsliga sägs det att vi är galet bra på att fokusera så länge vi inte utsätts för distraktioner. Vi gillar att ha en miljö som inte stimulerar och tar uppmärksamheten från vår uppgift. Naturligtvis är en diagnosticering för ADHD en process som jag varken har kunskap om eller är kvalificerad att uttala mig om. Men Elaine Aron skriver om hur högkänsliga personer felaktigt fått diagnosen ADHD eftersom överstimulering kan göra att vi blir uppskruvade och får svårt att koncentrera oss.  En skillnad som här har nämnts är att barn med ADHD  kan bli lugnade och få det lättare att fokusera med hjälp av musik under rätt omständigheter medan ett barn känsligt för sinnesintryck snarare behöver tystnad och då inte alls har problem att fokusera i långa stunder.

Jag har i alla fall sjukt kul nu när jag äntligen får arbeta konkret med föreställningen efter en lång tid av research och projektering. Är riktigt pinsam här där jag sitter och skrattar åt mig själv. Och jag hoppas att ni ska få det ännu roligare i vår när det är dags att visa er vad jag klurar på.

Åter i Stockholm, en stad med en helt annan energi. Ser fram emot att få gå in mig och mitt påtande igen. Är galet bra på att leva i kappsäck. Men nu är det skönt med min säng, mitt kylskåp, mina kläder – flera stycken igen.

Mitt hem som kändes uttjatat förra veckan är återigen mysigt välbekant och bekvämt. Kontraster rockar.

PS Snälltåget HAR gratis internet. Men guys, det får ni gärna jobba mer på om det ska gå att använda. Eller alltså då. Kanske inte. DS

Krypandes, gåendes, löpandes genom Köpenhamn

StrögetSom kanske någon läst mellan raderna så har det blivit ett väl högt tempo den senaste tiden. Har börjat känna igen mönster jag sett förut. Överdrivet kritiska tankar. Ifrågasättanden. Osäkerhet. Dom gamla vanliga skivorna går igång.

Skillnad idag mot igår: Vägrar följa upp tankarna. Fokar på ny energi. Bryta mönster.

Här i Köpenhamn finns Vilma 11 månader. Kryper som en illbatting. Så nära, nära upp på de två. Vill helst gå själv och man ska hålla i fingerkrokarna hela, hela tiden. Det blev väl lite sömn för Vilmas Mor och Far. Lilla fröken på barnvagnsutflykt skulle innebära några timmar extra. En tog sin chans.

Att gå, gå och gå. En tur i den mest hygge av alla städer. För mig finns inget bättre sätt utöver att sova för att komma på nya spår. När jag går processar jag. För varje steg smälter jag en ny tanke. Jag går, går och går tills tankarna är slut, lederna oljade och musklerna börjar kännas. Tre och en halv timmar till fots genom Köpenhamn blev det idag.

Vilma fick ta mig från Vesterbro över Ströget till Nyhavn. Vidare ut på Amager och in i Christiania. Fast då sov hon och lika väl var väl kanske det, tänker den präktiga svenskan. Nej, hon skaffade inget olovligt i Köpenhamns fria kvarter. Alldeles för känslig för att behöva sådant. Alldeles för livsglad ändå.

Julmarknad

Så vaknar Vilma. Glad i bananen som jag ger henne bit för bit. Bara leenden och barnsligt flirtiga blickar har jag fått spegla mig i under nära nog tre timmar. Men nu börjar hon skruva på sig. Dra i selet. Hon vill ner på jorden igen. Gå på sina egna två. Och hon vill det nu. Jag ser det. Aj. Jag övervärderade min barnainstinkt en smula.

Gnyendena ökar och med dem längden på mina steg. Från Hovedbanegården övergår dem från att stolpa fram i trav till ren och skär galopp. Jag springer med svetten sipprandes ner för ryggen genom mina allvädersunderkläder. Gnyendena övergår till solklart jämmer och efter att banan utbytts till tandborste, spännande fingervantar så tar jag till slut fram hårdvalutan för Vilmas nyfikenhet: Mitt klarröda mobiltelefonsfodral , vackert men i sanning inte skapat för spädbarnssaliv. Fast just nu gör jag vad som helst.

Sarah Nilsson på Café IntimeFascinationen över det efterlängtade varar i fem minuter och sen är den solklara gråten ett faktum. Enghavevej, bara fem kvarter upp lyfter jag upp tösapigen på höften och börjar sjunga en påhittad sång om mor og far som elsker Vilma. Hon lugnar sig och jag börjar fantisera om hur jag stolt kommer kunna överlämna flickan i toppform till sina nu förhoppningsvis utvilade föräldrar. Ringer på klockan och pappa Rasmus öppnar upp – i samma stund som unga frökens tårkanaler.

Så gick det med det skrytandet. Fast. Nå. Stressen – på nåt sätt – väck. Kraften – tillbaks.

Tips. Hyr en liten en. Eller hursom. Gå, gå, och gå.

Jo men visst spelade jag här igår. Genomförde min debut i Köpenhamn! På gaybaren Café Intime. Hade planerat att det skull vara väldigt lugnt en måndagkväll. Visade sig istället vara smockat av glada i hatten twenty-somethings och galande cabaretdamar i färgade peruker. Öppnade upp med matchande Oh no not again om män i stället för pojkar till jubel och höll sen myset kort. Jag gjord’et.

Social ensamvarg i sällskap

bild (6)

Idag har kropp och sinne fått marineras i det heta badets salighet. Jag har låtit värmen få omsluta mig och fylla varje por till dess att fingertopparna skrumpnat ihop till härliga små russin.

Det här badkaret befinner sig i Malmö i Kirseberg på andra våningen i ett tornhus i tegel där en av de allra härligaste familjerna jag vet bor. Att vara här är lite som att stiga in i ett bohem-chict Sound of Music, helt utan varken tillkämpad käckhet eller manisk perfektion. Hemma hos familjen Sääf-Sjölin möts färg, form, ljud och värme i en harmoniskt vacker röra som ger mig både hopp och lugn. Här får en vara sig själv som de säger i reklamen.

Under taknocken sitter en tonåring och spelar natten igenom. I köket bakar en annan marschmallowtårta. Åttaåringen har övernattningskalas med alla tjejerna i klassen som ömsom klättrar på varandra i en enda kram-hög, ömsom fajtas, ömsom skrattar så där som bara barn kan göra i åldern innan de börjat bry sig om vad andra tycker. Visst, mamma och pappa är något uttröttade – vem vore inte det med den gästfriheten? Men det är diskussioner, skratt och bara-vara på ett sätt som passar mig.

Jag är en social ensamvarg. Många vet inte det om mig och förstår sig inte på det. En del nya vänner blir besvikna när de kommer mig in på livet och inser att den här festliga tjejen de träffade på minglet förra veckan inte alls är så där dygnet runt. Fast det kändes som om de verkligen klickade vill hon inte hänga varje dag sedan dess och hon verkar till och med faktiskt gilla att vara själv. Konstigt. Det finns dom som känt sig förorättade. Som om jag inte vill umgås med dem. Och det kan stämma. För det vill jag inte i den omfattningen de vill. För jag kan inte. Jag orkar inte.

Men så finns det en viss sorts människor som förstår sig på de här båda sidorna i mig och dem känner jag mig bekväm med. Dem umgås jag gärna mer med. Det är dom som inte alls tycker det är konstigt att jag ena dagen är hon som dansar på bordet och babblar med frenesi om allt och inget  – men som annars mycket gillar att bara vara tyst, fundera, läsa, sova, se på film och gå i skogen. Men dessa sistnämnda aktiviteter är faktiskt svårt att göra med många människor har jag känt – så därför är jag ofta ensam. Fast jag älskar människor.

Människor är helt enkelt olika socialt. En del vill verkligen vara tillsammans hela tiden aktivt. Jag upplever det som att de behöver något som stimulerar dem för annars blir de uttråkade. När det gäller mig själv så visst vill jag gärna ha sällskap. Men jag behöver också mycket tid för mitt eget huvud. Det pockar på uppmärksamhet. För att bearbeta. Eller skapa. Så därför gillar jag människor som ger mig detta utrymme – antingen i formen att man är tillsammans men kanske gör olika saker eller att vi helt enkelt kan umgås i former där vi bara flytande kan vara.

Helt enkelt. Så länge jag inte känner pressen av någon slags underhållningsplikt – så som jag direkt eller indirekt faktiskt kan göra med en del – ja då funkar det hur bra som helst att hänga. Och det är ljuvligt. Det stör inte mig ett dugg här att äldste sonen skypar till fem på morgonen i rummet intill. Familjeljud är jag van vid. Småtjejernas stoj inte heller. Inte så länge ingen ställer krav på min delaktighet. Och när ingen ställer krav.. ja, då kryper jag gärna fram.

Detta med ensamhetsbehovet är en av de egenskaperna hos mig själv som jag faktiskt haft svårast att acceptera och förstå mig på. Kanske för att jag är en sån otippad ensamvarg med mitt för övrigt utåtriktade sätt. När jag började läsa om högkänslighet så föll plötsligt den här biten på plats, det blev ett enda stort AHA och sedan dess är det en egenhet jag inte bara accepterar utan medvetet ger rum till. Högkänsliga behöver mycket ensamtid. Mycket tid till att smälta intryck, reflektera och ge plats åt allt som försiggår inombords. Är du som jag så vet du vad jag talar om.

Jo, jag är alltså i Malmö nu. Bland annat för att jobba med mannen här i huset med projekteringen. Ska berätta mer om honom senare och vad han har för betydelse för mitt arbete. När jag kommit in i arbets-mode igen. För i sanningens namn har jag mest badat och sovit sen jag kom. Druckit lite vin, sjungit en sväng. Så går det när man jobbat över alla gränser i 8 dagar.

Sakta glider jag tebaks i den sköna softa Sarah. Jo, hon finns också, serni.

I den där soffan har jag sovit många timmar idag. ”Ful-sovit” fick jag veta – med nacken bakåtlutad och munnen på vid gavel. Gött var det.

Mys

När omtanke hämmar

I bilen

Mitt bästa recept när hjärnan snöar in på fruktlösa tankar är böcker, film och serier. Så har det nästan alltid varit och kommer nog alltid vara. Men för två år sen slängde jag ändå ut tv:n. För att få mer tid till musik, tänkte jag.

Utan tv får man en massa tid men missar också vissa höjdpunkter. Jag har nyligen, långt efter alla andra, blivit förälskad i Saga Norén och hennes kollega Martin i serien Bron II Broen – som den så fint heter.

Verklighetsflykt säger dom, när man älskar historier så mycket som jag gör. Det stämmer. Det är precis vad det är. Men efter en sådan dos kommer jag ut ur min värld med helt nya tankar. Jag hittar alltid inspiration i allt jag ser.

I Bron har jag tänkt mycket på just den manlige huvudkaraktären Martins väg från allvarligt traumatiserad efter att ha upplevt hur hans son mördats till att sakta komma tillbaka till livet. I ett år skyddas han från världen av välmenta kollegor. Han får gå i terapi. Han skyddas av chefen och tilldelas skrivbordsuppgifter. Men han verkar inte gå framåt. Hans utveckling står still.

Så söker den svenska kollegan Saga, som också var med vid Martins sons död, upp Martin med anledning av nya brott som involverar både den svenska och den danska polisstyrkan. Saga har en personlighet som har starka drag av det som brukar beskrivas typiskt för en person med Aspergers syndrom. Hon har ett osedvanligt sinne för detaljer, är logisk och konkret men har ej förmåga till att uppfatta ironi och särskilt bristen på vad vi kallar social kompetens är iögonfallande.

Men just den här personligheten är det som hjälper Martin att hitta ut ur sitt skal. Osentimentalt tar hon med Martin in i jobbet igen. Hon tar honom med över bron där mordet skedde redan första dagen utan några som helst farhågor eller tankar på vad det skulle kunna göra. När han bryter ihop sätter hon på musik. Alla andra tassar på tå. Saga, tack vare egenskaper som annars kan betraktas som en brist, behandlar honom precis som vanligt, eftersom det aldrig faller henne in att något annat sätt skulle kunna vara lämpligt.

Många gånger när vi vill skydda människor från starka reaktioner har jag tänkt på att vi i själva verket vill skydda oss själva från att se dem gå igenom detta. Det är ju, vad ska man säga – jobbigt. För de flesta. För Saga är det inte det, därför gör hon på många sätt vad som visar sig vara rätt.

Vad har det här med högkänslighet undrar ni? Jo, jag tänker på det som särskilt har hjälpt mig att må bättre när jag har haft svårare tider. Det är just konfrontation med det som skrämmer – framför att sitta och väga för och emot. Att få vara precis som jag är. Vänner som inte särbehandlar men ändå är där. Jag har insett att det oftast är själva tankarna som ofta är mer begränsande än det jag är rädd för skulle kunna hända.

För er som känner till begreppen så tänker jag alltså på ett mer kognitivt förhållningssätt för att hjälpa sig själv över trösklar. Att agera för det vi vill uppnå istället för att analysera underorsaker hela tiden. För oss som redan är födda analytiker ger nämligen till slut inte analysen mer. Vi måste agera.

Så är det för mig och kanske också för fler.

Jag ska skriva om mina personliga tankar om terapi nån dag. Det här var en för-glimt.