Dags att döda några älsklingar

Det här med att ifrågasätta, det är något som jag tror på å det starkaste. När det gäller såväl ens egna som andras tankar. Men under själva skapandeprocessen krävs det motsatta och all kritik måste läggas åt sidan.

Till efteråt. Då kan man börja skära.

Idag har jag presenterat mitt första manusutkast. Får erkänna att det sista tiden har känts smått ironiskt att skriva om känslighet och egenvård. De tre senaste dygnen har jag vaknat av mig själv mellan kl 3 och 5 på morgonen och börjat skriva. Jag hade mitt mål, den första presentationen skulle vara klar idag och hur svårt det än alltid är att knyta ihop säcken så måste det göras.

Med höstens projektering i bakfickan har det över jul och nyår skrivits så fingrarna värkt. Bokstavligen.

Manus presenterades så idag för mitt  skarpa regiöga Tove som med pricksäkra kommentarer bekräftade, förkastade och förtydligade medan jag rödögd och medfaren antecknade och försökte hålla tand för tunga. Går alltid så där halvbra. För så klart man försöker skydda sina älsklingar till sista stund.

Under en lång tid i högstadiet och gymnasiet slutade jag under en tid helt upp med att skapa. För mig var den tiden och den miljö jag befann mig i så fylld av konstformer som snarade handlade om perfektion och förvaltande att jag omöjligt kunde se min egen plats i det hela.

Jag gick på konstskola och målade olja när jag var kring de tjugo. Berömdes för mitt hantverk men kritiserades för att jag var för traditionell. Det ledde till ett ängsligt måleri där jag mer försökte göra något utifrån vad jag uppfattade som andras förväntningar i stället för min egen lust. Det kändes jättejobbigt och till slut tröttnade jag.

På många sätt älskade jag Adolf Fredrik och Stockholms Musikklasser där jag gick. Men där handlade det om att upprätthålla traditioner och perfektion och snarare än att uppmuntra till eget skapande.

Att det till slut lossnade på nytt med text och musik tror jag berodde mycket på de låga förväntningar jag hade på mig själv med verktygen. Det var bara kul och knappast allvarligt, det här med pop. Och manuset var väl typ bara ett kåseri. Så jag bara gjorde.

Den allra första tiden visade jag ändå inte upp något för någon. Det var så skört. Någonstans insåg jag också instinktivt att kreativiteten först behövde fritt utrymme innan den utsattes för kritik. Så gör jag än idag.

Men sen, sen är det dags. Vi är framme vid det steget nu.

Döda älsklingar

Allt är rytm

Sällan har fejset varit rödare. Sällan andningen mer ansträngd. Visst har jag övat själv nu i dagar, men då får jag ju ta en paus när jag blir sugen. Första riktiga passet på tre veckor – det var visst på tiden.

Som i ett trollslag är humöret återställt och lugnet likaså. Återigen denna insikt om vad träningen gör för mig. Det är magiskt. Det är piller utan piller. En påverkan som dessutom inte går in och skär ner på andra bra saker i ens personlighet.

Idag var det dagen då det är som allra roligast för både fröken och klassen. För fröken, för att hon är så galet taggad när allt är nytt, nytt, nytt. För klassen, för att fröken alltid gör fel, fel, fel. Det kan va kul har jag förstått.

Det finns folk som säger att de inte kan dansa för att de inte har någon rytm.

Alla har rytm. Livet är rytm, i allt från hur det blir natt och sen dag till hur vi skiftar mellan aktivitet och vila. Musikrytm är bara rytm i dess mest exakta form och den finns i oss, alla. Med mig kan man träna både lugnt och galet svettigt och är någon nyfiken på att testa, så kika in här så hittar ni både schema och får se en helt annan sida av kameleonten.

I detta skapande av terminens pass  som nu pågått parallellt med den senaste veckans maniska skrivande har jag blivit påmind på nytt om hur allt i sanning är relativt. Denna pass-skaparprocess som i min medfödda nitiska samvetsgrannhet annars brukar kosta på rätt hårt kändes  i relation till min ågren över manuset som ska bli klart plätt-lätt. Fanns helt enkelt ingen tid för vel. Det vara bara tuta och kör.

Om du ändå inte vill dansa på träningslokal, så kör lite i ljuvlig när-ingen-ser-på style hemma. Behöver inte alls vara avancerad frigörande dans – ALL dans är frigörande. Så bara gör’t, till Sven-Ingvars, Metallica eller vad som behagar just dig mest. Eufori på recept.

Dansa

Vägen är krokig men framåt går det

Foto: Sarah Nilsson

En hälsning från skrivandets kokong. Har spenderat fem dagar i Stockholms Skärgård med att skriva.

Det är lätt för mig att skriva fritt ur hjärtat. Det är lätt att låta tankarna flöda och se vad som av sig själv tar form.

För en föreställning är det något annat. Här ska jag tala inte bara med rösten utan med alla redskap jag har i mig själv. Orden är bara ett av verktygen och endast det som behövs ska vara med. Vidare kräver tanken bakom texten en strategi, om än ej en helt uppenbar sådan. Dramaturgi kallas det, har jag hört.

Har försökt komma på hur jag skapar, men inget riktigt svar har jag. Jag skriver i bitar och sen pusslar jag. Filar, filar och filar. Börjar se horisonten, men ännu är det några dagars intensivt skrivande kvar som jag inte vill sätta på spel genom att distrahera mig med annat.

En njutning och utmaning i ett. Vägen är allt säger di. Men jag måste säga att nå målet kommer ändå va rätt gött.

En glad nyhet när jag kom åter hade internetkoppling var försäljningsrapporterna från Ticnet. Det har rullat in så smått även här efter jul och snart är premiären slutsåld. Är någon nyfiken på den dagen rekommenderar jag att man hänger lite på låset och skaffar sin biljett på Ticnet.. Även de andra dagarna har börjat fyllas på så smått och jag håller tummarna för att det fortsätter så. Hinner ju inte riktigt göra allt samtidigt så just nu fokuserar jag på en bra föreställning för er som ska komma. Allt har sin tid.

God fortsättning, vänner!

Jag lovar härmed att bara umgås med människor som får mig att må bra

Min Goda Fe ringde mig igår när jag var på tunnelbanan på väg till årets Nyårsfest, sen som vanligt. ”Du har ett löfte att uppfylla under nästa år. Du ska bara umgås med människor som får dig att må bra”.

Goda Fe

Aldrig kunde jag väl ana att hon skulle göra starten så lekande lätt.

Tror inte på nyårslöften. Inte när man gör det som ett tråkigt måste eller borde. Något man inte egentligen vill. Men jag tror på nystartens möjlighet till reflektion och en medvetenhet om vart man egentligen är på väg.

”Är du min Goda Fe?” sa jag till Johanne, som var personen som ringde. ”Du ringer ju alltid när jag behöver det som mest och säger precis vad jag behöver höra.” Johanne skrockade förnöjt åt sin som vanligt drömska och verklighetsromantiserande vän. Må så vara – och en omtänksam och pragmatisk god vän är i sanning en lisa för en känslig själ.

Att bara umgås med människor som får mig att må bra. Självklart kan man tycka. Men med facit i hand får jag erkänna att jag långt mer tid än nödvändigt gjort motsatsen. Därför är det årets mål. I det  ligger även en mer noggrann självrannsakan om vad det innebär att må bra i en människas sällskap. För det är lätt att nöja sig med småsmulor för en som lever i drömmarnas och förhoppningarnas värld.

Med dessa ord i bakhuvudet äntrade jag festen. Möttes av den varmaste skara, den vackraste sång och en rent himmelsk meny. Jag önskar att jag kunde minnas och beskriva allt precis så lustfyllt som det upplevdes. Det var fiskar och hjärtmusslor omvartannat. Salvia, grönkål och smörslungat. Utsökta viner handplockade med varm omsorg. Allt avnjutet i en helt ny grupp människor som osedvanligt varmt omslöt oss nya.

På min föreställnings tema fick jag dessutom många skarpa tankar och ifrågasättanden med relevans för ämnet högkänslighet. Guld värda i det stadium jag nu är med att fullborda mitt manus. Återkommer om det.

Tack Tove, Martin och Paul, tack min Goda Fe och tack universum för en magisk kväll med idel njutning och människor som fick mig att må bra. På självaste Nyårsafton. Seriöst. Hur ofta händer det?

Skillnaden av ett år – Välkommen 2014!

Jag tänkte berätta om vad skillnaden av ett år kan göra.

På den här dagen för ett år sedan hade jag accepterat vad som jag trodde var mitt öde. Dom mest sorgliga händelser under hösten 2012 förde mig återigen tillbaka till näringslivet på en plats som på många sätt är så tacksam till för så mycket. Den gav mig helt fantastiska kunskaper och erfarenheter – men det var inte min väg. Innerst inne visste jag det. Men livets krumbukter hade återfört mig till den banan och jag tänkte att nu är det väl dags att acceptera faktum. Här tjänar jag riktigt bra. Det administrativa fixar jag i sömnen. Alla säger att jag passar för det. Men det fortsatte att gnaga.

En oväntad och vild natt på Grammis-galan slog bollen i rullning och efter ett hårt slag av hopplöshet i kombination av en kraftfull ögonöppnare befann jag mig i en position där det var dags att välja.

Elaine Arons skriver i sin bok Den högkänsliga människan om hur extra viktigt det  ofta är för de flesta av oss högkänsliga med vår så kallade livsuppgift. Precis så har det alltid varit för mig. Jag minns hur jag redan som liten tänkte att om man nu ska spendera de flesta timmarna av sin vakna tid på ett jobb så ska man så klart arbeta med något man älskar.

Min gåva – och min utmaning – är att jag har rätt lätt att lära mig och bli bra på olika saker. Anledningen till det tror jag är en kombination av min medfödda nyfikenhet, envishet och höga energinivå. Jag blir lätt uttråkad och ser en stor glädje i att behärska något nytt. Ända sedan jag var liten har musiken och särskilt sången varit den röda tråden i livet. Men när man också är bra på annat blir det lätt att man lyssnar på förnuftet såväl innanför som utanför.

Ett år. Ett nytt liv. Idag har jag en lön som konstnär av mitt eget skapande. En blygsam en, men en jag kan leva av. Den har jag fått genom att arbeta med något jag själv upplever kan vara enormt viktigt inte bara för mig utanför många andra. Jag arbetar med att framställa en sjujäkla liten spännande sak till föreställning – samtidigt som jag inser att jag sprider information genom den här bloggen. Hade jag kunnat ana att det var så här det skulle gå? Nej. Jag hade andra planer. Det blev inte som jag tänkte. Det blev bättre.

Jag önskar er ett fantastiskt härligt 2014 där ni alla samlar er kraft för att vara det som jag graverade in på ringen som jag gav mig själv i fyrtioårspresent det här året:

MIHI FIDELIS – Mig sjäv trogen!

Nästa år ser jag fram emot nya steg och nya insikter. 2013 har medfört flera adjö. Men nu tror jag på HELLO! Särskilt den 14 mars då För sensibelt begåvade har premiär!

GOTT NYTT ÅR!

Design: Sarah Nilsson

This too shall pass

Överstimulering. Live broadcast.

Termen som används i litteraturen om oss som är känsligare än snittet när vi får en stark känsloreaktion på grund av starka intryck låter hur klinisk som helst. Så långt ifrån den verkliga upplevelsen man kan komma.

Nog visste jag att det inte var osannolikt att jag skulle uppleva en riktig känsloöversvämning, en riktig Tsunami, någon gång sedan jag startat min blogg. Mitt under tiden som jag skriver till er. Sånt är ju livet. Det är upp. Och det är ner.

En röst sa till mig mitt i det onda. Skriv nu. Så det gjorde jag.

Fast inte här. Det ömmaste är ömt. Det mest personliga personligt.

Det är med distans jag kan betrakta det och dela läxan. Tills dess säger jag till mig själv:

This too shall pass.

Fåglar kvittrar utanför mitt fönster

KvitterDom känner det också. Vi går mot vår. Jo, det är sant. Visst är det långt kvar. Sakta, fast också säkert. Det gör vi.

Trots det västerbottniska blodet som flyter i mina ådror är jag gjord för sommaren och redan nu har jag börjat glädja mig åt att det nu bara blir ljusare för varje dag som går.

Njuter av att se fram emot och iaktta varje liten skillnad i naturen.

Återigen bara ben. Gröna träd. Ljusa nätter. Bada, bada, bada. Och en egen föreställning som får liv.

Det kommer bli ett bra år.

Note to self: Du kan inte få alla att älska dig

-Men man kanske ändå kan försöka?

Klassisk tankevurpa högkänslig-style.

Behagsjuka heter det i sin extrema negativa form. Smidig, anpassningsbar och öppen, när folk tycker det är bra och lagom.

Jag vet inte vad jag ska säga mer än att det här banne mig inte lätt när man är en person som är otroligt känslig för andras reaktioner. Jag har tidigare skrivit om den kameleontförmåga som många högkänsliga med fördel lätt kan anamma för att fungera i en ny miljö. När vi är osäkra kan vi dock tendera att använda den på bekostnad av oss själva.

Varför är det så viktigt att bli accepterad? Vem är alla dom andra? Hur mycket av viljan till anpassning handlar om en uppriktig önskan om att tillhöra? Hur mycket handlar om personlig osäkerhet? Och hur mycket handlar om att av gammal vana rent frankt rätta till något som helt enkelt stör ett för övrigt harmoniskt sinnesintryck?

Låt mig ge ett konkret exempel från min funktion som Zumbainstruktör: Jag har glädjen över att nu ha en ganska väl inarbetad kundkrets som vid det här laget känner mig väl och jag rent ut sagt njuter av alla de timmar jag får tillbringa med dessa glada, leende öppna individer som strålar mot mig på dansgolvet. Ibland kommer det dock några helt nya och varje gång jag vikarierar så möter jag en helt ny grupp.

Det är en stor utmaning som jag gillar, för den tvingar mig att vässa mina redskap och jag upplever att det är i dessa situationer jag i sanning får testa min kompetens som instruktör – och utveckla den. Vid dessa tillfällen är mina sinnen absolut högalerta. Jag ser direkt om någon aldrig ler. Om någon med flit utelämnar rörelser trots att de har hög koordination. När en tonåring himlar med ögonen – det går ju bara inte att ignorera.

Det isar till i maggropen och plötsligt noterar jag hur mitt fokus upprepat går till just den eller dessa individer. Jag tonar ner, eller jag tonar upp mitt angrepp, liksom justerar för att se om jag kan vinna över dem. Ibland går det, ibland inte alls. De lämnar klassrummet och trots att jag framför mig har tjugo lyckliga individer är det svårt att släppa personen som går.

En stund. Sen gör jag det. För rent intellektuellt så tycker jag det är självklart att alla inte kan gilla just min stil och det är ok.

Men det kan vara så mycket svårare i det privata. Extra mycket med personer som sällan tydligt talar om var de står. Gäller det någon man dessutom ser upp till som visar tendenser på att inte gilla en så blir den spontana reaktionen lätt att man börja anpassa sig. Kroppen blir på helspänn och du vill lösa gåtan med de dubbla signalerna. Du börjar med något litet, men sen utan att du knappt märkte hur det gick till har du börjat bete dig som en person du knappt känner igen.

Hur sjutton gick det här till? Igen? Och varför då? Det gjorde ju inget bättre.

Då är det bara att hålla andan. Och hoppa. Dra i snöret och återställa sig själv till sitt original. Rusta sig för protester. Rusta sig för sura miner. Rusta sig för en annan väg och en annan omgivning. För alltid. En stund. Eller rätt ofta – kanske inte alls.

För konstigt nog har jag lärt mig att de som gillar mig mest är dom jag anpassat mig minst för. Folk vill ju du ska va som DU är. Jag lovar.

PS Har du nån i din omgivning som på gott och ont är väldigt bra på att prioritera sina egna behov? Sluta stör dig. Titta i stället och lär. Just du kanske behöver lite mer av den varan. DS

Roll your eyes

Bloggen slåss om strålkastarljuset

Blogga

Huvuduppgiften för mig under denna vecka är att skriva färdigt manus till föreställningen. Aldrig har väl ett blogginlägg känts mer som en barnlek.

Den här bloggen var något som jag från början inte ens hade planerat. Det var Johanne Hildebrandt, min författarvän, som föreslog att jag skulle skriva om min process. Aldrig föreställde jag mig att den skulle visa sig bli ett eget projekt i sig. Ett projekt som hittills genererat ett stort antal brev, från såväl bekanta som ett stort antal helt okända.

När man dessutom märker hur läserantalet tredubbblas över kort tid. Ja, då blir det såklart otroligt mycket roligare.

Det som är så lockade med att skriva till er här är den omedelbara responsen och möjligheten till en tvåvägskommunikation. Det skiljer sig från mitt scenarbete där jag ju förbereder något att presentera för er – även om ni i sanning bland annat tack vare denna blogg även kommer att vara delaktiga.

För mig har det alltid varit galet naturligt att skriva. Som liten hade jag under flera år mer än 20 brevvänner och lådan med brev från tonårstiden är stor. Då skrev jag utan tanke på prestation med ren fokus på kommunikation. Under tre år arbetade jag sedan i näringslivet med att under stor tidspress skriva tunga rapporter om samhälle och politik. Då var skrivandet så långt från en njutning man kan komma. Men nu,  med det tempot i fingrarna och ett ämne som fascinerar så känns det knappt som ansträngning.

Jag blir otroligt glad över att upptäcka att de tankar som flockats i mitt huvud även är till glädje för många fler och självklart uppmuntrar det till ett större engagemang.

Fast regeln är just nu – först skriva pjäs – sen skriva till er. Detta trots alla roliga uppslag ni skriver till mig om… Ska ju få ut den energin i föreställningen tänker jag.

Och. Ni vet, det här med behovet av fokus för en högkänslig en..

Med önskan om en riktigt fin lördag, bästa läsare.